Personen på Jättuna

De kallades personer och var som mest 365 stycken. En av dem hette Knut. Knut Emil Ivar, född 1926, död 1981.

Efter Knuts mor Elna finns få spår. Efter Knut finns inga skolbetyg och ingen dödsannons. Det finns ett foto av en numera försvunnen gravsten, en mycket kortfattad bouppteckning där den 55-årige Knuts sysselsättning anges vara pensionär samt två kort. Båda fotografierna är tagna vid storasyster Ebbas konfirmation. På det ena sitter Knut i Ebbas knä med systern Frida vid hennes vänstra sida. Han ser ner och verkar ha sprattlat en del när fotot togs. På det andra sitter han ensam i stolen. Kortet är ganska suddigt men visar en liten lintott vars fötter inte når ner till marken. Händerna vilar i en ganska konstig vinkel i hans knä. Han är ungefär sex år gammal och strax efter att bilden togs lämnade han den enda familj han kände. 

b2ap3_thumbnail_Knut1.jpgb2ap3_thumbnail_Knut1.jpg
I Sveriges befolkning 1950 är Knut skriven på församlingen, medan han i Sveriges befolkning 1970 och 1980 saknar adressuppgifter. Anteckningarna i Nykyrkas församlingsbok är kortfattade: Sinnesslö. Vistas å Löt. Men egentligen var han ju inte sinnesslö. Knut föddes med en extra gåva, en extra kromosom, som ledde till att han hade det vi idag kallar Downs syndrom. Jag har inte tagit del av hans medicinska handlingar så jag vet inte exakt hur begränsad hans vardag blev av denna gåva. Hans liv var ganska typiskt för den tid då han levde. Fredrik Mejster skrev i Barnen vi glömde bort om samtidens definition av idioter och om vården av de individer som familjerna ansågs göra bäst i att glömma. De där som bäst hörde hemma på institution.

Knut placerades alltså på sinnesslöanstalten Löt när han var sju eller åtta år gammal. Löt ligger utanför Strängnäs, och var redan då en gammal byggnad illa lämpad för sin funktion. Det fanns inga hissar trots att många av personerna där var fysiskt handikappade. Sovsalarna var stora och få fick sova ostört under natten. Inte mycket krävdes för att tvångströjan skulle plockas fram. Det hände också att barn som ansågs uppföra sig illa stängdes in i ett mörkt källarrum i ett par dagar. Att utforska den egna kroppen var heller ingen lämplig sysselsättning om man placerats på Löt, utan om någon onanerade bands de helt sonika fast med remmar. Det fanns ett badkar för 40 patienter. De intagna fick därför bada högst en gång i veckan och fick då dela badvatten. Köket var trångt och inte anpassat för sin funktion som storkök.

1965 bussades personerna från Löt till det nybyggda vårdhemmet Jättuna i Flen. De fick inte ta med sig några egna tillhörigheter i flytten. Det var inte lika grymt som det låter utan värre än så: de hade inga egna tillhörigheter. På Jättuna fick personerna skaffa sig en del tillhörigheter, som förvarades i skåp. Men personalen hade dubbelnycklar och gick regelbundet igenom skåpen och slängde det mesta som fanns i dem. Personerna fick heller inte klä sig hur de ville. Alla var iförda en anstaltsklädsel. Alla män bar samma typ av kläder och alla kvinnor likaså. Kläderna var märkta, men inte med namn utan med ett nummer. 

Jättuna var nybyggt med splitternya funktionella lokaler. Sovsalarna var mindre än på Löt, badrummen ordentligt utrustade och det fanns ett funktionellt centralkök där två kockar och 11 hantlangare lagade maten. Faktiskt var Jättuna så nytt och funktionellt att en viss hemtrevnad saknades. Det fanns få textilier, inga krukväxter och möblerna var fastsatta i golv och väggar. Detta var särskilt besvärligt i matsalen då avståndet var för långt mellan stolarna och borden. 1972 skruvades så stolarna loss så att man därefter kunde skjuta in stolarna vid matbordet.

Även med modernare badrum behövdes det personal för att assistera med den personliga hygienen. När det var duschdag tog en individ i personalen på sig plastförkläde eller regnkappa och gummistövlar och duschade de intagna. På väg ut ur duschrummet väntade sedan personal nr 2 som rensade öron och klippte naglar. Personalen förde också detaljerade listor över toalettbestyren. För att hjälpa tröga magar på traven hade man speciella toalettdagar där personerna fick avnjuta gröt gjord på kli eller linfrön samt fick laxermedel och lavemang. Förhoppningsvis fanns dessa dagar extra personal framåt kvällningen som kunde skrubba toaletterna.

