Kul - en fånge!

Kul - en fånge!

Vi släktforskare uppskattar gärna lite konstiga saker, med vanliga mått mätt. En källa till exalterad glädje hos många av oss är att hitta en person som begått ett brott. Det innebär att vi, i den sedvanliga rätt anonyma massan av födelser, vigslar och dödsfall, kan ha en chans att få veta mera. Kanske till och med hitta ett fotografi, en mycket tidig användning av kameran var just för att dokumentera brottslingar. Vi kan hitta utförliga domstolsprotokoll med ingående personundersökningar och synnerligen detaljerade beskrivningar av själva brottet. En person i min släktfil dömdes för hor i början av 1800-talet, protokollet från tingsrätten beskriver i detalj hur själva brottet gått till. Man delade ju rum med många potentiella vittnen på den tiden. Min farmors farmors bror dömdes flera gånger för stöld, hans porträtt finns i flera upplagor, från ung till gammal, i arkiven.  Han är den enda släkting jag har en så tidig bild av, han är dessutom skrämmande lik min far, faktiskt.

Personer som bara försvunnit finns det också gott om, långt in på1900-talet. Då går man gärna till Polisunderrättelser (PU) och letar. Chansen är relativt stor att man finner den försvunne där, lösdriveri var straffbart, personer som varnats eller dömts för lösdriveri, det vill säga gått på luffen, kan återfinnas i PU. Många gånger har de också begått brott. Det kan gå att kartlägga en sådan person över många decennier, när han i kyrkoarkivalierna står som obefintlig.

Många av oss släktforskare hjälper också andra att hitta försvunna anor. Då kanske vi ska ta ett djupt andetag och tänka efter. Vill den som frågar veta att farfars mor var prostituerad och att det var skälet till att han blev barnhusbarn? Hur kan vi berätta att en anan var mentalsjuk i många år eller aatt han eller hon behandlades för syfilis? Hur ska vi meddela de fakta vi fått fram på ett seriöst sätt? Ska vi välja att dölja något eller ska vi berätta ”allt”? Ska vi lägga ut de olyckligas livshistoria på nätet?

Själv har jag ofta gjort så att jag berättat en del om förhållandena förr. Till exempel kan man ta fram uppgifter från historisk forskning som visar, att en landsortsflicka som kom till Stockholm inte hade någon reell möjlighet att ens få mat och bostad på de löner som betalades. Det drev många in i andra försörjningssätt. Dessutom ledde dubbelmoralen till att ett beteende som idag anses helt normalt, att träffa killar, var stigmatiserande och en orsak till förlust av ett normalt socialt liv. Hur gör ni? Min erfarenhet är, att de flesta vill veta och att det finns en stor förståelse för anornas livsval. Dessutom kan kunskap om de verkliga förhållandena bidra till att ge förklaringar till ”familjemysterier”.

 

En nyligen utkommen bok som just tar upp etiken runt historisk personforskning är Anna Götlinds och Helena Kåks bok ”Mikrohistoria”,nya upplagan. Den boken är även läsvärd av många andra skäl och kan rekommenderas för släktforskare som vill göra mer med sin forskning. 

 

Bild från Riksarkivets databas Frigivna straffångar. 

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Prata mera
Eva och jag ...

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild