Släktforskardagar i sikte!

Semestertider randas, helt klart. Jag ringde just till en presumtiv föredragshållare till hösten, och han befann sig i Båstad! Om på tennisbanan eller i publiken framgick inte.

Men semesterveckor brukar dessvärre försvinna fort, och sedan är man tillbaka i arbetslivet igen. Släktforskare har dock en ljusglimt kvar innan sommaren blir till höst. Släktforskardagarna!

Jag brukar kalla detta årliga evenemang för 'Släktforskarbranschens olympiska spel'. Varje år väljs en ny ort som får ta emot budkavlen (se bilden) från årets.

Förberedelserna brukar egentligen börja redan under vintern, med den klassiska frågan: 'Vad ska vi ta med oss?' Produkter ska färdigställas, bemanning i montern, beställning av boende och middagar... Ombud på stämman? Resekostnader? Hur frakta materialet till utställningslokalen?

Under augusti går detta planerande och producerande in i en intensiv slutspurt. Det packas febrilt i kartonger eller stålburar. Produkter, datorer, papperåpenna, bordsdukar, skålar för godis, räknedosa, och allt annat man tror sig behöva. Någon åtar sig att köpa godis till skålarna och får då och då slå en koll på att kollegorna inte är där och 'provsmakar'...

Sedan är det monterfredag. Medan överheten är på förbundsstämman, bygger de andra frenetiskt. Vi ska ta en titt på hur det såg ut i Malmö 2008:

Egentligen borde någon göra en dokumentärfilm om förberedelserna inför Släktforskardagarna. Det är en sådan otroligt febril verksamhet av alla möjliga slag. Man träffar kollegor som man kanske inte sett på ett år, hälsar högljutt, och utbyter nyheter. Genlines nya projekt Bygdeband har tydligen krävt uppförandet av en hel, eller snarare halv, visar det sig, rödmålad stuga med konstfullt förfalskade fönsterbrädor. Överallt springer folk omkring och lånar skruvmejslar och packtejp av varandra, man spikar upp kartor och skyltar (ett tag spikades det så frenetiskt hos våra grannar G-gruppen att jag var rädd att de skulle komma tvärsigenom den tunna monterväggen in till oss). Man borrar och sågar och spänner upp filmdukar. Det tejpas datakablar på golv och väggar, och testkörs datorer. En äldre kvinna med allvarlig uppsyn står och pratar intensivt i mobiltelefonen. Någon har redan hällt upp mutgodiset i en glasskål. Jag vet bättre. Hällar jag upp vårt godis redan ikväll, är det slut till i morgon... Fantasin flödar verkligen detta år. Priset tas nog ändå av Skånes Hembygdsföreningar. De har klätt en lång planka i tyg, och där står någon och MÅLAR blommor och blader i prunkande färger på den!

Det är ett otroligt skådespel. En hel liten värld i miniatyr som byggs upp framför mina ögon.

Lördagen betyder upp i ottan, oftast vid sextiden på morgonen för att hinna äta frukost. Påklädning, medta kassakista om sådan finnes, och så iväg till utställningslokalen. Därefter brukar det vara ett enda stort töcken för min del, tills någon kollega hojtar: 'Helena, du ska på lunch nu!'. Jag brukar sällan äta lunch, men på släktforskardagarna gör jag det. Allt stående vid monterbordet kräver en sittpaus, och näringspåfyllning.

Tillbaka igen, och dimman lägger sig igen. Till slut, framåt stängningsdags, brukar leden glesna, och det är dags att resa sig ur förvirringen med mynt och sedlar, rasslande kvittenser ur kortmaskinen, bortsprungna pennor och böcker på avvägar, för att konstatera att något sålt bättre och något sämre än man väntat sig. Men bara lite snabbt, för sedan är det dags att täcka över, ta med det dyrbaraste, och så till hotellet för dusch och klädbyte. Nu är det dags för stämmomiddagen!

Årets diplom och omnämnanden delas ut, och budkavlen överlämnas under högtidliga former. Man försöker avsluta tidigt, men lyckas i regel inte så värst bra....

Söndagen är man lite lagom sandig i ögonen, men säljer tappert vidare i montern. Det brukar dock vara glesare med besökare på söndagarna, av någon anledning.

Sedan ska då allting rivas ner mot slutet av eftermiddagen. Klippa av ståltrådar, dra bort tejpen, packa ner allt som inte blev sålt... Förhoppningsvis är det färre kartonger att packa.

I Halmstad år 2007 hade jag blivit ensam kvar att packa ner det sista. Då stötte jag på problem:

Skyltarna hade inte kommit ner! Och när jag i förtvivlans mod klättrat upp för att försöka få ner dem, visade det sig att man hade sytt korsstygn med ståltråden! Eller något liknande, jag är inte så bra på olika typer av stygn. Ståltråd satt emellan väggsektionerna, i små  hål, kopplandes ihop de olika skyltarna...

Jag syr uruselt sittande på vanlig stol utrustad med nål och tråd. Att hänga halvvägs ut från en vägg, balanserande på en vinglig stol och försöka tvinna upp en radda hopsydda ståltrådar, gjorde inte saken bättre.

Det var så han som skulle köra våra saker hem till Stockholm hittade mig, ömkligt hängande i trådarna och lika ömkligt pipande: 'Har du en avbitartång på dig?' som hälsningsfras.

Det hade han ju inte, men han insåg att om han ville komma från Halmstad i hyfsad tid, var det bara att stå mig bi och låna ihop en sådan.

Nåja, till slut kom det hela iväg, och Släktforskardagarna var slut för denna gång. Det dröjer aldrig länge förrän man börjar längta efter nästa år!

Minnesbilderna är hämtade ur mitt häfte Detta har hänt på Släktforskardagarna.

Vi ses där!

Bilden: Tyvärr hade jag inga egna 'mingelbilder' från någon mässhall, istället en bild från stämmomiddagen 2015 i Nyköping, där Umeå just mottagit budkavlen för 2016.