Rötterbloggen
Rötterbloggen

Mina gränslösa förfäder!

Ja, som många av er säkert redan vet så var lördagens tema på Arkivens dag just gränslöst. Själv spenderade jag dagen på Landsarkivet i Uppsala där man hade anordnat fint med föredrag, visningar av arkivet och experthjälp för de som behövde det.

Det är alltid roligt när det är mycket folk på arkiven - till vardags ekar tyvärr många arkivs läsesalar tomma. Kanske är det en av nackdelarna med den snabba digitaliseringen - att släktforskarna stannar hemma på sin kammare istället för att komma ut och träffa andra med samma intresse. Det största problemet är nog att många verkar tro att allt numera finns på nätet, men det är ju långtifrån sant. När man tagit sig igenom husförhörslängder, församlingsböcker, födelse-, vigsel- och dödböcker så vill man ha mer. Man vill veta mer om personerna bakom namnen och årtalen. Det är just den typen av information man hittar på våra landsarkiv, stads- och kommunarkiv, landstingsarkiv, museum och hembygdsföreningar. Fotografier, dagböcker, brevsamlingar, värnpliktskort, polisrapporter, sjukjournaler och så vidare. Det finns hur mycket som helst att utforska om man bara har tid och ork.

För att återknyta till temat gränslöst så tog jag upp min emigrantforskning i helgen. Efter vårens intensiva forskande i samband med TV-programmet "Allt för Sverige" har detta blivit liggande. Vissa saker packades undan i samband med att vi flyttade tidigare i höstas, och det är först nu som jag börjat hitta alla pärmar och externa hårddiskar med information. Jag hade inte tänkt forska alls i helgen, men av någon anledning hade jag svårt att sova och satte mig vid datorn runt 2-tiden på natten. Jag gjorde några sökningar på Ancestry och Family Search, och där blev jag sittande fram till halv sex på morgonen!! (känner ni igen er?) Nytt material hade laddats upp sedan senast - nya arkiv, indexeringar och bilder som ledde till nya ledtrådar. Och så - med lite tur - hittade jag några av mina spårlöst försvunna släktingar i Kanada! Jag får nog ta det hela från början:

Min morfars morfars far hette Anders Salomonsson Hedberg och var född 1827 i Östansjö, Husby socken i Dalarna, son till soldaten Salomon Larsson (Hedberg) Bran och Anna Andersdotter. Han växte upp tillsammans med fem syskon under enkla förhållanden. Familjen bodde under hela denna tid på samma plats i Östansjö. 1853 blev han gift med reta Isaksdotter, också från Husby. Paret får därefter tre barn i snabb följd och Anders försörjer sin familj som diversearbetare, bl.a. på ett närliggande bruk.

Omkring 1860 skrivs Anders som backstugusittare, en titel som många av oss relaterar till fattigdom och elände. Backstugusittarna var lantbor som bodde på andras mark eller på allmänningar i små stugor, s.k. backstugor. Marken de stod på var vanligtvis stenig och dög därför inte till jordbruk. Kanske blev livet inte som Anders och hans hustru hade tänkt och nu, med tre barn att försörja (en son hade redan dött) kom allting över dem. De var tvungna att hitta en lösning på sitt liv och skapa en framtid för sina barn.

Sagt och gjort - i slutet av maj 1860 tar Anders med familj ut utflyttningsbetyg till Tammerfors eller Kyre socken i Finland. En annan hoppades ju på Amerika eller något annat spännande - inte vårt grannland! Familjen hamnar i vart fall i Ingula by i Viljakkala socken, tillhörande landskapet Birkaland där huvudorten var Tammerfors. I Viljakkala får Anders anställning i Haveri gruva, där det bröts järn åren 1738-1866. Här föds deras femte barn, dottern Alma.

Förmodligen blev inte livet i Finland som Anders och Greta hade hoppats. Deras vistelse i Viljakkala blev kortvarig och de flyttade tillbaka till Sverige redan 1863. De hamnar i Stockholms stad, där Anders fortsätter sin yrkesbana som gruvarbetare och 1865 flyttar hela familjen tillbaka till Husby. Där fortsätter Anders som diversearbetare och de får ytterligare sex barn. Efter flera hårda år av arbete lyckas Anders till slut få ordning på sin ekonomi och kan titulera sig gårdsägare. Då har han gått från absolut botten till att äga sitt eget hem - en stor bedrift.

20.jpg20.jpg
Östansjö, Husby socken, Dalarna. Detta är gården som Anders Hedberg till slut blev ägare till.

Snart börjar barnen flytta hemifrån, tjäna piga och dräng och så småningom gifta sig. Tio till antalet hade det blivit - Johanna, Karl, Matilda, Alma, Sofia, Karolina, Gustava, Anders Gustaf, August Teodor och Elin. Det är då det händer, olyckan. 1897 är sonen August Teodor dräng i Myckelbyn i Husby och under en natt i början av juni anträffas han död bredvid landsvägen i Vika socken. I död- och begravningsboken kan man läsa att han dött av en olyckshändelse under åkning på landsvägen. I Tidning för Falu Län och Stad den 9/6 1897 finns dödsfallet beskrivet, och där får man också veta mer om anledningen till olyckan. August Teodor hittades nämligen med ett djupt gapande sår i halsen och han hade antagligen, berusad som han var, fallit av lasset framåt varvid hästen tillfogat honom såret med en av de vinterskodda hovarna.

Till slut fanns bara två av barnen kvar på gården - äldste sonen Karl och yngsta dottern Elin med sin utomäktenskapliga son Karl Gösta. Nu skakas familjen av nästa tragedi. Året är 1907 och Anders Hedberg påträffas död. Självmord. Han har hängt sig under sinnesförvirring.

Änkan Greta blir kvar på gården fram till 1909, då hon dör en naturlig död, 73 år gammal. Bodelning genomförs och vad gör barnen med sina andelar? De emigrerar! Först ut är dottern Gustava, gift med bildhuggaren Erik Englén och boende i Gävle, som lämnar Sverige 1902. Tillsammans med dottern Elna ska de till Duquesne, Pennsylvania där Erik har sina föräldrar och en syster. Näst på tur är systrarna Karolina och Johanna, som åker från Göteborgs hamn 1909 mot Tompkins, Saskatchewan, Kanada. Vid det laget är Karolina gift med Alfred Gelotte och har tre barn. De bor på Sandvikens bruk i Högbo utanför Gävle. Johanna är gift med Gustaf Gustafsson och bor i Torsåker, Gävleborgs län. Med sig har de yngsta dottern Klara. Tre av deras övriga fyra barn har redan bosatt sig i Kanada och nu åker de efter. Det sista barnet, en dotter, emigrerar några år senare med make och barn.

1910 emigrerar äldsta brodern Karl, också han till Kanada. 1912 följer systern Alma efter med sina fyra barn efter att hon blivit änka. Av de tio syskonen har nu hälften lämnat Sverige bakom sig i hopp om något bättre.

 Stava-Englen.jpgStava-Englen.jpg

Gustava "Stava" Hedberg (1869-1957) med maken Erik Englén och barnen Yngve, William, Elna och Edith.
Familjen bodde först i Saskatchewan, Kanada, men flyttade senare till Washington, USA.

Genom åren har jag i tur och ordning forskat på dessa familjer för att se hur det gick för dem, om de fick några barn i det nya landet och om jag har några nu levande släktingar där borta. Vissa har jag hittat, tack vare att livet i Kanada var så tufft att de flyttade till USA i stället. I USA finns många fler arkiv digitaliserade och sekretessreglerna är inte lika stränga som i grannlandet.

Men så kom jag alltså även vidare med Kanadafolket! Det var framförallt systern Johannas söner Emil och Ivar jag inte kunnat hitta tidigare. De fanns inte med i några folkräkningar i Saskatchewan där familjen tidigare bott, så jag anade att de kanske hamnat någon annanstans - kanske i USA dit systrarna Emma och Klara tagit sig. Hur jag än sökte kunde jag dock inte hitta något i USA.

Hos Ancestry finns ett mycket matnyttigt arkiv över personer som åkt över gränsen mellan Kanada och USA. För varje överfart finns personens namn, födelsedatum och födelseplats. Man får också veta var och till vem de ska, anledningen till resan samt vem som är närmast anhörig i landet de lämnat.

I denna databas har jag tidigare hittat mycket om de olika syskonen och deras familjer, men nu fick jag några helt nya träffar. Det visade sig att Johanna, tillsammans med sonen Ivar, varit i USA på besök minst två gånger hos dottern Klara i Portland, Oregon under 1930-talet. Som närmast anhörig har Johanna uppgett sonen Emil Gustavsson i Vancouver, British Columbia, Kanada. En ny ledtråd!

bilden.JPGbilden.JPG

Uppgift om Johannas resa från Kanada till USA. Med sig har hon sonen Ivar och de ska till dottern Emma, gift med
Peter Herman Larson i Portland, Oregon. Närmast anhörig i Kanada är sonen Emil Gustavson i Vancouver.

För mig som tidigare letat släktingar i delstaten Saskatchewan har tillgången på digitaliserade arkiv varit minst sagt mager. När jag nu hamnade i British Columbia istället fick jag träff direkt i ett arkiv över dödsbevis. Här återfanns Emil med hustru och en son Fred. Genom att söka även efter Ivar fick jag träff på tre personer, hans barn. Detta arkivmaterial är fantastiskt på så sätt att utöver den avlidna personens namn framgår även föräldrarnas namn och make/makas namn. Kvinnorna står skrivna med sitt flicknamn och sökmöjligheterna är därför oändliga. Ivar själv har jag dock inte hittat än, han verkar ha dött under 1920-talet i Saskatchewan. Hans hustru Marie hinner gifta om sig två gånger innan hon går bort i British Columbia 1997.

Ddsbevis.jpgDdsbevis.jpg

Dödsbevis efter Karl Emil Gustavsson i Matsqui, British Columbia, Kanada.


Ja, och så fick jag då namnen på nästa generation släktingar. Tack vare några ovanligare efternamn hittade jag dödsannonser i Kanadensiska tidningar på nätet och nu har jag skrivit till några av de efterlevande med hjälp av Facebook! Nu är det bara att vänta på svaret...Håll tummarna!









 

Fortsätt läs mer
  2149 Träffar
  0 Kommentarer
2149 Träffar
0 Kommentarer

Gravstensinventera mera!

Till helgen är det Allhelgonahelgen,  en tid då många, kanske särskilt släktforskare (?) besöker sina bortgångna nära och kära. Det är en helg då vi särskilt minns våra döda. Vi köper blommor, kransar, och lyktor för att smycka deras gravar och tänder ljus för att lysa upp mörkret. Mörkret som de lämnat efter sig och som många av oss lever i under en längre tid efter ett dödsfall.

På många sätt är detta en nyttig helg. Den enda gången på året egentligen som vi i både Sverige och resten av världen uppmärksammar och minns de som har lämnat det här livet bakom sig. Det är en tid för eftertanke, en påminnelse om att döden finns och att den förr eller senare drabbar oss alla.

Vi är nog många som mist en nära släkting under året. Många församlingar brukar då bjuda in till en minnesgudstjänst under helgen. Man tänder ljus och läser ofta upp namnen på alla de som avlidit sedan förra allhelgonahelgen. Det brukar vara väldigt fint.

Som släktforskare besöker jag ofta kyrkogårdar och kyrkor i jakten på mina anfäder. Även om det ofta bara är en gravsten jag hittar så kan den innehålla mycket information - kanske enda gången man får ett tilltalsnamn på personen t.ex. På de äldre gravarna finns ofta titlar och yrkesbeteckningar och i familjegravarna kan man hitta flera generationer med släktingar.  Ibland finns också bibelord eller andra korta citat som kan ge en bild av hur personen var innan han eller hon lämnade jordelivet.

För några veckor sedan besökte jag en släkting i Västergötland. Förutom att umgås och prata släktforskning hade jag som mål att fotografera klart hela Öttums gamla kyrkogård. Jag har varit där i flera omgångar och fotograferat, men har ofta kommit hem och varit missnöjd med vissa bilder, Därför gjordes nu en sista komplettering innan allt ska ut på nätet. För er som har missat det så finns en pågående gravstensinventering för Sveriges alla kyrkogårdar, där både privatpersoner och kyrkogårdsförvaltningar kan hjälpa till med att bevara de gamla gravstenarna för framtiden. Att stenarna inte kan sparas i all evighet i takt med att samhället bara blir större och större är inte konstigt,. Det är däremot märkligt att så många kyrkogårdsförvaltningar inte känner något som helst ansvar inför att dokumentera sina gravstenar innan de tas bort.

Gravstensinventeringen kommer man åt genom Rötters hemsida under "Faktabanken". Här kan vem som helst gå in och söka bland de gravstenar som redan är registrerade. Sökningen kan göras per län, kommun eller för en specifik kyrkogård. Ytterligare fält möjliggör sökning på ett visst förnamn, efternamn samt födelse- och dödsdatum. Har man tur kan man hitta många släktingars gravar här. Det är ett bra sätt att samarbeta med tanke på att vi numera i allt större utsträckning bor långt ifrån de kyrkogårdar där våra förfäder är begravda.

5.JPG5.JPG

Så här ser det ut när man söker i gravstensinventeringsdatabasen.

Att registrera en enskild gravsten eller en hel kyrkogård är inte svårt, men det tar tid. Det första man bör göra är att titta under "Inventeringsläge" i Gravstensinventeringsdatabasen för att se vilka kyrkogårdar som redan är bokade och vilka som är lediga för registrering.  Det kan också vara en god idé att höra med den lokala släktforskar- eller hembygdsföreningen om de redan dokumenterat kyrkogårdarna i trakten, för att slippa dubbelarbete. Genom en förening kan man också hitta fler som är intresserade av att hjälpa till med inventeringen - som ett lag går det mycket fortare och är dessutom mycket roligare!

Innan första besöket på kyrkogården gör man klokt i att förbereda sig med karta och en lista över alla gravplatser. På CD-skivan "Begravda i Sverige 2" som Sveriges Släktforskarförbund har gett ut finns ett stort antal kyrkogårdar med och här finns information om de gravsatta med namn och gravnummer. Ibland finns också kartor över kyrkogården. Om detta saknas kontaktar man kyrkogårdsförvaltningen så brukar det gå att lösa. Vissa kyrkogårdsförvaltningar är mycket tveksamma till att lämna ut kartor, men oftast brukar det inte vara något problem när man har talat om vad det är man ska göra för något. Skulle man få problem kan man be Sveriges Släktforskarförbund att ta kontakt.

Med hjälp av CD:n "Begravda i Sverige 2" kan man skriva ut en lista över alla gravplatser och dessutom få dem i kronologisk ordning, från grav 1-299 t.ex.  Detta gör man enklast genom att först klicka på den lilla rutan till höger om fältet för begravningsplats. I rullisten får man sedan upp alla kyrkogårdar i bokstavsordning och högerklickar på den man är intresserad av. Den får då en röd bock framför sig. Klicka sedan på trafikljuset med grön lampa lite längre ner och tryck på "Sök". När du vill skriva ut listan klickar du på "Skriv ut". Välj "Tabell" för att minska antalet uppgifter för varje grav.  Du kan sedan välja att ordna och gruppera efter namn, födelsedatum eller gravnummer. Ta gravnummer och tryck på "Starta".

När fotandet är färdigt är det dags att lägga in alla uppgifter. Varje gravsten registreras separat. De uppgifter som ska in är t.ex. vilka personer som ligger i graven, gravnummer och så en avskrift av vad som står på gravstenen. Allra sist laddar man upp en bild på stenen, t.ex. från en mobiltelefon eller digitalkamera.

Själv har jag långt kvar innan Öttums kyrkogård är färdigregistrerad. Det blir på kvällar när man har en stund över och det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att alla gravstenarna är fotograferade och på så sätt bevarade för eftervärlden.

Så, från allvar till nytta och nöje. Låt er allhelgonahelg få innehålla alla delarna!

 

Bryngel-Svensson.JPGBryngel-Svensson.JPG

Den äldsta bevarade gravstenen på Öttums gamla kyrkogård.
Här vilar Bryngel Svensson, min fm fm ff bror, som också var gift med min fm ff mm i hennes andra gifte. Han var född 1811 och dog 1878.

Fortsätt läs mer
  1721 Träffar
  0 Kommentarer
1721 Träffar
0 Kommentarer

Det var en gång...

Egentligen var nog allt bara en slump. Inte att jag skulle börja släktforska, men i den unga åldern. Jag var 16 år och var som brukligt på besök i Västergötland hos mina farföräldrar under sommaren. Vi sågs inte särskilt ofta, men när mina föräldrar hade semester passade vi på att ta en sväng på Kinnekulle för att se det vackra landskapet, titta i affärer och fika på små kaféer där kaffebrödet var hembakt. Oftast åkte vi också förbi den lilla stenkyrkan i Västerplana där mina föräldrar gifte sig 1995.

Några tankar på att börja släktforska hade jag aldrig haft under min uppväxt. Jag kan minnas att jag tyckte det var spännande att rita släktträd i skolan, men på den tiden hade jag inte en tanke på att man kanske kunde ta reda på mer än vad farfars föräldrar hette. Det handlade mer om att rita in den närmaste familjen med farbröder, ingifta fastrar och kusiner - de som fortfarande fanns i livet.

Det hade varit en vacker sommardag. Vi satt inne på kvällen och fikade  och kom då att prata om släkten. Någon nämnde något om släktingar på Hawaii och jag ryckte till. Hawaii? Har vi släktingar där? Farfar berättade historien från början, om hur hans två morbröder lämnat landsbygden under tidigt 1900-tal för att söka lyckan i Amerika. Den ene blev bonde i Minnesota och den andre elektriker på Pearl Harbor, Hawaii. Det här var något man hade pratat om i alla år, även under min pappas uppväxt, förstod jag. Berättelsen om de båda bröderna som lämnat Sverige för att aldrig komma tillbaka hade satt djupa spår i min släkt och under alla år hade man funderat över hur deras liv hade blivit. Man pratade, funderade, men hade aldrig gått från tanke till handling. Tänk om farfar kunde få ett svar medan han levde? Och semester på Hawaii? Det var värt ett försök!

Jag letade fram en blyertspenna och ett  kollegieblock och började anteckna frenetiskt. År, namn och gårdsnamn började sakta men säkert bilda ett litet släktträd. Några luckor blev det här och där, men de flesta datum kunde både farmor och farfar utantill. Jag fick veta att min kusin Amanda hade en namne i farfars moster, den framgångsrika "Malle" som hade herrekipering i Stockholm, och min pappa Svante hade fått sitt namn efter farmors farfars far, "Svante på Gärdet" i Öttum.

Familjen-Adolf-Andersson.jpgFamiljen-Adolf-Andersson.jpg

Adolf Andersson och Maria Svensdotter med barnen Amanda, Edvin, August och Helvy, min farfars mor.

Om släkten på Hawaii visste man inte mycket. Kanske var allt bara påhitt? Det enda man med säkerhet kunde berätta var att farfars mor hade haft kontakt med sina bröder via brev och att brodern på Hawaii hade en dotter Alice som var på besök i Sverige på 1960-talet. Hon hade varit på samma plats som jag just då befann mig, i Blomberg där mina farföräldrar har sitt sommarhus.

Väl hemma igen började jag läsa på om släktforskning och fördjupa mig i ämnet. Jag lånade böcker på biblioteket, sökte på nätet och anmälde mig strax till en nybörjarkurs på ett av studieförbunden i Gävle där jag bodde. Det var en kvällskurs med ca åtta deltagare och jag sänkte medelåldern rejält.

Med ny kunskap och de uppgifter  jag redan hade samlat på mig började jag leta i arkiven. På den tiden var det ännu mikrokort man fick använda, men Genline (numera Ancestry) hade precis börjat lägga upp materialet på nätet. Det var mörka och svårlästa bilder, men med tiden gick det lättare. Snart hade jag hittat farfars familj i husförhörslängderna och med hjälp från duktiga forskare på Anbytarforum kunde jag hitta brödernas utflyttningsdatum.  Vissa hade också tillgång till amerikanska arkiv med folkräkningar och passagerarlistor, vilket steg för steg förde mig närmare och närmare min släkt i USA.

Enligt folkräkningarna hade farfars ena morbror, Edvin Isak Adolfsson, gift sig med Elma och fått barnen Edwin och Alice. De bodde i Honolulu på Hawaii och han arbetade som elektriker. Bingo! Med de ledtrådarna tog jag kontakt med stadsarkivet i Honolulu och berättade om vad jag sökte. Arkivarien där som tog emot mitt mejl var mycket hjälpsam och engagerade sig verkligen för att ge mig svaren jag sökte. Fanns det levande släktingar? På arkivet fanns bl.a. rullfilmer med kopior på gamla tidningar från Hawaii. Här lyckades arkivarien lokalisera dödsannonser efter min farfars morbror, dennes hustru och sonen Edwin.  Det visade sig att berättelsen om min farfars morbror var sann - han hade arbetat på Pearl Harbor och var enligt den utförliga texten mycket omtyckt. Som s.k. master electrician var han ansvarig för en egen avdelning där man bl.a. hade haft till uppgift att laga allt som förstörts under kriget.

Sonens dödsannons gav mig fler ledtrådar. Han hade arbetat som poliskonstapel  på Hawaii, men var kanske mest känd från stränderna på norra sidan av ön där han agerat livvakt på sin fritid under många år. Han rustade upp sin bil med egna medel och hade förutom sin surfbräda flera andra hjälpmedel för att kunna få upp nödställda personer ur vattnet. Han uppskattas ha räddat över 100 personer och blev senare invald i Hawaiis polisdistrikts egen Hall of Fame.

148-1.jpg148-1.jpg
Farfars morbror Edvin Adolphson med hustrun Elma och barnen Alice och Edwin.

I dödsannonsen fanns också namnen på hans tre döttrar och deras makar. Yngsta dottern var frånskild och arbetade liksom sin far som polis, men i Kalifornien. Jag kontaktade därför alla möjliga poliskontor i den amerikanska delstaten, men fick snart till svars att de inte kunde lämna ut några uppgifter om sina anställda. Internet blev min räddning. I de nyare numren av den lokala tidningen på Hawaii hade samma kvinna skrivit flera insändare. Dessa kunde jag läsa direkt på nätet och kunde där se att kvinnan gick under sitt flicknamn, Adolphson. Ett rop på hjälp skickades till tidningen, och några dagar senare fick jag plötsligt ett mejl mitt i natten. Hawaii ligger tidsmässigt 12 timmar efter oss, så det var egentligen inte så konstigt. Mejlet var från den person som jag sökte - min pappas syssling, barnbarn till farfars morbror som emigrerade 1906. Hon berättade att hon var den jag sökte och delade med sig av sina minnen av den svenska släkten som hennes far och faster hade varit i kontakt med för länge sedan.  Jag var i sjunde himlen!

Efter tät kontakt med mina amerikanska släktingar åkte sedan jag och min flickvän till Hawaii i tre långa veckor på semester. En fantastisk resa som vi aldrig ville skulle ta slut. Nästa sommar åker vi tillbaka igen, denna gång för att gifta oss. Det blir på midsommarafton, precis som mina föräldrar och farföräldrar före mig har gjort. Min släktforskning har verkligen format mig som person och lett mig in på helt nya vägar. Att släktforska är en resa som aldrig tar slut!

IMG_1052.JPGIMG_1052.JPG

Jag tillsammans med mina amerikanska "kusiner" framför min farfars morbrors gravsten.

 

Fortsätt läs mer
  1993 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Britt Lind
Vad roligt att läsa om en så engagerad forskare! Tack för den berättelsen.
fredag, 17 juli 2015 12:24
Eva Johansson
En underbar historia, Fredrik! Så roligt att läsa!
måndag, 17 augusti 2015 00:07
1993 Träffar
2 Kommentarer

Låt döingarna vila

Snart firar jag åtta år som släktforskare. En ganska lång tid under vilken jag fått lära mig väldigt mycket om precis allt möjligt. I stort sett varje dag suger jag åt mig nya kunskaper i litteratur eller från någon släktforskningsgrupp här på nätet. Varje gång man gör en sökning hittar man nya webbplatser med släktträd, digitaliserade fotografier och böcker och arkivmaterial m.m. Det tar liksom aldrig slut.

När jag stoppade in mitt första mikrokort i läsaren på biblioteket i Gävle för många år sedan trodde jag nog aldrig att jag skulle fastna så totalt. Min generation, som i stort sett är uppvuxen framför datorn, är vana vid att kunna hitta svar på det mesta bara genom en Google-sökning, så släktforskningen satte verkligen mitt tålamod på prov. Jag kunde sitta flera timmar i sträck och leta efter ett enda uppslag i en husförhörslängd innan jag hamnade rätt. Metodiken tog ganska lång tid på sig att fastna i mitt huvud. Många i min ålder hade nog gett upp långt tidigare, och kanske sparat släktforskningen till senare, men jag kämpade på. Oftast var det orden "Vi stänger nu" som till sist fick mig att packa ihop mitt anteckningsblock och hoppa på bussen för att åka hem på kvällen. Då var det bara jag kvar.

Som jag tidigare berättat var det min farfars två morbröders livsöden i Amerika som fångade mitt intresse. Det var därför också den släktgrenen som jag letade på först. I samband med det tog min farfar fram några gamla papper som han hade fått av sin kusin Sture för många år sedan. Det var en släktutredning som denne hade beställt någon gång på 1970- eller 1980-talet och som delats ut till min farfar och hans syskon.

Släktutredningen utgår från min farfars mor, Helvy Maria Andersson (1896-1976) och hennes syskon. Antavlan sträcker sig fyra generationer tillbaka i tiden och på ett annat papper finns också uppgifter om en femte generation. Materialet är dock ganska magert. Varje person anges med fullständigt födelsedatum och födelseförsamling, men tiden och platsen för dödsfallet står inte med. Syskon finns inte antecknade och inga som helst källor heller för den delen.

Jag såg det som min uppgift att dubbelkolla alla uppgifter i antavlan och se att de verkligen stämde. Samtidigt fick jag möjlighet att komplettera med de uppgifter som saknades och kanske hitta något annat spännande på vägen - något som berättade mer om hur de här personerna hade levt och vilka de varit, mer än bara namn och årtal. I antavlan fanns också några tomma rutor, där uppdragsforskaren gått bet. Kanske kunde jag komma vidare?

bild10.JPGbild10.JPG

Antavlan från farfars kusins släktutredning.

Det mesta i antavlan verkade stämma. Både Adolf och Maria hade sina rötter i gamla Skaraborgs län och släkten har i stort sett inte rört på sig någonting. Jag kunde bekräfta de uppgifter jag redan hade och kompletterade med nya. Svårast att förstå var hänvisningarna till församling i samband med födelse, vigsel, död eller flyttningar. I hela Skaraborgs län var det förr vanligt att prästen skrev moderförsamlingen i pastoratet och inte annexförsamlingen, om denna var den aktuella. Ett pastorat kan bestå av endast en församling, men oftast är det flera församlingar som gått ihop och samverkar med varandra. Moderförsamling i ett pastorat var vanligtvis den största av församlingarna och där bodde också pastorn. Övriga församlingar kallades annexförsamlingar och kunde vara en eller flera. Ett exempel på det är Götene pastorat i gamla Skaraborgs län, där Götene var moderförsamling och Holmestad, Vättlösa och Lerdala var annexförsamlingar. Istället för att skriva att personerna var födda i Holmestad står därför oftast Götene. Det är förvirrande, eftersom man då måste räkna med att personen kan vara född i vilken som helst av de fyra församlingarna. Detta hade också förvirrat uppdragsforskaren som gjort antavlan. Han hade nämligen skrivit fel födelseförsamling på flera personer.

