Nej, kan man ge som svar. Det är inte lätt att sätta sig ner och vara skrivsugen bara för att det är onsdag. Det finns en del annat som pockar på uppmärksamhet dessa dagar. Både hemma och borta. Det verkar som det är mycket som surrar omkring, så det känns inte speciellt inspirerande.

Men när jag sitter ner, och det bara finns ett tomt papper framför mig, fast det är ju inte ett papper även om det låter bättre än en liten skärm på en bärbar dator, så kommer det en liten tanke, som kanske kan bli något. Vi får se i slutet hur, eller om, det blir något.

Jag tillbringade några timmar under helgen i Houston. Det som ligger i Texas.  Fast jag var inte där rent fysiskt, mer som en virtuell person som satt en bit bak i olika föredragsrum och lyssnade och tittade. En konferens ordnad av FamilyTreeDNA, med olika ämnen hämtade från den värld som populärt benämns DNA. Allt kunde jag inte vara med på just då eftersom det fanns en del parallella spår under de två dagarna, men ändå. Fast nu, i efterhand, kan jag se de föredrag jag missade i helgen.

Kopia på min inbjudan till konf

Det blir mastigt med föredrag på föredrag, speciellt om det är på ett annat språk, men å andra sidan kan man ta sig en kopp kaffe eller en bit mat när passar, eftersom jag inte stör någon. Ibland var det svårt att slita sig, många intressanta ämnen och en del nytt. Ett avsnitt om den nya funktion hos FTDNA , Discover, som på ett utomordentligt bra sätt visar olika delar av det som man kan få fram genom den stora Y-kromosomtesten Big Y 700, var jättespännande (tyckte åtminstone jag). När det kommer förklaringar om hur man i bakgrunden arbetar med olika typer av faktainsamling, hur mycket arbete som behövs för att verifiera de datamängder som används så förstår jag att det ibland kan ta lite tid med nyheter.

Bara en sån sak att hålla koll på alla de rapporter som kommer om DNA från arkeologiska arbeten,  och där det gäller att kolla igenom varje rad av data , att säkerställa att de egna kraven på kvalitetsnivå uppfylls, och att då se att de lagt över 15 000 fynd, med säkert data. Det är imponerande, det säger en del om att alla de kopplingar som kan göras från en persons Big Y test till de människor som en gång levt någonstans på vår jord för länge sedan. Nu ska jag direkt säga att det är både manliga och kvinnliga linjer bland de 15 000, men det ger ändå en oerhört bra bild av de olika befolkningsgruppernas utveckling och förflyttande.

Och för de som tittat på Discover, så kan det vara intressant att veta att det kommer en ny version, en som avser mtDNA. Med liknande upplägg och informationer som finns för Y.  Och eftersom det standardiserade trädet för mtDNA är gammalt och baseras på 26 000 tester, så behövs det något nytt för att kunna få fram mer detaljerad information.  Så FTDNA går nu vidare med att bygga ett nytt träd, baserat på de data man har men över en halv miljon fullt testade individer.  Mycket jobb, ja, men tänk på hur mycket mer och bättre information det kan komma fram.

Lite från en intressant konferens, och jag kan tillägga att det jag skriver om är det bara ett företag som hanterar, med egna tester och egna jämförande databaser.  Det vanliga DNA-testandet som berättar om det som finns i närtid finns det ju flertal bolag som sysslar med så det får vi ta en annan gång.

Igår var det måndag 6 november. Gustav Adolfsdagen. När jag tittade ut genom fönstret på morgonen, konstaterade jag att vädret tydligen insett dagens betydelse; det var dimmigt ute. Fast troligen låg dimman tätare över Lützen den där ödesdigra dagen.

Och så äter man bakelse till minne av dagen. Fast det är ju en betydligt nyare tradition. Förmodligen började det i Göteborg år 1854, då man avtäckte Gustav II Adolf-statyn. En företagsam konditor Rubensson hade redan dagarna före avtäckningen, lanserat Gustav-Adolfkarameller. Andra hakade på med Gustav-Adolfbakelser, och spridningen var igång.

Det finns inget standardiserat recept på bakelsen, men sockerkaka eller mördeg i botten, och en silhuett av kungens huvud i choklad eller vit marsipan ovanpå, tycks vara gällande. I mitt närområde, Norrtälje, har man lanserat en variant med krans av spunnet socker runt. Detta ska symbolisera den berömda dimman.

De enkla jordbrukarhushållen, som dominerade vårt land, såg förstås aldrig skymten av några bakelser, Gustav Adolf eller andra. Vetemjöl och socker fanns att tillgå för de som hade råd, men oftast sparades de till högtiderrna.

Klenäter är kända i Sverige sedan 1400-talet, och kunde finnas även i enklare hem till jul. Man friterade dem då med hjälp av nöttalg eller ister, säger Wikipedia, så jag kan tänka mig att de smakade annorlunda på den tiden. I övrigt vankades nog släta vetebullar eller enkla småkakor när det var fest i huset.

I de mer burgna herrgårdsköken tillagades däremot ganska avancerade bakverk och efterrätter redan på 1700-talet. Tårtor, pepparkakor, marängsviss och charlotte russe bakades flitigt av noblessens kokerskor. Det var först efter första världskriget som vår älskade kanelbulle fick fäste i landet, i och med att kryddor och annat blev tillgängligt igen.

Så nu var det läge för de sju sorterna kakor….

Bilden: En annan bakelse Foto: författaren

Arvid och Emilia Lindberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Arvid Nikanor Lindberg såg dagens ljus den 25 oktober 1889 i Örliden, Skellefteå socken. Föräldrarna var Nikanor Lindberg, bördig från Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, härstammande från Örliden.

1915 erhöll Arvid anställning vid SJ som vagnkarl. Året därpå flyttade han till Kallholmen som då tillhörde Skellefteå Sankt Olovs församling. 1918 vigdes Arvid med Tilda Emilia Nygren född 1895-10-20 i Finnforsfallet, dotter till Ernst Salomon Nygren och hans maka Tilda Margreta Johansson. 1919 blev Arvid och Emilia föräldrar till en dotter. De bodde då i Kallholmen. 1924 flyttade de till Vännäs. 1928 välsignades familjen med ytterligare en dotter. 1931 befordrades Arvid till stallförman. På grund av hälsoskäl avgick Arvid från sin tjänst med pension vid 60 års ålder.

Arvid Lindberg innehade även en del offentliga uppdrag. Han var fattigvårdsstyrelsens ordförande under 16 år. Under denna tid var det kanske inte alltid så roligt att ha den befattningen men tack vare sin stillsamma och blida personlighet klarade han av svårigheterna. På 1930-talet var Lindberg även ledamot i kommunalnämnden och kommunfullmäktige i Vännäs köping. Arvid var känd som en skicklig och bra karl. Han var uppskattad av såväl kollegor som överordnade. Den 26 februari 1953 somnade han in, 63 år ung.

Emilia var en hemmets kvinna. Hon var liksom sin make aktiv i kommunen. Emilia var ledamot i skolstyrelsen, kommunalnämnden och i kommunfullmäktige. Kvinnoklubben räknade henne som en av sina medlemmar. Emilia somnade in 20 april 1973, 77 år ung.

Åkerby vägskäl i Ljuders socken kallas utvandrarvägskälet. Där samlades de tidiga emigranterna för att tillsammans resa ner till Karlshamn och därifrån resa vidare med segelfartyg till andra sidan jorden, till det hägrande Amerika. Precis så som det skildras av Vilhelm Moberg. Vägskälet var den första etappen på den långa resan.
Vägskälet ingår i Utvandrarleden, en vandringsled som ställts i ordning i kommunerna Emmaboda, Lessebo och Tingsryd i Småland. Utvandrarleden tar dig både till Klasatorpet där utvandrarfilmen spelades in, med bevarade torpstugor, och Moshultamåla gamla skola där Vilhem Moberg tillbringade en del av sin skoltid.

Vid Åkerby vägskäl finns också den här stenen. Den restes av sockenborna i Ljuder 1974, till minne av de många utvandrare som lämnat sin hembygd.

På stenens ena sida kan vi läsa:
Här vid Åkerby vägskäl började för många resan mot landet i väster.
För drömmen om frihet och bärgning lämnade de hembygden.
Men Ljuder lever kvar i deras hjärtan.
Vilhelm Moberg levandegjorde dem i sitt epos om utvandrarna

Bilderna tog jag vid en resa till södra Småland i maj 2018.

Nummerologi finns det, eller åtminstone fanns det, något som jag egentligen inte vet vad det är. Men det låter ju fint, så jag hittar på min egen tolkning kopplat till genealogi, släktforskning. Att få en betydelse på ett tal kan leda till nästan vad som helst, och jag kom på att jag tar en slumpgenerator som tar fram ett tal mellan 1 och 1700, så får vi se vad det leder till. Avgränsningen har sin förklaring, men den kommer lite senare.

Sagt och gjort, datorn får informationen och det börjar snurra lite siffror. Jag vet inte vem som hittat på applikationen och jag vet än mindre om hur säker den kan vara. Ligger kanske mycket arbetet bakom, eller också är det väldigt enkelt, men varför bekymra sig om det.  Jag vill bara ett tal, som jag kan använda. Och svaret blir, lite trummor i bakgrunden som höjer stämningen och pang, där kommer svaret. Talet är 683. Ganska nära mitten av det område jag valt, tänker jag först, men det är ju ändå en bra bit från siffran 850 som är på mitten.

Och vad kan man göra med siffran 683 funderar du kanske på, och det gjorde jag med, men svaret kom ganska snart, för här skulle det ju kopplas till släktforskning och då är det bara att utgå från sig själv och se om det finns någon trevlig person i mitt program där jag stoppat in mitt träd. Kan fundera på om det finns någon person som har det numret, det är ju första kriteriet, och visst har jag tur att det finns det. Men namnet som kommer upp är till viss del en besvikelse, det är en kvinna som har fått namnet NN, jag vet inte vad hon heter.  Så tråkigt, när det nu finns en uppgift i nionde generationen så kunde det väl ändå stått ett namn.

Men det är bara att se vad mer som finns.  NN föddes 1634, om beräkningen stämmer i dödboken, för det står att hon begravdes 6 februari 1710. Då bodde hon i Fettjestad, Gammalkils socken i Östergötland. Ligger någon mil sydväst om Linköping. Mycket mer än så vet jag inte om henne, fast om jag inte har namnet hur vet jag då att det är hon som är en av många anmödrar. Att hon är det vet jag genom att det finns en make, Håkan Larsson, och att begravningen skedde av Håkans hustru. Och Håkan har ett namn men det är nästan det enda.

NN är min farmors farmors farmors farmors mor, och Håkan är således min farmors farmors farmors farmors far.  Många far och många mor är det, men det ligger ju i sakens natur när vi är så långt tillbaka i tiden. Och jag hoppas jag har rätt, för det är inte så lätt att hitta i alla böcker. Men jag har fått bra hjälp, för det är inte alla som har delar av sin släkt i Släktforskarna årsbok, men det har jag. Kom på det genom att nyttja en funktion på Rötter, där man kan söka på namn som finns i olika årsböcker. Nu sökte jag naturligtvis inte på NN, det var några generationer tidigare som träffen kom. Och jag är tacksam att Bo Lindwall har med en artikel i upplagan för 1996.

Foto på framsidan av Släktforskarnas årsbok 1996

Årsboken för 1996 har jag tittat i många gånger, då mest med tanke på den artikel som Urban Sikeborg har med om Johan Bures släktbok. Och jag förundras över att det som skrevs av Urban då, fortfarande har så stor aktualitet, och att den lagt grunden till mycket av det vi vet idag om Bure, inte minst genom användande av Y-DNA, den raka manliga linjen som ger oss stora möjligheter att belägga det som skrevs för långe sedan. Men nu gällde det ju Bo Lindwalls artikel, och den har som rubrik Tage Danielssons förfäder.

Intressant att se att vi har gemensamma anor, Tage och jag. Förklarar nog varför jag inte är någon spirituell talare med mängder av humor kombinerat med eftertanke, den uppsättningen av gener som möjliggjorde detta gick mig förbi och hamnade hos Tage. Och han tog den röda hårfärgen också, vilket jag kanske bör vara tacksam för, vet inte om jag passat med den hårfärgen.

Funderar nu på om jag ska göra det till en vana, att med ganska långa tidsavstånd, slumpa fram ett tal och se var vi hamnar.  Undrar om det blir 895, för det är Kerstin Olofsdotter som är min morfars mormors mormors mormors mor, hon är också morfars morfars farfars mormor och även farfars farmors mormors mormors mor till Gunde Svan, så då förstår alla varför jag inte är eller varit någon hejare på skidor.

Kanske inte så allvarligt med den där nummerologin, men varför inte ha lite roligt då och då, släktforskning är bra till mycket.

Johan och Hilma Persson. Fotograf: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Johan "Jaani ve forsen" August Persson föddes 1892-05-06 i Västra Hjoggböle, Skellefteå som son till Karl Pontus "Kalle Pontus" Persson och hans hustru Anna Helena Nilsdotter Stenlund.

1922 övertog "Jaani" hemmanet efter sina föräldrar. Samma år gifte han sig med min farmors kusin Hilma Katarina Rönnkvist född 1899-04-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist och hans maka Sofia Margareta Olofsson. I "Jaani" och Hilmas äktenskap föddes en dotter. "Jaani" var diversearbetare vid sidan av det lilla jordbruket som bedrevs på gården. Han arbetade bland annat vid sågen i Bureå och med vägarbeten. Egendomligt nog fanns han alltid närvarande när något inträffade, ofta synlig i centrum av bydelen Forsen i Västra Hjoggböle. Han var en mästare på att munhuggas med grannar och andra människor. Det fanns inga begränsningar på hans förråd av svordomar, vilka han ofta brukade. Många episoder ur hans kunde berättas. Följande berättelse visar hur han var.

Konsum, som var närmaste granne med "Jaani", hade fått en ny föreståndare vid namn Sundqvist. En dag när "Jaani" var på bron till Konsum för att köpa snus drog Sundqvist ner rullgardinen på dörren med texten "lunch" samt låste dörren samtidigt som "Jaani" tog i handtaget och sa: "Öppen, I jer utan snus!" Svaret han fick av Sundqvist var: "Kom igen efter lunch." Efter att ha skakat dörren ett långt tag samt överöst föreståndaren med en omgång svordomar var han tvungen att traska hemåt. Nu hör det till saken att Konsum saknade brunn varför det vatten som föreståndaren behövde fick hämtas hos "Jaani". Vid 12:30-tiden kom Sundqvist visslande med sina två hinkar för att hämta vatten. Han ställde ner de och började pumpa den gamla träpump, som var vanlig vid den tiden, en borrad furustock med hävert. Vintertid drog man ut en propp en bit ner i brunnen för att det inte skulle frysa. För att ventilen skulle fungera fyllde man på en skvätt vatten. När man hade slutat att pumpa rann vattnet ut och tillbaka i brunnen. När detta hade hänt sade man att "pumpen förlorat hjärten". Nu hade "Jaani" gjort detta fastän det var sommar, så när Sundqvist satte ingång att pumpa fick han inget vatten. Efter ett tag ropade han till "Jaani", som satt på sin bro: "Det måste vara något fel på pumpen!" "Nää, det är bara att pumpa", blev svaret, vilket också skedde. Efter ett tag när han åter gav upp, blöt i svett, ropade han än en gång att det måste vara något fe eftersom det inte kom något vatten. "Jaanis" triumf var klar: "Du förstår, det är inget fel. Saken är nämligen den att pumpen har lunch!"

