Som släktforskande feminist, grämer jag mig förstås ofta när jag tänker på alla dessa miljontals kvinnor som levt här på jorden och bara antecknats såsom födda, vigda och döda. När så många av dem sannolikt varit tekniskt lagda, smarta affärskvinnor, ekonomiskt finurliga och allt möjligt annat - men de har tvingats stanna hemma och brodera kuddar istället för att ta plats i historien. Sådant fruktansvärt slöseri med resurser! 

Men nu under julveckorna har jag passat på att städa lite bland mina ständigt omkringflytande släktforskarpapper, och då upptäckte jag faktiskt en sak. Jag har på många ställen kommit betydligt längre bakåt i tiden på kvinnor än på män. Är detta vanligt, eller är det bara jag som haft den turen/oturen? 

Jag nämnde min morfars anor i en tidigare blogg. Där vet vi ingenting på farssidan, men morfars mormor är jag nu nere i femtonhundratalets Grangärde med. Och har blivit Svinhufvudättling på vägen dessutom. 

På mammas mors sida finns finskfödde soldaten Gustaf Svala. Han hamnade i Sverige när vi förlorade Finland 1809. Jag har namnen på hans föräldrar och kanske hans morföräldrar, men far var också soldat och hette Jakob Finnberg. Tyvärr står det inget patronymikon och ingen födelseort, så där har jag än så länge inte kommit någonvart, trots flitigt sökande i bland annat HisKi. Gustafs hustru hette något så vanligt som Maria Andersdotter, och när jag slutligen rett ut vem av flera sådana det var frågan om, hittade jag raskt först henne själv i Spånga, sedan far, farföräldrar, mor och morföräldrar i Spånga-Järfällaområdet utanför Stockholm. Forts följer! som man brukar säga... 

Farfars mormor Justina, hon med alla prästerna, är min 'räkmacka' i släktforskningen. Hennes anor sträcker sig ner till fjortonhundratalet. Hennes man, dalmasen Bernhard, skulle nog i och för sig kunna komma ganska bra ikapp, om lata jag bara tog itu med kyrkböckerna i  Hedemora och Stora Skedvi på allvar någon gång. 

Justinas farföräldrar hette Magnus Peter Wetterlund och Maria Elisabeth Bergendahl. Magnus Peters far, prästen Anders, verkar inte vara född det år eller datum det står i böckerna att han ska vara, så jag sitter fast i Stora Lundby. Maria Elisabeth däremot, är den direkta orsaken till min lilla bok 'Prästergötland'. Hon är född i Surteby-Kattunga, och trots deras nedbrunna kyrkböcker, så har jag via herdaminnen, studentmatriklar och annat kunnat klättra ganska långt ner i tiden i Västergötland. 

Ovan nämnde Magnus Peter Wetterlund var barnbarns barn till prästen i Hunnestad Lars Agrell och hans hustru Annika Agrell. I herdaminnet står att Lars var född 1666 i Västergötland. Längre har jag inte kommit. Sedan den fantastiske genealogen Paul Wilstadius klargjort att makarna faktiskt har samma efternamn totalt oberoende av varandra, har jag kunnat hänga på Annika ner till mörkaste Småland och femtonhundratalet. 

Sedan har vi på pappas sida farfars farfars far Eric Jacob Nordbäck. Han är född i Gävle, men hans far, skräddaren Olof N, ska enligt uppgift vara född i Tierp år 1738. Längre har jag inte kommit. Farfars farfars mor däremot, Anna Norberg.... nä förresten. Hon är värd ett eget kapitel. Forts följer!

Och apropå forts: God fortsättning på det nya året allihop!

Bilden: Lite feminism så här i början på året.... Foto: Pixabay

Ida Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Ida Sundbom. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Ida Adelina Sundbom föddes 27 juni 1893 i Svanström, Skellefteå. Hennes föräldrar var soldaten Jonas Jonsson Sundbom och hans hustru Matilda Jonsdotter Hedberg. Ida hade sju syskon. 1905 flyttade familjen till Bjurström, Skellefteå där de hade köpt en gård. Redan som åttaåring började Ida arbeta som barnpiga på sommarloven.

Ida berättade om en söndag (gissningsvis i samband med konfirmationsläsningen) när hon och några kamrater åkte förbi Falkträsket i Skellefteå då fick de höra sång, det lät som att det var barn som sjöng. Då de tittade ner mot träsket såg de några småbarn i storlek som i femårsåldern, de gjorde lekar och hade så roligt. Ida och hennes vänner begav sig vidare till Kroksjön och när de åkte tillbaka hörde de samma sång, men så fort de hörde Ida och hennes kompisar så sprang de upp i berget. "Det gick så fort, som på film", sa Ida. Hon förstod inte vad det var för några som sjöng, inte heller Jenny, en av flickorna som var med, sa någonting om det. Dagen efter, på måndagen vid middagen, frågade Ida pojkarna som var med: "Vad tror ni att det var vi såg vid Falkträsket?" De svarade: "De säger att det finns sjörå, tomtar och troll, det måste väl vara det vi såg."

 1917 flyttade Ida till Bjurvattnet, Skellefteå där hon tjänade som piga hos de ogifta bröderna Nils och Johannes Jonsson i knappt tre års tid. När de nämnda bröderna hade köpt en gård på Sunnanå, Skellefteå följde Ida med dem dit. 1920 flyttade de till Sunnanå. Fyra år senare gick flyttlasset till Sörböle. Ida var fortsatt tjänarinna hos bröderna Jonsson därstädes i ytterligare två år. 1926 lämnade hon Sörböle och bröderna. Hon bosatte sig i Bäckfors, Kågedalen och gifte sig samma år med vaktmästaren samt agenten Frans Oscar Jakobsson född 1895 från Umeå. Mellan åren 1926-1931 bodde de i Ersmark, Kågedalen. Under den tiden föddes också deras två döttrar. Familjen köpte en gård i Slyberg, Kågedalen och flyttade dit 1931. 1944 blev Ida änka och samma år flyttade hon med sina två döttrar till en lägenhet i Skellefteå. 

Ida Sundbom och Oscar Jakobsson. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.

1978 avled hennes äldsta dotter vilket var en stor sorg för henne. 1986 flyttade Ida till en lägenhet på Anderstorps servicehus i Skellefteå där hon själv klarade av att ta hand om sina egna bestyr. 

Hon tyckte mycket om att arbeta men hennes fingrar blev med åren så tjocka att hon inte längre kunde bära några ringar. En gång när en sjuårig pojke såg hennes fingrar sa han: "Ni har så krokiga fingrar. Ska jag laga till dem åt er?" "Kan du det?" undrade Ida. "Jo, lägg upp dem här på bordet så ska jag slå till dem hårt med näven så att de blir raka.", svarade pojken.

När Ida fyllde 100 år, 1993, såg hon fortfarande positivt på livet och såg fram emot att leva i flera år till. Vid 101 års ålder var hon fortfarande snabb och rapp i stegen. Hon använde en rullator för att gå men när hon tog tag i den var det med raska steg hon traskade genom korridorerna på Anderstorps äldreboende, Regnbågen. Ida handarbetade fram tills hon fyllde 102 år, när hon började att se dåligt. Hon tyckte då inte längre att det var roligt att leva så länge som hon hittils hade gjort och att det mest kändes jobbigt att leva vidare. Särskilt virkning och vävning var det hon ägnade sig åt. Mestadels dukar och löpare tillverkade hon med hjälp av vävstolen. 

Ida sa att hemligheten med att bli så gammal som hon blev, var att hon hade jobbat så mycket. Hon nämnde också att hon alltid hade haft det bra. Hela livet hade hon haft god hälsa, någon influensa hade hon möjligtvis haft men inget värre än så. 

På söndagsmorgonen den 6 juli 1997, nio dagar efter att Ida hade firat sin 104:e födelsedag, avled hon på Regnbågens äldreboende på Anderstorp i Skellefteå. Hon var vid sin död Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare. 

Här kommer några boktips efter långhelgerna. Det är böcker som jag tror att många släktforskare kan gilla, eftersom det handlar om vardsgslivet för människor som skulle kunna vara våra egna gamla släktingar, döda sedan länge.

Två dokumentärromaner
Många släktforskare vill berätta om sin släkt och vi är många som också gärna läser sådana böcker. Inger Henricson och Anita Hammarstedt har skrivit var sin dokumentärroman om sina respektive farföräldrar och farmoders släkt bakåt i några generationer. Böckerna är inte nya men jag har läst dem under helgerna nyss och gillar båda.
Inger Henricsons bok heter Stannfåglarna och gavs ut 2012. Hennes släkt kommer från trakten av Hoting i mellersta Norrland och det är här boken utspelar sig. Hennes farföräldrar tog upp ett kronotorp vackert beläget på en sluttning mer mot sjön, och så vackert skulle inte fattiga bo ansåg överheten. De fick uppleva stora motgångar och två rivningar innan de fick papper på sitt torp. I boken får vi lära känna författarens farmor och farfar, Kristina Strömberg och Johan Eriksson, deras föräldrar och barn. Det här var fattigt folk och länsman kallade dem "pack" när han kom för att riva huset. Livet bjöd på många svårigheter i flera generationer och många i deras omgivning emigrerade. Titeln Stannfåglarna anspelar på motsatsen flyttfåglar, de många fattiga som begav sig till Amerika i stället. Men Kristina ville stanna hemmavid.
Anita Hammarstedt har skrivit boken Fyra generationer kvinnor, utgiven 2013. Den handlar om hennes farmor Sigrid Blomgren, farmors mor Olga Törnkvist, farmors mormor Emilia Lundqvist och farmors mormors mor Christina Gabrielsdotter, född 1808 i Lilla Malma i Södermanland. Det mesta av släkthistorien utspelar sig i trakterna kring Malmköping, men inte allt. Christina, den äldsta i den här släktkedjan, födde sex utomäktenskapliga barn. Hon försörjde sig och barnen som tvätterska. Idag skulle hon varit företagare med sitt tvätteri. I närheten fanns regementet med både soldater och officerare som kunder på tvätteriet, men också som män som tog för sig av de ogifta kvinnorna. Resultatet blev barn med okända fäder. Några av barnen hade andra fäder. Christina hade förstås ett svårt liv men förde inte det vidare till sina efterkommande i författarens släktgren.
Både Inger Henricson och Anita Hammarstedt skriver ingående om sina förmödrar, med dramatiseringar som ger en betydligt mer levande bild av människorna än om de hållt sig enbart till fakta. Det är så man skapar berättelser. Böckerna kan tyckas likartade men de skiljer sig ganska mycket åt. Inger Henricson väjer inte för svårigheter och ger en ganska nyanserad bild av sina släktingar. Anita Hammarstedt målar upp en förhållandevis idyllisk tillvaro, även om den också rymmer bekymmer i både tidiga och senare generationer. Inger Henricson ger oss också inblick i arbetarens liv och arbetarrörelsens framväxt medan Anita Hammarstedt håller sig inom hantverkarnas samhällsgrupp.
Båda böckerna är läsvärda och intressanta för mig som släktforskare. Framför allt är de goda exempel på vad man kan göra med sitt släktforskningsresultat. Båda författarna har skrivit fler böcker med släktanknytning men de har jag inte läst än.

Kosta glasbruk
Just nu läser jag romanen I oxögat, skriven av Ida Andersen och utgiven förra året. Den handlar om det unga paret Eskil och Sissel, båda komna från de föraktade fattighjonen, och hur de klarar sig när de möter stora svårigheter. Året är 1741 och det som ska bli Kosta glasbruk i Småland är på väg att byggas. Eskil får arbete där under byggtiden, men det sker inte utan hinder. Än har jag inte läst ut boken så jag vet inte hur det går.
Det här är en roman med påhittade huvudpersoner även om det handlar om det riktiga Kosta glasbruk och hur det gick till när det etablerades. Den har ett ganska mustigt språk och dialogen är på småländska men absolut inga problem att förstå. Jag gillar den och har blivit gripen av historien om Eskil och Sissel, för det fanns säkert många som dem i liknande situationer. När boken kom ut fick den många positiva recensioner, vilket jag förstår nu när jag läser den själv.

1500- och 1600-talet
Har du ännu inte läst Maria Gustavsdotters historiska romaner vill jag varmt rekommendera dem. Under helgledigheten har jag läst åtta av hennes böcker, dels serien från 1500-talets Kalmar, dels serien om 1600-talets prästdöttrar från Bohuslän. Författaren har fått beröm för att böckerna är historiskt korrekta och hon berättar själv om hur mycket tid och kraft hon lägger på historisk research. Det märks också. Den historiska ramen känns trovärdig, men det kan jag ju bara bedöma utifrån mina egna bristande kunskaper i historia.
I serien om Kalmar får vi följa borgardotter Gertrud under mer än halva 1500-talet, från barndomen till hennes död i ålderdomen. Serien heter Fem pärlor till jungfruns krona och de tre delarna har undertitlarna Dottern, Hustrun och Änkan. En fjärde del heter Spegelskärvor och handlar om Gertruds barnbarn Agda.
Prästdöttrarna från Orust i Bohuslän skildras i böckerna Ulrikas bok, Katarinas bok, Ebbas bok och Ylvas bok. Fler delar ska komma. Historien börjar 1644 på Morlanda prästgård, då prästbarnen är i tonåren. De tre systrarna Ulrika, Katarina och Ebba lever väldigt olika liv sinsemellan men också olikt sin bror Magnus liv. Det är omvälvande tider när Bohuslän blir svenskt 1658 och de då vuxna syskonen befinner sig på olika ställen i de danska och svenska rikena.
Det som är gemensamt för alla böckerna är att de skildrar vardagslivet i det samtida samhället och de livsvillkor som råder. Det handlar om kvinnors, barns och anställdas utsatthet i ett samhälle där mannen, husbonden, har oinskränkt makt. Maria Gustavsdotter har format människor av kött och blod, med sammansatta personligheter där ingen är enbart god (bortsett från en psykopat) eller enbart ond. Deras föreställningsvärld är en annan än vår och de styrs av andra normer, ändå kan vi förstå dem.
Jag uppskattar mest inblicken i en historisk tid men det är också god underhållning och förströelse, på ett sätt som givetvis tilltalar en släktforskare.

Omslagen till Maria Gustavsdotters böcker är mer romantiserade än böckerna i sig. Det här är de tre senare böckerna i serien om prästdöttrarna från Morlanda. Jag lånade dem på biblioteket och hade inte alla hemma samtidigt.

Varför har jag träffar från mitt DNA-test med namn som ser ut att komma från Finland? Och mailadresserna gör att åtminstone de som är kontaktperson bor där. En fråga som jag ställde mig och som jag också vet att andra ställer sig när svaret på testen kommer.

Jag hade inga finska namn i min släktforskning, men man vet ju aldrig vilka hemligheter som kan komma fram med ett test, så var fanns upphovet?  Jag läste om andra som hade släktingar i skogarna runt om i norra Sverige, där kopplingar till Per Finne, Suhoinen eller vad de nu hette hittades på löpande band. Olika uppgifter, om varifrån de kom och vilka det var, var inte svårt att hitta men det gällde ju att hitta kopplingen till mig.

Min morbrors test gav lite mer kött på benen. Han hade många finska träffar, de jag hade plus en hel massa till. Med morfars linje från Bergslagen och mormors från Roslagen så var det inte så svårt att se den mest troliga vägen bakåt borde vara från morfars sida. Jag läste om samhällen och områden där flyttningar från östra rikshalvan skett vid många olika tillfällen, ibland verkar det vara morot som var orsaken, andra gånger piska.

Fri bild Unsplash Evan Dennis
Kanske kunde jag hitta några spår bland alla de som gått före morfar, men hur jag än letade så hittade jag inga finskklingande namn.  Det blir ju ganska många att leta efter när generation läggs till generation, så det kändes hopplöst efter ett tag. Men när svaret på min morbrors test av Y-kromosomen kom, det test som visar på hans raka linjer av fäder bakåt i tiden, så öppnades en möjlighet. Morbror, och därmed morfar, har gruppen N, en grupp som är väldigt vanlig i Finland. Om jag då följde faderslinjen bakåt, kom jag då till någon med finskklingande namn?

Längre och längre tillbaka och linjen drar mot Värmland, nära Filipstad, men bara vanliga namn. DNA-testet ger fler finska kopplingar, så någonstans finns det säkert ett svar, men hur långt bak ska jag. Den äldsta är Mårten Persson, död 1696, och sen kommer jag inte längre. Kolare vid ett bruk, kan det säga något.

Under det att jag letar så fördjupar jag testet på Y-kromosomen och nu vet jag att det finns en till som har samma lilla grupp som ´min morbror, en amerikan som har sin äldsta kända ana på 1700-talet i Vänersborg. De som har nästan likadan Y-grupp, åt alla håll, kommer alla från Finland och de uppger att de har sitt ursprung i sydvästra Finland. Ska bli spännande att följa utvecklingen och se om det kommer fler matchande tester framöver.

Hur är det nu med kopplingen, vem var det som kom över och startade kedjan. Kanske får jag aldrig veta, men jag har lärt mig att de svenska namn som finns i kyrkböckerna kanske var prästens påfund, kanske hette han inte Mårten Persson utan Matti och något som började på P. Om hans son och dennes son hette Erik Mårtensson och Olof Eriksson vet jag inte heller, men så står det i böckerna.

Intresserad av inflyttade och inflytande från öster, kolla på Finnsams sida,  www.finnsam.org

Prästen Gustaf Höijer. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.I dag bloggar jag om prästen Gustaf Höijer. Han föddes i Skellefteå 20 december 1849 som son till postmästaren Anders Gustaf Höijer och hans hustru Anna Fredrika Elisabeth Wallmark. Det berättas att denna postmästare Höijer hade sitt i korsningen Strandgatan/Köpmangatan i Skellefteå och var en ganska arrogant person, folk var nästan rädda för att utföra sina ärenden hos honom. Anders Gustaf Höijer var till sin personlighet väldigt hetsig och hans vredesutbrott gick ofta ut över allmänheten bakom luckan. All expediering skedde genom en lucka till postkontorets farstu och ibland hände det att luckan slogs igen med en våldsam fart. Då gällde det för kunden att inte ha några fingrar emellan. Jämna pengar skulle kunderna också ha, annars fick de höra: "Här är inget växelkontor". Vid ett tillfälle kom en dräng in på postkontoret och bjöd ut en lax, vilket han inte skulle ha gjort. A.G. Höijer blev oerhört förbannad och med en utskällning kördes kunden ut. Drängen gav dock inte upp. Han gick in i köket och husföreståndarinnan där, fru Hofverberg, blev mycket glad för laxen. En stund senare kom postmästaren själv in i köket med ett leende på läpparna och var så glad som om att han alltid hade varit det. Laxen inhandlades och drängen fick ett glas konjak i förplägnad. Sonen Gustaf Höijer var dock på ett helt annat sätt än sin far.

Gustaf prästvigdes 1874 i Uppsala och var länge verksam i Piteå landsförsamling. Han började där som komminister 1876 och blev 1888 kyrkoherde för samma församling.

1896 blev tjänsten som kyrkoherde ledig i Höijers födelseförsamling Skellefteå och året därpå blev han utsedd till kyrkoherde för församlingen.Tillträdandet skedde 1 maj 1897. Han efterträdde doktor Simon Brandell på den posten. Liten och smärt till växten, var Höijer ihärdig och stark i sin trospredikan. Han hade inget emot att resa långt för att tillgodose de andliga behoven för sina församlingsbor ute i byarna och blev därför uppskattad av lantbefolkningen med stor lojalitet. Gustaf var reserverad mot att delta i sammanslutningar, han ansåg att allvarliga kristna inte borde ägna sig åt kommunala angelägenheter.

Gustaf Höijer var gift med Anna Lovisa Markstedt, dotter till sågverksägaren vid Lejonströms såg i Skellefteå, Anders Markstedt och hans hustru Margareta Katarina Davidsdotter. I äktenskapet föddes två döttrar, Ruth och Mirjam. Döttrarna flyttade senare till Stockholm där de bodde fram tills de dog. Hustrun Anna Lovisa avled hastigt 27/12 1896 i prästgården Björklunda, Öjebyn, Piteå och fick alltså inte uppleva återkomsten till Skellefteå. Hon är liksom Gustaf begravd i Skellefteå. Deras gravsten finns ännu kvar.

Tjänstgöringen i Skellefteå blev inte långvarig för Gustaf eftersom han avled sommaren 1898. Dödsfallet kom oväntat eftersom Höijer den sista veckan av sitt liv, enda till kvällen före sin bortgång, varit i full färd med att undervisa sina nattvardsflickor. I samband med hemfärden från bönhuset i Skellefteå, där undervisningen hade ägt rum, fick han känningar av en magsjukdom som besvärat honom till och från under flera års tid. Vid hemkomsten tillkallades genast läkare men denne kunde inget göra. Han avled på lördagseftermiddagen den 11 juni 1898 i sviterna av magcancer. Hans närmaste anhöriga var de två döttrarna samt brodern Harald Höijer, handlare och stadsfogde i Skellefteå.

Vidare var Höijer känd som en god predikant. Han värnade om missionen. Han använde ett enkelt språk och levande bilder i sina predikningar. Skolverksamheten låg honom också varmt om hjärtat. Till främjandet av den bidrog han ofta med egna medel. Han var även en praktiskt lagd person som betraktades som en god organisatör. Han spelade även olika musikinstrument och skrev också poesi inom den närmaste familjen.

Två släktforskare som bloggar har gjort återblickar på det gångna året och inspirerat mig till detta inlägg. Dels är det Lisa Holmblad, dels Lasse Ericsson. Säkert är det många fler bloggande släktforskare som gjort likaledes nu kring nyåret.

I mitt inlägg här handlar det bara om forskning om min egen släkt, inte om kunders släkt eller andra jag hjälpt. Där har jag hittat mycket spännande och intressant, men det är en annan historia.

Något jag gjort 2019 som jag inte gjort förut
Låtit trycka en släktbok, den första om min egen släkt. Det handlar om min pappas släkt och jag gjorde den till hans storebrors hundraårsdag den 2 november. Eftersom jag inte är klar med forskningen om pappas släkt så kommer det en ny och utökad version av boken längre fram, kanske redan i år.

Det som berört mig mest under året
Att besöka platsen där min farfars farföräldrar bodde och se resterna av deras torp. Detta gjorde jag i september tillsammans med två av mina bröder och en svägerska. Torpet låg i Gärdhems socken utanför Trollhättan och idag är det torpet rivet men rester ligger kvar på platsen. Det är något alldeles särskilt att hitta en sådan plats. Jag har besökt flera sådana ställen från min släkt under de år jag släktforskat och det är lika roligt varje gång.

Rersterna av torpet i Gärdhem. Eget foto.

Det mest överraskande
Att jag lyckades hitta min farmors bror Karls hustru Elin efter att enbart ha känt till hennes förnamn från amerikanska arkivhandlingar. Men med lite kreativt sökande lyckades jag.

Vad jag ser fram emot att göra 2020
Allt. Jag har flera oavslutade trådar att ta tag i på min mammas sida och en hel del grundforskning att fortsätta med i pappas släkt. På senare år har allt fler bouppteckningar digitaliserats och jag tror att jag kommer att läsa fler sådana. Det jag tycker är intressant med dessa är både att se vad de ägde och att få en uppfattning om deras ekonomiska tillstånd genom skulder och fordringar. Jag har nog fler ganska välbärgade bönder i min släkt än fattiga torpare och det hoppas jag få lite bättre grepp om under året.
Jag ska också fortsätta att skriva släkthistoria. Jag tar ett kapitel i taget, när jag fördjupat mig i en släktgren. Det går inte att greppa allt på en gång.

Som synes är det inget revolutionerande på gång, bara fortsatt letande i arkivhandlingarna.

Rubriken kan verka lite felstavad, men det blev så när jag tittade på den traditionella Nyårsdagsbackhoppningen, den som vi tittat på i många är.  En tradition att titta tillbaka på.

Är inte bakhopning som vår släktforskning, vi hoppar tillbaka i tiden och försöker leta reda på vad som egentligen hände och vilka som var inblandade. Vi kanske lyckas med att återskapa skeenden från förr, ibland till fullo men oftast blir det lite krackelerad bild, allt syns inte klart och vi får hoppas att vi förstått bilden rätt. Och har vi otur så hamnar vi vid den tegelvägg som omöjliggör vidare letande. Varför skrev inte prästen ett ordentligt födelsedatum eller kanske är det födelsesocken som saknas. Men hur duktig det än skrivits i boken, i skenet från ett stearinljus, med bokstäver tydliga och linjer så raka så kan det ändå vara omöjligt att läsa för min sida är skadad av eldsvådan för länge sedan. Hur texten var i den bok som brann upp helt får vi aldrig veta, och kanske slutar bakhoppningen vid nedbrunna prästgården, det är bara att acceptera faktum.

Förhoppningen om en lösning kanske dröjer sig kvar, kan det finnas ett annat dokument gömt på ett annat ställe, som kanske kommer fram när nya arkivdelar digitaliseras och i bästa fall också indexeras.

Vid riktig backhoppning så kan vi se hur den aktive sitter på en bom och väntar, spänd och koncentrerad. Blicken fäst på tränaren, som står längre ner och försöker utröna tidpunkten för det maximala hoppet. På den givna signalen släpper hopparen tagit om bommen och det är inte möjligt att ångra sig, hoppet har oåterkalleligen påbörjats. I den bakhoppning som jag håller på, så kan jag börja om hur många gånger som helst. Ändrar vinden sig så kan jag backa och starta om, skyms sikten kan jag gå tillbaka och försöka hitta en annan väg. Vilken förmån att få starta, stanna, vända om och börja igen för att nå ett sånt bra resultat som möjligt.

Fri bild av Tim Mossholder, Unsplash

Kanske ska det få vara en del av det nya årets utmaning, att vända tillbaka från tegelväggen och försöka hitta nya vägar, avvakta nya vindar och sedan göra ett nytt försök. Att nyttja nya möjligheter bland alla de nya register och index som dyker upp hela tiden hos Arkiv Digital, kan det ge impulser och spår som leder till en väg förbi muren?

Eller ska jag lägga lite mer krut på att besöka de arkiv som jag inte riktigt vet vad de innehåller, finns det spår av min gruvarbetare i ett företagsarkiv någonstans eller hur var det de olika skråna, hade de register som jag inte hittat än.  Möjligheterna är många och nu har jag ett helt nytt fräscht år framför mig att testa och utvärdera. Kanske du säger att så har det varit varje årsskifte, men varför inte ta tag i det okända just nu, hoppa på tåget med bakhoppning och se var vi landar.

Önskar dig en riktig god fortsättning på det nya 2020

Nu närmar vi oss ett nytt år och ett nytt decennium. Jag önskar alla er läsare ett gott nytt år! Mitt första år som bloggare på Rötter är snart till ända. Jag känner mig hedrad som får äran att blogga på släktforskarförbundets hemsida tillsammans med flera andra mycket duktiga släktforskare och bloggare. Jag ser fram emot det stundande året med tillförsikt.

Själv hoppas jag att fler människor börjar släktforska under 2020. Släktforskning har ju de senaste åren, när även DNA-tester i släktforskningssyfte, gjort sitt intåg, blivit mer och mer populärt bland allmänheten vilket jag tycker är roligt. Fler arkivhandlingar kommer ju också att släppas under nästa år i takt med att den 70-åriga sekretessgränsen har passerats för handlingar med anteckningar skrivna senast 1949. Fler tillgängliga kyrkböcker och andra dokument är ju alltid välkommet för oss släktforskare. 

På nyårsdagen för 77 år sedan, alltså 1942, avled min farmor mor Karin Olofsson. Hon blev endast 56 år gammal. Sommaren 1942 hade hon drabbats av en hjärnblödning vilket medförde att hon fick vissa besvär för henne. På julafton samma år insjuknade hon ånyo i en hjärnblödning. Den gången tappade hon talförmågan och hade även svårt att använda händerna. Läkaren från Lövånger kom på besök och hade sagt: "Vänta i några dagar sedan är det över." Hon levde en vecka och avled alltså på nyårsaftonen 1942, då var min farmor Hilda 18 år gammal. Karin tyckte mycket om att sjunga och sista sången hon sjöng var "Det blir, en julhelg glad", från Nya sions toner nr. 655. Hon var en mycket varmhjärtad och en rejäl person som värnade om missionen. Hon missade sällan en gudstjänst och var liksom sin make engagerad i EFS-föreningen i byn. Karins största intresse var annars hemmet och hon skötte hushållssysslorna på ett mycket bra sätt. 

Längst bak står Albert Sandström. Framför honom Johan Olofsson med hustru Karin och deras två äldsta barn Almar och Eddy. Fotot troligen taget 1913. Foto: Albert Nordén, Lövånger/privat bildsamling. Karin hade en tuff uppväxt. Hon döptes till Katarina Eugenia Sandström men kom att kallas för Karin, en kortare form av namnet Katarina. Hon var yngst av tre syskon. Först föddes Maria 1879, sedan Tekla 1882 och därefter Katarina "Karin" 1886 i Svarttjärn, Lövånger. Fadern Albert Sandström var smed, modern hette Maria Fredrika Persdotter. Familjen var torpare i Svarttjärn. Torpet bestod av ett rum och kök, dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. De hade en ko, en gris, får och höns på sitt torp. På tomten odlades säd och potatis. Före äktenskapet med Albert hade Maria Fredrika en son, som hette Per Burman, han blev senare handlare i Svarttjärn, Lövånger. 1895, när Karin var nio år gammal, avled hennes mor Maria Fredrika och Albert blev då ensam på den lilla gården med sina tre döttrar. Albert var väldigt fattig och för att livnära sig brukade han traska stigen genom skogen till Brattjärn där han hjälpte en familj med diverse smidesjobb. Han låg över där under veckorna och gick hem på helgerna. Albert var en bra, hederlig och ambitiös människa. Han var allmänt omtyckt och respekterad i byn. Han hade som sagt varit med om flera motgångar i livet varför han fick jobba hårt för sin existens. Karin fick, på grund av sin mors bortgång, växa upp hos sin äldre halvbror, nämnda Per Burman och hans familj. Där bodde hon fram tills hon gifte sig.

Karin och Johan Olofsson. Fotot taget något år före Karins bortgång. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Karin ingick äktenskap 1907 med Johan Olofsson, också han från Svarttjärn. Nio barn föddes i deras hem, sex pojkar och tre flickor. Den ena flickan dog bara 14 dagar gammal 1914. Johan var en väldigt kompetent jordbrukare. Han skötte hemmanet med stort intresse. Han arbetade mycket i skogen och var även en duktig stenhuggare. På gården fanns 8-10 kor, en häst, får och höns. God hjälp hade han av Karin.

Vid sidan av arbetet som bonde var Johan vägvakt. En vägvakt var en sorts arbetsledare vid vägbyggen. När nya landsvägen byggdes i början av 1940-talet genom Svarttjärn fick Johan vara vägvakt för den sträckan och se till att vägen var i bra skick. Det hände ju att det fuskades med vägbyggen och Johans uppgift var alltså att se till att allt gick rätt till. En bättre skött vägsträcka än den han hade ansvaret för är svår att hitta. Ordning och reda, noggrannhet, samt ärlighet kännetecknade alla hans handlingar. Som vägvakt tjänade Johan 25 öre i timmen och fick lämna rapporter till vägmästaren i Lövånger.