Den enda luckan som återstod efter ett tag var den för föräldrarna till Maria Persdotter (1788-1863), min ff mf fm. Hon uppgavs vara född den 15 januari 1788 i Götene med föräldrarna Per och Karin Nilsdotter. Här blev det svårare. 1807 brann det nämligen i Götene komministerbostad, vilket fick till följd att stora delar av kyrkoarkivet förstördes. Födelse- och dopboken för Götene finns t.ex. endast från 1807 och framåt och husförhörslängder finns först från 1792 (med undantag för perioden 1768-1774 där en ofullständig längd finns bevarad).

Den första anteckningen jag kunde hitta om Maria och hennes familj var från 1806, då hon med mor och styvfar flyttar in på Munkegården i Lerdala församling. Modern kallas då Karin Persdotter och är gift med Lars Karlsson. Tillsammans har de barnen Stina (1792) och Katarina (1799), båda födda i Götene. Familjen bor i Lerdala under de kommande åren. Husförhörslängden som täcker året då de inflyttar 1806 sträcker sig mellan 1804-1812, och där finns hela familjen inskriven förutom Maria. Vad anledningen till det är vet jag inte, men att hon bodde på Munkegården med familjen kan jag vara säker på. 1807 gifter hon sig nämligen med Henrik Bengtsson från Skogsbolet i Timmersdala församling, och då står hon som piga från just Munkegården. Av vigselnotisen framgår också de blivande makarnas föräldrar, något som är mycket vanligt i Skaraborgs läns kyrkböcker. Här står de som Pehr Jeansson och Karin Pehrsdoter.

Vigsel.JPGVigsel.JPG

Vigseln 1807 mellan Henrik Bengtsson och Maria Persdotter.

Några spår efter denne Per Jansson hittade jag inte. Man kunde tänka sig att han varit gift med Karin, fått Maria och sedan dött kort därefter - eller så var Maria frukten av en förbjuden förbindelse. Götene saknar både födelse- och vigselbok från den aktuella tiden och jag kunde inte hitta något giftermål i andra närliggande församlingar. Istället försökte jag ta reda på mer om Karin Persdotter.

Genom att följa henne genom husförhörslängderna fram till hennes död, kunde jag i död- och begravningsboken i Lerdala 1824 se att föräldrarna hette Petter Jonsson och Maja Håkansdotter. Detta kan man aldrig ta för säkert utan kompletterande källor eftersom det ganska ofta förekommer fel, men det var i vart fall en ledtråd.

Kunde jag hitta Karin i födelse- och dopboken? Födelsedatumet i husförhörslängderna står först som 1756, därefter 1757 och slutligen som 24 december 1757 - hela tiden med Berg som födelseförsamling. Jag letade. I Berg föddes på julafton 1757 mycket riktigt en Karin, eller Cathrina som det står i kyrkboken. Denna var dock dotter till Nils Bengtsson och Karin Svensdotter, och skulle därför fått Nilsdotter som patronymikon, inte Persdotter. Här hade uppdragsforskaren gjort misstaget att lita helt och hållet på datumet i kyrkboken och därför accepterat denna födelse som den rätta. Hur han eller hon trodde att Nilsdotter kunde bli Persdotter bara så där vet jag inte, men antagligen var tanken att det inte utgjorde något hinder. Det skulle ju i och för sig inte vara första gången som prästen ändrar ett namn av misstag..

Ddsnotis.JPGDdsnotis.JPG

Karin Persdotter avled den 27 februari 1824 i Skogsbolet, Timmersdala till följd av slag.

En annan Karin föddes 16 november 1757 enligt Bergs födelse- och dopbok. Hon var dotter till Peter Jonsson och Maria Håkansdotter på Stommen i Timmersdala församling. Under denna tid hade hela Bergs pastorat (tre församlingar) en gemensam födelse- och dopbok. Denna Karin stämde precis med de uppgifter om föräldrarna som jag hade hittat i död- och begravningsboken från 1824 så jag tittade närmare. Det visade sig då att hon redan fanns med bland mina anteckningar, eftersom hon var syster till min anmoder Britta Persdotter (1754-1832) som också fanns i samma släktutredning. Resultatet blev att min farfars morfars föräldrar var sysslingar.

Därefter glömdes Per Jansson bort och jag forskade vidare på andra grenar. Jag tänkte på honom ibland, men gjorde inga ytterligare försök att hitta honom. Inte förrän för några månader sedan. Då fick jag plötsligt en tanke på att jag skulle ge honom ett nytt försök efter närmare sju års vila. Kanske kunde jag med de nya kunskaper jag samlat på mig komma vidare?

Karin Persdotter kunde jag nu följa från födelsen fram till 1780 innan den stora luckan i hennes liv började. Hon var då piga hos Anders Håfgren i Bäsagården, Lerdala och prästen har nedtecknat att hon flytt til Wättlösa med att. d. 29 Sept. 1780. Vättlösa var en del av Götene pastorat och hade också drabbats av nedbrunna böcker, så där fanns inga husförhörslängder bevarade. Nästa gång hon fanns med igen var ju 1806, då hon med maken Lars Karlsson och tre barn flyttar in i Lerdala församling. Hon ska då ev. ha hunnit med två äktenskap och tre barn - Maja (1788) samt Stina (1792) och Katarina (1799).

Jag testade nya sökvägar och började leta i mantalslängderna för Götene pastorats fyra församlingar. Det enda jag visste med säkerhet var att det borde finnas en Lars Karlsson där någonstans runt 1806, samma år som de flyttade därifrån. Just det året fanns ingen som passade, men däremot 1805. På gården Helde i Götene bodde då en Lars Karlsson med hustru. Vanligtvis får skattepliktiga hemmaboende barn endast ett streck i någon av kolumnerna i dessa längder, men här har skrivaren varit extra tydlig och noterat alla barn. Det står nämligen Maria, Stina f. 1792, Catharina f. 1799 i marginalen. Fortsätter man följa samma gård bakåt i tiden så kan man se att Lars Karlsson även finns där 1804 med hustru och en dotter Maria. Här förefaller det som att skrivaren bara antecknat de som faktiskt var skattepliktiga, inte övriga barn. Döttrarna Stina och Katarina var ju alldeles för små även 1806.

1802 finns på gården Lars Karlsson med hustru och en dotter Ingrid. 1794 har skrivaren återigen varit extra noga med detaljerna och då återfinner man där en Lars Karlsson med hustru samt barnen Ingrid 81, Maria 88, Stina 92. Det fanns således ett till barn? Första gången man hittar Lars med hustru på gården är 1790. 1789 finns där istället en Petter med hustru och döttrarna Ingrid 81 och Maria 88. Först här förstod jag att jag verkligen var Per Jansson på spåren! Med hjälp av uppgifterna om barnen och deras födelseår kunde jag vara säker på att det var samma hustru med två olika makar. Petter med hustru går sedan att följa bakåt på gården tillbaka till 1782. Med honom bor då också des fader Swen Enkling 80 åhr gammal. Kunde Petter (Per) heta Svensson och inte Jansson?

Ett bra sätt att bekräfta olika släktskap i äldre tid är genom bouppteckningar.  I bouppteckningsregistret för Kinne häradsrätt hittade jag en Petter Svensson död i Helde, Götene 1788. Denna hade jag missat helt vid tidigare försök eftersom jag sökte på fel efternamn. Bouppteckningen innehöll precis allt det jag letade efter - en bekräftelse på att Petters hustru hette Karin Persdotter och att de tillsammans hade två barn, Ingrid sju år och Maja elva månader gammal, dvs. född omkring december 1787- januari 1788.

Bouppteckning.JPGBouppteckning.JPG

Bouppteckning efter Petter Svensson 1788.

Åhr 1788 d: 17 November blef un-
derteknade kallade af Enkan Karj Pärs
dotter i Helde Göttonde at holla Bouptek-
ning på, Löst, och fast, ägendom, Efter
des afledna man Petter Svensson, som
med döden afgåt d: 6 i ofwan nemde
månad, och Efter Lämnat 2:ne barn, dottr
Ingrj 7 åhr, dottr Marja 11 månader gam-
mal. Wid dätta til fälle war närwarande
Barnsens Farbroder Anders Andersson i Skoma-
kareg: Wättelösa såsom förmyndare.

Ägendommen företogs, och wärderades af nemdeman Anders Walgren. Och följer neml.

Med hjälp av informationen om barnens farbror kunde jag sedan följa familjen ytterligare några år tillbaka i tiden. 1781 fanns inte någon Petter på Helde i Götene, men med ledning av uppgiften om Skomakaregården i Vättlösa så letade jag även där. Det var rätt. Han står där som Peter ogift tillsammans med pigorna Karin och Britta. Kanske är en av dessa min Karin Persdotter, som ju utskrevs från Lerdala till Vättlösa i september 1780. Det skulle ju inte vara första gången som husbonden fattar tycke för pigan på gården. Här finns också Petters far Sven och svågern Anders Andersson - han var alltså gift med Petters syster och därför svåger - en ingift farbror!

Med hjälp av ytterligare några bouppteckningar hade jag till slut pusslat ihop en stor familj. Petters far hette Sven Larsson Lustig och var rusthållare på Skomakaregården i Vättlösa under många år. Modern hette Ingrid Torstensdotter och avled 1775. Förutom Petter hade de ytterligare fyra barn, alla döttrar. En av dem hette Katarina Svensdotter och var gift med slottssmeden Nils Åhman på Läckö.

Skrmklipp.JPGSkrmklipp.JPG

Läckö slott ligger på Kållandsö och hör till Otterstads socken i gamla Skaraborgs län. En fantastisk plats som andas mycket historia.

Så här kan det alltså gå till när man låter "döingarna" vila och sedan ger sig i kast med dem på nytt några år senare. Det är sådana gånger man inser hur mycket man hela tiden utvecklas som släktforskare och att det nästan alltid finns andra vägar än kyrkböckerna för att komma vidare. Många som börjar sin forskning vill gärna komma så långt tillbaka som möjligt på en gång, men man måste inse sina begränsningar och lära sig mer innan man kan gå vidare till nästa steg. Ha inte så bråttom - ta en generation i taget på alla grenar så har du kanske lärt dig tillräckligt när det sedan är dags att ta itu med de svårare anorna.

Om du forskar i Västergötland kan jag också tipsa om Genealogiska Föreningens landskapskväll nästa torsdag (12/2) kl. 18. Då håller jag ett kort föredrag med tips och tricks om hur man släktforskar i området. Utöver det håller också Helena Nordbäck ett föredrag om hur hon reste runt till ett stort antal kyrkor i Västergötland för att följa sina prästanors fotspår.

Fortsätt läs mer
  3585 Träffar
  0 Kommentarer
3585 Träffar
0 Kommentarer

Arbetet med okända fotografier fortsätter...

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Jul och nyår är passerat och vi är nu inne på ett helt färskt släktforskarår. Ett år som förhoppningsvis kommer bjuda på många spännande upptäckter, lösningar på gamla problem och kontakt med nya släktingar! Mitt nyårslöfte är att bli bättre på att ta kontakt. Inte för att jag har varit dålig tidigare, men det finns så många äldre som jag vill på tag på innan tiden rinner ut. Personer som sitter på muntliga berättelser om gemensamma anor, fotografier, brev och allt annat man vill hitta till sin forskning.

Min jul- och nyårsledighet var inte särskilt ledig. Jag skrev en stor tenta för en vecka sedan och fick ägna större delen av helgerna till att läsa på. Nu undrar ni förstås hur jag kunde hålla mig borta från släktforskningen under så lång tid - och tyvärr får ni rätt - jag kunde inte hålla mig! Jag hade önskat att jag kunde skriva här att jag inte ens startade Arkiv Digital eller ögnade igenom mina släktanteckningar, men det gjorde jag, flera gånger om. Som avkoppling.

Faktum är att jag har haft ganska svårt att tänka på något annat under de senaste veckorna. Strax före jul fick jag ett mejl från en okänd släkting i Öttum som heter Lisbeth. Hon hade läst mitt tidigare blogginlägg om hur alla är släkt med varandra där, och ville berätta att vi också är släkt. Jaha tänkte jag, på hur många olika sätt då? När jag slog upp henne i min släktdatabas kunde jag se att vi i stort sett hade exakt samma anfäder. Inte de första generationerna, men lite längre tillbaka går allting ihop. Jag använder programmet MinSläkt, och det kan inte ens redovisa hur många olika sätt vi är släkt på.

Kontakten med Lisbeth och hennes make Tore har varit ovärderlig. Inte bara för att Lisbeth släktforskat mycket i Öttumtrakten, där jag har min farmors rötter, utan också för att hon sitter på en enorm kunskap om husen och gårdarna där och Tore har skannat av ett flertal gamla släktalbum som tillhör människor som bor eller har bott i Öttum. Jag har nu kunnat bidra med ytterligare tre album från min farmor, och vi har tillsammans under flera veckor försökt hjälpas åt med att jämföra fotografier och identifiera okända personer.

För egen del har jag fått många svar. Personer som varken jag eller min farmor hade en aning om vilka de var finns det plötsligt ett namn på. Jag tänkte dela med mig av några fina exempel.

b2ap3_thumbnail_2.jpgb2ap3_thumbnail_2.jpg

Den här bilden föreställer Karl Gustav Karlsson (1849-1915) och hans hustru Betty Kristina Andersdotter (1853-1924). Gustav var kusin både till min fm ff och till min fm fm. Kristina var dessutom en syster till min fm m adoptivfar, som ev. var hennes biologiska farfar.

b2ap3_thumbnail_6.jpgb2ap3_thumbnail_6.jpg

Nästa bild är på Sven Johan Johansson (1836-1914) och hans hustru Lena Kajsa Andersdotter (1837-1917). Sven var bl.a. kusin till min fm fm f och Lena var syster till Kristina på bilden ovan. Sven och Lena var Lisbeths farmors föräldrar.

