Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 5666
  • 10 Kommentarer
  • Skriv ut

Återta arkiven

Återta arkiven

I veckan ramlade jag på en ny persondatabas - denna gång hos MyHeritage.com. Det var ett vigselregister för New York City med över 6 miljoner poster. Förvånad och glad, för jag visste ju hur njugga och på alla sätt besvärliga myndigheterna i staden New York är visavi släktforskare, dök jag glatt in i denna nya resurs, och hittade bums flera spännande möjligheter. Om materialet skriver MyHeritage följande: Denna samling är ett index på över 3 miljoner äktenskapslicenser arkiverade hos New York City Clerk från de fem stadsdelarna från 1950 till 1995. Indexet innehåller förnamn och efternamn på både bruden och brudgummen, årtal samt samt licensnummer. Indexet tillhandahålls av Reclaim the Records.

b2ap3_thumbnail_Reclaim-II.JPG

 

Vad är då detta för något? Jag klickar mig vidare och hamnar till slut på följande hemsida: https://www.reclaimtherecords.org/ Det är med stigande förtjusning jag tar till mig gruppens presentation och programförklaring:

Reclaim the Records är en icke vinstdrivande grupp släktforskare, historiker och förespråkare av ett öppet samhälle med fri tillgång till information. Vi kräver att offentliga uppgifter också skall vara offentliga och därmed tillgängliga för allmänheten. Vi samlar in information om de register, databaser och annan potentiellt värdefull information som finns bevarad på mikrofilm eller på annat sätt, och ser till att applicera de lagar som finns för tillgång till sådan information, för att på så sätt återföra informationen till allmänheten. /Fritt översatt/

Hos många amerikanska myndigheter, liksom på många andra håll i världen (Tyskland, Finland, Storbritannien o.s.v.) har det blivit en sport att försvåra för människor att söka sina rötter och hitta sin släkt. Ibland finns det lagar som stödjer ett sådant beteende, Datenschutsgesetz i Tyskland t.ex, men ibland handlar det bara om en avog inställning och ett sätt att visa sin makt. Småpåvar finns det som bekant gott om, och många av dem tycks finna glädje i att trilskas och införa forskningshämmande restriktioner.

Det underbara med Reclaim the Records är, att gruppen inte nöjer sig med myndigheters summariska nej, utan verkligen går till botten med varje enskilt ärende. Kontrollerar vad lagen säger, hur man skall tolka den s.k. "Freedom of information act" och helt enkelt stämmer de myndigheter som av icke godtagbara skäl vägrar tillgång till sina databaser och register. I flera fall, t.ex. vigselregistret i New York, har man redan vunnit och lyckats få tillgång till de åtrådda mikrofilmerna, som sedan digitaliserats och indexerats. I andra fall pågår den juridiska processen och det är bara att hålla tummarna för gruppens uthållighet och envishet.

b2ap3_thumbnail_arkivalieronline.JPG

Här i Sverige är vi väl hyfsat förskonade från just denna typ av arkivarrogans. Vi har ju vår offentlighetsprincip att falla tillbaka på, och det mesta av den information vi släktforskare söker är skapligt tillgänglig hos oss. Likaså i våra grannländer Danmark och Norge, där det t.o.m. kan sägas vara ännu bättre tillgång till vissa betydelsefulla serier, kyrkoböcker t.ex. där man har en generösare tidsgräns för vad som får visas online. Gratis dessutom! Värre är det för våra systrar och bröder i Finland, som drabbats av förfärliga restriktioner, mycket atypiska för det i övrigt öppna finska samhället. En finsk Reclaim the Records - VALLATA ARKISTOT - kan där sägas vara av nöden. 

Genom tiderna har vi dock även i Sverige haft bekymmer med svenska arkivkoryféer. Jag minns hur knepigt det var när vi för 15 år sedan skulle dra igång NAMN ÅT DE DÖDA - exceperingsfasen inför SVERIGES DÖDBOK. Då skrek många arkivarier i högan sky om hur på alla sätt olämpligt och otillständigt detta kompletteringsprojekt var. Trots att det på intet sätt inkräktade på privatlivets helgd eller sekretessreglernas andemening. Projektledningen och jag själv fick gnugga geniknölarna för att hitta alternativa källor där motståndet blev allt för svårt.   

Jag tänker också på Sveriges befolkning 1990, som Sveriges Släktforskarförbund efter de två lyckosamma produktionerna 1970 och 1980 ville försöka få till. Riksarkivet, eller var det kanske bara Riksarkivarien, satte ned foten och förvägrade oss tillgång till basmaterialet. Detta trots att själva informationen inte på något sätt kunde sägas vara sekretessbelagd eller integritetskränkande. Eter några år ändrade sig Riksarkivet plötsligt, kanske för att man själv ville tjäna pengar på 1990, varvid de tidigare så starka motiven för avslag bleknade.

b2ap3_thumbnail_Hemlighuset-final_20170129-203231_1.jpg

Det jag tänker mest på är emellertid tidningar.kb.se, Kungliga Bibliotekets förnämliga sajt för digitala tidningar, som till stora delar förvaras bakom lås och bom. Efter decennier av långbänkar och utredningar hålls fortfarande allt material efter 1900 "hemligt" och kan endast studeras på plats, d.v.s. i Stockholm under bibliotekets begränsade öppettider. Skyller gör man på UPPHOVSRÄTTEN, enkannerligen fotografernas, som alltså fortsatt tillåts blockera allmänhetens tillgång till denna kulturskatt, vars digitalisering bekostats med skattemedel. Detta är naturligtvis på alla vis oacceptabelt. I andra länder, t.ex. i USA och Australien, har det gått finfint att lägga ut alla digitala tidningar på nätet, men inte i Konungariket Sverige. Jag tror att historiker och släktforskare behöver samla ihop sig till ett betydande lobbyarbete i detta milt sagt sega ärende. Helt enkelt ifrågasätta tillämpningen av Upphovsrättslagen ock kräva att alla tidningar släpps fria.   

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-1_20170129-204241_1.JPG

Reclaim the Records!

 

 

 

Kommentarer

  • Ted Rosvall
    Ted Rosvall lördag, 04 februari 2017

    Jonas,
    Enlighten me!
    Får inte alla Universitetsbibliotek också pliktleveranser?
    I så fall har väl de också rätt att tillgängliggöra de digitaliserade tidningarna?

  • Jonas Ahlberg
    Jonas Ahlberg lördag, 04 februari 2017

    Sover du aldrig?

    Nej, inte alla. Lund får dock papperstidningarna precis som vi, men det är bara KB som digitaliserar dem, för de ekonomiska medel som vi tidigare använde till att mikrofilma dem.

    Jonas Ahlberg

  • Ted Rosvall
    Ted Rosvall fredag, 03 februari 2017

    Jonas,

    "Den enda plats där vi i nuläget tillåts visa hela materialet utan att betala till upphovsrättsinnehavarna är våra lokaler i Humlegården i Stockholm."

    Vilka är de "upphovsrättsinnehavare" som medgivit att ni får visa materialet i Humlegården? KB kan ju inte rimligen ha varit i kontakt med alla journalister och fotografer, levande eller döda, som eventuellt kan hävda upphovsrätt. Alltså måste det vara tidningarna själva, Svenska Dagbladet, Aftonbladet o.s.v. Varför inte gå på dem igen med en förhandlingsinvit. Och handlar det om miljoner så kanske det går att skaka fram sådana pengar från någon kulturell eller demokratisk fond eller stiftelse, om nu politikerna på departementen inte är tillräckligt kloka för att göra det?

    Jag är optimist och hoppas att läget ser bättre ut inom en inte alltför avlägsen framtid samtidigt som det är positivt att frågan debatteras.

    Jag håller med om detta - särskilt den sista delen om att det är positivt att frågan debatteras. Det är just en sådan debatt jag försöker provocera fram och jag hoppas att många hakar på. Minns Släktforskarförbundets aktion för att få igång debatten kring våra socknar för mer än ett decennium sedan. Hur den provocerade fram riksdagsmotioner och statliga utredningar. Till sist vann förnuftet, även om det satt hårt åt. Varför inte en modern namninsamling på nätet med krav om att släppa fångarna (tidningarna) loss, det är vår!?!

  • Jonas Ahlberg
    Jonas Ahlberg lördag, 04 februari 2017

    Det material som kommer in till KB via pliktleveranser får vi tillgängliggöra i våra lokaler, även om det som användarna ibland ser inte är de ursprungligen levererade originalen, som är fallet med de digitaliserade dagstidningarna.

    Inte lite material kommer sedan flera år till KB i digital form, såsom audiovisuella medier och e-plikt. Annat kommer i pappersform som till exempel dagstidningar. De trycks i och för sig från en digital förlaga, men dessa har inte tryckerierna någon skyldighet att leverera till oss som lagen är utformad nu. Tidningarna skickar en digital fil till tryckerierna, vilka gör papperstidningen, som sedan levereras till KB, som i sin tur digitaliserar dem en gång till. Kanske inte det bästa sättet att hushålla med samhällets resurser.

    KB digitaliserar dagstidningar både av tillgängliggörandeskäl och av bevarandeskäl. Uppemot 40 % av dagstidningssamlingen är varken digitaliserad eller mikrofilmad. Tidningarnas papperskvalité har varit dålig under flera perioder i det förgångna, vilket redan nu gör vissa titlar och årgångar svårdigitaliserade och besvärligare kommer det att bli ju längre tiden går. Därför riskerar Sverige att förlora delar av sin tidningshistoria om inte samlingen digitaliseras innan det är för sent.

    KB jobbar hårt på att finna hållbara lösningar för att kunna digitalisera samtliga de 120-130 miljoner dagstidningssidor som har samlats in. Detsamma gäller ambitionen att tillgängliggöra samlingen för fler än de som bor i Stockholm.

    Ingen av detta är dock trivialt och en stor portion tålamod, initiativrikedom och uthållighet krävs för att ro iland med dessa uppgifter.

    Men som sagt, jag är optimist.

    Jonas Ahlberg

  • Jonas Ahlberg
    Jonas Ahlberg lördag, 04 februari 2017

    Det material som kommer in till KB via pliktleveranser får vi tillgängliggöra i våra lokaler, även om det som användarna ibland ser inte är de ursprungligen levererade originalen, som är fallet med de digitaliserade dagstidningarna.

    Inte lite material kommer sedan flera år till KB i digital form, såsom audiovisuella medier och e-plikt. Annat kommer i pappersform som till exempel dagstidningar. De trycks i och för sig från en digital förlaga, men dessa har inte tryckerierna någon skyldighet att leverera till oss som lagen är utformad nu. Tidningarna skickar en digital fil till tryckerierna, vilka gör papperstidningen, som sedan levereras till KB, som i sin tur digitaliserar dem en gång till. Kanske inte det bästa sättet att hushålla med samhällets resurser.

    KB digitaliserar dagstidningar både av tillgängliggörandeskäl och av bevarandeskäl. Uppemot 40 % av dagstidningssamlingen är varken digitaliserad eller mikrofilmad. Tidningarnas papperskvalité har varit dålig under flera perioder i det förgångna, vilket redan nu gör vissa titlar och årgångar svårdigitaliserade och besvärligare kommer det att bli ju längre tiden går. Därför riskerar Sverige att förlora delar av sin tidningshistoria om inte samlingen digitaliseras innan det är för sent.

    KB jobbar hårt på att finna hållbara lösningar för att kunna digitalisera samtliga de 120-130 miljoner dagstidningssidor som har samlats in. Detsamma gäller ambitionen att tillgängliggöra samlingen för fler än de som bor i Stockholm.

    Ingen av detta är dock trivialt och en stor portion tålamod, initiativrikedom och uthållighet krävs för att ro iland med dessa uppgifter.

    Men som sagt, jag är optimist.

    Jonas Ahlberg

  • Ted Rosvall
    Ted Rosvall tisdag, 31 januari 2017

    Jonas,
    berätta gärna vari de "Stora ansträngningarna" består, som du menar att KB gör för att finna en lösning, som medger större tillgänglighet till materialet för människor utanför Stockholmsområdet. Jag kan tänka mig ett helt batteri av sådana åtgärder, som inte skulle kosta vare sig KB eller Skattebetalarna särskilt mycket:

    1 Se till att samtliga landets universitetsbibliotek omedelbart får tillgång till de digitaliserade tidningarna. Om Upphovsrättslagen tål att dessa hyperkänsliga bilder från 1901 och framåt visas på KB i Stockholm, kan det inte rimligen vara farligare att låta dem visas på våra Universitetsbibliotek.