Ett av Jaanis fritidintressen var sportfiske. 1943 överlämnade han jordbruket till dottern och svärsonen. 1963 flyttade "Jaani" med sin hustru Hilma till Mora, Burträsk där de köpt en gård. Efter en tids sjukdom avled han på Burträsks sjukstuga 21 maj 1971, 79 år gammal.

Hustrun Hilma var snäll och rättfram. Hon var också en duktig och arbetsam kvinna. Ett exempel på detta var att hon ansvarade för badhuset i Hjoggböle, sydde kläder på beställning och arbetade även som bagerska. Efter sin pensionering fick fru Persson gott om tid för sina fritidsintressen, vävstolen och sticksömmen. Liksom sin make insomnade Hilma på Burträsks sjukhem 26 september 1977, 78 år gammal.

Ibland när jag läst i husförhörslängder har jag reagerat på att det varit så stor omsättning bland de anställda på gårdar eller i stadsfamiljer. Nya pigor och drängar varje år vid Mickelsmäss. Då har jag tänkt att det nog inte var en omtyckt arbetsgivare. Det är ju rimligt att tro.

Är det bara stor omsättning på pigor så är nästa tanke att husbonden, eller kanske en vuxen son på gården, utnyttjade pigorna. Så blev pigorna med barn och när det uppdagades skickades de iväg. Om jag skulle följa ett antal pigor från sådana gårdar, hur troligt är det att några av dem ganska snart skulle föda ett utomäktenskapligt barn, ett barn som prästen kallade oäkta i födelseboken? Förmodligne ganska troligt.

Just nu läser jag en bok om några vanliga människors liv i Stockholm på 1890-talet. Där förekommer bland andra en fin borgarfamilj där familjefadern utnyttjar pigorna på löpande band. Ut med en som blivit gravid, så in med nästa osv. Och hustrun diskuterar med en närstående och säger "hur kan det komma sig att just vi råkar få så många lösaktiga pigor?". Så aningslös. Om hon bara visste...

Det är lätt att förstå hur utsatta de unga kvinnorna var, framför allt i tonåren och på de första pigplatserna. Inte satte man sig upp mot överheten och sa nej när husbonden kom och krävde sitt.

I en helt annan bok, en bygdebok från någon socken i Östergötland, läste jag för flera år sedan om en adlig man, slottsherren i socknen, som var känd för att göra sina pigor med barn. Sedan betalade han en dräng för att gifta sig med pigan och ta på sig faderskapet. En sådan dräng, som alltså blev legal far åt slottsherrens dotter, blev så fäst vid dottern att när hon i sin ungdom blev kallad att bli piga på slottet berättade han allt för henne och sa att "där får du inte ta tjänst, då kommer din egen far att tvinga sig på dig". Så han hjälpte henne att lämna socknen och hitta en annan pigplats. Man visste i bygden att slottsherren var far till egna barnbarn.
I en annan bok, en historisk roman som utspelar sig någonstans i Mellensverige, säger en äldre syster till sin lillasyster att "på den gården ska du inte ta tjänst, husbonden är svår på sina pigor". Förhoppningsvis kunde det vara så även i verkligheten, att unga kvinnor varnades i tid. Om de nu själva kunde bestämma var de skulle ta plats. Det var nog inte sällan det gjordes upp mellan flickans far och arbetsgivaren, och att det sedan bara var att finna sig.

Även om det här är väldigt upprörande hjälper det ju inte att bli arg i efterhand, men arg blir jag ändå. För en släktforskare är det lätt att förstå att det inte var bättre förr, tvärtom.

Ett helt slumpvis valt exempel från en gård i Södermanland där det var stor omsättttning på pigor i slutet av 1800-talet. Ett par av dem hade utomäktenskapliga barn. Varje år slutade några och ersattes av nya. Hur det kom sig har jag ingen aning om, men denna gård sticker ut bland andra gårdar i trakten. Bildkälla: Arkiv Digital.

Min morfar föddes 1899 31/10 i Norberg. Modern, Emma Vilhelmina Pettersson, var ’piga i Flängan’. Åtminstone var hon det vid morfars födelse. Nästa uppgift om henne är att hon är ’inneboende i Rönningstorp’. Jag har i många år velat se de där platserna. Och i år, när mor, syster och jag åkte på vår årliga ’road trip’ i slutet av juli, styrde vi färden till just Västmanland, och sedermera till Norberg.

Min släktforskarvän Barbro är boende och hemmastadd i trakterna, så vi möttes upp utanför Elsa Anderssons Konditori en solig lördagsmorgon. Att inte besöka Elsa Anderssons Konditori när man är i Norberg, är nästan straffbart, så givetvis besökte vi stället. Efter att ha försett oss med innehåll till kaffekorgen på kondiset, bar det av.

Rönningstorp var en besvikelse. Vi körde igenom området, som numera består av asfalterade vägar och moderna villor. Inte en möjlighet att se var morfar kunde ha tillbringat sina första månader i livet där inte!

Men Flängan var lyckligtvis annorlunda. Området tycks ha förblivit i stora drag oförändrat sedan förra sekelskiftet, förmodligen beroende på att de små torpen så småningom blev till sommarstugor. Sandiga grusvägar, röda stugor, gistna lador… en riktig Bullerby! Tyvärr har jag inte lyckats hitta var någonstans morfar föddes, men det fanns åtskilliga kandidater att gissa på bland de gamla husen. Vi träffade också några trevliga stugägare, men tyvärr visste de inte så mycket om områdets historia, och den som enligt dem ’kunde allt’ om området, var inte hemma när vi knackade på dörren.

En sak som också slog mig var att vi som kommer från mer tättbebyggda områden gärna vill inbilla oss att glesbygd är detsamma som ’sömnig landsbygd’. Flängan verkade sjuda av aktiviteter! Dagen efter vårt besök väntades ett distriktsmästerskap på cykel ta vägen genom byn. Det organiseras hundträffar och gemensamt högtidsfirande med mera.

Till slut åkte vi vidare, men det var nästan motvilligt. Jag hade inte alls svårt att föreställa mig morfars födelse i någon av stugorna på det här området. En sådan tur att det ännu finns enstaka byar, torp och gårdar från olika sekel bevarade i vårt land!

Bilden: Flängan en juliförmiddag i somras. Foto: Författaren

Matilda Lindström f. Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Eva Matilda "Tilda" Johansdotter Holmgren föddes 1860-12-01 i Bygdeträsk, Burträsk som dotter till Johan Gustaf Natanaelsson Holmgren och hans hustru Anna Sofia Dahlberg. 1864 flyttade familjen till Andersvattnet. 1868 dog Anna Sofia i barnsäng, då var yngsta barnet nästan ett år gammalt. I oktober samma år blev Johan Gustaf samt barnen arrendatorer i Stavträsk, Burträsk.

1879 flyttade Matilda till Petisträsk, Degerfors (Vindeln). Hon blev där piga hos bonden Carl Anders Andersson Eklund med familj. Hon blev kvar där i två år. 1881 vände hon hem till födelsesocknen Burträsk och Gammelbyn. Olof Wilhelm Lindberg därstädes blev hennes nya arbetsgivare. Matilda flyttar 1884 till Östra Hjoggböle, Skellefteå socken. Hon hade där fått anställning hos bonden Anders Ersson Lindgren med familj. Året efter gifter sig Matilda med Anders Lindgrens son Johan född 1852-05-25 i Bergnäset, Burträsk, men uppvuxen i Lillberget, son till nämnda Anders Eriksson Lindgren och hans maka Kristina Katarina Karlsdotter, båda bördiga från Burträsk socken. Johan och Matilda får tre barn tillsammans innan Johan dör av lunginflammation 25 maj 1892.Gideon Lindström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

"Tilda" gifter om sig 1894 med Karl Gideon "Gidde" Lindström född 1863-09-08 i Mjövattnet, Burträsk, son till bonden August Olsson Lindström, barnfödd i Burträsk och hans hustru Elisabet Christiana Westervall, bördig från Lövångers socken. 1882 erhöll Gideon tjänst som dräng i Mjövattnet hos min farmors mormors syster Anna Catharina Pehrsdotter och hennes make Olof August Burman. De hade två fosterbarn. Redan året efter blir Gideon dräng hos Anders Rönnkvist med familj i Renfors, Burträsk. Renfors är inte så långt från Hjoggböle, så troligtvis var det väl så han träffade Matilda. Gideon flyttade alltså ihop med henne i Östra Hjoggböle. De fick fyra gemensamma barn.

En stor sorg för Gideon och Matilda var när dottern Hildur avled 21 juni 1931 i sviterna av lungtuberkulos på Hällnäs sanatorium. 9 år tidigare hade Matildas dotter Evelina från första äktenskapet gått bort. Hon var då gift och bodde i Bureå. Hon efterlämnade make och två barn. Senare samma år (1922) dör även Evelinas make.

Yngste sonen övertar så småningom hemmanet. Gideon och Matilda bor dock kvar på gården fram tills att de går bort. 15 oktober 1945 somnar Eva Matilda in, 84 år ung. Dödsorsaken är luftrörskatarr. Gideon dör 1953-08-04, knappt en månad före sin 90-årsdag.

Aina Wallström i Göteborg är släktforskare sedan många år och har läst historia på Göteborgs unversitet på senare år. När vi träffades på en släktforskarkurs i Gamleby förra sommaren berättade hon om sin mastersuppsats i historia från våren 2021. Här kan du läsa den på Göteborgs universitets hemsida.
Den handlar om sockenstämman och prästens roll under sent 1700-tal. Här finns mycket intressant för oss släktforskare.

Aina Wallström berättar i uppsatsen om prästens ställning i församlingen, både allmänt i det dåtida ståndssamhället och lokalt gentemot sockenstämman. Hon konstaterar att prästen var både kyrklig och civil ledare i lokalsamhället. Enligt lagen var prästen ordförande i sockenstämman.

Det handlar om prosten Fredric Åhrberg (född 1724 i Vansö i Sörmland) i Sköllersta socken i Närke i slutet av 1700-talet. Aina Wallström har gått igenom sockenstämmoprotokoll från 1776–1794 för att se hur sockenstämman fungerade i praktiken, vilken kontroll prosten hade och om konflikter som uppstod.
När han installerades i Sköllersta 1778 var Fredric Åhrberg redan 54 år. Han anlände tillsammans med hustrun Johanna Hülphers (född 1740 i Västerås) och två döttrar.

Fredric Åhrbergs första protokoll från Sköllersta sockenstämma 1778. Bildkälla: Arkiv Digital.

Sockenstämmorna hölls inte regelbundet utan när prästen ansåg att det var dags. Ibland blev det bara några få per år, ibland betydligt fler, men minst två per år var obligatoriskt och de hölls vår och höst. 1779 hölls 18 möten i sockenstämman i Sköllersta, vilket är förhållandevis många. Åhrberg var en ambitiös och idog präst. Men hans ambitioner ledde till konflikter med sockenborna, trots att målet var att stämman skulle vara enhetlig i sina beslut.

Hon berättar i detalj om hur sockenstämmorna fungerade och under vilka förutsättningar.
Vi får veta en hel del om sockenstämmornas historia. I sockenstämman hade socknens jordägande bönder rösträtt i förhållande till sitt jordinnehav. En sådan bonde kallades sockenman, vilket vi kan se i t ex dödböckerna.
Även de som inte hade rösträtt kunde uppenbarligen närvara under stämman. Åhrberg närmner i bl a ett protokoll 1789 att mötesrummet (sockenstugan) "var fullt med folk som inte uppförde sig". De sorlade och ropade och ville blanda sig i stämmodiskussionen.
En stor del av sockenstämmans verksamhet handlade om sockenbyggnaderna (kyrka, sockenmagasin, prästgård, sockenstuga etc). Annat som frekvent togs upp var att utse olika förtroendevalda, som sexmän, sockenhantverkare m fl. Frågor om fattigvården och skolundervisningen ingick, liksom om kyrkotukten och så klart också kyrkokassan och fattigkassan.

Aina Wallström skriver att kyrkoherde Åhrberg troligen förväntade sig enhetlighet i besluten och nog blev överraskad över att sockenmännen ibland gick honom emot. Bl a kom han i långvariga konflikter med ståndspersoner i socknen.
Något som vållade konflikt var fördelningen av stolplatser i kyrkan, alltså rätten till en specifik plats i kyrkans bänkar. De förnämsta skulle sitta längst fram och det betalade de för. Bänkdelningen var något som ofta var grunden till bråk bland besökarna i de svenska kyrkorna förr i tiden. I protokollen från Sköllersta förekommer det flera gånger klagomål på att torpare och inhysehjon trängde sig in bland de besuttnas bänkar. Hierarkin var viktig.

I den här uppsatsen finns verkligen mycket intressant sockenhistoria.
Känner du till andra publicerade uppsatser som tar upp ämnen för oss släktforskare, så tipsa gärna i en kommentar.

Flygbild på Sköllersta kyrka med fristående klocktorn, sockenstuga, sockenmagasin och skola. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

Sköllersta kyrka är från medeltiden och har kvar en ålderdomlig interiör. Så här kanske det såg ut även på Fredric Åhrbergs tid. Åtminstone är det samma predikstol. Foto: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

Det kan vara lite farligt att uttrycka sig allt för likt ett ordspråk, för det kan då bli så att de som läser omedvetet associerar till den text de tro sig läsa, så jag vill därför direkt klargöra att titeln inte har något med flugor att göra. Min överskrift kopplar i stället till det kort som jag har med i bloggen.  Bara så att vi överens 😊

Hittade ett vykort, ja det är adresslinjer och en liten ruta för frimärke på baksidan, i en samling som om nu inget flyttats runt torde tillhöra min farfar och hans syskon. Lite allmänna kort men många med koppling till Vara, min farfar föddes i en socken i närheten, Long.  Men hans familj, utom storasyster, flyttade till Dalsland, där det fanns billiga gårdar, tillräckligt stora för att försörja en hel familj ganska tidigt.

Så vem kan det vara som beställt detta fantastiska vykort, med sina tre delar, bra att få allt på samma kort, sparar ju porto om man vill att någon ska kunna se alla barnen. Jag har lite svårt att placera dem i tid, en del ser väldigt moderna ut.  Först tyckte jag att de två vänstra flickorna var så moderna att de hade trådlösa hörlurar på sig, men det är säkert något annat. Om de nu inte är tidresenärer.

