Language button

in english

BT Login

Logga in Registrera

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn *
Användarnamn *
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar som använts i bloggen.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favoritbloggare på sidan.
Postad av i Rötterbloggen
  • Teckensnitts storlek: Större Mindre
  • Träffar: 2416
  • 4 Kommentarer
  • Skriv ut

Alla dessa saker


Den här tavlan är en av de saker jag är mest glad åt att den föll på min lott i arvet efter mina föräldrar. Den visar min mormor med syskon och föräldrar. De är fotograferade den 26 april 1926 utanför huset där mormor växte upp i Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Mormors far Malkolm Johansson fyllde 60 år den dagen. Fotografiet finns som svartvitt i flera fotoalbum i släkten men denna kolorerade förstoring är kanske den enda i sitt slag. Mamma har ärvt den efter sin mormor.

Vad gör ni med alla saker från tidigare generationer? Sparar så klart. Eller? Nej, jag tror inte det, även om den första tanken kanske är att ta hand om allt.

Vad en ska göra med allt som ens gamla föräldrar lämnar efter sig kan bli ett problem, det tror jag många före mig har erfarit. Vi som lever idag och har varit vuxna ett tag, vi har ju som regel allt vi vill ha redan, och även våra vuxna barn. Så vi måste göra oss av med en hel del, för ingen vill ha det. Sorgligt, men ändå måste det ske.

Min pappa blev sjuk och gick bort tidigare i vår. Eftersom min mamma är borta sedan flera år är det vi syskon som nu tagit över det han lämnat efter sig. Hus, möbler, verktyg, grejer han snickrat, böckerna, de broderade dukarna, fotografier. Allt. Ett helt livs artefakter. Två livs, eftersom mycket också var kvar efter min mamma.

Huset är sålt och vi tog sedan hand om alla inventarier. Inte bara det vi syskon och våra barn själva ville ha utan även det andra. Allt det där som är bra och fungerande och varit värdefullt för pappa men som inte har så stort värde för oss.

Det handlar förstås inte bara om praktiska prylar. Det är också alla minnen och de saker som är en port till barndomen. Det som kallas affektionsvärde. Så klart att vi inte gjort oss av med hyllan pappa snickrat, tavlan som faster målat, skålarna min morbror  snidat, fotografierna, psalmboken mamma ärvt efter sin farmor med mera. Ni vet vad jag menar.

Som släktforskare är jag så klart extra glad åt de saker och papper som berättar något om släktens historia. Mamma hade en hel del anteckningar om släkten som varit en hjälp i släktforskningen. Pappa och jag hann gå igenom både fotografier och tidningsklipp med dödsannonser med mera. Vi har kvar skrivböcker från när mamma gick i skolan och hennes betygsbok. Vi hittade bouppteckningarna efter farmor och farfar och deras föräldrar. Allt detta är länkar till min släkts historia.


Den här kistan fick min mamma i 30-årspresent av min pappa samma år jag föddes. När vi röjde ur huset låg fortfarande mammas sygrejer och stickor kvar i den. Nu står den hemma hos mig och i den har jag lagt det mesta av de släktpapper jag sparat. En passande förvaring, tycker jag. Och kanske kommer den att gå vidare till något av mina barnbarn en dag. Ett av mina fem barnbarn hann träffa min pappa.


Stolen har min pappa snickrat. Han var duktig på det. Nu har jag ärvt den, och en massa andra saker han gjort. Börsen är ett arv efter min farfar, som dog 1972. Jag gillar att använda grejer jag ärvt och den har verkligen kommit till användning även hos mig. Idag när jag tog fram den såg jag att det låg en del pengar i den, gamla mynt och sedlar som det redan är för sent att växla in. De får bli ett minne från gångna tider. De är inte från farfars tid utan från de första åren på 2000-talet när jag använde den som börs för hushållspengar så att mina barn kunde handla sig mat om de var hungriga efter skolan innan jag kom hem från jobbet.


