Klutdockor, mässkjortor och spindelväv

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Gutar på Gotland
Jag ska också på släktträff!

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild