En jul i förfädernas spår

Bland min farmors fars efterlämnade saker fanns ett gammalt fotografi, sannolikt taget julen 1942. Det visar familjens julfirande i Nevishög, och sittande vid bordet ser man farmors far Evan själv, hans syster Esther samt deras föräldrar Lars och Matilda Larsson med barnbarnet Lars-Einar mellan sig. Närmast julgranen står Esthers äldre barn Allan och Astrid, och bakom svärföräldrarna står min farmors mor Anna-Greta. Esthers make Ivan saknas, så antagligen är det han som tagit kortet. Förutom att jag alltid tyckt att fotot är ganska märkligt - varför tittar de inte in i kameran? - så är det en intressant skildring av 1940-talets julfirande i Skåne. Flaggorna och glittret i julgranen, den kritvita linneduken och de röda stearinljusen på bordet. Det serverades tydligen kaffe (riktigt eller surrogat?), bröd, juläpplen, mandelmusslor och klenäter, och framför gamle Lars skymtar ett fat med pepparkakor. Familjen Larsson tycks ha haft en riktigt mysig jul, trots att det var mitt under andra världskriget!

b2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPG

De senaste jularna har jag sökt mig bort från blinkande ljusslingor i blått, rött och gult, bort från masstillverkade struvor, moderna julkort och själlöst julgranspynt. Jag har drömt om en jul i förfädernas spår - en sån där klassisk jul som familjen Larsson firade 1942, och som så ofta skildras i Jenny Nyströms tomtebilder och 1930-talets julsånger. Jag har införskaffat både struvjärn och glaskulor till julgranen, och i år har jag till och med hängt upp svenska flaggor i julgranen, precis som farmors farmor Matilda gjorde på sin tid. Men hur såg egentligen julfirandet ut när hon och farmors farfar var barn, vad hade de tagit med sig in på 1900-talet, och vad har hängt med in i 2000-talet? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Eftersom båda var födda i Bara härad i Skåne inledde jag mitt sökande i Folklivsarkivets digra manuskriptsamling i Lund, dit jag ofta återvänder när jag vill veta mer om svunna tider. Där fanns en hel del källmaterial om julfirande i äldre tid, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter - uppgifter om 1870- och 80-talets julfirande i Bara härad. När Lars och Matilda växte upp var julen utan tvekan årets största högtid, och man brukade säga att »de e ente jul mer än en gång om åred!». Förberedelserna var omfattande. Minst fjorton dagar innan jul började man stöpa ljus, därefter kom stortvätten och sedan slaktade man julgrisarna. Man smorde in den stora ugnen med stenkolsolja, och under tiden bakade mor i huset flera sorters kakor såsom mandelmusslor, rosor, klenor och gorån.

Det tog ett par dagar att brygga julölet, och minst lika lång tid att baka de många brödsorterna - grovbröd, möllesiktat, sursött, kavring och vetebröd. På vissa ställen bakade man så mycket bröd så att det räckte till påsk, för under tiden efter jul ville man kunna »göra gärning», alltså vävnad och annat handarbete. Man blankskurade hemmets tenn-, malm- och mässingsföremål, och i stakarna sattes ljus som omvirats med krusat papper. Dan före dopparedan åt man vanligtvis så kallat »mulljebröd», skivor av grovt bröd som doppats i det spad där man kokat saltmatssovlet (tillbehör såsom kokt skinka, rökt fårkött och rullpölsa). Denna dag kom många tiggare och bad om »en bid i Goss namn», och till en gård i Bara härad kom vid ett tillfälle hela nitton tiggare som var och en fick ett stycke fläsk och en liten brödkaka av en desserttallriks storlek - är det jul så är det!

b2ap3_thumbnail_DSC00545.JPG

Kanske var det ungefär såhär barndomens jular såg ut för Lars och Matilda? Interiör från Lillarydsgården på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg (foto: undertecknad).

På julaftons morgon plockade man fram hemmets »drätter» och »gynnen», de vackert vävda täcken som skulle pryda stugan under julen. Man sopade rent golvet, som bestod av lera eller tegelsten, och beströdde det med vit strandsand och hackat enris. Sysslorna med kreaturen skulle avslutas så tidigt som möjligt, och djuren fick extra mycket hö under julen. Korna fick vanligtvis bara halm, men före jul fick de hö för att man skulle få mer mjölk till jul. Man släppte även loss gårdens hund, och sedan man tagit på sig sina finaste kläder var man reda att fira jul, och överallt hördes glada »Go' jul! Go' hälsa å allt va' som kärt e'!». I en uppteckning i Folklivsarkivets manuskriptsamling skildrar Per Andersson (1869-1952) hur en julafton kunde se ut i hans barndomshem i Hässleberga i Lyngby socken på 1880-talet:

»Julbordet stod dukat med dräjelsduk och porslin och tända ljus, med flera sorters bröd, smör, ost och korv, fyllda ölkrus och brännvinsflaskan vid fars plats, fast han ej smakade derav. Julklappar brukades ej hos oss, blott en gång kan jag minnas att vi hade gran. Mor hade, far ovetande, skickat bud med en svåger till Lund och han kom väl med den största gran han kunnat finna, den nådde väl upp på halva taket, men toppen sågades av och dugde till julgran och blev enkelt prydd. [...] Så bjöds till bords. Far och mor satte sig vid övre bordändan. Drängarna bakom bordet efter rang, sist vaktepojken och tröskemannarna. Vi ungdomar framom bordet och någon inbjuden släkting eller god vän, samt pigorna, som denna dag fingo sitta till bordes, i vanliga fall skulle de stå och äta för att vara till hands att passa upp. Något av husets barn eller yngre tjänare skulle »lesa ti bors», man läste »Gud med nödtorftig spis du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad du givet måttligt och ditt namn till pris». Rätterna var lutfisk, risgröt och kakor, vanligast »klenor». En generation längre tillbaka stod på nedre bordändan »saltmatsfatet», ett svarvat träfat med kokt skinka, rökt fårkött och rullepölsa, detta skulle stå kvar hela julen att jämte bröd, smör och ost bjudas tillfälliga gäster. På bordet var placerat ett tregrenaljus i bästa staken, samt på övre bordändan tvenne vanliga ljus, ett för far och ett för mor.»

b2ap3_thumbnail_Klenor.jpg

Medan jag själv friterar klenor och hänger upp flaggor i julgranen till tonerna av Harry Brandelius' »Julens vackra stjärna» slår det mig hur mycket som är sig likt sedan farmors farföräldrar firade jul i Bara härad på 1880-talet. Julgranen och julklapparna har visserligen blivit standard sedan dess, men kavring, ost, korv, kokt skinka, lutfisk och risgröt är samma som då. Inte heller julkakorna har förändrats under de senaste hundratrettio åren, och jag brukar själv baka både mandelmusslor, klenor och gorån - precis som min farmor gjorde före mig, och hennes farmor före henne. Jag tror att de flesta drömmer sig tillbaka till barndomens jular, något man nog gjort i alla tider. Redan på 1930-talet spelades till exempel låten »Julminnen» in av sångerskan Ulla Billquist (som lustigt nog var 6-männing med min farmors far), och textraderna sammanfattar så vackert varför julfirandet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet, och varför jag själv drömmer om en jul i förfädernas spår:

»När julens alla klockor ringa, tankarna vill gå till flydda barndomsdar' hos mor och far; ty aldrig lyste juleljusen klarare än då, en sagovärld blev hemmets härd när skymningen föll på. [...] Ack, underbara juletid för länge, länge sen', på svunnen romantik du var så rik!».