Backstugan i sluttningen

Det här är Anna Josefina Gabrielsdotter vid sin backstuga. Hon kallades Skrape-Fina och här levde hon som en av de fattigaste av fattiga i Dagsås socken i Halland ända till sin död 1957. Hennes lilla hus är på gränsen till jordkula, byggt direkt i sluttningen med jordgolv och jordvägg. Stugan är sedan många år ett av hembygdsföreningens besöksmål och den ena av Hallands två ännu bevarade backstugor. Sommaren 2016 besökte jag Skrape-Finas stuga tillsammans med min gamle far och bloggade då om henne.

Här om veckan kom jag över en bok där det här fotografiet på Skrape-Fina finns. Det är nästan lite överväldigande att se en bild på en människa som jag följt i husförhörslängderna och gjort mig en föreställning om men inte haft en aning om hur hon såg ut. Hon kommer så nära.

Den lilla backstugan var 3 x 3 meter stor. Här bodde familjen i alla år. Sova och äta, något annat kan de inte ha haft plats för inomhus. Några år hade hon sex barn hemma i backstugan. Förmodligen födde hon sina barn här också. Att de klarade sig!

När Fina dog 1957 var hon nästan 90 år gammal och hade förstås haft ett extremt hårt liv, med dagsverken på gårdarna och kanske aldrig någon riktig känsla av trygghet annat än i sin stuga. Om den nu kändes trygg? Jag kan inte låta bli att fundera i sådana banor när jag ser det här fotot.

Boken där bilden finns med heter "Lantbruket i Halland 1750-1990" och är egentligen ett komplement till en utställning som hette Bondeliv. Utställningen visades 1992 på Varbergs Museum och boken är årsbok för museet detta år. Jag köpte den på Bokbörsen, jag har ju mina rötter bland bönder och torpare i mellersta Halland.

I boken läser jag att när Fina och barnen jobbade på gårdarna i trakten fick de väldigt lite betalt för att man ansåg att man inte behövde betala de fattiga stackarna så mycket som arbetet egentligen var värt. Hon fick tigga mjölk till barnen och de eldade med kottar och pinnar. Stugan byggde maken och Fina på en byallmänning när de gifte sig, i en sluttning för att inte behöva dra fram så mycket sten. Maken dog efter några års äktenskap. Ända till 1920-talet hade huset bara jordgolv, sedan las bräder in. På golvet hade de många trasmattor för att slippa kylan. Innerväggarna var alltid fuktiga och vedspis skaffades inte förrän på 1930-talet.

På bilden från 1916 är också Finas mor Johanna Benedikta Carlsdotter med, och sönerna Hugo och Gustav som var yngst av hennes åtta barn. Hugo var näst yngst, han föddes 1905 och stannade som vuxen kvar hos sin mor, liksom systern Alma. 1916 var han elva år. En liten fattig pojke. Det ser för eländigt ut, även om de är finklädda för fotografen. Men inte var de ensamma om att ha det så i Fattig-Sverige, tvärtom.

Det behöver inte vara internationell kvinnodag för att uppmärksamma de många kvinnor som slitit för sitt och familjens uppehälle under knappa förhållanden. 

Skrape-Finas backstuga idag. Foto från sommaren 2016 när jag tittade på hur hon bott en gång i tiden. Stugan är förstås mycket välhållen idag, den sköts av hembygdsföreningen. Jämför med bilden från 1916!