Alla dessa saker

Den här tavlan är en av de saker jag är mest glad åt att den föll på min lott i arvet efter mina föräldrar. Den visar min mormor med syskon och föräldrar. De är fotograferade den 26 april 1926 utanför huset där mormor växte upp i Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Mormors far Malkolm Johansson fyllde 60 år den dagen. Fotografiet finns som svartvitt i flera fotoalbum i släkten men denna kolorerade förstoring är kanske den enda i sitt slag. Mamma har ärvt den efter sin mormor.

Vad gör ni med alla saker från tidigare generationer? Sparar så klart. Eller? Nej, jag tror inte det, även om den första tanken kanske är att ta hand om allt.

Vad en ska göra med allt som ens gamla föräldrar lämnar efter sig kan bli ett problem, det tror jag många före mig har erfarit. Vi som lever idag och har varit vuxna ett tag, vi har ju som regel allt vi vill ha redan, och även våra vuxna barn. Så vi måste göra oss av med en hel del, för ingen vill ha det. Sorgligt, men ändå måste det ske.

Min pappa blev sjuk och gick bort tidigare i vår. Eftersom min mamma är borta sedan flera år är det vi syskon som nu tagit över det han lämnat efter sig. Hus, möbler, verktyg, grejer han snickrat, böckerna, de broderade dukarna, fotografier. Allt. Ett helt livs artefakter. Två livs, eftersom mycket också var kvar efter min mamma.

Huset är sålt och vi tog sedan hand om alla inventarier. Inte bara det vi syskon och våra barn själva ville ha utan även det andra. Allt det där som är bra och fungerande och varit värdefullt för pappa men som inte har så stort värde för oss.

Det handlar förstås inte bara om praktiska prylar. Det är också alla minnen och de saker som är en port till barndomen. Det som kallas affektionsvärde. Så klart att vi inte gjort oss av med hyllan pappa snickrat, tavlan som faster målat, skålarna min morbror  snidat, fotografierna, psalmboken mamma ärvt efter sin farmor med mera. Ni vet vad jag menar.

Som släktforskare är jag så klart extra glad åt de saker och papper som berättar något om släktens historia. Mamma hade en hel del anteckningar om släkten som varit en hjälp i släktforskningen. Pappa och jag hann gå igenom både fotografier och tidningsklipp med dödsannonser med mera. Vi har kvar skrivböcker från när mamma gick i skolan och hennes betygsbok. Vi hittade bouppteckningarna efter farmor och farfar och deras föräldrar. Allt detta är länkar till min släkts historia.

Den här kistan fick min mamma i 30-årspresent av min pappa samma år jag föddes. När vi röjde ur huset låg fortfarande mammas sygrejer och stickor kvar i den. Nu står den hemma hos mig och i den har jag lagt det mesta av de släktpapper jag sparat. En passande förvaring, tycker jag. Och kanske kommer den att gå vidare till något av mina barnbarn en dag. Ett av mina fem barnbarn hann träffa min pappa.

Stolen har min pappa snickrat. Han var duktig på det. Nu har jag ärvt den, och en massa andra saker han gjort. Börsen är ett arv efter min farfar, som dog 1972. Jag gillar att använda grejer jag ärvt och den har verkligen kommit till användning även hos mig. Idag när jag tog fram den såg jag att det låg en del pengar i den, gamla mynt och sedlar som det redan är för sent att växla in. De får bli ett minne från gångna tider. De är inte från farfars tid utan från de första åren på 2000-talet när jag använde den som börs för hushållspengar så att mina barn kunde handla sig mat om de var hungriga efter skolan innan jag kom hem från jobbet.

Saker som min mamma gjorde i slöjden på 30-talet. Hon var hela livet duktig på att sy och brodera. 

Mina föräldrar tillhörde ju en sparsam generation, kanske den sista sådan. Bra-att-ha-grejer kastades inte i första taget, det som kunde lagas blev lagat. De hade inget överflöd, inte som vi i min generation har. Skåpen fulla med allt möjligt, lämningar efter helt onödiga shoppingrundor och loppisfynd. Nu har jag bytt ut en del av mitt eget och lämnat till loppis och satt in mina barndomsminnen i skåpen i stället.

Många av er har nog ställts inför den här situationen redan, med alla dessa saker efter föräldrar, saker som ingen vill ha. Vi måste kunna hantera detta, trots att det skär i hjärtat. Så jag är glad att det finns loppis och att många, inte minst de unga, uppskattar det som jag inte vill ha från det fula 70-talet eller det pastelliga 80-talet. För den som är 25 idag är dessa artefakter från en historisk tid, men inte för mig.

Vi hade tur. Husköparna är en barnfamilj som tagit över en hel del saker, vilket vi är glada för. Det blir en generationsväxling som känns väldigt bra.

Läs en artikel i New York Times eller en i Forbes i detta ämne.