1943, året efter Karins bortgång, överlämnade Johan hemmanet till sonen Helmer men Johan bodde kvar på gården i Svarttjärn fram till september 1954 när han flyttade till äldreboendet Hemgården i Lövånger. Han avled där två månader senare, 75 år gammal. Minnet av hans gedigna personlighet levde länge kvar i bygden.

Gården i Svarttjärn där Karin och Johan Olofsson bodde med sin familj. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Snart nytt år och ett nytt släktforskarår väntar. Vad ska det bära med sig, tro? Fler register och tillgängliga arkivhandlingar? Fler som släktforskar? Ja, det tror jag nog.

Ibland funderar jag på om det finns några historiska människor som har efterlevande idag men som inte är hittade av släktforskare. Om vi håller oss till 1800-talet börjar det kanske bli så att de flesta som levde då finns i någon släktforskares släktträd. Vi är ju så många som släktforskar, och fler verkar vi bli. Kommer det att finnas kvar något att utforska för kommande generationer?

Det kommande året hoppas jag få mer tid för min egen släktforskning, nu när jag fyllt pensionär och ska trappa ner med lönejobbandet. Fördjupa mig, skriva färdigt mina planerade släktböcker och kanske också påbörja utforskningen av min yngste sons svärföräldrars släkt. Min äldste sons svärföräldrars släkt gjorde jag för några år sedan. Kanske kommer jag att upptäcka något som slår mig med häpnad, sådant vet man aldrig i förväg. Men det spelar mindre roll, det är utforskandet som är det intressanta.

Nu när nyårshelgen närmar sig har jag roat mig med att se om jag har några släktingar som fötts, gift sig eller dött en nyårshelg. Och det finns det.

Min mormors farfars far Tore Olofsson kvalar lätt in på min nyårslista. Han föddes i Mellangärde i Ullareds socken på nyårsdagen 1799. 34 år senare, på nyårsdagen 1833 gifte han sig med Johanna Bengtsdotter från Grönbäck i Fagereds socken. I november samma år föddes mormors farfar Johannes Torsson. 1838 föddes hans lillebror Carl Peter som blev skollärare och tog sig efternamnet Mellander från fädernegården.

Till vänster Tore Olofsson och Johanna Bengtsdotter med sonen Carl Peter Mellander. Deras grav finns kvar ännu på Ullareds kyrkogård (foto: Signe Dahlberg-Persson). Till höger gården Mellangärde, fotograferad av mig sommaren 2018.

Andra släktingar på min nyårslista är Karin Olofsdotter och Sven Andersson som vigdes på nyårsdagen 1773 och så Inger Andersdotter född på nyårsafton 1777. De är från min mammas släkt. Inger Andersdotter föddes den sista december i Mellangärde och var mor till Tore Olofsson. Karin och Sven var min morfars farmors mors föräldrar. Karin kom från Tvååkers socken och Sven från Börje Hindriksgård i Hunnestad socken och det var där de bodde.

I min pappas släkt hittade jag Ingjerd Olsdotter, död på nyårsafton 1836. Hon är min farfars morfars mor och dog på torpet Myren i Hjärtums socken i Bohuslän. Hon var en av tusentals fattiga kvinnor som drog sig fram på något vis efter att tidigt ha blivit änka med små barn att försörja. Hennes make Nils Näsman var soldat och dog i fält 1809. Då bodde de vid Sollums kvarn, som vi besökte för några år sedan för att se var släkten bott.

Sollums kvarn 2012. Egna foton.

Varför sitter du där med dina döingar, kan du inte hitta på något intressant istället. En kommentar som vissa i min närhet kastar ur sig då och då, kanske inte ordagrant men innehållet kan jag inte missförstå på något sätt.  Visst kan det tyckas att produktiviteten i släktforskning är svårt att mäta, men det är så mycket annat som inte är så lätt att mäta heller, när vi tittar på olika fritidssysselsättningar. Vem vet hur många meter en fotboll rullar under en träningsmatch inför fotbollssäsongen eller hur många stygn det behövs för att klara några dukar.  Men det behövs kanske inte vara mätbart, det kan ju vara produktivt i alla fall, för visst är välbefinnande bra.

Och så får man lära sig en del, lite olika beroende på vad det är som dyker upp i källorna. Ibland berättas det om saker som hjälper oss att förstå dagens skeenden och ibland är det små, små detaljer som ger svar. Att hålla på med släktforskning kan ju vara bra i juletid för har man ingen lång önskelista så går det alltid att smyga in en ny bok, en ny USB-sticka eller kanske ett nytt abonnemang på en intressant databas. Det tar ju aldrig slut påtänkbara bra-att-ha saker. Risken med sådana bra presenter är att tiden efter julklappsutdelningen spenderas på ett sådant sätt som omgivningen inte gillar, grottande i de nya presenterna.

Egen bild

Nu har ju klapputdelningen varit, tomten har redan överlämnat sina paket, men det går ju att planera inför kommande år också.  Om du inte redan har något att önska till nästa år, så har jag ett förslag. Det är inget nytt, så kanske har du redan den, men då kan du ju köpa en sån till någon annan. Egentligen är delar av den flera hundra år gammal, grunden är en släkthistoria från slutet på 1300-talet och framåt. Jag tänker på Johan Bures släktbok, den första beskrivningen av en allmogesläkt från den tiden och ett par hundra år fram. Berättelser om både män och kvinnor, om olika händelser som lyfter fram den tiden på ett fantastiskt sätt. Den gamla berättelsen har gjorts läsbar och sökbar av Urban Sikeborg på ett fantastiskt sätt.   Att han sedan lagt till närmare 700 sidor med beskrivande text om det som gällde då och hur vi ska förstå det vi läser om är en sådan guldgruva att det inte går att beskriva med ord.  Det är bara att läsa och njuta, ta in den nya kunskapen och läsa igen eftersom allt inte fastnar första gången. Fast det kanske beror på mig, du kanske förstår allt det direkt, men då är du lyckligt lottad. 

Tavla på GF. Eget foto

Den här utmärkta presenten, till sig själv eller andra, finns i Rötterbokhandeln eller hos Genealogiska Föreningen. Det kan du ju skriva upp på din önskelista inför nästa år, om du orkar vänta så länga.  Kanske kan det komma en extratomte just för det här paketet nu under våren, om du önskar riktigt ordentligt.

Ha en God Fortsättning och ta hand om dig!

Julkort från Gunnar och Olga Lundström med familj till Sara Jonsson. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.Julen närmar sig med stormsteg. I dag är det dan före dopparedagen. Julkortet ovan är ett gammalt sådant som min mormors föräldrar i Bjurliden, Skellefteå skickade till Sara Jonsson i Bjurvattnet, Skellefteå. Min mormors far Gunnar Lundström var tremänning/syssling med Sara. Olga, min mormors mor, var väl bekant med Sara och hennes syster Karolina "Lina" efter sin tid som fosterbarn i Bjurvattnet på. Olga var fosterbarn på gården mittemot där Sara och "Lina" hade växt upp. De kände varandra mycket bra. 

Julkort från Norsjö. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling. Jul i Dalvik utanför Boliden på 1940-talet eller kanske i början på 1950-talet. Bakre raden från vänster: Gunnar Lundström och Vivi Lundström. Främre raden från vänster: Olga Lundström (gift med Gunnar), Edla Nyström (gift med Hugo), Arvid Lundström, Hugo Nyström och Johannes Lundström. Foto: Troligen Leonard Lundström/privat bildsamling.

Ovan syns ett julkort som farmors bror Knut Olofsson med familj skickat till min farmor och farfar, gissningsvis på 1960-talet. Den andra bilden visar min mormors föräldrar, tidigare nämnda Gunnar och Olga, med några av Gunnars syskon (Vivi, Edla, Arvid och Johannes) samt Edlas make Hugo Nyström. 

Från mig till alla läsare av denna blogg, en riktigt god jul! 

Bara några dagar kvar till jul är det dags att önska er alla läsare en riktigt God Jul! Det gör jag i år med detta danska julkort, för att anknyta till min danska släktkoppling.

Genom min släktforskning har jag kunnat spåra min släkt ända tillbaka till tiden då Halland var danskt, före 1645. Det är på min mormors, min morfars och min farmors sida. Det är genom dem jag har mina rötter i mellersta Halland. Farfar kom från Vargön vid Vänerns södra strand.

I min mammas släkt har vi 35 personer födda före 1645. I min farmors släkt har jag hittills hittat två. Där är jag inte klar än. Klar blir jag väl aldrig...

Det var nationsgränsen som flyttade. Människorna bodde kvar. Över tid påverkades de mycket av den nya nationsgränsen men just i stunden 1645 blev det kanske inte så annorlunda. Det var inte så stor skillnad på om det var danska eller svenska soldater som härjade, eller danska eller svenska fogdar som styrde. Så småningom ändrades både lagar, sedvänjor och dialekt.

På 1800-talet återvände vår släkt till Danmark. Morfars faster Josefina Potentia Larsdotter flyttade till Randers i Danmark 1874. Där träffade hon så småningom Kornelius Kallesen från Slesvig och de gifte sig. I Randers bodde redan Josefinas storasyster Albertina, men hon emigrerade sedan till Amerika. Josefina stannade kvar i Danmark, hon och Kornelius fick minst tre barn där. Min morfar höll kontakt med sina danska kusiner och på 1950-talet åkte morfar, mormor, några av deras barn och morfars syster till Köpenhamn och hälsade på. Kanske har jag danska släktingar idag efter morfars faster Josefina, fyrmänningar eller femmänningar. kanske finns det ännu fler. Arbetsvandingar till Danmark var ganska vanligt bland den halländska ungdomen i mitten och slutet av 1800-talet så det finns säkert syskon till mina anor som reste dit för att arbeta och blev kvar där. Syskon har jag inte följt upp, kanske ska jag göra det längre fram. Julen ska jag i alla fall ägna mig åt barn och barnbarn.

När det gäller släktforskning så kan det dyka upp den ena konstiga frågan efter den andra. Ibland baserat på en familjeskröna, ibland är det en nyupptäckt släkting i någon amerikansk småstad som påstår sig vara 4th Cousin eller att något bara snurrar förbi i en text.

Jag försökte följa en Enköpingspojk för länge sedan. Genealogiska Föreningen och Enköpings museum skulle samarbeta om ett gästspel på Historiska Museet, och ämnet var Emigranter. Det fanns en utställning på plats i Enköping, men den behövde komprimeras lite och då blev det aktuellt med några familjer som fanns beskrivna. En sådan familj var en familj Blom från en liten by strax utanför Enköping. Efter faderns död flyttade de still Stockholm där modern och två systrar försörjde sig genom att sy. Pojken gick till sjöss och ”försvann”, eller blev i alla fall förd till Obefintlighetsboken.

Vart tog han vägen och finns det några spår efter honom, det var min uppgift till utställningen.  Nu har det gått många år sedan utställningen sattes upp och togs ner. Det fanns en del uppgifter om honom på familjeplanschen, men långt ifrån allt.

Han levde sitt liv och det fanns vissa skrönor, som dök upp i olika arkiv. Kapten med egen skuta, seglat runt jorden och gjort stordåd, stod det i en. Fast han seglade ut som kock och klättrade i rang till lättmatros när han hoppade av New York. Hamnade efter diverse turer i en Frälsningsarmélokal där Lotten Andersson från Visby befann sig. Tydligen uppstod tycke och pojken påbörjade en utbildning inom Frälsis. Talets gåva hade han och efter ett års studier så kunde han följa med sin Lotten, nu hans fru, till tjänstgöring i Jamestown.  Där föddes deras dotter, Ruth, men i samband med förlossningen tillstötte komplikationer och Lotten lämnade sin man och dotter. Begravningen var en stor händelse, såsom det anstår en Frälsningsofficer (så skrev de i alla fall i War Cry, den amerikanska upplagan av det som i Sverige kallades Stridsropet).  

Fri bild av Zach Lucero på Unsplash

Livet fortsatte och Enköpingspojken, numera en man, som använde Fred som namn, går att spåra i olika källor. Han gifte om sig, studerade till pastor i en annan kyrka, flyttade runt, fick två barn.  Men ingenstans ett ord om den första dottern, förutom i en diktbok Fred gav ut. Dottern kanske inte överlevde, eller blev hon adopterad och de bytte ut hennes förnamn. Något spår syns inte i vilket fall.

Fred lämnar sin fru och barn, skiljer sig och flyttar så småningom tillbaka till Sverige, gifter sig igen och får en son. Vid 67 års ålder avlider han och tänk, då skrivs det en bouppteckning och som arvsberättigade nämns förutom änkan och sonen, två flickor. En flicka från hans andra äktenskap, sonen hade avlidit innan, och en Ruth, dotter i första äktenskapet. Ett svårläst efternamn, men förnamnet Ruth används. Att det inte står någon adress på flickorna betyder inte så mycket, boet har inga tillgångar att fördela, men förhoppningsvis fanns Ruth någonstans och nu gäller det att leta vidare. 

Efter många år letar jag fortfarande, kommer jag att hitta någon och har det någon betydelse, för vem mer än jag, som fått henne på hjärnan, kommer att bry sig.  Inte vet jag hur det blir, men kanske finns det en familj som söker sina rötter och hittar jag dem så kanske det var mödan värt.

Undrar om det är jag som är tokig, eller finns det fler som är som jag?

När det gäller personliga ägodelar, så kan människan delas in i två grupper:
Den första gruppen är de som, vid närmare granskning, visar sig ha exakt så mycket 'gångkläder' som man rimligtvis behöver, några lagom vettiga möbler och husgeråd, lite böcker och grammofonskivor, en dator och de vanliga tråkiga pärmarna med viktiga dokument.
Den andra gruppen däremot, har vindsförråd, källare och samtliga garderober i bostaden fullproppade med stora och små prylar, sorgfälligt sparade för att de 'kan vara bra att ha' någon gång framöver.

Någon gång framöver kommer sällan. Och skulle det någon gång faktiskt inträffa att man behöver något som man vet sig ha sparat långt tidigare, kommer man då ihåg var prylen finns någonstans?
Icke.

Däremot hittar man den både tre och tio gånger om man är på förtvivlad jakt efter något helt annat!
Ibland går det så långt att man själv inte vågar öppna dörren till en viss garderob eller ett visst skåp på grund av rasrisken.

Den som har det så, är troligen hemfallen åt ekorrism.
Jag menar inte 'patologiskt samlande' som är sjukligt och kräver behandling, utan den ganska vanliga svårigheten att kasta bort saker.

Den som likt ekorren plockar på sig allt som kan användas och lagrar det i något gömställe, lämnar i alla fall efter sig en rejäl skatt åt historien! Om inte oförstående anhöriga slänger alltihop förstås.

Tänk om våra förfäder hade varit hemsökta av ekorrism! Vad allt skulle vi inte ha kunnat utläsa av deras gamla säckar, urvuxna kläder, trasiga husgeråd och annat!

Det finns ju några få lysande undantag, exempelvis Wilhelmina von Hallwyl, som hade samlarfnatt och donerade hela sitt grandiosa palats med inventarier i Stockholm till allmän beskådan. Men hon hade både råd och utrymme att vara ekorre, och hon var dessutom mycket medveten om samlingarnas historiska värde.

Våra anor tänkte förstås inte att deras gamla uttjänta drängskjorta kunde berättat för ättlingarna vilket material kläder till 'vanligt' folk syddes i. Inte heller tänkte man att det trasiga brödtråget skulle kunnat avslöja vilken sorts bröd som bakades just i det här torpet, eller vilket träslag man använde för att tillverka husgeråd. Man tog tillvara de bitar som möjligen gick att återbruka, och använde i nya föremål. Det man inte kunde använda slängdes bort.

Varför blir vissa människor ekorrar och andra inte? Är ekorrism ärftligt? Vad gör en ekorre om förråden faktiskt blir så överfulla att det inte går att lagra mer saker i dem?
Frågorna är många, svaren få.

Med denna lilla julnöt att fundera på, ber jag att få önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Återkommer i januari.

Bilden: Ekorrjul.... Foto: Pixabay

Johan Hjalmar Andersson var född 1881-02-06 i Holmsvattnet, Skellefteå som son till Jonas Andersson och hans hustru Margareta Gustava Eriksdotter. Citat från Hjalmar och Huldas barnbarnsbarn Anna Bergströms specialarbete om bland andra Hulda och Nina: Efter några år gick Hulda också ut som piga. Huldas svåger och svägerska hade en bror, Hjalmar Andersson född 1881, som bodde för sig själv i Holmsvattnet och där tog hon tjänst som piga. De fattade tycke för varandra men Hulda var inte riktigt övertygad om att den inbitne ungkarlen menade allvar, så hon bad sin syster Ida Maria att ta platsen som piga hos Hjalmar för att testa honom, men Ida Maria vägrade. Det blev ändå bröllop och Hulda gifte sig med Hjalmar den 13 april 1913.

Hulda Norsten och Hjalmar Anderssons bröllopsfoto. Vigda 1913-04-10. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Hulda Kristina Norsten föddes 1878-03-27 i Vikdal, Skellefteå som dotter till Lars Johan Norsten och hans hustru Matilda Nilsdotter. Hjalmar och Hulda fick fyra barn, Svea Gustava född 1914-04-20, Agda Matilda född 1915-10-18, Nina Kristina född 1917-01-12 och Nils Johannes född 1919-02-23. Ännu ett citat från Anna Bergströms uppsats: Det första barnet, Svea, föddes den 20 april 1914 och dog 27 timmar efter födseln. När Huldas och Hjalmars första barn dog tog Hjalmar det mycket hårt. Han skyllde på barnmorskan och sa att den barnmorskan aldrig skulle dit igen. Så en barnmorska från Gummark förlöste de andra två barnen. Men när Johannes skulle födas och Hulda bad drängen skicka efter barnmorskan i Gummark påpekade han att det var närmare till Vallen, där den första barnmorskan bodde, och for dit istället. Barnmorskan från Vallen hade nyligen själv fött ett barn och var mycket trött och det påverkade kanske hennes arbetsinsats.

På hösten 1918 insjuknade Hjalmar i spanska sjukan (epidemisk influensa) och avled den 8 november samma år av lunginflammation. Det gjorde Hulda ensam med de två äldsta barnen. Dessutom var ju Hulda gravid med Johannes som föddes den 23:e februari året därpå. Hulda blev vid förlossningen sjuk i barnsängsfeber. Den 27/2 1919 besökte doktorn henne i Holmsvattnet men kunde inget göra. På fettisdagen den 4:e mars 1919 dog Hulda drygt en vecka efter att Johannes hade kommit till världen. Sista natten Hulda levde var pigan Sofia Jonsson närvarande vid hennes sida tillsammans med Hjalmars morbror Johan Eriksson. (Läs mer om Sofia och Johan nedan).

De tre föräldralösa barnen Agda, Nina och Johannes. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Vad hände då med de tre föräldralösa barnen? Ånyo citerar jag Anna Bergström: Efter förlossningen hade Hulda sagt ifrån att hon inte orkade med allt, ett nyfött barn, makens död, sin egen utmattning och ytterligare två småbarn, så hon bad föräldrarna ta hand om den äldsta flickan Agda. Agda har berättat att hon inte fattade sambandet med varför hon fick flytta till mormor och morfar och varför alla vuxna grät när dödsbudet kom. Agda växte alltså upp i Vikdal hos sina morföräldrar.

Algot Karlsson och Sofia född Jonsson från Sjöbotten. Sofia hade varit piga hos Hulda och Hjalmar en tid. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Sofia Jonsson från Sjöbotten, Skellefteå, som var piga hos Hjalmar och Hulda, ville ta hand om Johannes när Hulda hade dött. Sofia flyttade senare hem till Sjöbotten och till hennes far. Fadern, som var änkeman, var gammal och skröplig så det skulle nog bli för stökigt om hon tog hand om Johannes som fosterbarn. Därför blev det inget. Johannes blev i stället fosterbarn, när han var cirka sex veckor gammal, hos änkan Anna Lundgren i Falmarksforsen. Där fick han en bra uppväxt. Om vad som hände med Nina skriver Anna Bergström: Innan Hulda dog bad hon en morbror till hennes make Hjalmar att ta hand om Nina. Han höll sitt löfte och Nina fick en ny familj hos dem. Morbrodern var Johan Eriksson "Jan Ersa" som boddde i Daglösten, Lövånger. Han dog dock året efter Hulda, 1920. Nina växte därför upp hos Johan Erikssons son Erik Eriksson som övertagit gården efter faderns död. 

Trots att barnen förlorade sina föräldrar i så unga år med allt vad det innebar, fick de tre syskonen en bra uppväxt hos respektive fosterfamilj. De blev vuxna och bildade egna familjer. Fastän Agda, Nina och Johannes hade en tuff början på livet fick de så småningom en fin tillvaro. 

I veckans "Släktband" i P1 handlar det om strejken vid Kallmora gruva i Norberg 1891-1892. Även Horndals bruk nämns i programmet. Vill du veta mer om arbetare vid dessa bruk kan du läsa Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945 och släktforskaren Annika Hanssons bok "Ett nytt liv. Boken om morfar – han som byggde landet", utgiven i år.

Till vänster: Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945. I mitten: Maj Hirdman, fotograf Ernst Blom, bild från Västmanslands Läns Museum. Till höger: Annika Hanssons bok "Ett nytt liv" om hennes morfar.