Att gå igenom alla kort på nytt gör också att man ibland hittar nya detaljer som man inte tänkt på innan. Jag har t.ex. länge sökt svar på vilka som finns avporträtterade på två bilder som ser ut att vara de allra äldsta i albumen. Det ena är en man, det andra en kvinna. De verkar vara tagna samtidigt hos samma fotograf och på baksidorna finns samma lilla anteckning, "aftaget vid 58 års ålder år 1873". Personerna skulle alltså vara födda omkring 1815 för att det skulle stämma överens, men om åldern bara gällde den ena av dem eller båda visste jag inte. Albumet har tillhört min fm f föräldrar, så jag gissade att det var på någon från den sidan. Det jag låste mig vid var att jag var så övertygad om att det skulle vara en av mina anfäder, inte ett syskon eller någon annan släkting. När jag nu började dubbelkolla även syskongrenarna så kunde jag se att det fanns ett par där båda var födda 1815 och de levde dessutom vid fotograferingstillfället 1873. Mannen var en bror till min fm ff f Svante Janpettersson samt min fm fm m Anna Kajsa Janpettersdotter. Han hette Lars Janpettersson, men ändrade sitt namn till Jansson. Hustrun hette Stina Karlsdotter och kom från Trässberg. Hennes bror Svante Karlsson var gift med ett fjärde syskon till de övriga, Maja Stina Janpettersdotter.

kollage.jpgkollage.jpg

Lars Jansson (1815-1892) och hans hustru Stina Karlsdotter (1815-1891). Den mittersta bilden är texten som finns skriven på baksidan av korten.

Just nu försöker jag och Lisbeth identifiera ett gammalt bröllopsfotografi med många gäster som jag fått kopia av från Gerd Johansson i Tråvad. Vi hoppas kunna ta reda på vilka personerna är som gifter sig, så att vi lättare kan identifiera gästerna. Tack vare att jag kan identifiera flera som mina egna släktingar har tidsutrymmet begränsats till tiden 1921-1931. Det verkar också som att brudens far är avliden. Kanske känner du igen någon och kan hjälpa till med gåtan?


Brllopsfoto1.jpgBrllopsfoto1.jpg

1. August Alfred Svensson (1862-1942)
2. Selma Charlotta Svensson f. Svensdotter (1870-1964)
3. Inga Maria Svantesson f. Svensdotter (1860-1954). Änka 1921 efter Johan Petter Svantesson.
4. Sven Hilmer Wilson (1886-1931)
5. Ester Ellen Maria Wilson f. Jakobsson (1887-1958)
6. Anton Fredrik Florén (1860-1932). Lärare.
7 Emma Kristina Florén f. Johansson (1871-1948). Lärarinna.
8. Karin Margareta Svensson f. Andersson (1903-1992)
9. Agnes Charlotta Claesson f. Wahlén (1898-1987)

Jag vet att många tycker det känns helt hopplöst att lösa dessa oidentifierade fotografier, men när man tänker att det räcker med att hitta en person som har samma fotografi och vet vem det är så är det värt varje ansträngning. Låt det bli ditt nyårslöfte att identifiera några okända fotografier i år! Och har du fotografier från trakten kring Öttum, Saleby, Kvänum så hör gärna av dig till mig! Lycka till!

Fortsätt läs mer
  2682 Träffar
  0 Kommentarer
2682 Träffar
0 Kommentarer

Traditioner och minnen från förr

 

Så var det snart jul. Långledigt för många och flera kommer säkert ägna dessa dagar åt att forska vidare i sina förfäders liv. Kanske tar någon helt ny person sina första steg i det som jag brukar kalla den livslånga tidsresan - för vad kan väl bättre beskriva släktforskning än att resa i tiden?

Julen är en speciell högtid på året då släkt och vänner samlas. Som släktforskare är detta ett utmärkt tillfälle att ta fram papper och penna och börja fråga sina äldre släktingar om hur livet var förr. Kanske finns det gamla fotografier som man kan titta på tillsammans och minnas de gamla. Har man varit extra snäll i år kan man få en diktafon i julklapp - det är ett utmärkt redskap att ha med sig när man intervjuar släktingar. På så sätt får man alla samtal inspelade och kan lyssna igenom dem senare och anteckna. Det är också en fantastisk möjlighet att få sina närmastes röster bevarade för eftervärlden.

46.jpg46.jpg

Ett av många gamla fotografier i min farfars fotoalbum. Kvinnan i mitten på övre raden är min farfars moster, Amanda Arvidsson, tillsammans med sin makes släktingar i lägenheten på Biblioteksgatan i Stockholm. Den lilla pojken håller i en tomtefigur, så jag gissar att det är ett julfirande.

Hur firar ni er jul? Även om många i Sverige har liknande traditioner så finns nog också egna idéer i varje familj. Vissa håller hårt på det som alltid har varit , medan vissa gör om och gör nytt. I min familj har julen alltid varit den största och viktigaste högtiden, men från att tidigare ha handlat mest om mat, dekorationer och julklappar är det nu mycket viktigare att få träffa familj och vänner och umgås. Att ha tid för sina närmaste och få möjlighet att visa sin uppskattning. Vad är väl viktigare än lite lugn och ro i dessa annars så stressiga tider?

Intresset för matlagning och bakning är något som jag fått ärva både från min mamma och mormor. Mormor fick dock aldrig chansen att lära sig sådant av sin mamma, som dog när min mormor bara var ett år. Hon fick istället sin del från sin egen mormor. Mycket kunskap har gått från en generation till en annan genom historien och det är hisnande att tänka hur vissa saker kanske kommer från ännu mer avlägsna förfäder.

Mormor och morfar har alltid varit med och firat jul med oss och alla har hjälpts åt med olika saker. Mormor hade t.ex. alltid ansvaret för köttbullarna - som för övrigt var världens godaste! En annan sak hon alltid gjorde till jul var chokladbiskvier med smörkräm. Som liten tyckte jag det var sagolikt gott och kunde äta upp en hel burk på stört. Nu för tiden tycker jag inte att det är lika gott, men det kanske har att göra med att det bara var till jul som vi fick dessa.

I min barndom kokade min mamma en väldigt god hallonkola till jul. Det var en vanlig gräddkola som gjordes på samma sätt som knäck, men hon tillsatte glasstopping med smak av geléhallon. Det var en succé. Några år senare försökte jag efterlikna den goda kolan och hittade då olika slags essenser på nätet, bl.a. med hallonsmak. Ända sedan dess är det jag som har stått för kolakokandet i vår familj, liksom åt mina svärföräldrar och de närmaste vännerna. Eftersom kolan bara görs till jul är det därför extra gott när man smakar den första biten varje år.

Hallonkola.JPGHallonkola.JPG
Den traditionella hallonkolan har precis stelnat och skurits upp.

På min sambos sida av familjen finns också flera släktrecept. Min svärmor är adopterad från Sydkorea, och hennes föräldrar blev en dansk man och en tysk kvinna, båda bosatta i Sverige. Detta utspelade sig på 1960-talet och var då mycket omskrivet i de lokala tidningarna. Med det danska släktarvet följde ett fantastiskt recept på pepparkakor. Degen är himmelsk och görs på sötmandel, smör, farinsocker, sirap, bikarbonat, nejlikor, kanel och mjöl. Den kavlas inte ut som vanliga pepparkakor utan görs till rullar som fryses och sedan skärs tunt i bitar. Vårt recept heter Stepping Brunekager, uppkallat efter den plats där den danska släkten kommer ifrån, men vill man hitta något liknande på nätet så kan man söka på skurna pepparkakor.

b2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpgb2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpg

Skurna pepparkakor efter det danska familjereceptet.

Många av er har säkert egna recept där hemma som överförts från en generation till en annan. Själv har jag min mormors gamla kokböcker sparade och min sambo har ärvt detsamma från sin farmor. Som släktforskare är det givetvis roligt att ha en nära släktings handskrivna anteckningar bevarade, men hur häftigt är det inte att kunna laga något gott av de nedskrivna ingredienserna och dela gamla minnen med sina närmaste? Det om något är väl att resa i tiden! Hoppas ni alla tar er tid för era släktingar under de kommande helgerna och pratar om allt det gamla. Jag önskar er alla en god jul!

 

Fortsätt läs mer
  2464 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Birgitta
Jag gav en diktafon till min kusin i julklapp, och förutom att det underlättade otroligt när hon skulle intervjua sin gamla mamma ... Läs mer
onsdag, 16 maj 2018 11:30
Birgitta
Jag gav en diktafon till min kusin i julklapp, och förutom att det underlättade otroligt när hon skulle intervjua sin gamla mamma ... Läs mer
onsdag, 16 maj 2018 11:30
2464 Träffar
2 Kommentarer

Ge ansiktet ett namn

Som familjens och den närmaste släktens enda släktforskare är det oftast jag som får uppdraget att förvalta gamla handlingar, brev och fotografier när någon går bort. Det är ett stort ansvar inte bara för att man ska förvara dessa för eftervärlden, utan också för att man så snabbt som möjligt måste få svar på de frågor som materialet ger upphov till. Man vet aldrig när nästa person i den äldre generationen försvinner och ingen längre finns kvar att fråga.

Många kan nog känna igen sig i situationen att man där hemma sitter på både gamla fotoalbum och kartonger med lösa bilder, men man har ingen aning om vilka de avbildade personerna är. Ofta har man börjat gräva i saken för sent, kanske först när de egna föräldrarna är borta och tidigare generationer är försvunna sedan länge. Då är det inte så lätt, kanske rentav omöjligt i vissa fall att ta reda på hur det ligger till.

Åldersmässigt skiljer jag mig från den stora massan av släktforskare. Jag började redan när jag var 16 år, och har därför många gånger haft turen att kunna fråga mina äldre släktingar om både fotografier och andra handlingar. Problemet kvarstår dock i många fall, eftersom det är långtifrån alla gånger som ens mor- och farföräldrar har svaren. I mitt fall tillhör de ju samma generation som många av er som släktforskar i dag, vilket sätter mig i samma sits.

Det första fotoalbumet som jag fick var det som min farfar hade efter sina föräldrar. I samband med att jag började släktforska sommaren 2006 gick vi igenom albumet och jag antecknade medan farfar berättade om bilderna, platserna och personerna. Han var född 1928 i Holmestads socken i gamla Skaraborgs län, son till byggnadssnickaren Karl Vilhelm Larsson (1896-1972) och Helvy Maria Andersson (1896-1976). Föräldrarna var båda uppvuxna i Holmestad och träffades i skolan eftersom de var jämnåriga och hamnade i samma klass. Jag minns att farfar en gång berättade att deras bekantskap hade börjat med att Karl hjälpte Helvy att vässa hennes blyertspennor.

b2ap3_thumbnail_bild5.JPGb2ap3_thumbnail_bild5.JPG

Min farfars fotoalbum innehåller strax över 200 bilder

Flera bilder kunde farfar identifiera - både personerna, gårdarna och den ungefärliga tidsperioden skrev jag ner. Det var dock bara ca hälften av fotografierna, så många frågetecken kvarstod. Av farfars två systrar var bara en kvar i livet, och oturligt nog var hon den av syskonen som var minst intresserad av "det gamla". Den avlidna systern Marianne var min föregångare - den som intresserade sig för de äldre släktleden och ansvarade för gamla släktklenoder. Det var hon som höll ihop släkten. Hon gick tragiskt bort 1990 i sviterna av cancer och jag var då bara några månader gammal, född samma år.

Det första jag gjorde i jakten på att identifiera de okända personerna var att försöka ta loss alla bilder som gick utan att skada något. De flesta var limmade och eftersom limmet hade torkat ihop under åren så var det inga problem. Jag kunde då se att baksidan i vissa fall hade en liten anteckning om vilka personerna var.

En annan sak jag försökte mig på var att hitta likheter mellan de redan identifierade personerna och de ännu okända. Det fanns t.ex. flera bilder på min farfars morföräldrar som min farfar inte hade kunnat peka ut. Är bilderna små kan man med fördel skanna dem och förstora i datorn, det kan göra stor skillnad. Då kan man också med olika bildredigeringsprogram förbättra färger och ljus så att det blir lättare att se, särskilt om korten har gulnat med åren.

Är man tveksam till om personer på olika bilder liknar varandra kan man ta hjälp av någon annan som får säga sin mening. Det är lätt att man tycker sig se likheter bara för att man så gärna vill att det ska vara så. Både på Rötters Anbytarforum och i de lika släktforskningsgrupperna på Facebook är det vanliga frågeställningar. Det som kan vara bra att tänka på när man identifierar kort är att titta på öron, mun och hårfäste. Har man kunskap om klädstilar under olika tidsperioder kan det också vara till god hjälp.

                                  b2ap3_thumbnail_209.jpgb2ap3_thumbnail_209.jpg    b2ap3_thumbnail_vcm_s_kf_repr_597x870.jpgb2ap3_thumbnail_vcm_s_kf_repr_597x870.jpg

Min farfars morbror Johan August Andersson är ett exempel på hur man kan identifiera okända personer genom att jämföra med sådana man redan känner till. Till vänster är han ensam, troligen nyanländ till Minneapolis, USA, och på den andra syns han med hustrun Hanna f. Seth

Många av korten var fortfarande oidentifierade när jag kom till nästa punkt. Jag insåg att jag behövde komma i kontakt med andra släktingar som kunde veta mera. Kanske fanns det någon där ute som hade likadana fotografier som jag, men med vetskapen om vilka personerna var? Eftersom jag inte hade en aning om var jag skulle börja så fick jag utgå från farfars föräldrar och arbeta mig utåt på syskongrenarna. Jag forskade i kyrkböcker, beställde bouppteckningar och hittade nu levande släktingar med hjälp av Befolkningsskivorna. Korten hade jag vid det laget skannat in, numrerat och lagt på en CD-skiva. I ett Word-dokument skrev jag ner det jag visste under varje nummer och la även detta på skivan. Denna kopierades sedan och skickades med ett brev ut till ett par utvalda släktingar.