Vykort i författarens ägo

Fotografen, hans namn syns i rätt belysning är J A Kock och när kortet gjordes så stavade han orten han verkade på som Wara.  Om honom kan man läsa på Rötters porträttfynd, jag citerar rakt av, det får man om man anger källan och inte tar med så mycket: Johan Albert Kock föddes 1873 i Halmstad och avled 1954 i Vara. 1900 gifte han sig med Ellen Alexandersson (1874-1952). Från 1903 drev makan en fotoateljé i Vara under namnet Ellen Kock. J.A. Kock står som fotograf från ca 1911.

Med tanke på ovanstående så förstår jag att vykortet torde vara från 1911 eller senare. Undrar om kläder och frisyrerna på barnen gör att det går att komma närmare. Det får jag kanske veta om rätt personer ser min text, eller rättare sagt ser vykortet och kan dra slutsatser. Undrar också om det är en familj, eller om det är kusiner eller något sådant som syns på kortet. Vad tror du, ser du likheter som gör att det går att säga något om detta.

Idag kan man ju få fram ursprung med hjälp av DNA, om alla inblandade är intresserade, tänk om man kunde göra något liknande med gamla kort. Det finns ju ansiktsigenkänning, men fungerar det på de gamla kort som ligger i allsköns lådor och kuvert över hela vårt land. Undrar om jag ska försöka få till ett projekt som ökar antalet inlästa kort på Rötters porträttfynd och sedan köra allt genom ansiktsigenkänning. Kanske kan vi slå det som jag ser i reklam, skriv in ditt namn och få ut ett helt släktträd, och nu kör vi med, titta in i arkivet och få bilder på alla dina släktingar.

Visst vore det helt underbart med ett fullt träd med bilder, ett träd som också är DNA-verifierat, både nära släkt och långt tillbaka på mamma och pappalinjer. Det bara dyker upp finns där, hur lätt som helst. Fast vad ska jag då göra under alla de timmar och dagar som jag tänkt mig släktforska om allt redan finns. Måste jag komma på något annat intressant eller ska jag bara sitta och titta på alla bilder och bara njuta.

Nu får jag nog lugna ner mina tankar och återgå till de tre småbilderna, som blivit ett vykort. Får nog försöka se om det kan finnas någon lämplig familj i Vara-trakten bland mina släktingar. Tänk om jag kan komma på det, så har jag en anledning till att åka dit. Fast den främsta anledningen är nog ändå Nordpolen.  Ja, inte den med en massa is utan Conditori Nordpolen, som jag längtar till. Ser att det startades 1903 så kanske har de på vykortet suttit där och firat tryckningen, när de kunde hämta den hos J A Kock och få se slutresultatet.

Kanske inte det första man tänker på med släktforskning, att koppla ihop vykort och conditori, men varför inte, det ska ju vara njutningsfullt att ha en så trevlig sysselsättning som vi håller på med.

Robert och Jenny Nilsson med fosterdottern Constance. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Robert Nilsson föddes 1862-06-07 i Ytterbyn, Lövånger som näst yngst av sju barn till Nils Fredrik Olofsson och hans hustru Anna Margareta Pehrsdotter.
Robert lärde sig till skomakare. Han gifte sig 1898 med min farmors fars kusin Jenny Maria Renman född 1872-01-19 i Svarttjärn, Lövånger, som ett av sex barn till Abraham Anton Renman och hans hustru Ulrika Albertina Jonsdotter. Jenny hade från 18 års ålder fram tills att hon gifte sig, tjänstgjort som piga och mejerska i Mångbyn hos handlare Henrik Bexelius.
De sju första åren efter ingånget äktenskap bodde Robert och Jenny i Svarttjärn. Ett hemman i Gärde, Lövånger inköptes och makarna flyttade dit 1905. Året därpå tog de en fosterflicka, Konstantia "Constance" Elisabet Lindström född 1905-11-10 i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Hon kom till makarna Nilsson 1906 och blev som deras egna dotter.
Robert hade en positiv syn på livet. Han levde alltid efter devisen: "god och glad skall människan vara". Det var med humorns glimt i ögonvrån han såg på livet och dess händelser. Nilssons goda humör hade skaffat honom flertalet vänner. Robert gick bort 13 mars 1941 i sitt hem.
Hustrun Jenny avled på Bureå sjukstuga 2 december 1943. I sina krafts dagar var hon en sällsport duktig kvinna som utfört ett omfattande arbete i det tysta. Hon var redbarheten och pålitligheten personifierad. En stark känsla av rättvisa och sanning hade hon också. Hon sörjdes närmast av fosterdottern samt syskon. 

Igår blev jag intervjuad av en student från Göteborgs Universitet om hur vi släktforskare använder arkiven. Det var inte bara allmänna frågor utan även om hur jag ser på AI-transkribering av handskrivna texter i arkivhandlingar.
Naturligtivis är det intressant att få ge sina synpunkter som släktforskare i sådana här ämnen. Vi släktforskare är kanske de största arkivanvändarna, sett till mängden handlingar/volymer vi använder, även om mycket annan arkivforskning också pågår.

Vi talade bl a om det projekt som pågår på Göteborgs universitet som innebär att polisrapporter från 1868–1902 transkriberas med hjälp av AI. Om jag fattat rätt går det till så att dataprogrammet som gör transkriberingen tränas att läsa handskriven text, för att så småningom kunna läsa med stor tillförlitlighet.
Träningen sker med hjälp av handpåläggning, alltså manuell rättning, tills programmet lärt sig känna igen varje bokstav i dess olika variationer. Så har jag uppfattat projektet.

Tillägg 15 oktober: Här kan du söka i polishandlingarna: https://transkribus.eu/r/archives-sweden/

AI kan ju kännas lite skrämmande, men när det gäller detta kan det säkert vara till stor nytta. Den stora fördelen är att texterna blir sökbara. Får jag en träff när jag söker kan jag sedan gå till källan för att kontrollera att transkriberingen är korrekt.
Det är ju så vi släktforskare gör, eller hur? Vi går till källorna eftersom det inte går att lita på till 100 procent att en avskrift är korrekt.

Ett område som skulle vara till stor nytta att få transkriberade är domböckerna. Tänk att i en avskrift av en dombok kunna söka på gamla släktingars namn! Idag behöver jag ha ett datum att gå på för att hitta i domboken, om jag inte är beredd att läsa sida upp och sida ner.
Jag vet att det finns släktforskare som gjort så, och både gjort register och avskrifter. Heder och stort tack till er som delar med er av detta!

I domböckerna finns livet beskrivet, så som det var. Väldigt många hamnade i domboken förr, inte bara genom kriminalitet utan som vittnen eller i fastighetsaffärer eller privata tvister. Men det finns ju så oändligt många domböcker och att AI-transkribera dessa skulle väl ta en oöverskådlig tid, antar jag.

Den här domboken skulle jag gärna se transkriberad och sökbar. På de här sidorna är en av mina förfäder omskriven, vid urtima ting i Faurås häradsrätt i Halland den 16 augusti 1750. Just de här sidorna har jag redan läst eftersom jag skrivit om rättegången i min släktbok om min mammas släkt, men i den tjocka domboken på flera hundra sidor är säkert fler av mina gamlsa släktingar omnämnda. Bildkälla: Arkiv Digital.

Lasse i Berget, Lars Eriksson har ibland benämnts som Sveriges sista grottmänniska. En säregen man med en tålmodig och fantastisk fru, hur blev det för deras familj. Lasse och hans hustru tillbringade lång tid i sin grottliknande boning i Husaby, som är känd för att vara den plats där Olof Skötkonung lät döpa sig och även har en ståtlig kyrka.  Lasse, som dog 1910, är så känd att det till och med har gjorts en film om honom och hans liv i Kinnekulleskogarna.

