Arbetarens berättelse
Sickla i östra kanten av Stockholm är numera ett bostadsområde med ett större köpcentrum där det också finns museum och bibliotek. Detta centrum ligger på Marcusplatsen där det tidigare låg verkstäder och industrier. Här tillverkades dieselmotorer och Atlas Copco hade en gruva djupt nere i berget. Eftersom min ene son bor i närheten med sin familj har jag varit där för att handla ibland. 
I somras stannade vi till vid lekplatsen på Marcusplatsen för att barnbarnet skulle få utlopp för lite spring i benen.
Medan han åt glass efteråt gick jag runt och kom till den här skylten:
Klicka på bilden för att se den i större format och läsa texten.
Sådant här är väldigt intressant tycker jag. Gamla industriplatser är lämningar som visar hur människor levt förr, arbetet var en stor del av livet och de flesta bodde i närheten av jobbet. Så var det här också.
Axel Molin arbetade på Atlas Copco i 40 år och började i härdningen, läser jag. Han och hustrun Signe och barnen bodde i arbetarbostäderna i Tallbacken alldeles intill. Hyran var 25 kronor i månaden och då var det utedass på gården. Så här säger Signe om livet där:
Senare bodde de på Atlasvägen 39 efter att de gamla arbetarhusen rivits och ersatts av nya höghus.
Axel och Signe Molin kom från Oskarshamn till Stockholm. Oskarshamn är ju nästgårds för mig som bor söder om Västervik. Axel var född den 8 februari 1888 i Kristdala församling, tillsammans med sin tvillingbror August. Deras föräldrar hette Oskar Ludvig Larsson och Hulda Josefina Johansdotter. Signe föddes den 27 juli 1887 och hennes mor var den ogifta pigan Amanda Thilia Emilia Lyström som bodde hemma hos sina föräldrar i Oskarshamn. I husförhörsboken har prästen skrivit "såsom fader är anmäld Oskar P Thorell". Så småningom hade Signe fått tre syskon.
Axel och Signe gifte sig 1909 och fick minst två barn, kanske fler. De hette Gustaf Sigvald (född 1908) och Signe Linnea (född 1910). Jag är inte släkt med familjen Molin och kände inte till att de fanns förrän jag läste på skylten i somras.
Som ni förstår kan jag inte låta bli att kolla upp sådant här när jag läst en skylt om dessa människor på en offentlig plats som Marcuplatsen i Sickla. Förmodligen råkade en fotograf ta bilden på Axel till företagets dokumentation och de blev intervjuade. Vilken tur att det gjordes, så att vi idag kan läsa om dem och deras liv. När de kom hit var det tuffa arbetsvillkor står det på skylten. 80 timmars arbetsvecka och bara ledigt på söndagar. Två veckors semester infördes inte förrän 1938. Då var deras barn redan vuxna.
Jag funderar på vad som fick dem att flytta från småstaden Oskarshamn till storstaden Stockholm. Enligt Signes vittnesmål blev det ju en lyckad flytt, Axel fick jobb och de trivdes bra. Deras liv har inte fallit i glömska fast de var en helt vanlig arbetarfamilj bland många andra.
Några nutida bilder av de gamla fabriksbyggnaderna som numera är restaurerade:
Signe Molin dog 1969 men Axel levde till 1981 och blev 93 år gammal. Kanske har de barnbarn och barnbarnsbarn som läser detta idag och kanske har varit på en av Stockholms länsmuseums guidade turer här.
Atlas Copcos arkiv finns på Centrum för näringslivshistoria. En del andra företagsarkiv finns hos Riksarkivet eller på lokala museer.
Lyssna på en berättelse om Atlas Copco på Stockholms stadsarkivs hemsida.
Källor:
Sveriges befolkning 1950 och 1960
Sveriges dödbok
Kyrkoarkiven i Kristdala och Oskarshamn
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Kommentarer 7
Hej!Så trevligt att du har uppmärksammat gammelmorfar och gammelmormor ! De cyklade på en tandemcykel upp till Stockholm och tältade utmed vägen, det ska ha tagit domm en vecka att komma fram. Som jag har förstått flyttade de på grund av att det var dåligt med jobb och visst gick det bra för dom i Stockholm. Jag är till och från i Sickla och tittar på gammelmorfar, blir nog en tur till Nacka kyrkogård också så småningom - för att hälsa på. Jag kommer ihåg när jag var i 7 års åldern och vi firade hans 90 årsdag, det är ett fint minne.