Den första hjälpinsatsen kom från min farfars mosters gren i Stockholm. Hennes sondotter, syssling till min pappa, kunde berätta en hel del om bilderna som föreställde hennes sida av släkten. Min farfars mor var en av fyra syskon och det var bara denna syster i huvudstaden som blev kvar i Sverige, de två bröderna emigrerade till Amerika. Medan min egen gren bodde på landsbygden och inte hade så gott ställt, hade Stockholmsgrenen fina yrkestitlar och betydligt mer pengar på kontot. De var också tidiga med att inköpa en egen kamera, vilket innebar att många av de bilder jag har i albumet är tagna då farfars moster med familj kom på besök till Holmestad under somrarna. Kopior på korten skickades sedan till farfars mor och klistrades så småningom in i albumet.

Vissa av korten från Stockholm visade sig också vara från denna mosters makes sida. På baksidan av ett av dem fanns nämligen namnen på denne makes tvillingsystrar, som varken jag eller släkten i Stockholm hade hört talas om tidigare. Efter ytterligare lite detektivarbete hade jag fått kontakt med den ena systerns dotterdotter, som kunde bekräfta att jag var rätt ute och hjälpte mig med ytterligare några bilder.

Nästa undsättning kom från en avlägsen släkting nere i Västergötland som heter Berit. Hon är sondotter till min farfars farfars syster, Ida Maria Larsdotter (1868-1943). Ida gifte sig med snickaren Vilhelm Johansson och flyttade från Holmestad till Lerdala. Paret fick sju barn och står bl.a. som faddrar till min farfars yngsta syster vid dopet 1931.

En av bilderna i min farfars album föreställer en kvinna vid ett hus i trä med mycket vackra utsmyckningar. Berit hade fler bilder på huset, som visade sig vara det detsamma som Idas make hade byggt kort efter de hade gift sig. Det var en s.k. lägenhet som hette Lindsdal och låg under Muggeberg i Lugnås. Också flera andra kort kunde identifieras med Berits hjälp, bl.a. ett som enligt farfar var en av hans fars manliga kusiner, men han visste inte vilken. Berit visste förstås att det var hennes farbror Karl!

                                         b2ap3_thumbnail_109.jpgb2ap3_thumbnail_109.jpg   b2ap3_thumbnail_Scan0005.jpgb2ap3_thumbnail_Scan0005.jpg

Det vackra huset visade sig tillhöra min farfars farfars syster Ida. Hon och maken Vilhelm syns till höger och dottern Ester till vänster

Ibland hittar man fotografier i andra fotografier, t.ex. om de hängt inramade på någon äldre släktings vägg och hamnat i bakgrunden av ett nyare foto. Ett sådant har jag på min farfars sida. På bilden ser man min farfars far tillsammans med två bröder och föräldrar. Det är mest troligt taget i deras hem Rättaregården i Holmestad. På väggen i bakgrunden kan man se ett äldre fotografi föreställande en kvinna som för mig varit helt okänd. I en kartong hittade jag ytterligare några fotografier, tagna omkring 1950- eller 1960-talet och där fanns en bild på min farfars far och hans två äldre bröder i brödernas hem (de bodde ihop hela livet). Det var de som övertog Rättaregården efter föräldrarnas död, och i bakgrunden på fotografiet fanns återigen den gamla tavlan med kvinnan, nu med en inramad man bredvid som ser ut att vara från samma tidsperiod.

I somras var jag och hälsade på några avlägsna släktingar som fortfarande bor kvar i Holmestad. Mannen i familjen är jämngammal med min farfar och barnbarn till farfars farmors syster Amanda Natalia Persdotter (1868-1951). De hade flera gamla fotoalbum med bilder på personer som i många fall var helt okända för dem. Så plötsligt hittar jag originalen av bilderna som jag tidigare bara sett i bakgrunden av andra bilder. De var riktigt gamla, troligen tagna någon gång kring 1860-talet och kvinnan är ganska lik denna Amanda. Eftersom hon och min farfars farmor Hanna Matilda Persdotter (1865-1940) släktskap går via deras föräldrar Per Johansson och Britta Stina Svensdotter, som köpte Rättaregården omkring 1845, är jag övertygad om att det är de på korten!

   b2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0113.tif.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0113.tif.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0056.tif.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0056.tif.jpg
Tavlan i bakgrunden på den svartvita bilden trodde jag länge var en prästfru eller någon annan viktig person i bygden. När jag återfann den även på nyare bilder från samma familj förstod jag att det var en släkting

Även om man hoppas på att personerna på bilderna ska vara släktingar så har jag ofta fått inse att så inte alltid är fallet. Det kan vara skolkamrater, grannar och bekanta som  t.ex. skickat kort på sig själva vid olika tillfällen. Min farfars mor finns t.ex. på flera fotografier i sina ungdomsår med sin bästa vän Annie. Detta lärde jag mig med hjälp av min farmor för några år sedan. Farmor visste mycket väl vem hon var, eftersom hon hade haft en del kontakt med Annies sonhustru genom åren. Återigen letade jag fram levande släktingar och fick kontakt med Annies sondotter Ulla som bor i Götene. Jag skickade ett brev med några utvalda kort som fortfarande var oidentifierade och frågade om hon möjligtvis kände igen någon. Svar fick jag några veckor senare per snigelpost och ännu några frågetecken kunde suddas ut. Jag hade flera bilder på Annie, hennes make och föräldrar visade det sig och ett för oss okänt hus var Annies morföräldrars gård i Forshem!

                                        b2ap3_thumbnail_116.jpgb2ap3_thumbnail_116.jpg    b2ap3_thumbnail_206.jpgb2ap3_thumbnail_206.jpg

Min farfars mor tillsammans med sin bästa vän Annie syns till vänster. Tack vare Ulla i Götene kunde jag konstatera att också den högra bilden föreställer Annie, där tillsammans med make och son

Det finns såklart många vägar att gå för att identifiera sina gamla fotografier, men mitt råd är tänka "utanför boxen". Kontakta dina närmaste släktingar till att börja med, men fråga sedan de mer avlägsna och även helt andra personer. Det kan t.ex. vara sådana som bor i samma område idag eller nu levande släktingar till de som bott grannar till dina anfäder.

Andra hjälpmedel i letandet kan vara olika typer av porträttgallerier eller fotoarkiv hos kommunarkiv eller museer. Nu för tiden är mycket digitaliserat på internet och i de fall det finns någon information om fotot brukar det också vara sökbart. För egen del har jag hittat en hel del i Länsmuseet Gävleborgs bildsamlingar och på Västarvet.

Sveriges Släktforskarförbund har sedan många år tillbaka en särskild databas som heter Porträttfynd. Där kan man ladda upp sina egna ateljéfotografier och göra dem sökbara efter staden och fotografens namn. Har man tur kan man motsatsvis söka i databasen och hitta likadana bilder som man själv har och samtidigt få svar på vilka de föreställer. Porträttfynd har också en underavdelning med litteratur- och länktips, bl.a. en genväg till ett register med information om drygt 3.100 svenska fotografer. Man hittar också en förteckning över alla yrkesfotografer i Sverige 1899 och 1911. Med ledning av fotografens verksamhetsår kan man lättare tidsbestämma sina fotografier och kanske identifiera dem.

Ett sista tips är att läsa Stora boken om familjebilder, skriven av Björn Axel Johansson. Här finns mycket information om de olika typer av fotografier som använts sedan fotokonstens början, vilket kan vara bra att ha med sig när man ska identifiera fotografier från olika tidsåldrar. Kl. 18.00 i kväll (11/12) kommer författaren av boken till Genealogiska Föreningen i Solna för att berätta mer och ge tips - missa inte det om ni har möjlighet!

 

Fortsätt läs mer
  2961 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Emil Broling
Tack för ett intressant inlägg! Jag verkar ha gjort (eller gör) samma resa som du med mitt gamla släktalbum. Fick en del bra tips ... Läs mer
torsdag, 11 december 2014 18:55
2961 Träffar
1 Kommentar

Jakten på en okänd far

En av de första svårigheter jag stötte på som släktforskare var min mormors farfars släkt.  Mormors far hette Ernst Sigurd Roland Sarve och var född den 28 april 1914 i Gävle. Enligt födelse- och dopboken i Gävle Heliga Trefaldighets församling var hans mor tjänarinnan Ebba Irene Sarve. Fadern står som okänd.

Detta var i och för sig ingen nyhet. Min mormor var fullt medveten om att någon far aldrig hade funnits med i bilden och hon har bara några enstaka minnen av sin farmor. Man träffades i regel bara när mormor fyllde år. Inte ens den muntliga traditionen hade något att berätta om mormors farfar.

Alla släktforskare kan nog känna igen sig i den frustration som fader okänd innebär. Inte bara ett stort gapande hål i antavlan, utan också en stor förlust i vetskapen om var man kommer ifrån och vilka gener man bär på. Jag bestämde mig för att uttömma alla möjligheter för att ta reda på vem den okända mannen var.  Vilken lycka det hade varit att få berätta för mormor hur det låg till!

fader-oknd.JPGfader-oknd.JPG

Utdrag ur födelse- och dopboken för Gävle Heliga Trefaldighet 1914.

 Eftersom födelse- och dopboken inte gav något började jag följa familjen i församlingsböckerna. Där framgår att modern fortsätter arbeta som tjänarinna under många år och hon gifter sig sedan 1936 med sonen till mannen hon arbetar för. Han hette Karl Arvid Johansson och var murare. Fadern, Gustaf Johansson, var änkman och anställd på Gävle ångväveri. Ingenstans framgår någon uppgift om mormors farfar.

Jag läste allt jag kom över om fader okänd. Vilka källor som fanns att tillgå och var man kunde hitta dem. Det första jag beställde fram var förlossningsjournalen från mormors fars födelse vid Gävle lasarett. Den finns bevarad på landstingsarkivet i Gävle.  Kanske kunde det finnas en fader angiven där? Tyvärr inte. Däremot fanns detaljerade uppgifter om hur förlossningen fortskridit. Ebba hade inkommit till sjukhuset kl. 2.30 på morgonen efter ca 1,5 timme med värkar. Hon blev inskriven och lagd på det allmänna rummet nr 7 och förlossningen fullbordades kl. 04.00 samma morgon. Hon framfödde en frisk pojke på 3700 g och fick lämna sjukhuset tolv dagar senare, den 10 maj.

frlossningsjournal.JPGfrlossningsjournal.JPG

Förlossningsjournalen från min mormors fars födelse 1914 på Gävle lasarett.

 Nästa steg var att fråga på stadsarkivet i Gävle om det kunde finnas någon barnavårdsmannaakt bland kommunens handlingar. Förhoppningarna var stora, eftersom det mellan 1918-1973 skulle upprättas sådana akter för barn födda utom äktenskap. Kommunen ansvarade för att försöka klarlägga fädernas identitet så att de kunde betala underhåll för sina barn.

Besvikelsen var stor när jag fick ett mejl tillbaka om att någon akt ej kunde återfinnas. Även om jag inte hade gett upp, såg det inte särskilt ljust ut. Jag fortsatte istället med att fördjupa mig i min mormors fars liv. Min mormor hade berättat om att han haft stora problem med alkohol under större delen av sitt liv och lagts in på ett flertal olika behandlingshem.  Mot slutet fick han en förmyndare eftersom han inte kunde hantera pengar, men problemet var att denne förmyndare stoppade pengar i egen ficka.

Det är svårt att förstå hur aggressivt ett missbruk kan bli och hur det kan ta över hela ens värld. Min mormor växte upp hos sin mormor och morfar, och den enda kontakten hon hade med sin far på äldre dagar var när han ringde och behövde pengar till alkohol. Jag minns särskilt en händelse som jag fått berättat för mig av min mamma och mormor för några år sedan. Vid ett tillfälle när mormors far Ernst var på behandlingshem hade mormor gett honom en parfym i present, kanske i samband med en födelsedag eller någon annan högtid. Hon hade nog inte räknat med att han skulle dricka upp den!

Efter ytterligare kontakt med både stadsarkivet och landstingsarkivet fick jag ut en hel del handlingar kring Ernsts liv. Dels var det sjukjournaler som berättade om knäoperationer, missbruksbehandlingar och annan typ av vård som han fått genom åren, men det var också en tjock akt på ett femtiotal sidor från socialen där man detaljerat redogjorde för Ernsts hälsa och leverne flera gånger i veckan under en längre tid. De hade koll på honom. Detta var mot slutet av hans liv när missbruket kanske var som värst, och han blev flera gånger upphämtad av polis.

Jag minns väldigt tydligt hur jag efter påringning åkte till arkivet en sommardag för att hämta kopior på handlingarna. På vägen hem besökte jag min mormor och vi läste tillsammans igenom vad hennes pappa hade gått igenom. En hel del kände hon redan till, men mycket var nytt.

Det mest intressanta av allting var det som framgick i samband med ansökningar om vård. Vid varje tillfälle som Ernst hade blivit inskriven någonstans (och det var många!) hade man antecknat lite om hans uppväxt, familj, utbildning m.m.  På de flesta ställen var texten närmast identisk, precis som att man kopierat en tidigare journal, men vid ett tillfälle fanns mer detaljerade uppgifter. Ett enda litet stycke var det som blev vändpunkten. Här står nämligen att fadern hette Ernst Svensson och  avled 1952. Gissa om jag trillade av stolen! Både mormor och jag satt helt stumma av de nya uppgifterna. Mormors pappa visste uppenbarligen vem hans far var, men hade aldrig pratat om det.

utdrag.JPGutdrag.JPG

Uppgift om fadern i en ansökan om vård för alkoholmissbruk.

Med de nya uppgifterna sökte jag fram alla Ernst Svensson som hade gått bort 1952 på Sveriges Dödbok och beställde första sidan av bouppteckningen på samtliga i passande ålder. Fullt medveten om att utomäktenskapliga barn inte fick full arvsrätt efter sina fäder förrän 1970, hoppades jag på att det ändå kunna finnas en uppgift om ett utomäktenskapligt barn som fått ärva, t.ex. genom testamente. Jag gjorde dessutom en ny förfrågan hos stadsarkivet i förhoppning om att en ev. barnavårdsmannaakt nu kunde återfinnas med hjälp av faderns namn.