Det finns en del historier om Lasse och hans fru, en del återkommer i filmen och en del berättas det om vid hans boning. Men det är inte alltid som det dyker upp berättelser om hur det gick för Lasse och Ingas barn.  Visserligen finns det en del berättelser, men det skadar inte att berätta lite mer, för alla kan inte ha sett allt.

En man som inte kunde läsa eller räkna, det sas så i alla fall, hur kan hans barn bli? Kanske var Inga som fick vara den hjälpte och stöttade barnen när Lasse var ute på sina jaktturer. Det sägs att han var en fantastisk skytt, kunde skjuta en hare på 600 meters håll. Nu gick det väl inte att skjuta så långt med hans hemmagjorda bössa, men vad gör det, duktig var han i vilket fall som helst.

Minnessten på Husaby kyrkogård. Egen bild.

Det blev bra folk av barnen, och de som stannade i Sverige tänker jag inte beröra här utan det är mer de som emigrerade, vad blev det av dem. Vi kan börja med Frans, född 1865, som 1891 reste över till Amerika och hamnade i Elk County, Pennsylvania. Han arbetar i en gruva och gifter sig med en flicka från Östergötland. Och här kommer en avstickare, en pojke från Västergötland gifter sig med en flicka från Östergötland, det hände även på andra delar av jorden, det låter precis som min farfar och farmor 😊

Frank, som han nu kallas, sliter och släpar för att försörja sina sex barn. Det slutar inte så bra, en hjärtattack ändar hans liv 1908. Änkan får nu slita rejält, men familjen klarar sig och kan så småningom flytta till svenskstaden Jamestown i staten New York. Barnen växer till sig och samtliga bildar familj och en del av dessa är numera medvetna om sin förfaders exencentriska leverne. Vid en kontakt med en av familjerna kom en spontan reaktion. Nu förstår vi sonens intresse för jakt och fiske. Vissa delar sitter kanske i generna och förs vidare.

Maria, som var två yngre än Frans, reste några månader efter honom och hamnade först på samma ställe som han bodde i. Hon gifter sig med Oscar och de flyttar till New Haven, Connecticut. Tre pojkar når vuxen ålder. Oscar dör 1919 och Maria uppmuntrar sina söner till högre studier. Maria avlider 1943 och jag tror att vissa i Husaby hade höjt på ögonbrynen om de fått veta att Vice President i New Haven Savings Bank var dottersonson till den egensinnige ”grottmänniskan” som inte kunde läsa och skriva.

Förutom dessa två barn, så fanns det barnbarn som emigrerade. En av dem var Maria Kristina, född 1888, som reste över 1906, och träffade sin man, även han från Sverige. Hon blev med barn och reste hem 1910 och fick en dotter. Stannade i Sverige till 1913, då hon reste och lämnade kvar dottern hos sin mor. Hon skulle komma tillbaka och hämta dottern, men så blev inte fallet. Det sas att hon dog strax efter återkomsten, men det stämmer inte, hon dog inte förrän 1924. Den i Sverige boende dottern finns i alla fall med i hennes tankar för i den amerikanska folkräkningen 1920 anges paret ha en dotter, som är i skolan vid räkningen. Undrar om de berättade att hon gick i skolan i Sverige.

Det här är plockat ur en artikel jag skrev 2011, så det är inte precis färskvara, men vad gör det. Livsöden kan se olika ut och det här vara några. Jag kan också säga att artikeln fanns med i Husaby Hembygdsförenings Årsskrift, om nu någon känner igen texten. Och det känns nästan som det blir en förflyttning bakåt i tiden när den skriften dök upp i mina gömmor. Det är inte så dumt att plocka lite och se vad som hände förr, och då menar jag inte så långt tillbaka med det blev i det här fallet i alla fall 12 år.

Bilden visar den minnessten som finns rest vid Husaby kyrka.

I den disiga medeltiden, när en ny kung hade valts vid Mora stenar i Uppland, var det meningen att han ganska omedelbart därefter skulle rida ut på en Eriksgata.

Namnet kommer förmodligen inte från någon särskild kung eller storman vid namn Erik, utan troligen ur den ursprungliga betydelsen av ’Erik’, som är ungefär ’allsmäktig’. Kungen skulle helt enkelt visa sig i varje landskap som tillhörde riket, bli ’erkänd’, samt visa sin respekt för landskapens respektive lagar, och lysa frid. Han reste från Uppland via Södermanland, Östergötland, Småland och Västergötland. Därefter red man genom Tiveden upp till Närke, över Oppboga bro över Arbogaån in i Västmanland, och därifrån tillbaka till Uppland. Vid varje landskapsgräns mottogs kungen av det nya landskapets lagmän, som medförde gisslan och följde majestätet till nästa landskapsgräns. På vägen skulle man alltid stanna till vid tinget, där stormännen säkerställde att kungen verkligen var den han gav sig ut för. Man hade ju inga fotografier eller målningar att utgå ifrån på den tiden…

Det var viktigt med Eriksgatan. Framför allt var det viktigt att man gjorde allting rätt. En viss konung Ragnvald Knaphövde red Eriksgata 1125-26, men när han ridit in i Västergötland, glömde han att ’ta gisslan’. Vredgade över att den nye kungen inte fruktade för sin säkerhet utan bara helt nonchalant red på genom landskapet, slog västgötarna ihjäl honom i trakten av Falköping.

Den första säkert dokumenterade Eriksgatan reds av Magnus Eriksson år 1335. Även efter att Sverige blivit ett arvkungadöme, var det en tid efteråt lag på att kungen måste rida Eriksgata. Den siste som var skyldig att göra detta var Karl IX vintern 1609. Sedan ändrades lagen. Men även mer sentida kungar har genomfört Eriksgata-liknande rundresor. Bland annat Karl XI red land och rike runt, och han har tillskrivits mängder med äventyr på sina resor genom landet. Gustaf III red också liknande rundresor, och i modernare tid har både gamle kungen Gustaf VI Adolf och vår nutide Carl XVI Gustaf gjort rundresor som kallats Eriksgator. Även om de nog inte behövde ta gisslan vid landskapsgränserna som på medeltiden.

Första gången jag läste ordet ’Eriksgata’ var i veckopressen, där det stod om kungen att han hade haft ett hårt program med representation och Eriksgator. Med tiden förstod jag ungefär vad som menades med begreppet, och i somras blev Eriksgatan plötsligt ett mycket konkret inslag i mitt liv, där jag stod vid Anundshögen och häpet tittade på den svaga urskålningen i marken, som strök tätt förbi runstenen.

Källor: Nordisk Familjebok 1953

Wikipedia.

Bilden: Här gick alltså Eriksgatan. Tätt förbi runstenen vid Anundshögen. Foto: författaren 

Edith och Hjalmar Stenmark. Foto: Simon Lindfors. Privat bildsamling. Lars Hjalmar Stenmark föddes 25 november 1899 i Båtfors, Norsjö som äldst av sju barn till Lars Stenmark, barnfödd i Båtfors och hans hustru Maria Lovisa född Vestermark, från Bruträsk, Skellefteå socken. Hjalmar bodde hela sitt liv i Båtfors med undantag för åren 1900-1905 när familjen bodde i Bjurliden, Skellefteå socken.

