Sex i sovrummet

21 Maj 2014

4864 Träffar

"Jag har sex i sovrummet".

För många år sedan skulle mina sjuor beskriva sina sovrum medan de lärde sig vad olika möbler heter på spanska. Till min förvåning hade eleverna stora problem att ens på svenska beskriva sina sovrum - en elev hävdade att han inte hade något sovrum utan helt enkelt lade sig ner någonstans när han blev trött och sov där. Natten innan hade han tillbringat under ett skrivbord. För att hjälpa eleverna på traven började jag beskriva mitt eget sovrum. Så kläckte jag ur mig frasen ovan och började gapskratta när jag insåg vad jag sagt. När jag torkat tårarna ur ögonen lade jag till:

"Bokhyllor. Jag har sex bokhyllor i sovrummet".

b2ap3_thumbnail_P6010051.JPG

Totalt har jag fjorton bokhyllor, alla knökfulla med böcker. Ibland funderar jag på om jag har så många böcker i skiftande ämnen på grund av att jag släktforskar eller om jag i stället forskar för att det är så intressant att lära sig mer om olika aspekter av livet förr och idag. Varför heter människor och platser det de gör? Hur såg min hemstad ut för 300 år sedan? Hur tolkar jag de där konstiga sjukdomarna mina förfäder dog av? Hur påverkades folk av jordreformer och industrialiseringen? Vad innebar det att vara ogift mor på landsbygden vid 1800-talets början?

b2ap3_thumbnail_P6010049.JPG

Det finns massor med fascinerande aspekter att fördjupa sig i, och otaliga lockande böcker att hämta kunskap från. Att kunskapstörsten inte är helt bekymmersfri uppdagas när bokhyllorna svämmar över. För två veckor sedan skänkte jag fyra kassar med utgallrade böcker till en välgörenhetsorganisation som driver en loppis. I helgen besökte jag samma loppis, och lämnade den med 11 nya tillskott till mina kära bokhyllor. Jo, jag är nog en obotlig boktok...

Taggad i:

Litteratur

Om författaren

Camilla Eriksson

Min första kontakt med denna fascinerande syssla ägde rum när jag var i 13-årsåldern. Min granne Erik var en idog släktforskare och mannen bakom NOSFF:s medlemsblad AnKnytningen som nu går in på sitt 31 år (sedan i fjol är jag redaktör för detsamma). Efter att Erik visat mig hur man släktforskar plitade jag ihop glesa antavlor med de uppgifter jag fick från farmor och mina morföräldrar. De senare hade ingen större koll på sina rötter, men farmor hade massor med uppgifter - om sin släkt, om farfars och även om mormors! Min farmor och mormor var nämligen båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en liten församling någon mil utanför Nyköping där i princip alla kände alla.

Det där med att beställa mikroficherullar via biblioteket verkade dock lite besvärligt, så jag lade släktforskningen åt sidan till januari 1995. Då var jag en 23-årig etnologistudent i Uppsala med knappt 10 minuters cykelväg till landsarkivet. Jag visste att merparten av mina rötter kom från Nyköpingstrakten och därmed borde återfinnas på landsarkivet.

När jag berättade för mina föräldrar att jag börjat släktforska påpekade de att jag säkerligen skulle upptäcka att de var släkt på något vis. Och det är de onekligen, på nästan 50 olika sätt.

Det är förstås inte så konstigt med tanke på att i stort sett alla mina anor bott inom en sexmilsradie från Nyköping.

Just detta att koppla ihop familjer och kunna följa olika grenar framåt och bakåt i tiden är en av de saker med släktforskning som fascinerar mig. Det är alltid ett äventyr att se var man hamnar och jag blir lika lycklig varje gång jag får död på någon mer eller mindre avlägsen släkting.