Rensa och röja

Ute på en ö i Stockholms skärgård äger min familj och jag några få hektar mark med ängar, dungar och lite skog. Det är ett högst förtjusande område, kuperat och vackert och med lite havsutsikt här och var. Här har vi också vår semesterstuga, dit vi återvänder så ofta och så mycket vi bara kan. Det var min morfars far, som i början av 1890-talet tillhandlade sig området, och nu är det alltså jag själv, min bror och min kusin, som äger och förvaltar det hela.

Till god förvaltning hör naturligtvis också att hålla efter växtligheten, att avverka stora träd när de är mogna för det, att röja sly och glesa ut bland de självsådda tallplantorna på det att de som blir kvar har större chans att växa till sig. Inte minst tenderar al och hassel att ta över, varför man med några års mellanrum måste ta fram röjsågen och trimmern. I år har vi haft turen att kunna engagera kommunens sysselsättningsprojekt för funktionshindrade, som en gång i veckan kommer ut till oss tillsammans med sin handledare och gör ett fantastiskt arbete. 

I onsdags hade de kommit till ett område direkt framför vår sommarstuga, en yta som definitivt tagits över av oönskade lövträd och buskar. En bit bort bor emellertid våra grannar, vi kan kalla dem Bosse och Yvonne, och de gillar definitivt inte att vi röjer på ägorna. Det har de aldrig gjort. Varje gång vi har försökt har de kommit springande och på alla sätt försökt att förhindra den nödvändiga uppstädningen. Flera anlitade entreprenörer har genom åren fått gå därifrån med oförrättat ärende. Grannarna vill ha en skyddande mur, en ridå av grönska mellan sig och den farliga omvärlden, och kräver att vi skall förse dem med en sådan. Från buskarna och träden i fråga är det emellertid 20-30 meter till parets tomtgräns, varför de naturligtvis inte har något att säga till om. Det är ju vår mark, som vi har all rätt i världen att vårda och bestämma över. 

Röjsågarna kommer fram och två ur teamet sätter igång med sitt arbete. Efter några sekunder märker de emellertid att det har börjat regna ... Det har det inte! Det är Bosse, som i sin frustration har riktat trädgårdsslangen mot arbetarna och nu brassar på så att det dryper om de utsatta. Samtidigt kommer Yvonne springande, skrikande och förbannande och med mobilkameran i högsta hugg för att dokumentera vandaliseringen av "deras" skyddsmur.   

De funktionshindrade killarna klarade inte av situationen - de är ju per definition fragila - och går och gömmer sig. Efter några minuter inser arbetsledaren att slaget är förlorat och retirerar med sitt team. Ondskan och den oförblommerade oförskämdheten har återigen segrat ...

I detta läge försöker vi naturligtvis kontakta polisen. Detta handlar ju om rena trakasserier och framstår som ett oerhört självsvåldigt beteende. Dessutom riktat mot några av de allra svagaste i vårt samhälle. Spruta vatten på hederliga arbetare, som försöker utföra sina sysslor på det av markägaren anvisade området. Unheard of! Hos polisen hamnar vi som nummer 51 i telefonkön. Efter tre timmar (TRE TIMMAR) är vi äntligen framme som nummer två i kön och börjar så smått mentalt förbereda oss inför vad vi ska säga. Då kopplas samtalet bort! När vi ringer upp igen hamnar vi naturligtvis sist i kön. Vi kommer aldrig fram.

Se där, en stilla skildring av livet på landet. Men har berättelsen något som helst med släktforskning att göra. Jo, kanske ...

Precis som i naturen är det för oss släktforskare en absolut nödvändighet att kontinuerligt rensa och röja bland våra anteckningar. Liksom alla andra samlare tenderar vi att spara på allt, även sådant som är helt irrelevant för våra olika forskningsprojekt. Situationen liknar den som uppstår när man aldrig röjer bland sina digitala bilder. Förr hade man 12 eller 20 bilder på varje filmrulle och man var tvungen att anpassa sig till detta. Numera kan man ta precis hur många bilder som helst, och gör det också. Moment två i processen borde vara att rensa bort alla dåliga eller misslyckade bilder och bara spara dem som är något att ha. Men gör vi så? Nej, i våra digitala kameror och mobiltelefoner samlar sig alla dessa onödiga bilder osorterade, anonyma och till sist omöjliga att navigera bland. De bra bilderna gömmer sig bland alla de dåliga, precis som de viktiga avskrifterna och noteringarna i våra släktforskningspärmar gömmer sig bland alla de perifera och ointressanta. MAN SER INTE SKOGEN FÖR BARA TRÄD ...

b2ap3_thumbnail_skogen-foto-reijo-kerc3a4nen.jpg

Hur röjer man då bland sina anteckningar utan att riskera att somt går förlorat?

Enkelt, min gode Watson! De flesta av oss antecknar förmodligen i kollegieblock eller liknande. Moment två för oss är, eller borde vara, att renskriva dessa anteckningar in i ett släktforskningsprogram eller i en Textfil. Knappa in allt av värde, även funderingar och teorier. Sug ut allt som kan vara relevant ur dina egna anteckningar, och när detta är gjort kan du lugnt arkivera dina anteckningar, lägga undan dem och låta dem vila. Om du mot förmodan skulle behöva dem igen är det bara att plocka fram dem och läsa, men i övrigt klarar du dig med den renskrivna versionen.

Om du är så modern att du antecknar direkt in i din dator eller laptop är detta inte heller något problem. Lägg de perifera uppgifterna i en "slaskfil" där du med hjälp av olika sökfunktioner lätt kan återfinna dem. Därmed håller du själva projektet, antavlan, släktutredningen, torpinventeringen eller vad det nu handlar om, rent från ovidkommande information, uppgifter som du inte behöver, men som du inte har hjärta att deleta. Vem vet, någon gång i framtiden kanske de kan komma till användning. En vacker dag kanske du inser att det i denna till synes värdelösa sump av data kan finnas uppgifter, som är just de nycklar du behöver för att komma vidare.  

b2ap3_thumbnail_Sump.jpg

Din digitala fisksump av överflödig information ...

Hur ska vi då göra med våra grannar? Går det att tala dem till rätta? Nej, nej! Inte heller går det att tillkalla ett privat vaktbolag som skyddar arbetarna mot fortsatta övergrepp. Men en liten spion, kanske, en som rapporterar när paret är bortresta och då vi snabbt kan gå in med våra trupper.

Att rensa och röja är nödvändigt - att leva är inte nödvändigt! 

Fortsättning följer! (kanske)