1925 vigdes Hjalmar med Edith Viola Karolina Nygren född 1905-02-06 i Fallet, Skellefteå socken. Hon var barn nummer fem i en syskonskara om sju till föräldrarna Ernst Salomon Nygren, bördig från Fallet och hans hustru Tilda Margareta Johansson, barnfödd i Plan, Skellefteå socken. Hjalmar och Edith övertog 1929 hälften av hans föräldrars jordbruk i Båtfors. Byggnader uppfördes på hemmanet och cirka en hektar mark uppodlades av Hjalmar. Vid sidan av jordbruket bedrev makarna en mindre diversehandel i byn. Hjalmar arbetade under vintrarna i skogen. Hjalmar och Edith fick tre barn. 1943 bestod kreatursbesättningen på gården av en häst, tre kor, en kalv, en gris, två får och tre höns.

Hjalmar var en god granne, djupt religiös deltog han i DUF:s samt kyrkans verksamhet. Han insjuknade och vårdades bland annat i Stockholm. Efter ett års sjukdom somnade han in i sitt hem den 7 november 1954, omgiven av sin familj. Efter makens bortgång bodde Edith kvar en tid i Båtfors. 1970 kom hon till Bjursele, Norsjö som hushållerska. Hon tyckte om att handarbeta och var medlem i byns syförening. Tidigare hade hon varit medlem i Båtfors syförening. Hon somnade in på Skellefteå lasarett 16 juni 1983.  

Vi som har soldater i släkten är många. De många krigen under 1600- och 1700-talen påverkade livet för folket i Sverige och många unga män skickades ut i fält för att aldrig mer komma hem.

Några av dessa soldater kom från Tibble i Badelunda socken här i Västmanland, från en gård som var rusthåll. Rusthåll var gårdar som mot skattefrihet skulle hålla Indelningsverket med en ryttare. Både soldatens uniform och annan utrustning och hästens utrustning låstes in i rustboden för att inte användas och slitas på i onödan. Det var ganska kostsamt att utrusta en ryttare med häst. Rustkammaren i Tibble finns kvar, den bod där soldatens utrustning förvarades mellan tjänstgöringarna. 

(Samtliga foton har jag tagit själv, alla utom ett i lördags.)

Tibble rustkammare.

Tibble rustkammare (som rustboden kallas) förvaltas numera av Badelunda hembygdsförening och hålls öppen då och då, som förra lördagen då vi fick en guidad visning. Den byggdes i mitten av 1700-talet. Hembygdsföreningens ordförande Bengt Wallén berättade och de två föreningsmedlemmarna Björn och Tomas Lindell visade sina karolinska uniformer. De två bröderna Lindell är aktiva i föreningen Svenska Lif-Compagniet.

Bröderna Björn och Tomas Lindell deltog vid visningen av rustkammaren, iklädda karolineruniformer. Till vänster Björn i uniform från cirka 1704, till höger Tomas i uniform från cirka 1687, som var den första enhetliga uniformen för infanteriet.

Skorna med sin tvära tåhätta är riktigt bekväma, berättade Björn Lindell. Det finns plats för att få i lite halm för att hålla värmen.

I rustkammaren finns vapenrocken är från Livregementets grenadjärkår. Modellen fastställdes 1875 och har burits av grenadjären Per Frick. Byxorna är lite äldre. Sadeln nere i bildens högra hörn kan vara från 1792 eller äldre, troligen använd av ryttaren Anders Lindberg men det är oklart. I mitten till vänster syns en del av en hjälm från 1845, troligen använd av grenadjären Carl Johan Lennqvist.

I rotekistan förvarades bl a soldatens uniform, för att den inte skulle slitas i onödan. Den användes bara vid tjänstgöring och parader. Kistan är från tidigt 1800-tal men inte från Tibble utan möjligen från Odensvi.

Rustkammaren visades av hembygdsföreningen i lördags.

På de flesta rusthållsgårdar finns nog inte de gamla rustbodarna kvar. I Tibble har den bevarats tack vare den tidigare ägaren Karl Wässman som på 1900-talet lade grunden för det som nu är hembygdsmuseum.

Det var soldaten nr 22 i Överstelöjtnantens kompani i Livregementet till häst (som sedan blev Livregementets grenadjärkår) som kom från Tibble rusthåll. En av de första av dessa är Måns Olufsson Lindman/Linnman/Linman som finns med i rullorna från och med 1684. Då hade Tibble nr 23, under några år var det nr 24 men har nr 22 från och med 1694.

Från generalmönsterrullan 1695, när Måns Oluffson var soldat nr 22 på Tibble rusthåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Soldattorpet finns kvar i Tibble, norr om byn alldeles intill vägen mot Anundshög. Där har det legat sedan mitten av 1700-talet men det som finns där idag är byggt på 1800-talet:

Soldattorpet Tibble nr 22 är idag privatbostad.

Det var nog inte alltid som rustboden var en egen byggnad, som i Tibble. Den kan säkert ha varit inrymd i en annan byggnad på rusthållsgården, till exempel i mangårdsbyggnaden. Finns det fler rustbodar/rustkammare kvar på rusthållsgårdar i Sverige? Berätta gärna i en kommentar här.

Det finns många intressanta aspekter av släktforskning. Att försöka komma långt tillbaka i tiden är en av de som många tror är den stora drivkraften, det märks inte minst på att det verkar vara en av de vanligaste frågorna som släktforskare får. Hur långt tillbaka har du kommit, den kommer nästan varje gång jag möter nya personer, som inte själva är släktforskare.  Och visst kan det vara intressant, men många säger att det inte är så viktigt.

Men det kanske är viktigt om vi börjar titta på det som kan komma fram med nya verktyg, där den närmaste släkten inte är det primära utan när vi börjar fundera på varifrån vi kommer och hur vi blev de vi är, med lite längre bakåtsikt än närmaste släkten. Varifrån kommer mina linjer när vi kommit bortanför de skriftliga källorna, finns det något gemensamt med oss i byn, staden, landsdelen eller landet vi bor i. 

Fast de frågorna hör inte hemma i släktforskningen hävdar vissa, för då är vi inte längre släkt utan har andra kopplingar. Må så vara, då får vi kanske kalla det något annat, men jag tycker fortfarande det ligger inom samma intresseområde, varifrån kommer vi och varför är vi som vi är, så jag kopplar ihop frågorna. Allt behöver ju inte finnas på pränt för att det ska vara intressant.

Och visst är det så att många tror och tycker att vi ska kunna se gemensamma drag eftersom vi bor i en del av världen där vi alltid bott. Inte har det varit så stor blandning av människor under det senaste årtusendet, vi har bott i våra byar och har vi rest har det varit till den närmaste grannbyn, men inte mycket längre. Där släkten bodde i början på 1500-talet, där har vi bott kvar. Så tycks det vara enligt många av de jag möter, men visst har det flyttats runt i en större utsträckning än vad som sägs.

Se förklaring sist i posten. Bild från FTDNA Discover, tillstånd mededelat mig
Och går vi 1000 år tillbaka från 1500-talet och tittar både där och lite hitåt i tid och ser vad som hänt så finns det många och stora omflyttningar. Folkvandringstiden har ju ett namn som talar om vad som hände. Att de som vi idag kallar vikingar for runt stora delar av världen vet vi, och att de tog med sig både män och kvinnor tillbaka är känt av de flesta, även om det tycks ta emot att acceptera den slavhandel som fanns. Både då och lite senare ser vi att det skett utflyttningar eller ska vi kalla det omflyttningar av grupper som till stor del behållit sitt kulturella arv.