Saker som min mamma gjorde i slöjden på 30-talet. Hon var hela livet duktig på att sy och brodera. 

Mina föräldrar tillhörde ju en sparsam generation, kanske den sista sådan. Bra-att-ha-grejer kastades inte i första taget, det som kunde lagas blev lagat. De hade inget överflöd, inte som vi i min generation har. Skåpen fulla med allt möjligt, lämningar efter helt onödiga shoppingrundor och loppisfynd. Nu har jag bytt ut en del av mitt eget och lämnat till loppis och satt in mina barndomsminnen i skåpen i stället.

Många av er har nog ställts inför den här situationen redan, med alla dessa saker efter föräldrar, saker som ingen vill ha. Vi måste kunna hantera detta, trots att det skär i hjärtat. Så jag är glad att det finns loppis och att många, inte minst de unga, uppskattar det som jag inte vill ha från det fula 70-talet eller det pastelliga 80-talet. För den som är 25 idag är dessa artefakter från en historisk tid, men inte för mig.

Vi hade tur. Husköparna är en barnfamilj som tagit över en hel del saker, vilket vi är glada för. Det blir en generationsväxling som känns väldigt bra.

Läs en artikel i New York Times eller en i Forbes i detta ämne.

Kommentarer

  • Margareta Karlsson
    Margareta Karlsson onsdag, 27 september 2017

    Jag studsade till när jag såg bilden på kistan. Jag har en exakt likadan fast med min mammas namn och årtalet 1953. Den köpte mamma i Eskilstuna (Södermanland) för sin allra första lön 1953. Priset, inkl målning in- och utvändigt, var 50 kr - en ganska så hög summa på den tiden. Jag har aldrig hört att hon skickat efter den via postorder så jag har alltid utgått från att hon köpt den i butik.

    Med tanke på målningen så borde de ha målats på samma ställe. Vet du något mer om kistan?

    Den är ett kärt minne för mig då både mamma och jag använt den som brudkista och förvaring av lite allsköns släktgods såsom t ex min mormorsmors kyrksjal. Tyvärr står den sedan länge i förrådet då jag inte har plats för den.

  • Eva Johansson
    Eva Johansson onsdag, 27 september 2017

    Margareta! Vad roligt att du berättar detta! Och först nu slår det mig att jag aldrig frågat min pappa hur han köpte kistan. Det borde jag gjort innan han gick bort i våras.
    Han kan mycket väl ha köpt den på postorder, mina föräldrar handlade nog en del på det sättet, det minns jag. Det kan kanske också vara så att sådana kistor såldes i lokala butiker och att man där bara tillförde namn och datum. Eller att man i en butik kunde beställa hem med önskad text på.
    Den är verkligen fin och jag hoppas att du kan få plats med kistan i din bostad någon gång. Min står i vardagsrummet.

  • Gunnar Håkansson
    Gunnar Håkansson lördag, 09 september 2017

    När en äldre person dör och det finns saker att ärva. Barnen har redan "allting". Barnbarnen också. Men barnbarnsbarnen! Det gäller "bara" att förvara sakerna några få år. Dessutom är nya saker oftast av sämre kvalitet än de äldre. Det kallas rationalisering.

  • Eva Johansson
    Eva Johansson lördag, 09 september 2017

    Gunnar: Ja, kommande generationer kan glädjas åt det vi andra inte vill ha. Jag har sparat en del som mina barnbarn ska få när de blir vuxna. Och det jag valt att behålla för egen del hoppas jag att de vill ta över så småningom, det som är bestående.
    Mycket av det som är användbart har vi syskon delat upp oss emellan. Själv fick jag bland annat med mig kaffebryggaren, en ganska ny och bra, och den är jag väldigt glad åt för den är mycket bättre än vår gamla. Och varje gång jag gör kaffe tänker jag på min pappa.

  • logga in först för att lämna en kommentar