Norbergsstrejken är en viktig strejk i den svenska arbetarrörelsens historia. Den berodde på att arbetsgivaren, bruksägaren för Kallmora järnmalmsgruva, tänkte sänka de redan låga lönerna med 16 procent i februari 1891. Folk skulle fått svårt att klara sig, det kan vi lätt förstå. Efter några månader utvidgades strejken till fler gruvor, bland annat silvergruvan i Kallmora. Både gruvarbetarna och gruvägarna gick samman med sina egna och det tog lång tid att lösa konflikten även om det blev avbrott i strejkandet en tid. Uncder avbrottet hade man ett avtal men arbetsgivarna krävde att de anställda skulle förbjudas att hysa fackföreningsmän eller politiskt engagerade. Till slut vräktes ett antal familjer från sina bostäder, som givetvis ägdes av gruvbolaget. Strejkbrytare sattes in och flera av de strejkande dömdes till fängelsestraff.

Det var så det gick till på den gamla tiden, som alltså inte alls var den gamla "goda" tiden, tvärtom.

Det är inget nytt jag berättar. Många av oss känner ju till att det var så här det gick till. Inte bara i Norberg utan på många håll. Det var före den allmänna rösträtten. Vuxna människor tilläts inte bestämma över sina egna liv. Överheten ansåg att det gamla hierarkiska samhället var en Guds ordning, att det var en självklarhet att ett fåtal bättre bemedlade skulle bestämma över den stora massan.

Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" är en roman om Norbergsstrejken med lätt förklädda namn. Det är naturligtvis en tendentiös roman, skriven med ett bestämt politiskt syfte. Ett syfte är att visa kvinnornas roll i strejken och i arbetarsamhället. Jag lyfter fram den här och nu för att den berättar mycket om sin tid och om vår gemensamma historia. Långt fler har anor från arbetarskarorna än från gruvägarna. Arbetarna var så många fler. Men vi glömmer lätt sådant, det så kallade "vanliga folkets" historia. Inte minst i vår tid av privatisering och satsa-på-dig-själv-kultur. Arbetarna var torparnas och backstugusittarnas barn.

Maj Hirdman är farmor till Yvonne Hirdman, författare och professor i historia.

Visst är det lätt att romantisera äldre tiders leverne och det ska vi inte göra. Det var ett slit och motgångar men det fanns förstås också ljusglimtar. De kommer fram i Maj Hirdmans roman och jag slås av hur lika de är oss. Maj Hirdman kom själv från Norberg och var barn under strejkens tid. Hon låter oss komma in i gruvarbetarnas familjer och förstå hur de hadde det. Att barn som inte hade vinterkläder eller vinterskor helt enkelt fick stanna inne på vintern, med bristsjukdomar som följd och ibland en för tidig död.

Sådant här är viktigt att bli påmind om ibland, som släktforskare. Att få en glimt av det liv våra förfäder levde och det som det inte står ett dugg om i kyrkböckerna, inte förrän de blev så fattiga att de hamnade på fattigstugan eller fick understöd. De allra flesta klarade sig med egen kraft, men för många var det på håret och det behövdes inte mycket för att undergången skulle närma sig. Till exempel 16 procent lägre lön.

Annika Hanssons bok om hennes morfar läste jag tidigare i höst och har skrivit om den i "Släkthistoriskt Forum" nr 5 i år. Där skrev jag bland annat så här: "Vad kan en släktforskare hitta i arkiven om en person som var aktiv i arbetarrörelsen för hundra år sedan? Mycket. Det vet Annika Hansson i Göteborg som släktforskat om sin morfar Georg Holmgren, född 1881 och verksam vid bland annat bruket i Horndal i Dalarna. Boken handlar inte bara om Georg Holmgren utan lika mycket om hur författaren gått tillväga i söknadet i arkiven, vilka källor hon hittat och hur hon funderat kring sökandet. Georg Holmgren kom till Horndal 1904, med hustrun Klara Aldrin och äldsta dottern Maria. Där blev han snart engagerad i fackföreningen Järn- och Metallarbetareförbundet och i Folkets Husföreningen. Detta engagemang fortsatte han även sedan familjen flyttat till Eskilstuna 1910."

Jag har en känsla av att arbetarhistoria idag inte är så gångbart, det är inte så inne att ägna sig åt idag. Kanske har jag fel. Men när jag ser tillbaka på livsvillkoren för 100-150 år sedan så går det inte att undvika arbetarna och arbetarrörelsen i det samhälle som var då. De stora massornas historia och de stora klassmotsättningar som fanns. Det fanns goda krafter och det fanns onda krafter inom alla led. Läs Per Anders Fogelströms Stad-böcker så får du en bild av överhetens förakt för dem som stod längre ner på samhällsstegen, en samhällsordning som ansågs rätt och riktig i sin samtid.

Kallmora silvergruva på 1880-talet. Foto: Gust Alström. Bild från Tekniska Museet.

Hyttan vid Horndals bruk. Foto: Thorvald Gehrman. Bild från Tekniska Museet.

Igår kväll och i natt föll den första 'riktiga' snön över Stockholm stad. Därav rubriken, som är hämtad från min dagbok för igår. Jag hör till dem som tycker att snö är trevligt på julkort, men i övrigt mest handlar om kyla och halkiga eller slaskiga trottoarer. 

Annat var det förr! Åtminstone för de burgna i samhället. Snö för dem innebar slädpartier ute på Djurgården (om man bodde i Stockholm förstås), skridskoåkning och annat skojigt. Varm dryck, ärtiga vinterkläder och uppvaktning av eller uppvaktad av någon spännande moatjé.

  Även ute på landet bland bönderna, sågs, tror jag i alla fall,  vintern med ganska blida ögon. Man hade gjort sitt slitsamma utomhusarbete, nu kunde snön få komma. Sådd och skörd var avklarat, frukt och grönsaker framodlade och plockade, slakten genomförd. Nu spann eller täljde man vid brasan. Djuren måste utfodras och korna mjölkas, och kanske hade man en plikt att ploga vägen, men vägarna var förhållandevis få på den tiden. Isarna utgjorde utmärkta transportleder, mycket bättre än de ofta smala och dyiga landsvägar, nu snötäckta dessutom, som fanns. Det är ju först under vårt senaste århundrade som vägarna har blivit breda och stabila. 

De som inte såg snön och vintern med blida ögon var förstås de fattigaste. Snö och kyla gjorde inte klimatet i små dragiga torpstugor eller (ännu värre) en backstuga särskilt behagligt. Och när allt frusit på, fanns det inga frukter eller bär att plocka för att dryga ut maten. Det blev att göra småsysslor på gårdarna i utbyte mot lite mat eller ved, eller att tigga sig fram. Ingendera särskilt enkelt med snötäckt väg eller stig att pulsa fram på. 

En fördel hade kanske snön även för de fattiga. Det vita gjorde att det blev lite ljusare ute. Precis som nu.

Utan snö hade nog inte heller Sverige kunnat frambringa så många duktiga skidåkare, både utför och på längden. Snökanoner i all ära, men... 

Det är synd att man är tvungen att bli vuxen. Som barn tyckte jag att snö var roligt! Bygga snölyktor, göra snöängel, åka kälke... Var man många, kunde man kanske till och med få ihop en snökoja. 

Men ok. På JULAFTON tycker jag absolut att det ska vara ett litet lätt, tjusigt snöfall! 

Bilden: Vy från Stora Essingen en vinterdag för några år sedan. Foto: författaren.

Tisdag 10 december 2019 är det 95 år sedan malmfyndigheten hittades på Fågelmyran i nuvarande Boliden. Jag berättar nedan om malmfyndet och om Margareta Lundberg, min mormors mormor, som ägde marken där guldmalmen hittades. 

Två gånger blev hon änka och lämnad ensam med sina små barn. Trots umbäranden tog hon hand om sin familj och sin gård, senare i livet tog hon dessutom hand om två fosterbarn. Margareta Lundberg i Bjurliden gav inte upp för motgångar.

Den fattiga änkan Margareta Lundberg uppnådde välstånd på äldre dagar tack vare en guldfyndighet på Fågelmyran som hon ägde. Få anade nog vilken stor betydelse denna oansenliga lilla markplätt skulle komma att få för trakten. Den första markbiten hon sålde inbringade 8000 kr, i efterhand en ganska liten summa. Hon hade behövt pengarna tidigare i livet och det kan man förstå om man gör återblickar i hennes liv.

Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund, mer känd som Margareta Lundberg, föddes den 2 oktober 1866 i Bjurliden 1:25 i dåvarande Skellefteå församling, som det äldsta barnet i en syskonskara på tio barn. Hennes föräldrar var bonden Gustaf Fredriksson Marklund och hans hustru Stina-Lisa Larsdotter. Av de nio syskonen dog två som barn, en dog barnlös i vuxen ålder. De andra gifte sig och bildade familj.

När Margareta var 19 år fick hon arbete som piga hos bonden Anders Jonsson och hans hustru Brita i Bjurvattnet. Där stannade hon i fem år, tills hon år 1891 gifte sig med soldatsonen Johannes Blylod Lindström, från samma by. Han var snickare och son till soldaten Anders Persson Blylod och Brita Magdalena Persdotter.  Margareta och Johannes bosatte sig i en stuga på den så kallade ”Nybrukskläppen” (även kallat ”Lindströms jäla”) i Bjurvattnet, nuvarande fastighet Bjurvattnet 1:8 och 2:8. När maken dog bodde Margareta kvar, hon hade en ko och en get. Hon gjorde dagsverke i byn för 50 öre per dag. Hon bakade, tvättade och grävde upp potatis.

Johannes Lindström. Foto: C. Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Margareta Gustafsdotter Marklund, mer känd som Margareta Lundberg. Foto: C. Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.

Bakre raden från vänster: (Margaretas syskon och föräldrar), Anders, Per, Olof, Johan och Gustaf. Mittenraden från vänster: Emma, Gustaf (far), Stina-Lisa (mor) och Margareta. Längst fram från vänster: Anna och Olga. Jonas och Bernhard hade redan dött när detta foto togs. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Johannes och Margareta fick tre barn tillsammans, Olga Kristina, 1892, Jenny Margareta, 1894 och Johan Andreas, 1896. Efter bara sex år som gifta drabbades Johannes av njurinflammation och dog den 30 maj 1897. Då var sonen Andreas fortfarande spädbarn. Fotot nedan är troligtvis taget vid Johannes begravning. Barnet längst fram är Margaretas dotter Olga och till höger om henne sitter Margareta.

