Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 2511
  • 0 Kommentarer
  • Skriv ut

De gjorde uppror för 100 år sedan

Nu i påsk är det precis hundra år sedan hungerupproret. Det var här i Västervik det startade, det som blev upptakten till ett år av oroligheter.

Våren 1917 var det upprorsstämning i Sverige. Krigsåren hade lett till livsmedelsbrist, handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder. Kostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade. Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan andra skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. Ransonering infördes 1916, främst på bröd.

Lördagen den 14 april 1917 hade flera arbetare lämnat sina arbetsplatser i Västervik för att gemensamt uppvakta myndigheterna om förbättringar i tilldelningen av matransoneringskort. När det inte gav utdelning samlades de flesta av stans arbetare från fabriker och verkstäder vid lunchtid på måndagen den 16 april. Ett par tusen personer mötte upp på Stora torget i Västervik. De var hungriga och krävde mat till sina familjer.

Någon fick tag i en låda och på den ställde sig Frans Gustafsson, arbetare på Slipfabriken. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, sa han. Röde Frans, som han kallades, manade till besinning och föreslog att de skulle utse en kommitté för förhandling med de lokala myndigheterna. Så blev det också. Förhandlingarna ledde till förbättringar. Därmed blev det ingen revolution, utan i stället reformer.


Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Västerviks-Posten, som kom ut på eftermiddagen, rapporterade redan på måndagen om upproret: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas." Två dagar senare fortsatte rapporteringen: “I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser."

Arbetarkommittén som valdes den 16 april presenterade raskt ett förslag på en rad krav till förbättringar. I kraven ingick gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök skulle inrättas och att mer potatis skulle köpas in och fördelas bland den behövande befolkningen. Kraven godtogs till stor del av stadens styrande. Lugnet kunde så småningom återgå.


16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf okänd.

”Vi arbetare svalt och for illa då. Det är nog ingen som kan förstå nu hur det var då. Vi behövde mat för att äta oss mätta och en lön att leva på. Det krävde vi också”. Så sa Gustav Andersson när jag intervjuade honom 1987. Då var han vid 94 år gammal och berättade om händelserna i Västervik våren 1917. Han var själv en av dem som gick i spetsen för de svältande arbetarna, som ordförande i Fabriks- och Grovarbetareförbundets avdelning på Tändsticksfabriken. Röde Frans var anställd på Slip, en av de då närmare 1800 industriarbetarna i Västervik. Han var syndikalist, som hade ett starkt fäste här då. ”Frans Gustafsson var ingen märkvärdig man, en arbetare som vi andra” mindes Gustav Andersson. Efter upproret beskrevs Frans Gustafsson i Västerviks-Tidningen som "en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt".


Gustav Andersson 1987. Foto: Rolf Lavergren.

Gustav Andersson levde nästan till sin hundraårsdag. Han föddes den 15 oktober 1893 i Loftahammar och gick ur tiden den 4 april 1993. Jag glömmer honom aldrig. Han berättade att han hade byggt sig ett litet hus i stan till sig och sin begynnande familj. I trädgården planterade han många äppelträd, för att de skulle få äpplen till mat om tiderna blev svåra igen.


Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.


Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Hungerdemonstrationerna i april 1917 var början på ett hungeruppror som spred sig till stora delar av Sverige. Mellan den 19 och 29 april hölls demonstrationer på runt 80 platser, med totalt upp emot 250 000 demonstranter. Nyheterna från Västervik publicerades i arbetarrörelsens tidningar ute i landet. Resolutionen med krav spreds bland arbetarorganisationerna och antogs av flera. Senare under året fortsatte demonstrationsmötena på en del spridda håll.

1987, 70 år efter upproret, var första gången jag blev uppmärksam på vilken roll Västervik och folket här haft för vad som hände i Sverige 1917. Då hade det gått 70 år och en lokal teaterpjäs om hungerupproret fick mycket uppmärksamhet. Då levde ännu Gustav Andersson och kunde berätta om vad som hände.

Som släktforskare har jag förstås tagit reda på vem Frans Gustafsson var och varifrån han kom. Det har jag skrivit om i min andra släktforskarblogg. På så vis fick jag också kontakt med hans barnbarnsbarn Zandra Lindström i Motala och inför hundraårsdagen har jag intervjuat henne till vår släktforskarförenings medlemstidning. Det kändes mäktigt på något sätt, att komma så nära historien. Även i de stora skeendena är det människor som du och jag som varit delaktiga i händelser som efteråt blivit avgörande för utvecklingen, fast man inte visste det då.

Ett inlägg om de övriga i arbetarkommittén.

Ola Larsmo skriver den 16 april i DN  om hungerupproret.

Källor och boktips:
Ingvar Flink: Hungerrörelsen i Västervik (särtryck ur Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 1969)
Sune Garpenby: Hungerupproret i Västervik 1917 (särtryck ur Västerviks-Tidningen 1967)
Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917–1918 (bok utgiven 1967)
Ola Larsmo: Himmel och jord må brinna (roman utgiven 1993)
Hans Manneby: Revolutionen i Västervik 1917 (artikel i Meddelanden från Arkivet för folkets historia, nr 3, 1977)
Hans Nyström: Hungerupproret 1917 (bok utgiven 1994)

Taggad i: Historia Politik

Kommentarer