Släktforskarens önskelista 2

Julen närmar sig och vad ska en släktforskare önska sig i julklapp? Markus Gunshaga skriver i sitt förra blogginlägg vad han har på sin julklappsönskelista som släktforskare, vilket framför allt är nya register, en önskan jag ansluter mig till. Men det finns annat jag också väldigt gärna skulle vilja ha, men av lite annan karaktär.

1. Det första är mer tid. Tid att hinna slutföra forskningen om de släkttrådar jag just för tillfället håller på med och som tenderar att dra ut långt efter midnatt, trots att det är arbetsdag nästa dag. Tid att hinna fördjupa mig mer i sidogrenar i släkten. Tid att hinna leta i alla möjliga arkiv efter spår, inte bara i kyrkoarkiv, bouppteckningar, mönstringsrullor och gamla kartor. Tid som inte försvinner i ett nafs och är borta när jag lyfter blicken från datorns skärm.

2. Det andra är en bättre förmåga att läsa gamla handskrifter. Allt skrevs ju för hand förr, så att läsa handskrift är nödvändigt. Det är bara att traggla på och nöta in. Några genvägar finns inte. Men jag önskar mig förmågan att lära mig detta snabbare. 1800-talet är mer sällan problem, delar av 1700-talet är svårare medan delar av 1600-talet kan vara lite lättare. Men långt ifrån allt. Vissa bokstäver har jag svårt att se vad de ska vara. Jag har svårt att ändra tanken och förståelsen så att jag ser vad det står när det stavas på helt andra sätt än idag. Ibland får jag ljuda högt för att få ihop orden. Slarviga präster med ovårdad handstil, de kommer vi inte ifrån. Men de flesta skriver ju någorlunda läsbart, det är bara det att för mig på 2000-talet är det svårt att tolka. Ännu svårare antar jag att det är för de betydligt yngre släktforskarna.
När jag började släktforska 2010 fick jag helt enkelt hoppa över en del för att jag inte kunde läsa det, medan jag nu ser vad det står om jag återvänder till källan. Den erfarenheten tror jag många gör. Så framsteg gör jag, men vill snabba på. Jag vill kunna läsa allt.

Några exempel på i mitt tycke svårlästa gamla handstilar:
Många värre exempel finns. Jag önskar att jag direkt kunde läsa vad det står här, men det är knepigt även om en hel del går att stava sig fram till. (Dessa två är bara exempel jag tagit fram till blogginlägget och inget jag stött på i min forskning).


Bildkälla: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAABA:708 (1728-1728) Bild 610.


Bildkälla: Arkiv Digital, Rådhusrätten-Magistraten i Visby stad (I) A1A:1 (1624-1631) Bild 270 / sid 24.

3. Så önskar jag att alla brunna och på annat sätt förstörda kyrkböcker plötsligt skulle uppenbara sig. Som till exempel i Sibbarps socken i Halland, där jag har en del släkt, och dessutom själv är född. Där saknas kyrkböckerna mellan 1761 och 1862. De försvann i en brand, och jag och många andra släktforskare tappar spåret efter våra gamla släktingar där. I Surteby socken på andra sidan gränsen till Västergötland har också en brand förstört kyrkböckerna och en släktgren slutar där i mitten av 1800-talet. Så himla trist. Fler sådana exempel finns.


Det är ett hopp i Sibbarps kyrkböcker mellan 1761 och 1862. Bild från Svar, digitala forskarsalen.


Surteby äldsta kyrkbok är dödboken som börjar 1842. Bild från Arkiv Digital, Surteby-Kattunga (P) F:1 (1842-1861) Bild 3.

Egentligen är jag mycket tacksam att jag lever i Sverige och har min släkt härifrån, eftersom det svenska folket är så väldokumenterat ända sedan 1600-talet. Tänker vi efter så är det ju fantastiskt att vi kan hitta våra anor så långt tillbaka, individer som levde för 400 år sedan, och kunna få veta var de bodde, när de var födda, hur många barn de hade och om de kom i tvist med någon eller blev utsatta för något brott. Denna historia på mikronivå, som uppenbarar sig genom arkiven, den upphör aldrig att fascinera mig.