Annica! Vad roligt att du berättar detta! Det är verkligen fint att han finns med på den här informationstavlan, det gör platsen mycket mer levande och intressant. Här har vanligt folk jobbat i industrierna och nu är det annat folk som jobbar i butikerna där. Vet du ungefär när de kom till Stockholm? Kanske under 30-talet när det var många arbetslösa? Ja, som jag skriver blev jag förstås lite nyfiken när jag läste om dem, och ännu mer när jag såg att de kom från Kristdala och Oskarshamn som inte alls är så långt bort från där jag bor. Tänk att de cyklade ända till Stockholm! Din gammelmormor Signe verkar så positiv och glad i det hon säger.
Hej!År 2010 donerade jag som barnbarns barn till Axel hans "lefvnadsberättelse" till Stockholms läns museum. De arbetade med insamling av arbetslivsberättelser på länsmuseet. Berättelserna bevaras i deras arkiv och läggs ut på en portal som heter Kulturarv Stockholm. Där finns fotografiet av Axel Molin i härdan och hans egenhändigt skrivna historia. Det var i samband med dessa arbetslivshistorier som Axel och Signe fick vara med i den permanenta utställningen i parken utanför. Tyvärr missade jag helt att året innan hade museet utställningen "När larmet tystnar" som handlade om allt arbete på Atlas Copco/Diesel. Axel var i 9:e generationen rakt nedstigande led ättling till Carl Sabelskjöld. Om Axel visste om det är för mig okänt men jag tror att om han visste så talade man inte om det. Axel var född till dräng i Småland - sedermera blev han en stolt arbetare och dessutom var det säkert viktigt att inte riskera att bli uppfattad som skrytsam. Läs mer om Sabelsköldsätten: http://www.sabelskjold.se/foreningen/omoss.htm och Stockholms läns museum: http://www.stockholmslansmuseum.se Man förundras över deras levnadsvillkor och att de ändå verkade se positivt och tacksamt på tillvaron. Förvisso visste de kanske inget annat men ändå. Axel och Signes minne lever vidare i oss som kom till världen i senare generationer, vi är ganska många. Axel och Signe fick tre gemensamma barn som i sin tur genererat nya generationer och så vidare. Tack för ett fint blogginlägg!
Maja! Så roligt att du också som barnbarnsbarn kommenterar detta! Tack! Vad bra att du donerat hans berättelse till museet. Då är det tack vare dig vi kan läsa om Axel och Signe idag. Det är viktigt att bevara kunskapen om historien. Jag är glad att museet gjort denna informationstavla som kanske kan få dagens människor att fundera lite på vad som hänt här före dem. Det är en intressant släkt ni kommer ifrån. Kanske finns det ättlingar även här i Västervik? När jag tittade i kyrkböckerna för Oskarshamn såg jag bara de två barnen jag nämner, men jag letade inte vidare.
Hej igen! Gustaf Sigvard var Signes oä barn men såvitt jag kan se i böckerna så levde han tillsammans med Axel och Signe. Det verkar som att de träffades när Gustaf var späd eller kanske redan när hon var gravid, jag vet inte. Jag vill förstås få ha en romantisk uppfattning om att Axel tog honom till sig som sin egen! Sen föddes mycket riktigt Linnea 1970 och 1917 min mormor Eva Margareta i Oskarshamn. Minstingen Lars Axel föddes 1928 i Nacka då familjen redan etablerat sig i Stockholms län. Ja, det finns många intressanta trådar att uppehålla sig vid i släkten.
Ett skrivfel! Linnéas födelseår blev fel, självklart ska det stå 1910 Västervik? Ja, det är möjligt Eva. Nu blir jag jättenyfiken på det med!
Så det var så det var. Ja, jag fick ändå någon slags känsla av att det kunde finnas fler barn. Då betyder det att de hade flyttat till Stockholm någon gångmellan 1917 och 1928, kanske i början av 20-talet. Ju mer man får veta om sin släkt, ju mer vill man veta, det är min erfarenhet. :-)Vi får se om det kommer fram någon Sabelskjöldsgren i Västervikstrakten.