Så kom mejlet. De hade den!  Akten innehöll hela 47 sidor med information. Där fanns ett faderskapserkännande, en betalningsförbindelse, anteckningar från barnavårdsnämndens besök i hemmet och brevväxling mellan fadern och barnavårdsnämnden. Först då insåg vi att mormors pappa blivit övergiven som liten, hamnat på barnsjukhus och ev. barnhem innan modern tog tillbaka honom några år senare.En av föreståndarna på sjukhuset fattade tycke för pojken och försökte hjälpa honom på olika sätt, men ville inte avslöja sin identitet. Hon står bara som Fru Kronberg, men eftersom sjukhuset hette Kronbergs barnsjukhus ligger det nära till hands att hon var Erik Kronbergs hustru Ninni. Kronbergs var en rik grosshandlarfamilj i Gävle och lät bl.a. uppföra det vackra sommarstället Engeltofta som finns kvar än idag. Ninni Kronberg är känd för eftervärlden som den person som uppfann torrmjölken!

b2ap3_thumbnail_Kronbergs-barnsjukhus.jpgb2ap3_thumbnail_Kronbergs-barnsjukhus.jpg

Kronbergs barnsjukhus uppfördes 1904 till minne av Bengt Gustav Kronberg och hans hustru Augusta. Barnsjukhuset till höger i bild, Karlavägen 1 i Gävle.

Fadern var mycket riktigt också en Ernst, Ernst Valdemar Svensson. Han arbetade som elektriker och var gift med en kvinna som hade en son sedan tidigare. De fick aldrig några gemensamma barn, varpå Ernst adopterade sin hustrus son.  Han avled egentligen 1951, varför ingen av bouppteckningarna jag hade beställt var till någon nytta. Inte heller i den rätta framgick något som hade kunnat hjälpa mig vidare.

I samma veva som detta uppdagades så arbetade jag som vikarie inom Gävle kommuns förskolor. När personal saknades någonstans fick jag ett samtal om var jag behövdes och under vilken tid - därefter var det bara att åka iväg mot en ny arbetsplats. Jag hade tur och hamnade tidigt på en mycket stor förskola nära där jag bodde, och där behövdes personal i stort sett hela tiden. Jag blev kvar på samma ställe i över ett halvår.

Jag började forska på den nya, helt okända grenen på min mormors sida. Hittade Ernst Svenssons föräldrar och syskon och fick fram levande släktingar, sysslingar till min mormor. Jag hade nu lärt känna personalen på förskolan jag arbetade på och i fikarummet fick jag höra om deras familjer och liv. En av kvinnorna var i ungefär samma ålder som min mamma och hade ett mindre vanligt efternamn. Jag hade fått höra att hennes mamma fyllde år på julafton och att hon hette Britta, och allt detta stämde överens med ett barn som stod som dotter till mormors farfars bror, Sven Hugo Svensson. Tänk om vi var släkt?

Så en dag var vi ensamma i fikarummet, hon och jag. Jag frågade om hennes morfar hette Sven Svensson, och om hennes mamma hette Britta Hemlin. Det var rätt, sa hon och hann nog tänka tusen tankar innan jag berättade varför jag frågade. Det visade sig att jag hade tänkt rätt och vi var mycket riktigt avlägsna släktingar. Ännu ett märkligt sammanträffande.

När möjligheten till DNA-test blev allt vanligare kom jag på tanken att försöka bevisa att mannen som tagit på sig faderskapet också var biologisk far. Min mormors farmor hade sällskap med flera män (det får bli en annan historia) och hon visste möjligtvis inte själv vem som var den rätta fadern. För drygt en vecka sedan slog jag slag i saken och besökte min nyfunna vän och släkting i Gävle för att be om lite hudceller.  Jag har sedan tidigare skickat in detsamma från min mormor. Det lär nog dröja ett tag innan vi får svar, men visst vore det fantastiskt om deras DNA matchade varandra, och jag kunde säkerställa denna gren av släktträdet. Den som väntar får se...

           b2ap3_thumbnail_Ernst-Sarve.jpgb2ap3_thumbnail_Ernst-Sarve.jpgSven-Svensson.JPGSven-Svensson.JPG

Min mormors far Ernst Sarve (vänster) och hans ev. farbror Sven Svensson (höger). Visst är de lika?

 

 

 

Fortsätt läs mer
  5158 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Åke Wahlqvist
Vilken häftig släktforskning! Hoppas verkligen att du får napp även på DNA!
torsdag, 27 november 2014 17:54
Ted Rosvall
En jättespännande berättelse, Fredrik, och grattis till den oväntade upplösningen!Detta visar att man verkligen inte skall ge upp ... Läs mer
torsdag, 27 november 2014 18:45
Fredrik Mejster
Tack så mycket, Åke och Ted! Man ska verkligen aldrig ge upp - någonstans där ute finns kanske uppgiften man söker, om än väl gömd... Läs mer
torsdag, 27 november 2014 21:03
5158 Träffar
3 Kommentarer

Alla är vi släkt

Camilla Eriksson skrev igår om släktskap i sin blogg Släkt eller inte. Hon konstaterade att alla har sina egna definitioner av begreppet och att man kan ha olika syn på vad det innebär att vara släkt med någon och vilken krets av personer som omfattas. Det är ett mycket intressant ämne, och det fick mig att fundera kring det omvända - vilka är jag inte släkt med?

I söndags när jag släktforskade kom jag fram till att jag är avlägset släkt med maken till en kvinna som jag sitter i samma styrelse som i Genealogiska Föreningen. Vi härstammar båda från en Erik Larsson (1682-1751) bosatt på Gamlebodarna i Forshem, Skaraborgs län. Han var min fm ff ff fm f. Jag härstammar från hans son Jonas Eriksson, f. 1717, och kvinnans make från sonen Lars, f. 1727. Att vi skulle stöta på varandra, närmare 300 år senare, känns ganska otroligt!

En liknande händelse utspelade sig för bara några veckor sedan. Jag hade som vanligt fortsättningskurs i släktforskning under en torsdagskväll med en grupp personer från Uppsalatrakten. En kvinna berättade då att hon hade en anfader från Öttum i gamla Skaraborgs län, där min farmor har sina rötter. Ganska snabbt visade det sig att vi också var släkt. Kvinnans ff mf Sven Jonsson (1819-1905) var son till Jonas Jansson och Katarina Svensdotter. Denna Katarina var i sin tur en syster till min fm fm ff, Per Svensson (1807-1837) som var född på Vallen i Öttum. Med andra ord vet man aldrig vem man har framför sig - det kan vara en avlägsen släkting!

Kanske är det just detta att hitta gemensamma nämnare som gör att jag tycker det är så kul att släktforska på bredden. Till skillnad från många andra finner jag det mycket roligare än att komma så långt bakåt som möjligt i tiden. När man letar på bredden får man en helt annan förståelse för familjekonstellationerna i bygden, hur starkt kopplade man var till varandra mellan gårdarna och hur litet urvalet var när man valde partner. Många gånger fanns det nog dessutom en tanke bakom att man gifte sig inom släkten, t.ex. för att hålla kvar fastigheter och liknande.

Släktkopplingen till Öttum har gjort att jag under den senaste veckan fokuserat på att kartlägga alla syskonen till ovannämnde fm fm ff Per Svensson (1807-1837). Hans föräldrar var rusthållaren Sven Bryngelsson (1763-1817) och Britta Persdotter (1764-1838). De fick totalt tio barn, varav sex uppnådde vuxen ålder - Katarina, Kajsa, Maria, Lena, Per och Bryngel. Jag följde varje barn från vaggan till graven och noterade äktenskap och barn.  Till sist följde jag upp även makarna för att se var de kom ifrån och om jag eventuellt hade någon koppling till dem också.

Att Öttum var otroligt litet inser man ganska snabbt när man forskar där. Alla är mer eller mindre släkt med alla. Ett tydligt exempel på det är t.ex. att min farmors farföräldrar var kusiner.  De hade i sin tur varsin bror och syster som också var gifta, varför min farmors pappa fick s.k. dubbelkusiner.

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5658.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_5658.JPG

Min farmors farföräldrar, August Svensson (1862-1942) och Selma Svensdotter (1870-1964), var kusiner. Här vilar de tillsammans på Öttums gamla kyrkogård. Foto: Fredrik Mejster.

 

Jag forskade vidare. Systern Katarinas make hade jag ingen koppling till vad jag kunde se. Nästa att leta upp blev systern Kajsa. Hon gifte sig med Per Pettersson från Lassegården, Öttum och denne visade sig vara Kajsas kusin! Hans far, Petter Persson, var bror till Kajsas mor Britta Persdotter.

Systern Maria gifte sig med Anders Larsson från Lassegården. Där fanns ingen koppling vad jag kunde se.  Hennes syster Lena gifte sig med Johannes Janpettersson Jungkvist från Mörkagården i Öttum, och inte heller där verkade finns någon koppling. Efter lite letande så insåg jag dock att han var en avlägsen släkting till mig. Johannes morfar, Lars Månsson, var min fm fm fm ff bror!

Slutligen kom jag till brodern Bryngel. Han gifte sig 1834 med ingen mindre än min anmoder Anna Stina Andersdotter (1792-1865) från Stora Jonstorp. Hon var min fm ff mm och detta var hennes andra gifte. Vid tiden för vigseln med Bryngel var hon änka efter Johannes Nilsson och hade fem barn, bl.a. min fm ff m, Inga Lena Johansdotter (1827-1881). Bryngel och Anna Stina fick tillsammans ett enda barn, en son som fick heta Sven Johan Bryngelsson.  Han blev således både min fm ff m halvbror OCH min fm fm ff brorson. Hänger ni med?

Min släkt på farmors sida är, som ni ser, ett enda stort och trassligt spindelnät. För varje generation man kommer bakåt, desto fler kopplingar hittar man mellan människorna på de olika gårdarna. Ni har säkert egna exempel på detta om er släkt kommer från små församlingar på landsbygden. Att man har en gemensam anfader på 1700-talet är inte så konstigt. Konstigare blir det om man blir kvar i samma församling under flera generationer och giftermål inom släkten upprepas. Så var det minst sagt i Öttum. Om man följer ovannämnda syster Katarina Svensdotters familj framåt i tiden så hittar man allt fler släktkopplingar. Hennes dotter Maria Katarina gifter sig med Johannes Jansson, som var barnbarnsbarn till min fm ff ff ff f OCH fm fm mf ff f, Johan Bryngelsson Sandin (1695-1749). Deras son, Janne Johansson, gifte sig med Alma Vilhelmina Larsson, vilken jag är släkt med på minst fem olika sätt. Deras gemensamma söner och döttrar är jag således släkt med åtminstone åtta gånger!!

 

b2ap3_thumbnail_slktskap_20141113-004406_1.JPGb2ap3_thumbnail_slktskap_20141113-004406_1.JPG

Så här ser det ut i släktforskningsprogrammet MinSläkt när jag frågar hur jag är släkt
med Janne Johanssons och Alma Vilhelmina Larsdotters son Knut Valter Johansson.

 

Även om exemplet ovan är ganska extremt, så är vi ju alla släkt på något sätt från början.  Var man väljer att dra gränsen för släktskap bestämmer man själv, men jag gör det enkelt och kallar alla för "kusiner". Frågan är inte om man är släkt utan hur!

 

 

Fortsätt läs mer
  4230 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Finns ett kul projekt där man skall ha en "släktträff" i New York nästa år. Tanken är att koppla ihop alla till en viss A J Jacobs... Läs mer
torsdag, 13 november 2014 14:09
Magnus Sälgö
Jobba ihop och forska på bredden:Vi är några som samlats på FB i en grupp Anor till smeden Hans Stockhaus. Där har vi lite olika t... Läs mer
torsdag, 13 november 2014 14:15
Martin Nordling
Jag har flera anförluster och en del lustiga kopplingar (exempelvis var min ff ff ff f i sitt första gifte gift med Lena Torkelsdo... Läs mer
lördag, 29 november 2014 16:20
4230 Träffar
3 Kommentarer

Barnen vi glömde bort

Även om jag började släktforska tidigt och har hunnit fråga mina släktingar om mycket, kändes det ändå som att många frågetecken fanns kvar när min morfar hastigt avled i ett hjärtstopp i maj förra året. Saker jag hade glömt att prata om och ny information som tillkommit under det senaste årets forskande. Än mer påtagligt blev det åtta månader senare, då jag snubblade över något helt nytt och okänt om min morfars familj och han fanns inte kvar att fråga.

Det hela började med att jag för första gången hade beställt hem en personakt från ett av landsarkiven. Flera andra släktforskare hade berättat för mig om dessa och visat vad de kunde innehålla. Tidigare trodde jag inte att de kunde tillföra min forskning något nytt - jag visste ju redan "allt" om min morfars familj. Det som fick mig att tänka om var de stora luckor som fanns i Gävle Heliga Trefaldighets kyrkoarkiv på nätet. Böckerna sträcker sig över en lång tid och det i kombination med sekretessreglerna resulterar i att jag bara kan följa mina släktingar på morfars sida fram till 1925 (nästa bok omfattar åren 1926-1956).  Till slut gjorde jag en beställning på min morfars båda föräldrar, Sven Fredrik Verner Bäckström (1893-1982) och hans hustru Elsa Elisabet f. Hedberg (1897-1991).

Elsas-personakt.JPGElsas-personakt.JPGFörsta sidan av personakten på min morfars mor, Elsa Bäckström f. Hedberg.

Personakter upprättades 1947/1948 av pastorsämbetena och skulle innehålla uppgifter som t.ex. namn, födelsedatum och födelseförsamling. En akt gjordes för varje person och följde med denne genom livet - anteckningar om yrken, flyttningar och äktenskap skrevs in fram till 1991-06-30.