Makens bortgång innebar att Margareta stod ensam med tre små barn. Dessutom hade hon ett jordbruk att sköta. Jordbruket klarade hon med hjälp av drängar, som var billiga att anställa vid den tiden. Hon var ensam med barnen i fyra år, innan hon 1901 gifte om sig med drängen Karl Eliasson Lundberg från Jörns socken. I Gamla Falmark i dåvarande Skellefteå församling köpte makarna ett hemman tillsammans med Margaretas bror Johan. De bosatte sig där och brukade gården ihop. Den 10 mars 1902 fick makarna lagfart på fastigheten Bjurliden 1:14, som de köpt för 2000 kronor av Johannes ”Janne” Marklund (ej släkt med Margareta). Då sålde Karl och Margareta sin del av Gamla Falmark och flyttade till Bjurliden. I köpet ingick ett skogsskifte. Det var i samband med detta köp som Fågelmyran kom i deras ägo. Karl Lundberg hade Margareta lärt känna under sin tid som piga hos Anders Jonsson i Bjurvattnet, Lundberg var dräng hos honom vid samma tid.

Även detta äktenskap blev kortvarigt. Den 26 juli 1903 avled Karl hastigt i lunginflammation. När maken dog var Margareta gravid med sitt femte barn. Före Mikaelis helg när Karl Artur föddes, tog Margareta skidorna och åkte till sina bröder. Korna fanns i sommarladugården och hon ville ha hjälp med att flytta korna till vinterladugården. Året innan, 1902, hade dottern Emma Fredrika kommit till världen. Fyra månader efter att Margaretas andra make Karl hade dött, föddes sonen Karl Artur. Margareta blev då ensam med fem barn. Hennes barn hamnade under förmyndarskap. Margareta tvingades ha dräng i flera år tills barnen hade blivit stora. Förmyndaren klarade upp ekonomin och Margaretas barn fick en bit var av hemmanet. Senare tog Margareta även hand om två fosterbarn, hennes brorson Ivar Marklund och en flicka som hette Ragnhild Tjärnlund, som dog bara 15 år gammal, 1933. Det var nog ingen lätt uppgift att klara av och på den tiden fanns ju inte samma sociala hjälp att få som finns idag. Att bli ensam med fem barn var tufft, men det fick gå ändå. Margareta var en trevlig, pålitlig och duktig kvinna. Hon var arbetsam som få och skötte hemmanet på ett mycket bra sätt. Hon var dessutom mycket lugn och gjorde inte mycket väsen av sig. Hon tog sig an den tuffa utmaningen och klarade av den med bravur.

Margareta och Karl Lundberg. Vigda 1901-07-16. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Lundberg. Foto: Jonas Nordstrand, Skellefteå. Privat bildsamling.

Fyra av Margaretas barn, Jenny Lindström, Karl Lundberg, Emma Lundberg och Andreas Lindström. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Margaretas äldsta dotter Olga Lindström, undertecknads mormors mor. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.

Malmfyndet på Fågelmyran

Malmfyndigheten hittades den 10 december 1924 vid provborrningar på Fågelmyran. Fyndigheten, som var Europas största, bestod både av guld och silver. Redan tre år tidigare hade undersökningar påbörjats i trakterna kring nuvarande Boliden. 1921 påbörjades avmätningar i Svanfors av bland annat geolog Fritz Kautsky (se bild nedan). Först två år senare kom de till Bjurliden. Det var några ingenjörer, en vid namn Meyer och dessa var faktiskt inneboende hos Margareta. Byborna i Bjurliden erbjöds 12000 kr vardera för nyttjande- och äganderätten till de fyndigheter som fanns eller som kanske kom att finnas på deras marker. Avtal gjordes upp. Bolaget skulle enligt detta betala 300 kr den 1 juli 1925 och 900 kr den 31 december samma år. Kvarvarande belopp skulle betalas en krona per ton malm som bröts i gruvan tills hela summan, 12000 kr, var betald. Då skulle ägande- och nyttjanderätten till malmen för all framtid övergå till bolaget. Förutom Margareta Lundberg var det ingen som fick mer än handpenningen. Vid 60 års ålder fick Margareta en livränta på 150 kr/månad fram till sin död.

Tre av Bolidens gruvaktiebolags geologer. Från vänster: Fritz Kautsky, Olof Baeckström och Erland Grip. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

För den första markbiten Margareta sålde 1925, ett skogsskifte på 74 hektar, fick hon 8000 kr. Totalt fick hon alltså 20000 kr (12000 kr för kontraktet och 8000 kr för marken). Hon betalade av sina skulder. Många tyckte att hon hade sålt alldeles för billigt men själv var Margareta nöjd. Hon sa i en intervju med tidningen Veckojournalen: ”Jag ägde en guldgruva i 25 år och hade varken glädje eller ett öres nytta av den. Skulle jag då inte vara nöjd när jag nu på gamla dagar just genom bolaget själv fått det bra, och ser hur tusentals andra människor får det bra genom att jag sålt den för mig, och för vem som helst här uppe, värdelösa marken?” Det bästa med gruvdriften tyckte Margareta var att de fick en riktig väg till byn (Bjurliden). Tidigare fanns endast en 6 km lång kärrväg till Svanström där post och affär fanns. Tack vare gruvans tillkomst fick också Bjurliden bättre strömförsörjning. När elektriciteten kom till byn vet jag inte men det var nog ungefär samtidigt. En lanthandel öppnades i Margaretas sommarstuga. Nu behövde inte Bjurlidenborna längre resa drygt en halvmil för att handla.

Margareta Lundbergs gård före flytten till Boliden. Till vänster syns sommarstugan där en lanthandel startades, i mitten av bilden finns bostadshuset som i dag står vid Sidtjärn i Boliden. Det stora huset till höger om sommarstugan beboddes av Margaretas son Andreas. Längst till höger i bild syns Margaretas ladugård. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Margareta sålde marken till Centralgruppens emissionsaktiebolag med villkoret att byborna samt hennes manliga barn och barnbarn skulle få arbete i gruvan, vilket de också fick om de så önskade. 1925 bildades bolagen Skellefteå Gruvaktiebolag och Västerbottens Gruvaktiebolag. I juli samma år togs det första spadtaget för en gruva, som fick namnet Bolidengruvan. Malmbrytningen påbörjades 1926 och pågick till 1967 när Bolidengruvan lades ner. Gruvan var känd för sin höga guldhalt. Namnet Boliden uppstod efter ett feltryck på generalstabskartan från 1902, där Bjurliden felaktigt benämns som Boliden. Tidigare hade en annan fyndighet hittats i Bjurliden inom Norsjö socken varför det namnet redan var upptaget, därför fick fyndigheten på Fågelmyran heta Boliden. De två förut nämnda gruvaktiebolagen slogs ihop i februari 1931 och bildade Bolidens Gruvaktiebolag.

Generalstabskartan från 1902 där Bjurliden felaktigt kallas för Boliden. Foto: Lantmäteriets historiska kartor. Lantmäteriets kartsamling.

Margareta själv fick uppleva lite av samhället Bolidens uppkomst men hon drabbades av en hjärnblödning. Läkarna kunde inte göra så mycket på den tiden och efter tre dygn den 15 april 1931 avled hon. Margareta uppmärksammades långt efter sin död med en egen gata i samhället och även parken i Boliden fick namn efter henne. Hennes stuga i Bjurliden flyttades i slutet av 1950-talet till Boliden vid Sidtjärn. Byggnaden kallas i dag för ”Bolidengården” och vårdas av Bolidens hembygdsförening. Stugan kan hyras för olika tillställningar.

Så stor användning för pengarna som Margareta fick för marken hon sålde hann hon inte ha men det råder ingen tvekan om att för hela bygden, länet, till och med för hela landet gjorde fyndigheten på hennes mark stor nytta. Inte minst för samhället Boliden har företaget Boliden Mineral stor betydelse. Gruvdriften tog vid när andra näringar som exempelvis jordbruket gav dålig lönsamhet. Fortfarande är det många människor som får sin inkomst från det bolag som uppstod tack vare fyndigheten. 

Olga Lindström och Margareta Lundberg i dörröppningen. Sittande från vänster: Jenny Lindström, Sanfrid Lundström, Ivar Marklund, Adina Lundström (undertecknads mormor), Ragnhild Tjärnlund. Sanfrid och Adina var barn till Olga. Ivar och Ragnhild var fosterbarn hos Margareta. Olga och Jenny barn till Margareta. Fotot är taget sommaren 1924 vid Margaretas stuga, den så kallade

Margaretavägen i Boliden som har fått namn efter Margareta Lundberg. Foto: Undertecknad. Privat bildsamling.

Margaretaparken i Boliden. Den fick sitt namn efter Margareta Lundberg. Foto: Undertecknad. Privat bildsamling.

Margaretas barnbarn Henry Lundberg gjorde en lång chefskarriär inom Boliden Mineral. 1973 blev han VD för Rönnskärsverken och 1975 valdes han till VD för Boliden Metall, som omfattade Bolidens smältverk och gruvor i Sverige. Foto: Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Systrarna Hilma och Ellen Petersson var båda ogifta och bodde tillsammans i stugan i Mjödehult några kilometer söder om Påryd i Karlslunda församling i södra Småland. Hilma föddes 1891 och Ellen 1880. En dag sommaren 1953 blev de fotograferade i sin trädgård av Ann-Sofi Lindsten från Kalmar läns museum. Fotografiet finns idag i museets digitala bildsamling.

Systrarna Hilma och Ellen Petersson i sin trädgård i Mjödehult. Bildkälla: Kalmar Läns Museum.

När jag letade efter några andra bilder råkade jag få syn på fotografiet på de båda systrarna i sin trädgård. En underbar bild som det inte gick att gå förbi. Givetvis ville jag veta vilka dessa kvinnor var. Så det tog jag reda på och i senaste numret av DIS Smålands medlemstidning Små-Disigt skrev jag en artikel om systrarna, deras föräldrar och mor- och farföräldrar. Här kommer resten av historien, och lite till för dig som inte är medlem i DIS Småland och redan fått tiodningen. Det är en lång historia.
Föräldrarna var skräddaren Peter Gustaf Jonasson och hans hustru Ida Matilda Nilsson. Systrarna hade tre syskon: Signe (död när hon var 18 år), Anna och storebror John. 1927 dog deras far och modern levde till 1937. Sedan blev Ellen ägare till fastigheten.

