Hierarkisk underordning

Horace Engdahl, den gamle kämpen, har gjort det igen. I ett mail till Svenska Dagbladet i lördags är huvudbudskapet att

”Sara Danius körde Akademien in i väggen.

Svårare än så är det inte, och det är mystiskt att folk inte kan förstå denna enkla sanning.”

När man inte trodde att det kunde bli så mycket värre, så blir det det. Underförstått i den andra meningen är att folk i allmänhet, till skillnad alltså från de vittra bröderna och systrarna i Svenska Akademien, är lite korkade. De hajar helt enkelt inte enkla sanningar, som att kvinnor inte passar att leda anrika akademier, eller att vivören Jean-Claude Arnault står för en så ljuvligt ren intellektuell och kulturell förfining att han, liksom kungen och främmande ambassadörer, borde ha immunitet mot alla slags rättsliga påföljder av eventuella felsteg. Men mailet slutar inte där. Helt obetalbart är detta stycke om kravet på hans egen avgång:

”Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara och tar inte kommandon, har ingen ’ledare’. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ’demokrati’, men så är det.”

Här framskymtar inte bara ett makalöst von-oben-perspektiv, utan också en sorts förakt för den styrelseform vi lär våra barn är den enda acceptabla; demokratin. "Hierarkisk underordning" är annars en spännande konstruktion. Ni har väl alla hört ölglasdefinitionen på optimister och pessimister? Den ena sorten menar att glaset är halvfullt, den andra att det är halvtomt. En hierarki brukar annars beskrivas som olika nivåer ovanpå varandra och högst upp sitter chefen, byrådirektören, statsministern, presidenten eller vad det nu är för sammanhang. Alltså högre och högre. Men Hr Engdahl talar om underordning, snarare än överordning. Att vanliga människor måste ordna in sig i ledet, något som han och hans nu nio kamrater i börshuset, tack vare Gustav III:s statuter från 1786, inte behöver göra.

Med en sådan elitistisk inställning, på gränsen till narcissism, befarar jag att Akademiens höge beskyddare till sist kommer att bli tvungen att ingripa en gång till och helt enkelt entlediga samtliga ledamöter för en absolut nödvändig omstart (Tryck: Ctrl + alt + delete)

Vad har nu detta med släktforskning att göra - eller handlar det bara om att bloggaren inte längre kan tiga ...?

Våra förfäder, dem vi ständigt letar efter och vill veta mer om, levde under radikalt andra förhållanden än de vi idag har att kämpa med. Där kunde man verkligen tala om underordning och demokratin lämnade väl också mycket i övrigt att önska. Man hade att frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Men det fanns fler överheter: den lokale adelsmannen, patron på herrgården, kyrkoherden, häradshövdingen, länsman, kvartermästaren, fogden, inspektorn o.s.v. För att inte tala om den patriarkala strukturen inom familjen, familjens överhuvud till exempel och förhållandet till pigor och drängar, barn och inhyses. Eller inom militären, där hierarki-stuket i alla tider firat orgier.

Var två eller tre svenskar är församlade bildar de till sist en förening. Så var det åtminstone förr, men idag får man vara glad om man kan hålla liv i befintliga föreningar. Detta gäller inte minst inom släktforskarnas mycket speciella värld. Den digitala revolutionen, som gjort all forskning så bekväm och så mycket roligare har också en stor nackdel: Isoleringen! Var och en sitter idag på sin kammare. Där man förr träffades vid och möjligen slogs om läsapparaterna på biblioteket eller i landsarkivets forskarsal sker kontakterna numera endast via nätet, mestadels i olika Facebookgrupper. Den sociala funktion och möjlighet till hjälp och stöd som den lokala släktforskarföreningen tidigare stod för är snart ett minne blott.

Det kan hända att föreningskostymen numera är för stor för gemene släktforskare. Kanske måste släktforskarföreningarna börja leta efter nya umgängesformer, nytt innehåll och en ny sorts hierarki. Ordförande - Arbetsutskott - Styrelse - Lokal förening - Regionalt förbund - Nationellt förbund kanske inte längre är det mest optimala sättet att arbeta på? Är vi på väg mot Arbetsgrupp - Nätverk - Projekt eller kanske Ansvarsområde - Ledningsgrupp - Koordinator? Klart är att det inte går att göra som vi alltid gjort. Nya kreativa lösningar är av nöden.

En personlig reflektion är att det hierarkiska tänket kanske har spelat ut sin roll - att vi människor numera känner oss så jämlika att vi har svårt att acceptera överhet och myndighetsutövning, särskilt om vi inte förstår den eller tycker att den är orättvis. Vi tål inte längre "kommandon". Klok är den chef eller ledare som vet att platta till den hierarkiska pyramiden så mycket som det bara går. Inne är delegerat ansvar, samarbete och god motivation. Ute är gammaldags ordergivning och pekande med höger hand. Detta gäller i alla sammanhang och på alla nivåer - även i den lokala släktforskarföreningen.

Vad ska vi då göra med Horace och andra gamla uvar, som så mystiskt vägrar förstå att tiden gått ifrån dem, att det inte längre går att hävda oföränderligheten som grundprincip, och som inte klarar av att umgås med nya kvastar?