Uppgifter om föräldrar fördes in då det gällde minderåriga barn. Barn i äktenskapet och utom äktenskapet antecknades i moderns personakt. Anteckningen skulle dock endast göras i den mån den kunde ske med ledning av församlingsboken i den församling där man var skriven. Det kan därför saknas uppgifter om barn som t.ex. flyttat hemifrån. I faderns personakt antecknades mellan 1947-1967 endast hans barn utom äktenskapet som var trolovningsbarn eller arvsrättsförklarade. Övriga barn utom äktenskapet och barn inom äktenskapet antecknades inte.

1971 utfärdades anvisningar om att man retroaktivt skulle komplettera faderns personakt med uppgifter om barn i äktenskapet. Denna komplettering skulle göras med ledning av hustruns personakt och/eller församlingsboken där man var skriven. Ytterligare efterforskningar behövde inte göras för att säkerställa att allt fanns med.

 Så en dag kom det ett mejl från landsarkivet med de beställda personakterna. Jag ögnade igenom dem och såg vid första anblick inget märkvärdigt. Några av de yngsta barnen stod med och födelseuppgifterna stämde överens med de jag redan hade. Men, så såg jag plötsligt att bland barnen fanns ett nytt namn! En till syster till min morfar!? Flickan hette Elsa Birgitta och var född 1941-09-12. I parentes stod död. När då? tänkte jag. Aldrig hade jag eller min familj hört talas om detta barn. Kunde det vara ett skrivfel?

Som släktforskare får man ganska snabbt lära sig att det som sägs inom släkten inte alltid stämmer. Den största anledningen till att jag ifrågasatte uppgiften att morfar haft en till syster var för att det alltid hade pratats väldigt öppet om familjen. Hemma i bokhyllan har jag dessutom min morfars mors gamla konfirmationsbibel, där alla barn, barnbarn och ingifta finns nedskrivna med namn och födelsedatum. Ja, alla utom denna Birgitta...


Utdrag-ur-familjebibel.JPGUtdrag-ur-familjebibel.JPG

Uppslag i familjen Bäckströms bibel, som morfars mor Elsa fick vid konfirmationen 1911.
Här antecknades barn, barnbarn och ingifta släktingar.

Familjen Bäckström bodde trångt i en lägenhet på Nynäsplan i Gävle, två vuxna och tio barn. Det var knapert. Fadern Sven hade många olika ströarbeten under årens lopp och var bl.a. chaufför på bussen som gick fram och tillbaka till Forsbacka i Valbo. Av fattigvårdens handlingar framgår att familjen flera gånger ansökte och beviljades bidrag för att ha råd med mat, hyra m.m. På gården fanns ett trädgårdsland där man odlade egna grönsaker, och i burar födde man upp kaniner som senare skulle bli mat. Av skinnet som blev över gjorde Elsa handskar och mössor. Inget gick till spillo.

 

Min morfar föddes den 17 oktober 1937 och fick namnet Ulf Arnold. Hans mor Elsa hade då fött sammanlagt nio barn under 14 års äktenskap. Ulf blev tilltalsnamnet, och Arnold fick han som andranamn för att hedra en äldre bror som dött 1932 av diabetes, bara fem år gammal. Historien om Arnold har jag fått höra ända sedan jag var liten, och den känner i stort sett alla i släkten till. Även fast pojken inte är begravd på samma ställe som föräldrarna så valde man ändå att skriva in hans namn på deras gravsten i samband med att hans egen gravplats togs bort efter några år. Han finns dessutom inskriven i familjebibeln tillsammans med de andra barnen, och där finns ett  i anslutning till hans namn.

 

Vem var då Birgitta? Jag började leta, försökte hitta svar. Först en sökning i Sveriges Dödbok, men inget napp. Efter ytterligare några försök kunde jag konstatera att det saknades uppgifter under flera år från Gävles församlingar på 1940-talet. Kanske var det förklaringen. Eftersom jag hade ett födelsedatum började jag istället söka i kyrkoarkiven utifrån det. Originalet av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok 1941 fanns inte skannad och digitaliserad, så jag fick nöja mig med SCB:s utdrag. Efter en del bläddrande hittade jag ett barn med rätt namn och föräldrar, född som barn nr 264 det året! Det fanns en till syster!

 Elsa-fdelse-1941.jpgElsa-fdelse-1941.jpg


SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok, 1941.

Med tanke på att flickan stod som död på personakten började jag leta vidare i dödboken, också den i form av SCB:s utdrag. 1941 - inget napp. 1942 - samma. När jag öppnade året 1943 hade jag inga stora förhoppningar om att hitta henne, men så plötsligt fanns hon där, död 1943-11-17. Dödsorsaken: Bronchit. capillaris. Mongolismus. Med andra ord luftrörsinflammation till följd av mongolism, idag mer känt som Downs syndrom...

 

Jag var i chock. Hur kunde morfar inte ha berättat om detta? Jag var helt övertygad om att han skulle ha berättat om han visste något. Med morfar borta fick jag istället fråga andra släktingar om de kände till något. Jag ringde till syskonen Göran (f. 1931), Ulla (f. 1934) och Hans (f. 1935), men ingen visste något. Svaret jag fick var att det kunde ha funnits ett syskon till, men att det barnet i så fall var dödfött. Att barnet skulle ha bott hemma med de övriga i nästan två år verkade omöjligt, även om både födelsebok och dödbok uppgav föräldrahemmet som den adress hon var skriven på.

 
Elsa-dd-1943.jpgElsa-dd-1943.jpg


SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets dödbok, 1943.

Mina efterforskningar slutade inte där. Jag ville få fram hela sanningen. Antingen ljög alla om att de inte visste något, eller så hade barnet aldrig bott hemma. Jag tyckte ändå att någon borde ha känt till det, särskilt Göran som ju skulle fylla 12 år samma år som Birgitta gick bort, men icke. Istället tog jag kontakt med landstingsarkivet i Gävle. De förvarar bl.a. födelsejournaler för barn som är födda på sjukhuset i staden. Där fanns Birgitta med 1941, 3550 g tung och 53 cm lång. Hon inkom den 19/9 (födelsedagen) och utgick därifrån först den 1/10. Barnet har sneda ögon. Tar ofta fram tungan. Skriker ibl. omotiverat. Är med allra största säkerhet ett fall av mongolism.

 

Det förefaller som att Birgitta aldrig togs hem efter sin födelse den 19 september 1941. Hon blev kvar på sjukhuset på inrådan av läkaren. En typisk mongol med sneda ögon, sadelnäsa, stor tunga, ökad flexibilitet i lederna och misstänkt korta lillfingrar. Pat. fjällar kraftigt över hela kroppen. Därifrån flyttades hon i oktober till barnhemmet Lilla Källbäck. Det framgår av en liten blyertsanteckning som både jag och arkivarien först hade missat. Av handlingar från landstingsarkivet och stadsarkivet i Gävle framgår vidare att Birgitta hämtades till barnhemmet direkt från lasarettets medicinska avdelning. Orsaken: att hon på grund av sin sjukdom inte kan vårdas i föräldrahemmet. Läkaren ansåg att barnet behövde emottaga vård på grund av att det är mongoloid idioti samt även med hänsyn till familjens sociala fäste.

 

b2ap3_thumbnail_Lilla-Kllbck-oktober-1937.jpgb2ap3_thumbnail_Lilla-Kllbck-oktober-1937.jpg


Lilla Källbäck i Gävle byggdes 1922 som ett mödra- o
ch spädbarnshem. 1926 övertogs det av barnavårdsnämnden och drevs som barnhem fram till 1970-talet. Foto: Länsmuseet Gävleborg.

Jag letade vidare. Efter ytterligare förfrågningar hos landstingsarkivet visade det sig att Birgitta flyttades från Lilla Källbäck till Sinnesslöanstalten Karlsberg i Gävle hösten 1943. Hon var då ca två år gammal. Denna typ av hem kallades också för "idiotanstalter", och var uppförda i syfte att vårda och uppfostra "idioter". Gävle låg i framkant när det gällde att ge särskild vård till behövande barn, och hade bl.a. öppnat landets tredje sinnesslöskola 1874.

 

I Nordisk familjebok från 1910 kan man läsa vad som kännetecknade en idiot. Det var en okunnig och obildad person. En som är oförmögen att begripa eller lära något. En fåne eller en sinnesslö individ som är andesvag. Under begreppet "idioti" kan man vidare läsa: "[...] en medfödd eller i barndomen uppkommen ytterlig svaghet hos själsförmögenheterna, så att dessa icke utvecklas, utan kvarstå på en ståndpunkt, som motsvarar eller understiger den tidigare barnaålderns andliga nivå. I allmänhet kan det sägas, att verklig idioti icke blott beror på en afstannad utveckling af hjärnan och dess bark, utan har sin grund i sjukdomar under fosterlifvet eller den tidigaste barndomen, hvilka på ett bestående sätt skadat hjärnbarken."

 

I Gävle stads barnavårdsnämnds arkiv finns en ansökan till anstalten daterad den 29 september samma år, och bifogat finns åldersbetyg, läkarutlåtanden samt en ansvarsförbindelse där barnavårdsnämnden tar på sig att betala 150 kr/år för flickans vistelse på hemmet. Exakt när hon flyttades över till Karlsberg framgår inte av handlingarna, men jag visste sedan tidigare att hon dog redan i november samma år. Om dödsfallet finns inga särskilda handlingar från Karlsberg - det enda som tar upp saken är en liggare över de inskrivna barnen och där har man skrivit död.

 

Till slut fick jag alltså svar på vem Birgitta var och vad som hade hänt henne. Hon är ett tragiskt exempel på den syn man hade på vissa sjukdomar och utvecklingsstörningar förr i tiden, ja kanske till viss del även idag. Jag blev väldigt illa berörd. Till en början arg på föräldrarna, som så enkelt verkar ha lämnat kvar henne på sjukhuset och sedan åkt tillbaka hem och låtsats som att ingenting hade hänt. Aldrig berättat om det för sina andra barn, om lilla Birgitta som åkt till himmelen. Nu i efterhand ser jag det i ett annat ljus. Självklart måste händelsen ha satt sina spår i min morfars föräldrar, kanske mer än någon anade. Vem vet om Elsa grät sig till sömns i flera månader efteråt, eller om det var Birgittas öde som gjorde att Sven var så glad i spriten? Det var inte bara deras beslut att Birgitta skulle vårdas på barnhem, det var samhällets. Den tidens ideal. Kanske hade hon fått vara kvar hemma om det istället hade utspelat sig idag. Jag hoppas och tror det.

 

Man är inte död förrän man är bortglömd. Genom släktforskningen kan vi göra våra släktingar levande igen.

 

b2ap3_thumbnail_Elsa-och-Sven-Bckstrm.jpgb2ap3_thumbnail_Elsa-och-Sven-Bckstrm.jpg
 Min morfars föräldrar, Sven och Elsa Bäckström.

 

 

 

Lästips:

 

  • Statens offentliga utredningar 1949:11 - Betänkande om sinnesslövården
    (finns att ladda hem gratis här)
  • Öhman, Annica, Barnen från Källbäck, 2006.
Fortsätt läs mer
  3829 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
Så väldigt bra skrivet,Fredrik.Nej, man hade inte barn med funktionsstörning hemma då. Man fick rådet att glömma dem. Det var en i... Läs mer
onsdag, 05 november 2014 10:44
Fredrik Mejster
Tack, Chris! Så tragiskt att man hade den synen. De var ju bara barn.. Förhoppningsvis så har de flesta människor en helt annan sy... Läs mer
torsdag, 13 november 2014 02:46
3829 Träffar
2 Kommentarer

När släktforskningen får liv

Så var det äntligen dags! Nu på söndag den 19 oktober kl. 20.00 är det säsongsstart för TV-programmet "Allt för Sverige". Den nya säsongen är den fjärde i ordningen och visas som vanligt på SVT1 med Anders Lundin som programledare. Tio utvalda svensk-amerikaner med olika bakgrund kommer till Sverige med förhoppningar om att få lära sig mer om vårt land och sina svenska släktingar.

Tillsammans med deltagarna och programledaren slussas vi mellan olika platser i Sverige för att få veta mer om svensk kultur och kutym. Vackra naturlandskap varvas med historia och udda tävlingsgrenar. En efter en får deltagarna åka tillbaka till USA, bara en blir kvar och får priset - en släktträff med den svenska släkten.

Under våren 2014 fick jag beskedet att jag fått en av släktforskartjänsterna inför den kommande säsongen. Tillsammans med Leif Mörkfors, som fick huvudansvaret, skulle jag samla ihop det material som så småningom blev till en levande berättelse i TV. Redan innan jag satte igång förstod jag att det var ett enormt arbete, men det visade sig vara ännu större än jag trodde!

Den första månaden på mitt nya jobb ägnades åt att kontrollera att de som ansökt till programmet verkligen hade svenska anor. Programmet har en egen hemsida där man fyller i ett formulär med ett stort antal frågor, bl.a. kring vad man vet om den svenska släkten, och utifrån den informationen började jag mitt sökande. I vissa fall fanns det mycket upplysningar, men oftast var det ganska knapert. Vissa hade far- eller morföräldrar som emigrerat, andra hade en farfars farfars far som gjort samma sak 50 år tidigare. Varje fall var unikt och hade sin problematik.

En första gallring gjordes av de castingansvariga genom intervjuer på telefon och Skype. Därefter valdes ett 40-tal personer ut för att träffa castingteamet  i USA innan det slutgiltiga beskedet kom. Vid valet av deltagare var det i första hand deras personlighet som spelade in, men vi ville även ha personer med släkt från spännande (och nya) platser och med spännande släkthistorier.  

När deltagarna var valda började nästa del i arbetet, nämligen att generation för generation följa deras svenska emigrants släkt bakåt i Sverige och hitta spännande information. Både jag och Leif ville hitta det där lilla extra om varje person för att göra berättelserna mer levande, så det blev ett intensivt forskande, både i kyrkoarkiv och andra handlingar. Parallellt med det började vi också forska framåt i tiden för att hitta levande släktingar till en ev. släktträff. Eftersom vi inte visste vem som skulle vinna var vi tvungna att förbereda alla tio!

b2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpgb2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpg

Troy, John, George, Nick, Leslie, Courtney, Nate, Jennette, Katie och Amanda
- de tio deltagarna i fjärde säsongen av "Allt för Sverige
". (Foto: SVT)

Programmets kärna, som särskilt intresserar oss släktforskare, är de s.k. "skatterna", där deltagarna ensamma får åka iväg till sin svenska släkts hembygd och lära sig mer om hur livet var för dem innan de emigrerade. På en stubbe, sten eller annan upphöjning i naturen får deltagarna öppna en skattkista, vilken innehåller ett brev och ett urval av fotografier och andra dokument som kastar ljus över deras för länge sedan avlidna förfäder.

Det är spännande, lärorikt och känslosamt. Många tror kanske att det "bara är TV", och att man genom omtagning efter omtagning tvingat fram en tår eller två, men så är verkligen inte fallet.  Jag deltog även under inspelningarna och ansvarade då för de ovannämnda "skatterna". Till min förvåning blev flera av deltagarna mycket berörda av det de fick veta om sin släkt, och många gånger resulterade det i att även vi i inspelningsteamet fällde en tår - särskilt när deltagaren läste sitt brev högt. En av anledningarna till att det är så väldigt laddat är för att breven också anknyter till deltagaren och dennes livserfarenheter. Man kan t.ex. hitta likheter mellan deltagaren och någon av hans eller hennes förfäder. Det förstår man tyvärr inte alltid i TV, eftersom större delen av materialet har klippts bort.

I andra fall är tyngdpunkten i berättelsen istället varför deltagarnas släktingar valde att lämna Sverige. Genom kyrkböcker och andra källor kan man måla upp en bild av hur vissa levde i svår fattigdom och inte hade något annat val än att emigrera. I vissa fall kan man också hitta mer konkreta avtryck från deltagarnas förfäder, t.ex. genom brev som skickats från USA hem till Sverige.

Kanske handlar det i slutändan om att äntligen få en slags bekräftelse, både för sin egen skull och för sina närmaste borta i USA. Man har pratat i flera generationer om den svenska man eller kvinna som tog sitt pick och pack och lämnade Sverige, men man vet inget namn och inget om personens bakgrund.  Plötsligt får man allting svart på vitt och en av livets pusselbitar är på plats. I likhet med många adopterade, tror jag att amerikaner känner en viss rotlöshet. Till skillnad från oss i Sverige, som ofta kan följa vår släkt i flera generationer inom ett begränsat område, är alla mer eller mindre inflyttade till USA.

Jag kan redan nu utlova en väldigt spännande programserie med många intressanta släkthistorier! Hoppas ni tycker det är lika kul som oss att få följa med på de tio svensk-amerikanernas fantastiska resa. Vem vet - kanske är ni också en del av de berättelser som skildras i programmet och har gemensamma anor med deltagarna!!

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3488 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Daniel Johnsson
Självklart kommer man följa även den här säsongen! Det jag slogs av var att flera av deltagarnas svenska släktingar utvandrade så... Läs mer
måndag, 20 oktober 2014 10:49
Fredrik Mejster
Hej Daniel! Det är spridda skurar när det gäller emigrationsår, liksom närheten i släktskap mellan deltagaren och emigranten. Du h... Läs mer
torsdag, 13 november 2014 02:41
3488 Träffar
2 Kommentarer

Det kom ett mejl...

Forskning kring emigranter har länge varit det som intresserat mig mest. Att följa dem och deras familjer och se hur livet förändrades är fascinerande. Många lämnade ett hårt liv bakom sig - fyllt av fattigdom, svält och död. Andra åkte för att det utlovades lycka, frihet och gratis mark "over there". Oavsett vad orsaken var till att de lämnade Sverige så kan man ofta föreställa sig ett motiv när man bläddrar i de olika kyrkböckerna och ser födelse och död om vartannat.

Jag har väldigt många emigranter i min släkt. Min farfars två morbröder åkte runt 1906 och farmors pappa hade flera kusiner som reste några år tidigare. Morfars morfars fem syskon och morfars mormors två halvsyskon gjorde likadant. I de flesta fall har det gått att få fram vad som hände dem, men vissa är svårfunna, hur mycket jag än letat i både svenska och amerikanska arkiv har jag gått bet. Kanske bytte de namn när de kom fram, eller så dog de på överfarten. En annan släktforskare brukade alltid berätta om hennes släkts enda emigrant och hur hon förgäves försökt hitta honom i USA. Det visade sig till slut att han aldrig hade kommit iväg, utan hade ramlat ner i ett dike på vägen till hamnen och dött. Han fanns inskriven i grannförsamlingens död- och begravningsbok och hade alltså bara kommit några hundra meter på sin resa. Vilket öde.

För att öka chansen till att hitta de där försvunna emigranterna, eller snarare för att de ska hitta mig, har jag lagt ut mitt släktträd på flera hemsidor på nätet. Med lite tur söker någon släktforskare i andra änden efter sin svenska farfars far eller liknande och hittar mina uppgifter!

Precis så gick det till häromdagen. Jag fick ett mejl från en kvinna som letade efter sin farfars farfar Sven Jonsson som skulle vara född 1814 i Götene, en församling i gamla Skaraborgs län beläget mellan Mariestad och Skara. Just Götene ligger mig varmt om hjärtat eftersom en stor andel av mina anor på min farfars sida kommer just från den trakten. Där växte min pappa upp och där bor min farmor fortfarande. Det är heller inte särskilt stort, så börjar man forska på bredden inser man snabbt att man är mer eller mindre släkt med alla.

Födelseuppgifterna på kvinnans släkting Sven matchade de jag hade för en person i mitt släktträd. Han var född 1814-09-27 i Götene på ett torp under Backgården som hette Mullbrotorp. Föräldrarna var torparen Jonas Jonsson och Maria Svensdotter, och denna Maria var en syster till min farfars farfars farmors mor. Jag skickade tillbaka ett mejl och frågade om kvinnan hade några fler uppgifter som kunde bekräfta att det var denne Sven det handlade om. Till svar fick jag uppgifter om Svens son, Anders Johan Svensson, som skulle ha emigrerat 1882 med hustru och en son. Informationen var ny för mig eftersom jag inte följt upp min egen Sven tidigare, men det visade sig snart att det rörde sig om samma person. Vi var släkt! Avlägset visserligen, men ändå!

b2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPG

Götene kyrka uppfördes på 1100-talet. Här döptes kanske Sven Jonsson 1814. (Foto: Fredrik Mejster)

Eftersom familjen i USA inte hade alla uppgifter började jag leta vidare för att följa Sven genom hans liv. Där fanns mycket tragik. Hans far dog redan i oktober 1818, när Sven bara var fyra år gammal. Modern uppfostrade ensam Sven och hans äldre bror Johannes på det lilla torpet. Hon gifte aldrig om sig och dog på samma ställe 1840 till följd av ålderdom.

Som 18-åring flyttar Sven för första gången hemifrån och arbetar som dräng på granngården. De närmast följande åren bestod troligtvis av mycket hårt arbete. Han har tjänst hos flera hemmansbrukare i området och blir kvar ungefär ett år på varje ställe. Bl.a. vistas han en tid hos sin äldre bror Johannes, som nu har blivit torpare på Martorp i Husaby församling och skaffat familj.  Där träffar Sven sannolikt sin blivande hustru Anna Andersdotter, som var dotter till en annan torpare på Martorp. Det blir ett vinterbröllop som går av stapeln den 16 december 1845 och därefter följer en hel radda med barn - tio st!

Förhållandena i det lilla torpet var troligtvis inte de bästa för en barnfamilj - man kan tänka sig hur trångt, smutsigt och fattigt det måste ha varit. Bara fyra av barnen uppnådde vuxen ålder, de flesta dog i kikhosta eller mässlingen. Just därför såg kanske sönerna Anders Johan och August ingen anledning att vara kvar i Sverige, utan tog sina tillhörigheter och emigrerade i början på 1880-talet i hopp om ett bättre liv - bättre än det hårda torparliv som både deras far och farfar före dem kämpat med.  Av barnen blev Niklas och Eva Matilda de enda som stannade. Niklas tog över torpet när föräldrarna gick bort i slutet på 1800-talet och skaffade sig en hustru. Han var den enda som förde familjen vidare i Sverige - systern Eva Matilda dog 1906, ogift och utan barn.

b2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpgb2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpg

Torpet i Martorp som innehades av Sven Jonsson och sonen Niklas. (Foto: Mike Wedell)

Jag har nu fått kontakt med släktingar till både Anders Johan, August och Niklas. De flesta bor i USA, men några finns kvar i Sverige. Under de senaste dagarna har vi bytt bilder och berättelser med varandra och en vacker dag kanske jag får träffa dem alla här i Sverige. Oavsett om vi är nära släkt eller inte finns det fortfarande något som binder oss samman - och det är en häftig känsla tycker jag.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2531 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Åh vad roligt att få ett sådant mail! Det har jag också fått, ett par gånger, och jag blir lika glad varje gång. Internet är fanta... Läs mer
torsdag, 25 september 2014 17:10
Fredrik Mejster
Visst är det, Eva! Alltid lika roligt och oväntat! Jag är övertygad om att de tycker det är lika roligt på andra sidan havet - i ... Läs mer
torsdag, 25 september 2014 22:56
2531 Träffar
2 Kommentarer

Nya släktforskarresor

Nu är vi mer än halvvägs in i september och löven på träden har börjat få fina färger. Kallt är det väl inte direkt, men tidigt imorse tyckte jag att det hade varit skönt med ett par handskar. Det är höst och mörkt - och vad passar väl då bättre än att sitta inne med en kopp nybryggt kaffe och släktforska?

Hösten är på många sett en större omstart än vad nyåret är. Nu kommer man från en mycket längre ledighet (eller i mitt fall sommarjobb) och ska tillbaka i de gamla studievanorna igen. Pigg, glad och utvilad. Det är också nu som alla släktforskningskurser drar igång. Igår startade jag upp en nybörjarkurs på ett av studieförbunden här i Uppsala. Det var fyra nyfikna personer som kom fram och hälsade och berättade om sina förväntningar inför de kommande veckorna. Ingen hade släktforskat tidigare, men alla hade de sin egen personliga anledning till att sätta igång. Det var alltifrån funderingar kring var släktnamnet kommer ifrån till att man vill hitta sina emigrerade släktingar i USA.  En gång för många år sedan var det ju just så jag själv började mitt stora äventyr - den stora släktforskarresan!

Som vanligt var det flera tråkiga moment som skulle klaras av vid kursstarten. Man ska registrera sig, ladda ner program, aktivera abonnemang osv. Vi hade dessutom en hel del otur då internetleverantören hade problem och vi var därför utan internetuppkoppling. Det är först sådana gånger man inser hur beroende vi är av dagens teknik. Som tur var kunde jag ta internet från min mobiltelefon istället och föra över det till datorn för att visa några bilder med projektor. Alla var vi ivriga att sätta igång och börja gräva.

Ikväll startade jag upp nästa kurs, för fortsättare. Den kom till i våras efter att flera av de tidigare kursdeltagarna önskade mer studietid och tips. Resultatet blev ett program på nio veckor där vi utforskar några av de arkiv som finns utöver kyrkoarkiven -  skolbetyg, sjukjournaler, polisrapporter, lagfarter m.m. Någonstans mitt i kursen ska vi också göra ett besök på Landsarkivet i Uppsala för att få se alla handlingar på riktigt och känna doften av gammalt papper!

b2ap3_thumbnail_bild.JPGb2ap3_thumbnail_bild.JPG

Det är mycket som behövs när man ska börja släktforska idag. (Foto: Fredrik Mejster)

Det roligaste med att vara kursledare är att man får vara en del även i kursdeltagarnas släktresor. Man får följa de fattiga torparna på landsbygden och leta okända fäder i städerna, följa soldaternas fälttåg och emigranternas resor över havet. Man får en möjlighet att forska även på sådant som inte finns i ens egen släkt.

En kvinna på kursen har länge försökt hitta sin morfars far, men har hittills gått bet. Under nybörjarkursen i våras fick vi fram information om att morfars mor hade tagit livet av sig genom att dränka sig, och jag föreslog då att hon skulle höra med Landsarkivet i Göteborg om det fanns någon utredning kring dödsfallet. Kursen tog slut i maj och sedan dess hade jag inte hört något mer, men så ikväll fick jag höra fortsättningen. Det visade sig att polisen hade gjort en utredning och att det bland de åtta sidorna fanns både vittnesmål från anhöriga och ett avskedsbrev där kvinnan pekade ut den okände fadern! Ikväll började vi lite försiktigt att leta reda på honom och se vad som blivit av honom. Gifte han sig och skaffade familj? Blev han kvar i Sverige? Frågorna var många. Nyfiken som jag är - ja, det är väl alla släktforskare - kunde jag inte släppa mannen nu när jag kom hem, utan tittade lite till. Och lite till. Det får väl vara en liten hemlighet tills vidare, man vill ju för all del inte ta ifrån någon annan det där detektivarbetet som gör släktforskning så roligt. Jag avundas verkligen dem som precis ska börja med sin släktforskarresa och som har allt kvar att rota i. Inte för att jag på något sätt skulle vara "klar" med mitt eget, men det är något speciellt med att leta på de generationer som är allra närmast en själv och se hur berättelserna man hört som liten plötsligt får liv. Att släktforska är verkligen att resa i tiden.

 

 

Fortsätt läs mer
  2349 Träffar
  0 Kommentarer
2349 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
221 inlägg
Eva Johansson
191 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Camilla Eriksson
85 inlägg
Mats Ahlgren
45 inlägg
Helena Nordbäck
29 inlägg
Peter Sjölund
16 inlägg
Fredrik Mejster
13 inlägg
Gästbloggare
10 inlägg