    2 Se till att Riksarkivet och samtliga landsarkiv och stadsarkiv omedelbart får samma tillgång. Där finns det dessutom utbildad personal, van att hantera tillgänglighets- och sekretessfrågor.

    3 Se till att få fram ett avtal med tidningsbranschen, journalistförbundet, fotografernas fackföreningar och eventuella andra berörda. Går det i andra länder så måste det också kunna fungera i Sverige.

    4 Involvera Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet - väck frågan om geografisk och demokratisk jämlikhet politiskt.

    5 Vänd på bevisbördan! Inför ett system där materialet läggs ut i sin helhet, men där eventuella upphovsrättsinnehavare får möjlighet att klaga, varvid den sida, artikel eller bild som någon anser sig äga tas bort eller görs oläslig.

    6 Utred någon form av STIM-system för text och bild.

    7 Sälj hela den digitala databasen till något annat land, med mindre hysterisk lagstiftning på detta område, och låt dem tillgängliggöra rubbet. (När jag började skriva på denna mening tänkte jag mig den som en avrundande lustighet - men ju mer jag tänker på den desto mer genial verkar den. Cayman Islands, Jersey, Isle of Man, Åland - here we come!)

    Har KB gjort något av allt detta?

  • Jonas Ahlberg
    Jonas Ahlberg fredag, 03 februari 2017

    Den enda plats där vi i nuläget tillåts visa hela materialet utan att betala till upphovsrättsinnehavarna är våra lokaler i Humlegården i Stockholm.

    Om KB kunde släppa tjänsten på samtliga landets Universitetsbibliotek utan att det skulle kosta biblioteket eller skattebetalarna särskilt mycket så skulle vi göra det. Som läget är nu så skulle det tyvärr kosta just mycket.

    KB jobbar aktivt för att finna lösningar. Jag är optimist och hoppas att läget ser bättre ut inom en inte alltför avlägsen framtid samtidigt som det är positivt att frågan debatteras.

    Jonas Ahlberg

  • Jonas Ahlberg
    Jonas Ahlberg tisdag, 31 januari 2017

    Jag arbetar med dagstidningsdigitalisering på Kungliga biblioteket sedan några år.

    Visst är det olyckligt att de största delarna av det digitala tidningsarkivet endast är synligt för de som besöker våra lokaler i Stockholm. Samtidigt har vi en upphovsrättslag att förhålla oss till och att som statlig myndighet bryta mot nämnda lag är uteslutet.

    Stora ansträngningar görs av KB för att finna en lösning som medger större tillgänglighet till materialet för människor utanför Stockholmsområdet. Om det lyckas och när detta kan ske återstår att se, men det är myndighetens ambition.

    Till sist vill jag göra ett förtydligande gällande var finansieringen för KB:s dagstidningsdigitalisering kommer ifrån. Det är sant att vår digitalisering av den samtida tidningsutgivningen i Sverige finansieras med skattemedel på samma sätt som dessa finansierade den tidigare mikrofilmningen av samma tidningar. Digitaliseringen av historiska dagstidningar, vilket idag motsvarar 55 % av tidningstjänstens innehåll, har gjorts med externa medel och ligger inte skattebetalarna till last.

    KB fortsätter att digitalisera dagstidningar med oförminskad kraft och i år kommer ytterligare uppemot en miljon upphovsrättsfria dagstidningssidor att bli tillgängliga för alla och envar i Sverige, ej bekostade av skattemedel kan tilläggas.

    Jonas Ahlberg
    Kungliga biblioteket

  • Lennart Stenkvist
    Lennart Stenkvist tisdag, 31 januari 2017

    Helt rätt. I vårt annars så öppna samhälle finns det dörrar som förvånansvärt är stängda för oss släktforskare.
    Sekretessgränsen på 70 år är ett "luddigt" exempel. Det förekommer enskilda kyrkböcker som innehåller en längre
    tidsperiod, från 1920-1930-talet fram till början av 1950-talet.

    Det innebär att dessa böcker inte är tillgängliga på nätet. Släktforskarna får inte tillgång till åren 1920-1946.
    Sekretesslagens 70-års gräns behöver förändras till det bättre för oss seriösa släktforskare.

  • Eva Johansson
    Eva Johansson måndag, 30 januari 2017

    Det här instämmer jag helt och fullt i. Det måste inte vara gratis, bara det är tillgängligt.

  • logga in först för att lämna en kommentar