Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 1342
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

Gammal och sjuk och beroende

Att vara gammal och sjuk var nog inte alltid så lätt förr i världen. Många gånger när vi följer våra gamla släktingar i husförhörslängderna in i ålderdomen ser vi att de får sluta sina liv som inhysehjon, oftast hos något vuxet barn eller hos någon annan släkting.

Idag är många kritiska till äldrevården och de neddragningar som sker. Går vi några generationer tillbaka kan det kanske ha varit betydligt svårare än idag. Då var en gamling beroende av den egna familjen på ett helt annat sätt än nu. De som kunde skulle vårdas av anhöriga och inte ligga socknen till last. Kanske kände många gamla att de var till besvär. Det måste ha varit svåra situationer för många.


Förr i tiden skulle den som blev gammal tas om hand av den egna familjen, om det gick. Den här bilden är från Brogården, Suntak men vilka personerna är framgår inte. Fotografiet ingår i Falbygdens Museums samlingar och finns på Digitalt Museum. Fotograf okänd.

I litteraturen finns en hel del skildringar av detta. En som skriver om åldringsvården i familjen för hundra år sedan är författaren Ivan Oljelund i sin bok "Stockholmsbarn". I början av 1900-talet var han fosterbarn hos en familj i Loftahammar (på en gård han i boken kallar Lekvik) och det är dessa upplevelser han skriver om. I hans fosterfamilj ingår också fostermammans far, som ligger till sängs i en kammare på övervåningen sedan flera år tillbaka. En dag kommer hennes bror Birger med sin hustru roende över viken och föreslår att de ska ta hand om gamlingen i stället. Fostermamman heter Gerda och fosterpappan kallas bara Larsson.

"Det är inte mer än rätt att vi byter av er nu, säger Birger. Vi tänkte ta en med oss idag", skriver Oljelund. Både Gerda och Larsson blir glada "men det var inte passande att visa för stor glädje, den kunde misstolkas och Larsson ansåg sig böra ådagalägga en lämplig betänksamhet."

"Gubben har inte varit svår att ha, de kan vi inte säje, och vi har heller inte klagat" framhåller Larsson till sin svåger. Birger instämmer i att hans far haft det bra hos Gerda och svågern men tycker nu att det är deras tur att hjälpa till med bördan. Gerda blir rörd, "hon kände ömhet inför fadern inför skilsmässan, hon var trots allt glad att slippa honom och ledsen över sig själv, som kunde känna det så."

"Plikten mot gamla föräldrar tillkommer envar" konstaterar Larsson.

De diskuterar flyttningen. Den gamle har inte varit ute i fria luften sedan han fraktades till Lekvik för sju år sedan. Där har han legat på kammarn och fått hjälp med mat och tömma pottan. Han har fått banka i golvet med sin käpp när han behövt hjälp med något. Ibland har Mikael (Ivan Oljelund) fått gå upp till honom och läsa ur postillan på söndagar.

Birger och Ester har lagt täcken och filtar och halmmadrass i båten och tagit med skinntröja, mössa, vantar och stövlar. Det tar de in i köksvärmen innan han ska kläs på. När de klär på honom säger han "Om jag kunde begripa varför jag ska hän? Det är närmre te körgårn frå Lekvik än frå Nordhamn. Jag har väl inte gjort nå ille?"

Han har varit förlamad i 13 år och kan inte gå. De bär honom på en bår till båten. Utanför dörren tar alla farväl av honom, även från granngården. "Med fötterna före bars den gamle utför vedbacken, genom grinden och vidare ner till sjön. Det var som ett sorgetåg." skriver Oljelund.

Vi kan verkligen förstå hur utsatta och beroende gamla människor kunde vara. Även om familjemedlemmarna behandlar honom både ömsint och respektfullt så är han ändå i händerna på dem och har inte egentligen någon egen handlingsfrihet. Men så många alternativ fanns förstås inte, inte för de unga heller. De gjorde så som var brukligt och att inte ta hand om den gamle fanns nog inte i deras tankevärld.


En annan okänd familj från Falbygden, med kanske en gammal mormor eller farmor i hushållet. Fotografiet ingår i Falbygdens Museums samlingar och finns på Digitalt Museum. Fotograf okänd.

 

Kommentarer