Rötter

De fattiga och utsatta

30 juni 2018

13415 Träffar

Det var ett elände att vara fattig förr i tiden, precis som idag men mycket värre. Tidningen Släkthistoriskt Forum har i senaste numret fattigdom som tema, där jag medverkar med en artikel. Under arbetet med den har jag tänkt mycket på de utsatta i samhället förr, de fattiga och ofta sämre behandlade.

Till artikeln har jag letat efter bilder för att illustrera texten. Det finns många bilder på fattigstugor och fattighjon, den ena eländigare än den andra. Hur har människor kunnat bo så här? År efter år?

fattig
En kvinna utan känt namn vid sin stuga i skogen i Östmarks socken i Värmland. Foto: Nils Keyland, bild från Nordiska Museet.

En jordkula i Stadshagen i Stockholm som nödbostad 1902. Vem bodde här? Fotograf okänd, bild från Stockholms Stadsarkiv.

Fattighus i Norra Kyrketorps socken. Foto: Karl Fredrik Andersson, bild från Falbygdens Museum.

Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck i Väne-Ryrs församling, någon gång innan han lämnade sin backstuga 1911. Foto: Olof Jonsson, bild från Vänersborgs Museum.

I husförhörslängderna ser vi prästens anteckningar om fattiga, utfattiga och fattighjon. De fattiga kunde bo i backstugor, på fattighuset eller inhysta som rotehjon eller fattighjon hos andra. Rotehjonen skulle bidraga till sin försörjning genom att arbeta efter sin förmåga. Trots detta var de sällan välkomna utan sågs som en börda för bonden.

De flesta socknar hade ett eller flera fattighus men vården var obefintlig och kosthållningen i många fall undermålig. Sockenbönderna skulle lämna sina bidrag till fattighuset men underlät ibland eller lämnade för lite. Dessutom var det den sämsta potatisen och den sämsta säden som gick till de fattiga. Därför blev många fattiga tiggare, men tiggeri var inte alltid tillåtet.

Många fattiga ville inte bo i fattighusen för de visste hur eländigt det var. Säkert blev det också en stigmatisering.

De flesta som bodde i fattighusen var äldre människor som inte längre orkade arbeta så att de kunde försörja sig och på 1900-talet övergick många fattighus till att bli ålderdomshem. Men det hände också att barn som var föräldralösa eller övergivna växte upp på fattighus utan egentliga fosterföräldrar. En uppväxt som är svår att föreställa sig idag, men som jag sett exempel på i kyrkböckerna.

Taggad i:

Fattigdom

Om författaren

Eva Johansson

Min släkt kommer från Halland och västra Sverige men själv har jag valt att först bo på ostkusten, vid en havsvik söder om Västervik, sedan i Västerås. I Västervik har jag arbetat som journalist större delen av mitt vuxna liv, bland annat 17 år på Västerviks-Tidningen där jag varit nyhetsreporter, bilageredaktör, kulturredaktör och webbredaktör. Numera arbetar jag som frilansskribent och släktforskare och har bland annat skrivit ett par lokalhistoriska böcker och ett par handböcker utgivna av Sveriges Släktforskarförbund. I min ungdom var jag till sjöss några år.
Släktforskat har jag gjort sedan 2010. Det startade med ett brutet ben och soffläge några månader. Så snart jag börjat blev det ett allt uppslukande intresse.
I Tjust Släktforskarförening är jag medlem och redaktör för vår föreningstidning Wåra Rötter, liksom i DIS Småland.
Våren 2013 gav jag ut den första skrivhandboken för släktforskare som vill komma igång med att skriva sin släkthistoria. Boken är en e-bok och säljs nu i Rötterbokhandeln. På hösten samma år utsågs jag till redaktör för Släktforskarförbundets årsbok, ett uppdrag som jag lämnade 2016. 2017 skrev jag handboken "Släktforska om sjöfolk" utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.
Jag har två vuxna söner, fem barnbarn och en make vars farfar för hundra år sedan var rättare på Helgerum där vi bodde i tio år. Givetvis har jag forskat om den släkten.