Handbok för föreläsare och arrangörer

Under mina mer än 50 år som ivrig släktforskare har det av och till hänt att jag blivit ombedd att berätta om mina forskningsresultat eller hålla små föreläsningar om hur det går till. Sedan jag, dels genom uppdraget som ordförande i Sveriges släktforskarförbund, dels genom min medverkan i TV-serien VEM TROR DU ATT DU ÄR? blivit en smula känd, har dessa inhopp blivit allt mer frekventa. Som nybliven pensionär hoppas jag kunna tacka ja till flera sådana framträdanden, mest för att det är så roligt. Det kan visserligen också vara rejält ansträngande, särskilt om det förutsätter långa resor till och från, men ger så mycken positiv energi att det faktiskt är värt det hela. Det gamla talesättet besannas vid nästan varje föreläsningstillfälle: Man lär så länge man har elever ...

Vilka är det då som efterfrågar dessa framträdanden? Man skulle kunna tro att den nya tekniken med tillgång via nätet till snart sagt all information, alla databaser, handledningar, online-kurser o.s.v. effektivt borde ha haft ihjäl intresset för gammaldags föreläsningar. Så icke! Det talade ordet, gärna i kombination med stödjande bilder, är ett oslagbart koncept. Inte minst då möjligheten till interaktivitet; frågor och svar, kommentarer från publiken, små humoristiska inslag och trivsam samvaro:

• Släktforskarföreningar - den absolut bästa, mest intresserade och mest motiverade målgruppen.  
• Hembygdsföreningar - nästan lika bra, men med en tendens att förlägga mötena till omöjliga lokaler bortom allfarvägen. 
• Pensionärsföreningar - en mycket trivsam och tacksam grupp, där dock lotterier och kaffeservering ibland får allt för stor plats ...
• Daglediga, och andra typer av kommunal gruppverksamhet - dessa kan ibland innebära en utmaning för föreläsaren.
• Studieförbundens föreläsningsserier - ofta väl organiserade med god marknadsföring, men inte alltid så stor publik.

Vilka äro då de problem en föreläsare möter när han eller hon anländer till ständigt nya förutsättningar?

LOKALEN. Ofta är den för stor med allt för långa avstånd mellan publik och föreläsare/bildvisning. Åhörarna skyr som bekant alltid de främre bänkarna för att i stället fylkas på behörigt avstånd längre ner i lokalen. Lösning: Föreslå arrangörerna att vända på stolarna så att lokalen blir bredare än lång. Då krymper avståndet.

b2ap3_thumbnail_cafebord.jpg

MÖBLERINGEN. Normalt är de flesta lokaler uppdukade för kaffeservering. Det är den sämsta lösningen eftersom alla då sitter snett och får vända och vrida på sig för att se och höra. Några sitter t.o.m. med ryggen emot scenen och låter sig endast med möda övertalas att rotera 180 grader. Lösning: Föreslå biosittning, så att publiken kommer så nära talaren som möjligt. Ofta går det att hitta en kompromiss; lösa stolar längst fram och kaffebord längst bak i lokalen.

b2ap3_thumbnail_studion-biosittning.jpg

TEKNIKEN: Avsaknaden av vaktmästare eller annan tekniskt kunnig person kan ibland förmörka tillvaron för den gästande talaren. Till att börja med är det detta med ljudet, som sällan fungerar tillfredsställande. Själv föredrar jag att tala in natura, det är också det mest behagliga för åhörarna och ger talaren möjlighet att modulera och variera sin framställning. Men om lokalen är för stor eller säckig eller publiken för mångtalig är det naturligtvis nödvändigt att använda sig av mikrofon eller headset. Den senare är en djävulskt konstruerad meckapär, som jag aldrig vet hur jag skall applicera. Eftersom jag bär glasögon är det redan en smula trångt bakom mina öron, varför settet inte så sällan faller till marken. Och skulle man behöva harkla sig eller om man får en plötslig host- eller nysattack, golvar man lätt sin publik. Nej, bättre då med en gammal hederlig mikrofon, som dessutom skänker lite artiststatus á la Carola. Lösning: Be att få använda en sådan.   

b2ap3_thumbnail_kanon.jpg

KANONEN. Den bildvisande talarens bäste vän och fiende. Ibland sitter det en sådan i taket med en VGA- eller HDMI-kabel hängande och slängande någonstans. Om och när den samt den lilla fjärrkontrollen återfunnits, återstår det spännande momentet att få den medbragta laptopen och det allseende ögat i taket att tala med varandra. Det gör de inte alltid, varvid arrangörer och talare tillsammans lägger pannan i djupa veck och kliar sig i nacken. Ingen vet hur det skall gå till och alla maskiner är lite olika och fungerar som de vill, ibland inte alls. Särskilt kul blir det när datorn börjar svamla om "optimal skärmupplösning" och man noterar att personerna på bilderna blir onormalt korta och feta. Ack ja, varför skall det vara så svårt? Huru saknar vi inte de gamla Diabildsprojektorerna, som hade en knapp: Av och på!!! Lösning: Införskaffa en liten portabel kanon, som får bo i bilen. Ibland, ganska ofta faktiskt när den stationära tekniken kapsejsat, kan den få tjänstgöra som Plan B och utgör därmed skillnaden mellan succé och fiasko.  

TIDSPRESSEN. De flesta arrangörer tror att 45-50 minuter, max en timme, är den tid ett föredrag får ta. Men ofta har ju talaren så mycket mer att komma med och om publiken är alert och frågar och kommenterar blir tidspressen svårartad och talaren forcerad. Har han eller hon dessutom rest långt för att leverera sin föreläsning och/eller förmedla sina färdigheter, känns det snopet med dessa á la breve-stunder. Lösning: Föreslå en tudelad föreställning. Först 45 minuters föredrag, så kaffeservering eller stående mingel med cider och salta pinnar i en halvtimme, och därefter en andra avdelning om 45 minuter. Summa två timmar. Alldeles lagom!b2ap3_thumbnail_Salta-pinnar.jpg

KONKURRENSEN. Ofta tänker sig arrangören hinna med lite fler aktiviteter denna kväll. Information kanske och i värsta fall ett årsmöte, som kan dra ut på tiden precis hur länge som helst, med det resultatet att halva publiken lagom till talarens entré på scenen reser sig och går. För att inte tala om alla dessa förfärliga lotterier, som svensk föreningstradition påbjuder. Lösning: Föreslå (läs: Kräv!) att du får komma först i programmet. Det är också rimligt eftersom du sannolikt har längst att resa och behöver komma hem i vettig tid. Och om arrangörerna strax innan du skall börja tala kommer fram och frågar om de får ta lotteridragningarna först, säg då för Guds skull NEJ!!! 

MÖRKLÄGGNINGEN. Ofta tror arrangörerna att de, så fort det handlar om någon form av bildvisning, måste springa runt och dra ned alla gardiner och släcka allt vad lampor heter. Detta är inte alls nödvändigt, och risken är dessutom överhängande att delar av publiken, om mörkläggningen blir allt för effektiv, diskret somnar in. Dessutom är det svårt att få någon riktigt publikkontakt när man inte ser och kan läsa deras ansikten och vice versa. De flesta kanoner är tillräckligt ljusstarka för att bildkvaliteten under normala ljusförhållanden skall bli helt njutbar. Det är bara om solen skiner direkt in i lokalen och mot filmduken som nedrullning av gardiner på solsidan kanske blir nödvändig. Lösning: Stoppa dem!

Se där, några goda råd för både föreläsare och arrangörer. Tillsamman skapar vi oförglömliga upplevelser!