Gift tre gånger
Vi börjar med en titt på deras mor Ida och hennes släkt. Hon föddes 1852 i Karlslunda församling, som fram till 1873 var kapellförsamling till Arby församling. Karlslunda församlingskyrka ligger i samhället Påryd. Idas far Nils Gustaf Karlsson Flykt var båtsman nummer 197 i Södra Möre andra båtsmanskompani. Han var gift med Anna Maria Pettersdotter. Båda var födda 1823, Nils i Arby och Anna i Torsås. Familjen bodde i Påryd. De gifte sig 1851 och Ida blev deras första barn. Hon följdes av åtta syskon fram till 1871. Av de nio barnen blev det det bara en pojke, Karl som föddes 1862. Han blev den ende som lämnade hemtrakten och flyttade till Stockholm, döttrarna stannade hemmavid och i grannsocknarna. Karl återvände senare.
Idas mor Anna föddes i Torsås 1823 i en by som hette Fagerhylta, dotter till den gifte drängen Peter Svensson och hustrun Ingrid Persdotter. I en husförhörslängd har prästen skrivt "vanför" om Peter. I familjen fanns också Annas elva år äldre halvsyster Stina och två yngre bröder. Anna miste sin mor tidigt, Ingrid dog på Annas åttaårsdag den 10 maj 1831, det verkar som om hon dog i vattusot.
Idas far Nils kom från Arby socken där han föddes 1823 i byn Bossmåla. Föräldrarna Carl Håkansson och Ingrid Mattisdotter var torpare men Carl var också sockenskomakare. Nils hade tre äldre bröder, en lillebror och fem yngre systrar. Två av systrarna dog som spädbarn.
Omkring 1839 dog Nils mor Ingrid och hans far Carl gifte om sig 1840 med den 28 år yngre Ingrid Stina Jönsdotter. Detta var Carls tredje äktenskap. Han var född 1788 och hade först varit gift med Ingrid Håkansdotter. De bodde då i Övraby i Söderåkra och i det giftet föddes de två första barnen.

Tre båtsmän
Systrarna Ellens och Hilmas farfar, Peters far, var båtsmannen Jonas Nilsson Löving, född 1814 och son till båtsmannen Nils Persson Skärv som i sin tur var son till båtsmannen Per Stille. Alltså minst tre generationer båtsmän i obruten följd i den här släkten. Alla var båtsmän i Södra Möre andra båtsmanskompani och stationerade i Arby socken. Löving hade nummer 209, Skärv nummer 181 och Stille nummer 217.
I husförhörslängden har prästen antecknat att Nils Löving blev "avskedad d 22 april 1850 därigenom att han stälde karl i sitt ställe". Frågan är om det betyder att han av någon orsak skickade en annan som skulle ta hans plats utan att denne var städslad som båtsman? I mönsterrullan finns ingen förklaring.
Peters mor hette Stina Petersdotter, född 1812 och var utomäktenskapligt barn till pigan Ingrid Persdotter i Davidsmåla i Torsås. Hennes far var drängen Petter Olsson i Tjärkulla. Stina gifte sig med Jonas Löving 1837 och i flyttbetyget till Arby kallade prästen henne "ärlig och välfrejdad". Äktenskapet blev inte så långt, hon dog i feber 1854. Då var sonen Peter tolv år gammal, lillasyster Ingrid var nio och lillebror Nils sex år.
Jonas Löving gifte snart om sig med Christina Olaidotter och fyra barn föddes i detta äktenskap. Alla fyra barnen dog som små, tre av dem strax efter födseln. Sommaren 1861 tog lunginflammmationen Jonas Lövings liv och två år senare var hustrun död. Det var bara de tre äldsta barnen som var kvar i livet från denna stora familj.

Gravid?
När bouppteckningen Efter Jonas Löving gjordes sa änkan Christina att hon troligen "var i grosesstillstånd". Om ett barn till var på väg skulle det påverka arvskiftet. Ett halvår senare kontrollerade bouppteckningen detta och kunde då konstatera att något barn inte fötts, vilket antecknades som en bilaga till bouppteckningen.
I den kan vi läsa sida upp och sida ner med alla prylar familjen ägde. En del var gammalt, en del var sämre, annat bättre. Varje sak räknas upp, till och med pottan och ett hänglås. Det verkar vara ett bättre ställt torparhem. De hade både en oxe, två kor och en kalv, tillsammans med får, höns och en gris. Bouppteckningen gjordes i augusti och grödan på torpet var ännu inte bärgad, den värderades till 40 riksdaler. Det var bara huset på torplägenheten som ingick i arvet, inte någon tomt. Huset värderades till 500 riksdaler riksmynt. Summan blev 1882 riksdaler och efter att en lång rad småskulder dragits av återstod ett värde av 541 riksdaler.
Allt lösöre delades upp på två lotter som efter genomgången fördelades genom lottning. En lott gick till änkan, den andra lotten till de tre barnen från första äktenskapet.

Bouppteckningen där vi kan läsa att änkan Chrsitina Olausdotter tror sig vara i "grosesstillstånd". Bild från Arkiv Digital.

Jonas föddes i Mjödehult 1814. Föräldrarna båtsmannen Nils Skärv och Kajsa Petersdotter hade redan sonen Sven. Sedan föddes tre barn till. Nils hade antagits som båtsman 1792 och var då 18 år gammal. Han kallades först Jonsson i rullorna men det ändrades sedan till Persson. Hans far var enligt Arby födelsebok båtsmannen Per Stille i Bossmåla. Per Stille dog redan 1776, innan sonen hunnit fylla två år. Kanske beror det felaktiga namnet på en förväxling med näste båtsman Stille på samma båtsmantorp som kom dit efter Per Stilles död.
Bossmåla, där Nils föddes, är samma by som Ellens och Hilmas morfars far växte upp i några år senare.

Finns stugan i Mjödehult kvar?
Alla uppgifter kommer från arkivhandlingar, både i kyrkoarkiven (Torsås, Arby, Karlslunda, Söderåkra och Voxtorp), Södra Möre andra båtsmanskompanis mönsterrullor och bouppteckningar från Södra Möre häradsrätt. Som källa har också använts folkräkningarna 1930 och 1940, Sveriges dödbok 1860-2017 och Lantmäteriets historiska kartor.
Det här är en helt vanligt familj och släkt i Sverige under 1800-talet och in i vår egen tid. En rad människoliv som de flesta idag förmodligen är glömda och bara väcks till liv av oss som släktforskar.
Känner du till något om systrarna? Är du släkt med familjen? Finns stugan i Mjödehult kvar? Skriv gärna i en kommentar här om du har mer att berätta om de två systrarna Petersson och deras släkt.

Att livet har olika perioder, med olika innehåll och påverkan från egna och andras aktiviteter, det är väl känt. Men påverkar det vår syn på släktforskning och närliggande discipliner? 

Svaret beror naturligtvis på vad som påverkar, och i mitt huvud snurrade för ett tag sedan frågan: Vad kommer att sägas om mig, vilka spår kommer jag att lämna i en i framtiden kommande släktforskares olika filer och mappar. Kommer jag att vara synlig, någon som syns mer än bara ett namn och några datum?  Finns det i framtiden intresse för vilka vi var, vad vi gjorde när många av spåren kanske döljs i oläsbara datafiler.  Så mycket papper kanske vi inte lämnar efter oss. Kommer den släktbok jag vill skriva säga något, eller hamnade den i en återvinningsstation eller tappades bort vid en konvertering från ett filformat till ett annat. Tankar som snurrar och det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer att få svaret för det ligger i en framtid som är onåbar.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

Men hur är det med de som jag har i min egen släktbok, eller som jag skrivit om på andra sätt. Vad var det som fångade mitt intresse för just dessa personer. Kan jag se något mönster och kan det på något sätt leda till insikter om framtiden?

Den enkle torparen Per, som med sin hustru Anna, slet varje dag, vardag som helgdag, för att överhuvudtaget överleva. Hur tänkte de och vad funderade de på. Kom någon gång tanken om framtiden för dem, funderade de på vad just deras slit skulle innebära för kommande generationer. Säkert gjorde de det, när den ena sonen efter den andra föddes, gällde det att ge föda, värme och kärlek. Sönerna, de blev till slut sju som klarade de första hindren, fanns säkert med i deras drömmar och förhoppningar. Det gällde både att de växte och kunde hjälpa till för att få det lite bättre likväl som de faktiskt var lite av en pensionsförsäkring. Tänk vad skönt när våra gamla utslitna kroppar inte längre orkar, att veta att det finns de som tar hand om oss den tid som är kvar. Säkerligen skönt att veta när gikt och andra åkommor gjorde sig påminda.

Men så blev det inte, när våren kom tog rödsoten den ena sonen efter den andra. Vid midsommar skriver prästen i dödboken, idag var det två kistor i kyrkan, i den ena låg torparsonen Lars och i den andra, den äldste Gustaf med lillpojken Olof bredvid sig, så slapp Olof resa ensam.  När året var till ända satt Per och Anna ensamma i sin lilla stuga, alla sönerna var borta. Vilka tankar på framtiden fanns då? Fanns det en framtid och fanns det ork.  Jag vet inte vilka tankarna var, men de orkade gå vidare. Inga fler barn men de levde i mer än trettio år till.

Hur var det med lärarsonen från Lofsdalen, där pappa söp så det stod härliga till och storebror betedde sig så konstigt att alla var rädda för honom och det bara var mamma som kunde vara nära. Vad tänkte han, och funderade han någon gång på vad som skulle berättas om honom. Fanns det någonting han drömde om, och skulle han någon gång bli hågkommen eller var det bara några penndrag i en husförhörslängd och en dödbok som skulle synas.

Under hans levnad växlade säker funderingarna och frågorna, drömmar om berömmelse blandades med mörka tankar om en brått slut. Det gick upp och det gick ned. Sliten efter många nätters arbete på skräddarbordet. När han blev ensam i den arktiska natten och kölden var outhärdlig, fanns det en fundering på vilka spår han lämnade?   När han hittade guldet, blev stenrik, levde han då bara i nuet? Att vid mogen ålder lämna sin familj för den unga, vackra skådespelaren för att strax därefter börja förstå att det fanns andra, kan det ha påverkat hans tankar om eftermälet. Lurad av sin nya fru, utan några av vännerna kvar, sittande ensam i ett litet torn på huset och titta ut. Skulle någon bry sig om honom i framtiden.   Jag vet inte vilka tankar som snurrade, men han blev en del av historiebeskrivningar, han blev del av musical och många känner till honom än idag, pojken från Lofsdalen som blev en av världens rikaste män, en av de tre i The Lucky Swedes, som hittade guld i Nome, Alaska.

Nu har inte jag förlorat mina barn och jag har inte hittat guld heller, så vad som kommer att sägas eller skrivas får framtiden utvisa.  Har du funderat på vad släktforskare kommer att anteckna i rutan för levnadsbeskrivning i det hypermoderna släktforskningsprogrammet de har tillgång till om några hundra år när de kommer till ditt namn och dina årtal.