Född som dansk och död som svensk

Den veckan som gått har jag befunnit mig i 1600-talet. Inte helt, för julförberedelserna har förstås tagit sin tid. Men i tanken har jag inte rikitgt varit med, utan grottat ner mig i 1600-talets Halland, hos mina släktingar tio-elva generationer tillbaka.

I förra veckan fick jag äntligen tag i Sven Larssons bok "När hallänningarna blev svenskar" från 2004. Han är historiker från Jönköping, född i Gällared och bor numera i Askome så vitt jag vet. I boken berättar han både övergripande och i detalj om tiden närmast före och efter 1645, då Halland blev svenskt genom Brömsebrofreden. Eftersom Halland först var en pant på 30 år så skulle dansk lag, kyrkoordning och administration gälla. Men freden bröts och Halland blev svenskt för gott.


För några år sedan stannade vi till vid bron i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge, som förr var riksgräns. Där finns ett minnesmonument över freden 1645. Egna bilder.


Halland, Skåne och Blekinge hörde till Danmark ända till 1600-talets mitt. Bild från Wikipedia.

Större delen av 1600-talet var en prövotid för hallänningarna. Svenskarna härjade vid gränserna, liksom danskarna som efter fredsavtalet försökte återta de tidigare östdanska landskapen Halland, Skåne och Blekinge. Både svenska och danska trupper drog fram genom Halland och precis som i alla krig var det civilbefolkningen som for illa. Gårdar och byar brändes ner och ödelades, många människor dödades och då som nu var våldtäkt en systematisk del av krigföringen. Det var inte ovanligt att kvinnan sedan dödades.

Det som skiljer dessa krigsskådeplatser från dagens Aleppo är väl att det inte fanns några bomber. Men rädslan och utsattheten kan säkert ha varit väl så stor.


Slaget vid Fyllebro utanför Halmstad den 17 augusti 1676 var ett avgörande slag i det svensk-danska kriget. Hade danskarna vunnit hade jag kanske varit dansk. Halland hade en stor militär närvaro under hela seklet. Målning av Johan Philip Lemke. Bild från Wikipedia.

Kungen satte inte in hallänningar som soldater att försvara landskapet mot anfallande danskar eftersom de inte var att lita på, många ställde sig på den danska sidan och blev snapphanar eller friskyttar. Och svenskarna som kom norrifrån, de kände nog inte att det var ett broderfolk de kom till utan snarare fiendeland även om Halland formellt sett var svenskt.

Det tog lång tid för de tidigare danska hallänninganra  att bli svenskar. Vi vet genom bevarade handlingar att hallänningarna inte gillade när de så småningom blev tvungna att anpassa sig till svensk lag och acceptera svensk kyrkoordning. Inte minst att tvingas lyssna på predikan på svenska! Det var ju ett annat språk, inte deras språk. Kanske kände folk i allmänhet inte så stor nationstillhörighet, utan var nog mer i första hand sockenbor och hallänningar. Men när kyrkan, som hade ett starkt grepp om deras liv, förändrades, då blev det svårt för hallänningarna.

Egentligen levde nog danskheten kvar länge hos oss hallänningar. I vår halländska dialekt finns en hel del danskklingande ord kvar, åtminstone hos de äldre i mina föräldrars generation. Och fortfarande har många gårdar namn efter de danskar som ägde dem vid överlåtelsen till Sverige. Se dig om på vägskyltarna i Halland så ser du gårdsnamn som Börje Hindriksgård, Per Olsgård med flera liknande namn.

Både nu och tidigare har jag funderat en hel del på vad det innebar för mina dåtida släktingar att leva under denna övergångstid, framför allt de som bodde nära den gamla riksgränsen mot Sverige. De var födda som danskar och dog som svenskar.

I mitt släktträd har jag nu 13 personer som föddes som danskar. Kanske blir det fler innan jag är klar med min utforskning av släkten.

Askome socken: Arvid Olofsson, född 1630. Anna Gudmundsdotter, född 1632. Brita Torstensdotter, född 1644.
Gällareds socken: Nils Larsson, född 1634.
Sibbarps socken: Olof Persson, född 1626.
Gunnarps socken: Mårten Persson, född 1640. Kristina Arvidsdotter, född 1633. Anders Jönsson, född 1623. Ingeborg Andersdotter, född 1620.
Rolfstorps socken: Olof Andersson, född 1639. Gunilla Svensdotter, född 1636.
Och några där vi inte har födelseår eller födelsesocken: Olof Jönsson. Jöns Olsson.

Egentligen är jag förundrad över att de alla överlevde de umbäranden som drabbade så många i det fattiga och utsatta Halland under denna tid. De gifte sig och fick barn och här sitter jag nu, drygt 350 år senare, och önskar att jag kunde fått en pratstund med någon av dem.


Hunnestad ministerialbok CI:1 har noteringar med födelseuppgifter ända från 1615, dvs långt innan Halland blev svenskt. Här är det en person född 1618, som jag har svårt att se vad han heter mer än Svensson. Kanske Arve Anders? Han verkar ha en son som heter Tore Andersson som gifter sig och lämnar gården. Dottern malin är gift med Esbjörn Olsson och kvar hemma. Boken är förd topografiskt, dvs gård för gård, och detta är på Sven Hanssons skattehemman i Blixtorp, så det bör väl vara Sven Hanssons son. Jag tror att Hunnestads kyrkoarkiv är det enda i Halland med en kyrkbok som har uppgifter som sträcker sig tillbaka till dansktiden. Mina egna anor i Hunnestad föddes på 1670- och 1680-talen. Bildkälla: Arkiv Digital, Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 11 / sid 6 (AID: v92666.b11.s6, NAD: SE/LLA/13161).

Syskonen Andreas och Anna Karlsson i Falkenberg har skrivit en serie böcker om Halland på 1600-talet, där de utgår från domböckerna och berättar om de mål som finns protokollförda, både från den danska och den svenska tiden. Dessa böcker har jag skrivit om förut, och kommer säkert att återvända till igen, liksom till mina danska anor i Halland som jag också skrivit om tidigare.

I övrigt hoppas jag att ni alla har en fin julhelg.