Alice och jag

Fru statsråd, fru landshövding!

Det var så han började sitt hälsningsanförande vid invigningen av släktforskardagarna i Växjö, Sverigs släktforskarförbunds ordförande, Erland Ringborg. Landshövdingen var alltså Ingrid Burman, tidigare V-politiker och numera således statens högsta företrädare i Kronobergs län. Statsrådet var Kultur- och Demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tvättäkta smålänning med ett förflutet både som framgångsrik sprinterlöpare och som svensk medieprofil med program som Disneyklubben, Söndagsöppet och pratshowen Alice Bah bakom sig.

Både Erland och Ingrid höll mycket trevliga och innehållsrika anföranden, men det var Alice som, med ett tal fullt av värme, humor, medmänsklighet och energi, golvade oss alla. Gång på gång återkom hon till att vi släktforskare på ett fantastiskt sätt hjälper till med att skriva landets historia. Hon lyfte fram hur viktigt det är att sätta in sig själv i ett historiskt, geografiskt och kulturellt sammanhang. Fusklappar hade hon visserligen med sig upp på scenen, men dem tittade hon aldrig på utan talade till synes fritt ur hjärtat.  

Min hustru och jag hade av en händelse hamnat på andra raden - vi hade känt igen några släktingar som råkade sitta där och sällat oss till dem - varför Kulturministerns reserverade plats var direkt framför oss. Vad gör statsrådet? Hon vänder sig om och hälsar vänligt och intresserat på alla runt omkring henne - byter några trivsamma ord och är som ett solsken hela hon. 

Efter invigningen dristar jag mig till att fråga henne om jag kan få ta ett kort på oss tillsammans - för Rötterbloggen - och visst, inga problem! Medan vi väntar på fotograferna hinner vi byta några ord om släktforskning och historia och det visar sig att det inte är ett dugg svårt att konversera ett statsråd, i alla fall inte detta ... Samtalet handlar med tanke på Släktforskardagarnas tema mest om migration och snart nog kommer vi in på de mer allvarliga sidorna av detta ämne. Det visar sig att Alice och jag själv delar ett starkt engagemang för alla de ensamkommande flyktingar som, trots att de vistats i snart tre år i vårt land fortfarande lever i Limbo. I en nedbrytande ovisshet om sin framtid, ibland utan tak över huvudet och mat för dagen.

Om migration handlade det också i förbundets monter, där jag under några timmar under såväl lördagen som söndagen öppnade min EMIGRANTFORSKARMOTTAGNING. [Foto: Elisabeth Dahlström] Där satt jag, högt uppriggad på några bokkartonger, och tog emot besökarnas frågor en efter en. Kön växte, gångarna korkade igen, kölappssystem fick införas, och under de två dagarna hann jag med att hjälpa och/eller ge goda råd till ett 40-tal intresserade. Min och Anna-Lena Hultmans handbok: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET gick åt som smör i solsken. Tack vare en mikrofon och en storskärm kunde alla besökare se och följa de olika sökningar jag gjorde och hur dessa utföll. Ett spännande om än fruktansvärt intensivt koncept .... (nu ska jag sova i en vecka!)

Släktforskardagarna i Växjö fungerade alldeles utmärkt, luftiga och rymliga lokaler, omväxlande program och bra logistik. Den detalj jag brukar haka upp mig på - MATEN - fungerade denna gång något bättre än på jämförbara tidigare släktforskardagar, men inte perfekt! 

På släktforskardagarna vill ingen människa stå i kö! Vi har inte tid med det! En måltid eller en fikastund får inte ta en halvtimme eller en timme i anspråk. Det måste gå geschwindt! Det duger inte med såsiga matköer, där alla gäster måste passera förbi någon form av brickbana och en efter en ta för sig ur fem eller sex grytor och kastruller: Bricka, tallrik, glas, servett, kniv och gaffel, dricka, potatis, kött/fisk, sås, tillbehör o.s.v. Om man ska ha matservering måste det gå till så här:

• Insläpp
• Lämna din matkupong - alternativt betala
• Tag bricka, glas, porslin och bestick 
• Gå sedan till ett av flera salladsbord, som alla har samma sortiment, och ta för dig
• Fortsätt till den varma maten, som finns på fler olika ställen, och förse dig
• Avsluta med ett besök vid en av flera dryckesstationer och fyll på

Självbetjäning är det enda som fungerar! 

När det gäller fikastunderna ber jag att få upprepa min rekommendation från förra årets blogg i ämnet:

En riktigt bra och praktisk innovation vore om arrangören eller någon sponsor kunde förmås BJUDA på kaffe, te och vatten, helt enkelt låta det ingå som en del av inträdesavgiften. Tänk er "tankställen" på 10 eller 20 platser i lokalerna där folk får ta för sig av de ljuva dryckerna - efter att utan köbildning ha köpt ut sin macka eller sin bulle. Tänk vad mycket irritation och frustration en sådan generositet skulle bespara besökarna!

Ta till er detta, Borås och Skövde, och skulle ni ha några ytterligare frågor är det bara att med förtroende vända er till firma

KÖELIMINERING AB i Falköping

Detta sagt är det bara att lyfta på hatten för kamraterna i Växjö! Bra jobbat! Tack för en härlig helg!