Att försöka hitta gemensamma drag, när det gäller det genetiska arvet, är inte så lätt. Vi förändras och det samma gäller våra gener. Det blandas och blandas igen så det tar inte så lång tid innan vi förlorar spåren efter de som gått före.  Men det finns ju två linjer som vi kan följa, och även om de bara visar på en bråkdel av vårt arv, så visar de tillräckligt för att vi ska kunna dra vissa slutsatser. Den rena moderslinjen och faderslinjen kan vi följa bakåt, långt, långt bakåt med hjälp av DNA-spår.

Och ju mer vi lär oss, desto mer fantastiska upptäckter gör vi. Blandningen av ursprung blir mer och mer klar, ju fler som testar sig, och vi ser att det blir allt svårare att placera in oss i olika fållor. Det går inte att säga med säkerhet var olika grupperingar egentligen uppstod, även om det finns indicier.  Det som förut framstod som säkerhet blir mer och osäkert, när riktigt gammalt DNA och nyare används för att ta fram det vi kallar ursprung.  Mycket blir klarare ju fler som testar sig, men bryderierna blir också större.

Det är en spännande framtid vi går till mötes, med många nya upptäckter och ju fler som ser och förstår att det går att använda DNA till mer än att hitta pappor och andra närstående, vilket i sig inte är något fel, ju mer kunskap får vi. Tänk vad mycket som kan gå att få fram, när vi sammanställer uppgifter och kan se att det vi en gång trodde inte var så, det var inte renodlade grupper som bodde tillsammans utan det finns influenser från många håll.  Och ju mer vi vet, desto mer förstår vi hur mycket vi har kvar att lära, bara det gör ju livet än mer spännande att leva.

Vad visar bilden? Det är en bild på min raka linje bakåt på ”pappasidan”.  Överst finns tidsaxeln, som längst till vänster börjar när vår tideräkning börjar.  Den röda markeringen i mitten är den grupp som jag tillhör, och det går att se att den bildades runt år 500, och att det bara är jag, än så länge, som har den. Innan och efter år 500 har linjerna delats och det som jag kan se är att någonstans under årens gång har kopplingar till de brittiska öarna uppstått.  Om min linje kommer från den ön, eller om de andra kommer från norden går ännu inte att se.

Agnes och Albert Lindberg. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Albert Johannes Lindberg föddes 1897-05-07 och växte upp i Örliden, Skellefteå socken som yngst i en syskonskara om elva. Föräldrarna var torparen Nikanor Lindberg, barnfödd i Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, bördig från Örliden. 12 år gammal fick Albert hjälpa sin far med jordbruket och skogsavverkning. Under en följd av år var han dessutom dräng i byar i trakten.

Julaftonen 1922 vigdes Albert med Agnes Lovisa Boman född 1898-09-25 i Loberg, Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Olof Boman, barnfödd i Finnfors och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, härstammande från Loberg. Albert och Agnes bodde det första året efter vigseln i Örliden, där föddes också deras första barn. Albert och Agnes arrenderade ett hemman i Holmselet, Skellefteå socken dit de flyttade år 1924. Två år senare började Albert sin anställning vid Boliden gruvab. Han var bland annat med och uppförde det så kallade radhuset i Boliden, som än i dag står kvar, centralt i samhället. I Holmselet utökades familjen med fyra barn. 1937-1938 bodde familjen i Boliden. Det sistnämnda året bosatte sig Albert och Agnes samt de fem barnen i Stensjön, Byske. 1941 återvände de till Boliden för att år 1945 flytta till Ytterbyn, Lövånger där de köpt sig ett hemman. Ända fram tills dess hade Albert arbetat vid gruvan i Boliden. I fem år var han verksam som jordbrukare i Ytterbyn. Åren 1950-1953 bodde han med sin maka och yngste sonen i Furunäs, Klemensnäs, Skellefteå socken. Det sistnämnda året flyttade familjen till Skellefteå stad. Aldergatan 4 i Skellefteå var adressen för Lindbergs år 1953.

Albert erhöll anställning vid kalkbruket i Bergsbyn ett halvår före sin bortgång. Han var känd av både sina arbetskamrater och förmän som en duktig samt arbetsam herre. Som person var han begåvad med ett glatt humör samt en okuvlig energi. Albert avled måndagen 30 november 1953, hastigt och oväntat. Han hade på morgonen farit ner till sitt arbete vid kalkbruket, fullt frisk, när han efter en kvarts arbete plötsligt segnade ner och dog.

Makan Agnes tyckte mycket om att baka. I yngre dagar hjälpte hon ofta till på bagerierna i Degerbyn och Sörböle. Hon var dessutom händig med sömnads- och handarbeten. Varmt religiös och medlem i missionsförsamlingen var hon också. Av sina vänner och grannar var hon omtalad som en trevlig kvinna. Hon somnade in måndagen 26 april, 1982.

Ibland får jag mail med tips på ämnen till mina blogginlägg. Det glädjer mig verkligen, att jag har så aktiva och intresserade läsare.

Dagens inlägg kommer från släktforskaren Lars Hillerström som gjort ett verkligt kyrkboksfynd, när han egentligen letade efter något helt annat. Det tackar jag varmt för!

Lars berättar att han i Norns bruksförsamlings dödbok C:1 (opaginerad, bild 53 hos Arkiv Digital) såg denna ovanliga begravningsnotis som är den första i församlingen 1833:

Lars har sänt mig en avskrift av vad prästen skrivit i dödboken:

Aflednas Namn och hemvist: Kringvandrande mannen Mats Junkare eller Mats Matsson

Gift eller Ogift: Ogift.

Uppförande: Hans Lefverne var egensinnigt o självsvåldigt i yngre år och så länge han bordt kunna förtjena något.

Han ankom hit 1783 tjente hos L OS i fallet och gick under tid i nattvarsskola. Sedan tjente han hos Lars S i Fingården och var fr. 1788 till 1790 såsom kohldräng hos mäster P Nordgren – återflyttade till Norberg i dylik tjänst – blev sedan soldat i Davidshyttan och antog namnet Junkare – blef derpå gardeskarl, varifrån han rymde årskilliga gånger och sökte undanflyckt här i skogarna. Sedan har han vistats mest härstädes under 30 – 40 år utan att vara skrifven eller bevistat någon gudstjänst, han kunde dock någorlunda läsa – var ärlig och ej känd för lögn, stöld eller druckit.

Sjukdom : Ålderdomsbräckligheter – var dessutom ??? och usel – torde hända en följd av hans mindre nyktra, overksamma och ovårdsamma lefnad i yngre år. Han kunde på flera år ingenting uträtta eller förtjena, och kunde svårligen herbergeras för den stank och ohyra , som omgaf honom. Han måste derföre taga sitt herberge i hyttan eller smedjorna, och i gårdarne, antingen i skjulen eller badstugan.

Dödsdag och Ort: Han dog den 27 april 1833 i öfra stångjernssmedjan och stod lik i Hyttan. Fattigkassan bestod till en del i kistan och qvinnorna i Sotbo och Fallidan gåvo honom svepning alla utom de som voro från den gård till vilken han först kom från Norberg

Ålder: 66 år

Begrafningsdag: Den 1 Maj

Såsom vara utan alla anhöriga och utan att skrifven här så vidtalde Pastor några att hjelpa honom till grafven. Med stor bredvillighet hjelpte honom följande personer vilkas namn jag för deras stora bredvillighet att hjelpa fattiga vill tacka. De voro:

P. P.S i Knifven, J. J.S i Hörngåden, Eric Myrberg i Myrbo, L ES i Högberget o till en del P LS i ??. Dessas hustrur föranstaltade ett vackert graföl åt den husvilla. Byggmästaren Stolpe och Mäster A E Norgren bidrogo äfven något till den usles hädanfärd, o J Hedmark i Sotbo lika med de först tecknade.