Ibland är det svårt

Nya verktyg, nya uppfinningar, nya informationer och gamla sanningar, tänk vilka kollisioner det kan bli ibland, speciellt när vi närmar oss områden av explosiv art. Och visst verkar släktforskning vara ett explosivt område, det finns vissa saker som inte kan viskas ens, innan det stora kriget utbryter.

I senaste numret av Släkthistoriskt Forum finns en krönika som beskriver olika släktforskartyper, tiggaren, kopiatorn, rekordjägaren, DNA-nörden och flera till, men den farligaste gruppen är inte nämnd, av vissa kallad besser-wissern , av andra kallad stofilen som inte hängt med. Typiskt är att allt ifrågasättande är av ondo och nåde den som öppnar munnen det minsta och uttrycker en annan åsikt än den av personen ifråga godkända. Tack och lov blir de färre, men fortfarande finns tillräckligt många för att de ska synas allt för ofta.



Med den nya tekniken där många fler kan ”besöka” arkiven genom alla de fotograferingar som finns tillgängliga via nätet så har en del av möjligheterna att briljera med tidigare svårkontrollerade uppgifter minskat radikalt. Med nya vägar att diskutera, som inte kräver personlig närvaro i samma rum, så har möjligheten att skarpt stirra någon i ögonen också minskat, både på gott och ont. Det är inte alla som vill eller kan hantera de nya teknikerna och det gör att uppdelningen mellan de olika släktforskartyperna omfördelas, men det finns också en större synlighet för en del av de värsta utfallen eller påståenden som görs. 

Låter illavarslande att den finns motsättningar och krigsrisker, men jag måste säga att det ser mycket bättre ut nu än för bara några år sedan. Vi lär oss att använda nyheterna och många tar intryck av de mer källkritiska uppgifterna som framkommer när släktforskningen blir mer utbredd, Att det fortfarande finns olika syn på släktforskningen, det är klart, men det blir mer och mer uppenbart att kvalitén höjs överlag.

Men ibland blir det bara så fel, det framkommer nya uppgifter och det ”förstör” för någon, som då frestas ta till alla möjliga knep för att försvara sina ståndpunkter. Att se sitt släktträd krackelera, att kunna läsa i den nya källan att det var nog fel familj jag följt, eller att förstå att DNA-träffen som behövdes inte fanns där, det är jobbigt. Vissa accepterar situationen och ser till att allt blir så rätt som möjligt. Men en del skyr inga medel i kampen för att försvara den gamla sanningen.

Har personen tillgång till diskussionsgrupp på nätet så brukar första tecknet vara att den blir mer hemlig, alla ska inte se och inte kunna komma med påståenden, som inte stämmer. Blir det för mycket mothugg, så slängs opponenten ut ur gruppen och det blir så småningom bara en handfull trogna kvar. Tyvärr är det många gånger så att de som är kvar fortsätter att sprida uppgifter baserat på den krackelerade släkttavlan, och idag kan dessa uppgifter få spridning över nätet och eftersom det är svårt att stoppa felaktigheter, så förblir uppgifterna många gånger oemotsagda.

Många gånger innehåller den lilla trogna gruppen de flesta av de typer som beskrivits i tidningen, men med kanske lite annan inriktning, den beskrivna DNA-nörden visar sig inte vara så DNA-ig utan framför den ena stolligheten efter den andra, inget kan bevisas om inte anfadern grävs upp och då kommer världen att förtrollas av den enastående bragden att säkerställa hans DNA.. Tiggaren ger sig ut på tiggarstråt, men tar bara de uppgifter som passar. Förhandlaren plockar fram allehanda obsoleta uppgifter och finner att de plötsligt stämmer. Och så fortsätter det ett tag.

Men, som i de flesta sagor så slutar det lyckligt, sanningen kommer fram så sakteliga och den lilla klicken upplöses och försvinner på något sätt. Det är kanske ingen merit att en gång ha tillhört det illustra sällskapet, men tyvärr så kan skadan som åstadkommits leva kvar ett tag.

Vad kan vi lära oss av det?  Kanske inte så mycket, mer än att vara på sin vakt och alltid kontrollera de källor som anges, oavsett vem som framför dem.

Tilläggas ska att de släktforskartyper som beskrevs i tidningen och de som beskrivs ovan är ovanligare än vad som kan framskymta, de är nästan unika, så visst finns det en blomstrande framtid för den släktforskning som de flesta berörs av. Vi får se vad vi kan få oss givet i Växjö på släktforskardagarna. Du har väl beställt bankettbiljetter, sista bokningsdag är 15 augusti och kollat in det digra föreläsningsschemat.