DNA och brottsbekämpning

Den senaste veckan har det talats en hel del, inom DNA-kretsar, om den amerikanska polisens metoder vid en jakt på en massmördare. Det har framförts åsikter om både det ena och det andra. En del har varit baserade på kunskap, andra på rena fantasier.

Att vi lämnar DNA som spår var vi än är, var vi än rör oss och ibland långt ifrån där vi faktiskt varit, tror jag de flesta känner till. Utvecklingen inom området går med rasande fart och ibland blir det lite väl yviga svängar i debatten.

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG

I det aktuella fallet med seriemördaren Golden State Killer så framkom det uppgifter om att polisen lyckats fånga mannen med hjälp av släktforskningsDNA. Det är en lång historia som ligger bakom gripandet. Att polisen använde an öppen databas använd av många släktforskare är riktigt. De kunde skicka in ett testresultat baserat på mördarens DNA och fick då fram ett antal personer som angavs som avlägsna släktingar till mördaren. Sedan satte de igång en gigantisk släktutredning, de arbetade fram ett antal generationer bakåt från släktingarna och när de funnit alla de ställen där linjerna korsades så gick de framåt i tiden. Trädet växte till flera tusen personer och när de nått nutid så hade de en stor mängd personer som de behövde sålla bland. Hur många personer de följt, hur de gjorde urskiljningsprocessen vet vi inte, hur många DNA-tester som gjorts innan de hittade den skyldige finns det inga uppgifter om. När de, genom att fånga upp något som den skyldige slängt, kunde få fram DNA på personen så fick de träff och kunde gripa honom. Polisen hade alltså inte tillgång till DNA, bara till information om släktingar, det är viktigt att poängtera. Resultatet kunde inte användas till att spåra sjukdomar eller annat kopplat till de testades DNA.

I USA så har de starkt integritetstänk, så hur kunde polisen hitta de avlägsna släktingarna? De kunde inte, och fick inte använda de företag som säljer tjänsterna runt DNA och släktforskning. Reglerna gör att det är mycket svårt och kräver domstolsutslag från mycket hög nivå.

Men det finns Öppna databaser, dit DNA-tester kan överföras av den som är ansvarig för administrationen av resultatet. Det kan vara den testade själv eller kanske någon släkting man hjälper. När man överför testinformationen till en sådan databas måste man ta reda på vilka villkor som gäller och vara beredd på de konsekvenser som kan uppkomma. Om det i avtalet står att materialet kan användas på andra sätt än ren släktforskning, så måste man ta det i beaktande. I det aktuella fallet var den en produkt som heter Gedmatch som användes. Den används av många svenskar idag och det kan vara på plats att lägga fram tankar runt hanteringen.  Följande bör beaktas av de som använder Gedmatch

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Gedmatch är en öppen databas med möjlighet att ladda ner testresultat från olika företags autosomala tester. Resultatet är listor som visar sannolika kopplingar till andra testade. De uppgifterna kan sedan användas för att söka vidare genom att använda träffarnas identitet och få fram ytterligare matchlistor som visar respektive träffs lista. Sedan kan man klättra vidare bland dessa listor.

Gedmatch visar inte nerladdat rådata.

När du laddat ner filer från testbolaget har du samtidigt medgett det som står i villkoren, och det innebär i praktiken att uppgifterna kan användas för olika syften i framtiden.

Du själv ansvarar för ditt eget test, men tänk på att du bör ha ett uttryckligt (och skriftligt) samtycke från de vars data du laddar upp till Gedmatch, eller från de du instruerar om uppladdning. Det ska visa att de förstått var deras uppgifter hamnar och hur det kan användas.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Om vi hanterar vårt DNAdata på rätt sätt så är det väl skyddat, men visst väcks funderingar när nyheter som den om den nyligen infångade mördaren. Svensk polis visar intresse och det har förekommit uppgifter i press, radio och TV om de nya möjligheter som visar sig finnas. En del av de uppgifter som cirkulerar visar på en stor kunskapsbrist hos polis likväl som hos journalister/reportrar.
Flertal tycks tro att de aktuella testföretagen finns i Sverige och i Sverige gäller svenska lagar och då kan polisen göra vissa saker. Att det inte bara är att skicka in ett hårstrå utan att det krävs betydligt mer har inte kommit alla till del. Att det krävs underskrift av den testade innebär att försöker man fejka identiteten så är det faktiskt urkundsförfalskning och det får man inte göra, inte ens som polis. Det kommer säkert att behöva diskuteras ytterligare många gånger, inte minst från polishåll, eftersom det finns så mycket skydd för datat när det finns på rätt plats.  Att det dessutom finns en hel del etiska frågor inom området när det gäller användning för brottsbekämpning är ytterligare en faktor.

Precis som med många andra uppgifter vi sprider om oss själva, via sociala medier och liknande tjänster, så finns det ett personligt ansvar. Ta reda på vad uppgifterna kan användas till när du sprider dem och lita samtidigt på försäkringar om handhavande du får från ansvarstagande aktörer.

Med sunt förnuft kommer vi långt, och det gäller även i frågor runt DNA.