Förutom toalettbestyren journalförde man även när kvinnorna menstruerade, när någon fick epileptiska anfall samt det som personalen ínte direkt jublade över: besök. Anhöriga kom och störde. Vardagen på Jättuna var nämligen strikt inrutad. Uppstigning klockan 7, följt av duschning, påklädning, frukost och toalettbesök. Klockan 9 inleddes terapin för de som var bedömts kunna ägna sig åt huvudsakligen slöjd eller trädgårdarbete. De övriga vallades runt på promenad. Lunch intogs klockan 12. Därefter följde tandborstning och toalettbesök samt en kort rast innan det var dags för eftermiddagens terapi. 15.30 återkom man för middag och snart därefter påbörjades nattningen. Kvällskaffet serverades 19.30 och sedan skulle alla snabbt i säng. Så småningom kom diverse cirklar igång, och dagarna var så späckade med vardagsbestyr och terapiuppgifter att det verkligen inte fanns utrymme för besök från utomstående såsom föräldrar och syskon.

1 juli 1968 infördes skolplikt även för utvecklingsstörda barn. På Jättuna fanns förskola för barnen mellan 4 och 7 år, träningsskola för de mellan 7 och 17 år och slutligen yrkesträning för de mellan 17 och 21. Vid 1980-talets början påbörjades en utslussning av personerna från Jättuna ut i till särskilda gruppboenden i samhället. Knut hade nog haft svårt att vänja sig vid ett liv utanför det inrutade institutionslivets monotona trygghet. När han gick bort 1982 hade han ju levt 48 av sina 55 år i det ofrivilliga storkollektiv som vårdhemmen innebar och kanske var det bäst för hans del att inte behöva lämna sin invanda tillvaro.

När barn skulle placeras på sinnesslöanstalt på 1930-talet fick föräldrarna besvara följande formulär:

  • Äro föräldrarna sins emellan besläktade och i så fall huru nära?
    Är det något att anmärka om deras intellektuella begåvning eller sedliga liv?
  • Har någondera av dem vid tiden för barnets födelse varit begiven på dryckenskap?
  • Har denna böjelse förekommit i annat, nära släktled?
  • Finnes eller har i släkten funnits fall av sinnesslöhet?
  • Av sinnessjukdom?
  • Av fallandesot?
  • Av hysteri?
  • Av neurasteni?
  • Av andra nervösa lidanden?
  • Av dövstumhet?
  • Har inom släkten förekommit fall av förbrytelse eller självmord?
  • Hava inom släkten förekommit syfilis?
  • Hava inom släkten förekommit tuberkulos?
  • Har det funnits andra anmärkningsvärda sjukdomar i släkten?
  • Är sinnesslöheten medfödd eller har den uppstått senare och i så fall när?
    Har sinnesslöheten, sedan den först yppade sig, tilltagit eller avtagit?

De flesta frågorna hade nog Knuts föräldrar Axel och Elna besvarat nekande. De visste knappast att de var sjumänningar, då det är ett släktskap som inte ens med bästa vilja kan betecknas som särskilt nära. Antagligen visste Elna heller inte att hennes farfars farmor tillbringat de sista sex åren av sitt liv på dårhuset. Däremot torde Axel ha vetat att hans farbror Lars Peter Svistedt inte var Guds bästa barn även om de båda troligen aldrig träffades. Lars Peter försvann spårlöst 1876, fyra år innan Axel föddes. när han släpptes efter sin andra Långholmsvistelse. Att tuberkulos förekom i släkten var dock alla alltför medvetna om. Elna dog ju av denna sjukdom 1934. Tidigare hade hennes mor, farmors far, morfars far och Axels farfar och farmors far också dött i lungsot. En extra medfödd kromosom var Knut dock ensam om i släkten. Men inte på Jättuna, där han tillsammans med sina medpersoner bland annat kunde få sysselsätta sig med bordtennis, allsång och bingo.

 

 


Läs mer
Ylva-Kristina Sjöblom, Från tvångströja till frihet via Jättunahemmet

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Duplettböcker
Smart indelning?

Relaterade inlägg

 

Kommentarer 2

Ann Charlotte Lagerström den onsdag, 16 mars 2016 11:50

Stark och viktig berättelse.

Stark och viktig berättelse.
Martin Nordling den fredag, 18 mars 2016 22:53

Min farmors lillebror, född 1930 eller 1931, hade något medfött fel (odiagnostiserat) som gjorde att han bl a inte kunde tala och även hade ett konstigt balanssinne. Han fick bo hemma hos föräldrarna tills de dog och sedan så bodde han ensam i lägenheten tills även han dog 2003, över 30 år efter föräldrarna (hemtjänsten kom förbi då och då). Med tanke på de historierna som finns om de vårdinrättningar som "tog hand om" den "sinnesslöa" så kan vi nog vara riktigt glada att han inte hamnade där.

Min farmors lillebror, född 1930 eller 1931, hade något medfött fel (odiagnostiserat) som gjorde att han bl a inte kunde tala och även hade ett konstigt balanssinne. Han fick bo hemma hos föräldrarna tills de dog och sedan så bodde han ensam i lägenheten tills även han dog 2003, över 30 år efter föräldrarna (hemtjänsten kom förbi då och då). Med tanke på de historierna som finns om de vårdinrättningar som "tog hand om" den "sinnesslöa" så kan vi nog vara riktigt glada att han inte hamnade där.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild