Ibland finns den bara där, en sak, en sång eller något annat, som fångar intresset utan att det egentligen finns någon koppling till oss själva. Riktigt vad som gör att hjärnan fokuserar på just den signalen vet jag inte, men att det händer vet jag.

Vid en promenad på kyrkogården i Köpingsvik, Öland, så står den bara där. En udda gravsten, hög är den, en bra bit över två meter och svart, så svart den bara kan bli. En av sidorna innehåller en text och det är inte den mest vanliga.

----------------------------------------

Här vilar Änkan Anna Carlsson som föddes den 20 juli 1805 i Kläckeberga och som slutade sina dagar den 9 oktober 1866 i Borgholm.

O barn gråt ej för mig jag är ej dödblott sofver här. Jag tillhör gud ej eder nu. Han älskar mig hvi sörjer du?

Som hon levde så hon dog förtröstande på gud mägtige skaparen af denna jord och bad till honom att för hans heliga kärleks skull blifva upptagen i hans eviga rike.

Hon lemnat oss i detta land i rymden af den sköna strand. O gud till oss nu dig bebåda så att ditt ansigte i himlen vi få skåda.

Detta minne uppsatte hennes son Carl Otto Willbad Carlson, Sydney Australia 1888
------------------------------------------

Foto av författaren
Vad är det som gör att en änka från Borgholm får den största, tror jag, stenen på hela kyrkogården? Svaret kanske finns om vi tittar på sonen som 22 år efter mammans död ser till att det kommer ett minnesmärke.  Om den stora stenen står där mamman en gång begravdes, det vet jag inte, men kanske fanns det skuldkänslor eller ville sonen visa att det gått bra för honom.

Carl Otto, föddes 1835 i Pataholm, Ålems socken, på fastlandet nästan tvärs över Kalmarsund, blev som flera av sina bröder sjöman. Det sista spåret i kyrkböckerna är en notering om frejdebevis för att i Kalmar söka sig till sjömansyrket.  Riktigt vad som hände sedan vet jag inte, men 1863 stiger han iland i Sydney, Australien. Han hittar där en flicka som kom från Irland och de gifte sig 1865. I en handling rörande medborgarskap framgår det att han i början på 1870-talet är stevedore, ansvarig för lastningen på fartyg, men sen är det oklart vad han sysslar med. Att det går bra för honom är klart, för 1882 låter han uppföra ett fint hus, Carlson Terrace, och det finns kvar än i dag och räknas in bland de skyddsvärda husen, sett ur historisk synpunkt.

Sardaka (talk) 08:49, 26 April 2012 (UTC), CC BY 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by/3.0>, via Wikimedia Commons

Om han sedan återvänder till Öland vet jag inte, men att han tänker på sin mamma är klart, stenen finns ju som bevis på det. Hans pappa som dog sex år innan mamman vet jag inte vad han tyckte eller tänkte om, han borde ha begravts på samma kyrkogård.  Några av Carl Ottos syskon stannade på Öland, men en bror avled 1878, men efterlämnar ett antal barn, och en annan försvann ut ur böckerna före 1870. En syster flyttar till Stockholm och henne tappar jag bort 1856.  Systern Elisabeth finns i Alböke och där finns det kanske släkt kvar.

Runt sekelskiftet flyttar Carl Otto till en annan del av Sydney, och där bor han i Carlson House fram till sin död 1904.  Huset bebos av änkan och hans dotter med man och det finns en del beskrivet om det huset i källorna. Blir i mitten på 1920-talet barnhem och är det fram till 1980-talet.

Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0, By Linda Brainwood, no change

Att stora gravstenar var viktiga kan vi ju se i Köpingsvik, och vill du se den gravsten som står på den plats där Carl Otto vilar, så kan du titta på https://www.findagrave.com/memorial/149153661/carl-carlson , där den syns i all sin ståtlighet.

Carl Ottos dödsruna berättar inget om vad han sysslat med, men han var en respekterad medborgare och det finns uppslag att följa hans familj om man så vill. Du kan läsa mer på https://trove.nla.gov.au/newspaper/article/104918030

Hur började det här med släktforskning, det kan man fråga sig. Jag tänker mer på det personliga planet, inte rörelsen som helhet, och definitivt inte flera hundra år tillbaka. Eftersom alla inte släktforskar så måste det finnas något som lockar och drar, eller finns det ett hot någonstans i bakgrunden.  En del börjar tidigt och håller på så länge orken finns, andra börjar sent och återigen andra börjar och slutar ganska fort.  Finns det någon förklaring, eller är det bara tillfälligheter som styr alltihopa.

Jag kan berätta att för egen del så var det några brev som tände gnistan med släktforskningen. Jag var ganska tidigt intresserad av historia, men det föll mig aldrig in att sätta in mig själv i det historiska skeendet, eller rättare sagt min egen familj. Men när jag plockade med en del efterlämnade papper efter min bortgångne pappa så började intresset spira. Brev med uppgifter om för mig helt okända släktingar på andra sidan Atlanten och några svarsbrev, tydligen skickades det kopior till några anhöriga i Sverige så att alla fick veta som sades.

Fritt foto av Kurt Liebhaeuser på Unsplash

Det var nästan som att tända luntan på en kruttunna, varför hade jag aldrig funderat på var de fanns, släktingar som på något försvunnit i en dimma. Hur många fanns det, och hur var deras liv. Kunde jag hitta mer om det som hänt och hur gjorde man i så fall. Själv blev Rötters Anbytarforum min räddningsplanka och det känns nästan pinsamt att se de tafatta frågorna om det som idag upplevs, av mig, som självklarheter. Jag är så tacksam mot de som orkade svara och lärde mig grunderna, borde kanske gått en kurs, men det var inte aktuellt då.

Det är många gånger jag tänkt på hur det började och måste påminna mig om det när jag ser frågorna från andra, som nyligen startat sin släktforskarresa. Om tålamodet riskerar tryta så är det bara att gå tillbaka till Anbytarforum och läsa mina egna inlägg, bara det visar för mig hur fantastiskt värdefull  alla sparade meddelanden är. Lite skillnad mot de andra kanalerna som nyttjas idag, där frågor och svar försvinner i en rasande fart.

Det har varit bra att ha den där ryggsäcken kvar, med mina första tafatta försök, när det  kom in nya verktyg i släktforskningen. Vikten av att lära sig grunderna var ju så uppenbara och det visade inte minst den genetiska släktforskningen, som exploderade när de första DNA-testerna blev tillgängliga.  Det var nästan som att börja om, men skillnaden för mig var att nu fanns det inte några som kunde svara på de enkla frågorna. Vi var alla nybörjare och fick tillsammans bygga en ny kunskapsbas.

Att det finns mycket kunskap inom de olika delarna av släktforskning blir helt klart när jag besöker olika tillställningar där det finns ett personer eller föreningar som visar upp vad de själva kunnat åstadkomma. Det är fantastiskt att få se hur mycket kunskap det finns och ibland känner jag att jag är tillbaka vid mina brev, de som en gång tände gnistan.

Vad var det som tände ditt intresse och känner du som jag, att ju mer jag lär mig desto mer ser jag att det finns oändligt mycket kvar för mig att lära.

Det finns så många olika delar av släktforskning. Det kan handla om att leta långt tillbaka bland så gamla handlingar att det knappt går att se vad det står, och de faller isär om de inte hanteras rätt. Ibland får man inte ens se på dem, de kanske är fulla av mögel eller skadade på annat sätt att de är väl fördolda för alla, oavsett rang och utbildning.

Andra dokument kan upplevas gamla, men det behöver inte vara så långt bort i tiden ändå.  Och i motsatt ände till de riktigt gamla så kanske det är en träfflista baserat på ett DNA-test. Finns det något intressant att läsa, är det svaret på den svåra frågan om vem som är pappa eller kanske farfar. Oavsett vilket så har varje dokument, varje skriven rad, någon form av budskap som kan vara av intresse om det är rätt person som läser den. För andra kan det ses som rena skräpet, vare sig det mögligt eller en utskriven lista.

Fritt foto av Christa Dodoo på Unsplash

Själv hittade jag ett litet korrespondenskort, adresserat till min pappa med titel och allt. Såg viktigt ut och det var det också.  Det var från en uppsatt person, en distriktsöverlärare. Undrar hur man blir en sådan, kanske är det mycket utbildning och lång tjänst som ger den titeln. Texten på andra sidan såg nästan lite domedagslik ut. Det var ord som det sjöng kanslispråk om och det var nästan så jag rös när jag såg mitt eget namn handtextat bland de tryckta raderna. Det var nog inte så hemskt som det kunde se ut, det var en uppmaning till mina föräldrar att se till att jag inställde mig på min första skoldag, och vad min första lärares namn var. Det var inte undertecknat, men det stod med feta bokstäver Distriktöverlärare som den som kommunicerat budskapet.

För någon annan än mig, eller i bästa fall kanske något av mina efterlevande, så finns det inget värde i ett sådan kort. Men jag vet nu vilken dag jag började skolan, tack vare distriktsöverlärarens kort.  Tänk om det dyker upp om flera hundra år, och någon frågar sig vem det avsåg, då kanske jag blir upptäckt på nytt.  För visst är det så att vi letar spår efter våra förfäder, och varje liten information kan vara av intresse för att få fram en bild, en bild av hur det var när just den personen levde.  Undrar om jag ska stoppa ner kortet i mitt eget arkiv och om jag ska se till att det och andra hamnar hos någon arkivinstitution.  Blir kanske lite svårt att övertyga någon tjänsteman om vikten av information, men vem vet.

Nu är det kanske annat som ska sparas till eftervärlden, så att de som blir släktforskare i kommande generationer har något att leta efter och kanske glädjas åt. Men tänk om de bara letar i digitala register, vad händer då med mitt lilla kort, måste jag scanna in det och spara det på något sätt. Undrar om Arkiv Digital tar emot en scannad fil med alla mina papper, eller finns det ett bättre ställe att skicka filen till.

Vad tänker du spara undan till eftervärlden, alla bilder och alla små papperslappar, eller kanske fina diplom, har du någon plan?

Jag läser om hur ny teknik används för att registrera personer, i många fall i mindre smickrande sammanhang. Ansiktsigenkänning används för att hålla reda på vad folk gör och hålla oliktänkande under uppsikt. Ingen trevlig läsning, men det leder ändå tankarna till en annan användning, mycket trevligare och intressantare. För tänk om vi kunde lägga in alla de foton som finns och sedan sortera dem med hjälp av den senaste igenkänningstekniken.

När jag tittar i Rötters porträttfynd med över en kvarts miljon foton så blir det nästan övermäktigt. Hur ska jag kunna hitta något om de som jag söker efter. Jag vet ju knappast hur och var jag ska börja när jag sitter med en bunt foton, eller att album utan den minsta notering. Tänk om jag kunde få svar, det ser ut som det är samma personer på bilderna som finns under identifikation XYZ och några till. Vilken upplevelse det skulle vara. Och sedan finns det ju på fler ställen, fotografier av alla de olika slag.

Sitter och tittar i ett album som tillhör släkten. Lite avlägsen, men Hilma var syster med min frus mormors svåger,  så det finns en liten koppling. Hilma reste till Amerika, som många andra, i slutet på 1800-talet. Hon kom tillbaka till Sverige och den planerade återresan till Amerika blev aldrig av. Men det finns en del kvar från tiden i New York, och albumet är ett sådant. Det finns faktiskt en text på första sidan. Albumet är en gåva från Hilma och Anna Gustafson till vår Hilma.  Daterat december 1897, så då vet vi när albumet började användas. Finns en del amerikanska kort, syns ju på fotografens namn, och de är större än de vanliga porträttfotografierna vi annars ofta ser.

Men vilka var Hilma och Anna Gustafson, det finns inga uppgifter om ålder eller boende, mer än New York.  Mottagaren av albumet var född 1873 så jag förmodar att de andra två var ungefär lika gamla, men mer vet jag inte. Tänk om jag kunde läsa in korten och få förslag på vilka de kunde vara. Det finns några ansikten som liknar varandra, kan det var systrar eller råkar de som gav bort albumet bara ha samma efternamn. Var de gifta eller är kortet på en av dem med en man av senare årtal. Eller är det en bror och syster som jag ser på ett av korten. Det är inte ett bröllopskort, men vad kan det vara egentligen.  Titta på kortet och fundera själv på hur jag ska tolka just denna bild.

Foto i författarens ägo

Mycket kan vi göra med våra kort idag, färglägga och till och med få dem att röra sig, men vi kan inte höra vad de sa och vad de resonerade om när kortet togs. Vi får inte veta vad det var som gjorde att de gick till fotografen, vilka funderingar som låg bakom beslutet att betala en slant för en bild. Skulle bilden skickas hem för att visa hur snyggt man kunde klä sig, var det för att ge bort till kamrater som man umgicks med ett tag för att sedan skiljas från när man flyttade. Det fanns säkert lika många förklaringar och tankar som det finns kort, men inget av det kommer fram. Visst önskar jag mig att det funnits en liten dold bandspelare på varje kort, men när det nu inte gör det, så får vi använda vår egen fantasi och ge liv åt korten. Får någon hjälp får jag inte, alla är ju för länge sedan borta.

Vad gör du med dina gamla kort, finns de bara där är använder du dem till något?

Visst kan det bli lite rörigt ibland när man släktforskar, det kan saknas källor eller det kanske finns uppgifter som står mot varandra.  Att värdera sina källor är en viktig del och det är något som vi kan prata länge om. Exempelvis frågan vad en person egentligen hette, är ju en sådan. Är det namnet som prästen skrev i födelseboken, något av alla varianter som kan finnas i husförhörslängder eller är det dödboken som gäller.  Det finns olika sätt att se det på, och det finns säkert många olika åsikter om vilket som är rätt. Frågan är ju också hur stor betydelse det egentligen har, om det är någon som levde för länge sedan.

Lite mer om att värdera källor, och jag tänker på något som hände för inte så länge sedan. Jag talade med en bekant som funderade på en liten släktträff som han skulle på, och han hade då, mer för skojs skull, tagit fram lite uppgifter om en släktgren. Skulle jag kunna titta på resultatet och se om det fanns risk för feltolkningar, bara så där för skoj skull. En tanke som inte var så dum, kan vi se så här i efterhand. Det var ingen djup historia, men den var till stor del i närtid och det kan ha sina speciella problem.

Det som hände för riktigt länge sedan, kan vara svårt att spåra för det saknas många gånger källor, det som hänt några hundra år tillbaka från 1900-talets mitt kan vara så mycket lättare, om man har tillgång till de hjälpmedel som finns idag. Men hamnar vi närmare än så, kan det bli lite bekymmer, allt är ju inte tillgängligt, det finns regler och riktlinjer som ställer till det i vårt letande. Att det kan vara bra att alla inte kan se allt är klart, men ibland blir det lite väl svårt.

Nåväl, i det aktuella fallet så fanns det en del uppgifter från olika folkräkningar, SCB-utdrag och liknande när de vanliga kyrkböckerna inte räckte till. Det går att komma långt men det är inte alltid uppenbart vad som egentligen skett, det är något vi blir påminda om och här fanns det några fällor. Den man är gift med är inte alltid förälder till barnet som står i rullorna. Det är inte ens säkert att någon av föräldrarna är förälder. Att det inte framgår att adoption skett är en orsak, och det gav huvudbry i just detta fall. Att sedan två syskon är adopterade, och att de två sedan adopterar något av de barn som anges som deras, i nästa generation får också implikationer. Egentligen är ingen biologiskt släkt med någon, känns det som när vi försöker rita om det träd som såg enkelt ut.

Att det blir att leta i på andra ställen är kanske välbekant för de som hållit på ett tag, men inte för alla. Att bouppteckningar kan ge svar är bra att fundera, gäller bara att hitta dem och få fram uppgifterna. Att en personbild från Skatteverket kan ge ytterligare ledtrådar är bra, men inte allom bekant. Dessutom så stryker en person över just det jag vill veta, om det anses som uppgifter som är ömtåliga. Ibland är det bara ett tecken som är svart, ibland en hel rad. Ofta ganska lätt att förstå, men det ställer till det.

Fritt foto av Kristina Flour på Unsplash

Och när vi tillsammans, efter en del letande och funderande, sitter där med hans nya träd, så kommer nästa fundering. Ska jag berätta allt detta, det är ju inte som vi trodde det var, det är ett annat landskap som visar sig och vill alla veta detta. Det är ju ingen som frågat efter resultatet, alla verkar nöjda med att tro att det är som den första, felaktiga, bilden. En aktuell fråga, och frågan som ringer är ”Vem är jag att berätta något som ingen frågat efter”.  Visserligen har vi rätt att få veta uppgifter, men är det inte så att då ska behovet komma från individen, inte påprackas från någon annan. Inte en lätt fråga, den blir aktuell vid många olika tillfällen och svaret är inte givet, inte för mig i alla fall.

De etiska diskussioner som förekommer är en oerhört viktig del av släktforskningen, och det finns mycket kvar att göra. Behöver vi informera mer om det som kan komma fram, behöver vi hjälp att göra saker bättre och vem kan hjälpa oss med att dra i detta. Är det egentligen ett problem och ska vi försöka samlas om riktlinjer, inte tvingande men som rekommendationer?

Nu har jag hållit på med släktforskning och kommit så långt ut på mina grenar att jag är nöjd. Många trevliga och inspirerande tillfällen har gått åt, fast de kanske inte varit lika inspirerande för resten av familjen eftersom de påstår att de saknat mig långa stunder. Men nu ska det bli ändring, jag har lärt mig hur jag ska komma till ett avslut, så att jag kan hålla på med annat. Försöka hitta tillbaka till naturen, se allt nytt som hänt i omgivningarna under de senaste åren när datorn tagit all tid. Undrar om några av de jag träffade förr fortfarande finns kvar där ute i svängen någonstans. Fast de har kanske glömt att jag finns till, en slutsats som jag kan ha förståelse för, jag minns ju knappast vilka de var. De kanske ser annorlunda ut nuförtiden, tidens tand kanske tärt på dem.

Men som sagt, nu gäller det att hitta nytt. Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår, sjöngs det för länge sedan, av min generation, men det gäller fortfarande så nu ska det satsas. Varför sitta inne när det kan gå med automatik. Jag får höra att det borde jag förstått tidigare, men sitter man med näsan i gamla böcker så blir det svårt att se annat. Men, nu ni, nu har jag äntligen förstått.  Skriv din pappas namn och hela din släkt kommer, som genom ett trollslag fram ur dimmorna och omfamnar dig. Hoppas bara jag har rätt namn, men det får vi se. Som genom ett under dyker det upp färgglada, före detta svartvita foton, som till och med talar till mig, eller är det om mig.

Fritt foto av Joshua Kettle på Unsplash

Och jag ser vad jag missat tidigare, nu ser jag att jag är släkt med Beethoven, förstår varför jag inte fick en musikalisk gåva, den tog han hand om helt och jag fick kanske något annat. Han lämnade en bit av dövhetsgenen kvar i alla fall, tur för de som säljer hörapparat till mig. Vi ska kanske inte spekulera så mycket om vad man får och inte, det blir ju inte så stora bitar kvar av generna när de blandas och bryts ner på olika sätt för varje generation. Det är därför som man ska fiska i många dammar, sägs det, för att få mest för pengarna. Men jag vill bara ha svar på vilka alla mina femmänningar är, för de är svåra att hitta men ger samtidigt alla svar på frågorna. Det sas det på ett seminarium häromdagen, fast det var på engelska så jag kanske inte hängde med riktigt.

Men när jag tänker efter så kan det kanske vara skönt att kunna dra sig tillbaka åtminstone kortare stunder, för att leta. Svaren finns kanske inte hos alla kommersiella aktörer, som vill ha en slant för det ena och en annan slant för det andra. Fast en liten slant går det nog åt ändå, även om Riksarkivet är gratis så kostar min internetlina och min dator lite grann, och så kan jag väl slänga med lite Arkiv Digital också. Men om det gäller emigranter då, ja FamilySearch är gratis, men Ancestry har allt lite mer så det kanske får kosta. Men det blir billigare om jag beställer via släktforskarförbundet, eftersom jag är medlem i en släktforskarförening, så då ”spar” vi en slant som kan läggas på annat.

Känns som jag gått i en cirkel och är tillbaka, kanske dumt att bryta vanorna, saknar ju trots allt någon gubbe här och någon gumma där i trädet. Jag ångrar mig, jag kör ett tag till, hoppas vi syns på barrikaderna, eller är det djupt nere i ett arkiv kanske. Ha det så bra!

När vi håller på och letar oss bakåt bland våra släktingar så händer ganska ofta, åtminstone för mig, att det blir lite oklart om det är rätt person som jag hittar i äldre källor, alltså äldre än den jag har där jag vet att det är rätt person. Små ändringar kan ställa till det, och då krävs det lite extra kontroll och missar man så kan fara iväg hur som helst. Med de nyare verktygen, som kopplas till DNA, så finns ibland inbyggda algoritmer, som ska hjälpa till med att plocka fram sådana uppgifter som det borde vara. Ibland har de rätt, ibland blir det fel.

En gren som jag började titta på, efter att ha fått indikationer på att vi har ett släktskap någonstans, var nästan omöjlig att följa och sedan när jag jämförde med andra så blev det konstigt. Men det finns ju inga regler som är allenarådande, även om de flesta anser att en mamma som är 52 år ligger utanför det man bör räkna med, och är sedan pappan 82 år så hamnar man en bra bit bakåt i tiden för den generation som fanns innan. Och det stoppar inte där, när jag hittar födseln av pappan i ovan nämnda fall så kan jag se att hans höga ålder vid barnets födsel verkar ligga i generna. Hans som då är farfar till barnet med en 52-årig mamma och en 82-årig pappa är själv ett par dagar från att fylla 80 år, vid sonens födsel. Det blir rejäla hopp i generationerna om man jämför med andra i samma släkt.

Fritt foto av Donald Teel på Unsplash

Det är knappt att jag vågar följa den grenen bakåt en generation till, det blir ju långt tillbaka i tiden när farfar föds 162 år innan barnbarnet. Åtminstone om böckerna stämmer, det kan ju finnas något som döljer sig i skuggorna och som vi kanske aldrig får veta något om. Tänk att hade det varit jag som är barnbarnet skulle min farfar ha varit född 1786, då kan man tala om långa generationer.

Men alla har det ju inte så, det finns ju de som har någonstans runt 15–16 år mellan generationerna och finns det då några sådana i rad så blir det ganska många generationer under 100 år.  Och varken det ena eller det andra fallet finns det täckning för i redskapen algoritmer, och tur är väl kanske det, för då skulle det bli en verkligt stor avvikelse mellan högsta och lägsta värde.

Så hur vi än ser på det så måste vi gå tillbaka till de källor som finns och verkligen kontrollera själva, inte lita på det som något system försöker räkna ut eftersom variablerna är allt för okända.  Hur ser det ut bland dina släktingar, har du hittat några ytterligheter, när det gäller korta eller långa generationer.

Vet ni vem jag träffade häromdagen   Det kan ni förstås inte veta, men jag kan berätta lite grann om ett möte som inte sker varje dag. För även om pandemin är slut, så är det inte samma fart som innan den på alla fronter när det gäller större folksamlingar. Eller rättare sagt det är så jag upplever det, fast det kan kanske bero på att det är olika digitala möten både nu och då så det finns inte lika mycket tid att vara ute på olika ställen.

Genom tiderna har jag mött många olika människor, genom familjen, genom arbeten och genom olika sociala kontakter. Att släktforskningen har gett många olika kontakter, egentligen runt hela jordklotet även om det finns en del hål i Asien och lite andra platser. En del av de jag mött, har skett på andra sätt än rent fysiska och det är ju möjligt genom alla olika digitala lösningar. Det är egentligen bara en digital lösning som jag saknar och det är möjligheten att resa i tiden.

Tänk om jag kunde slå på min dator, trycka på rätt knappar och hamna på bänken bredvid min farfars farfar vid ett husförhör. Få höra vilka som var släkt med varandra och hur de upplevde vardagen och samtidigt hoppas att prästen inte skulle fråga om något ut Luthers katekes. Förhoppningsvis hade jag förstått vad de sa, fast kommer vi lite längre tillbaka i i tiden, fast då min morfars sida hade de kanske talat finska även om vi befann inom de gränser som idag utgör Sverige. Vilken upplevelse! Undrar bara hur jag skulle få med mig informationen tillbaka, fast hade jag bara min mobil kunde jag ju spela in allt, både röst och bild.

Fritt foto av k JRK IAI på Unsplash

Sedan får jag hoppas att jag kunde komma tillbaka till nutid, annars skulle jag ju inte kunna skriva ner det jag fått veta och föra den kunskapen vidare. Fast det skulle nog vara svårt att få så många att tro på de källhänvisningar som jag använde, ” besök på husförhör år 1812” eller något i den stilen. Det finns nog ingen ansvarig redaktör för någon skrift som accepterat den skrivningen. Risken är nog stor att jag placerat i någon form av skydd, för att inte framstå som helt konstig.

Men om jag hoppar över tidsresan till husförhör för länge sedan, så kändes det nästan som en tidsresa när jag träffade den första identifierade personen som fanns med på min första träfflista efter att jag gjort ett autosomalt DNA-test. Vi sammanstrålade strax efter att resultatet fanns tillgängligt, vi hade testat oss nästan samma dag, och vi kunde konstatera att vi inte förstod hur vi kunde vara på den listan. Att listan innehöll ett fåtal namn, till skillnad från dagens jättelistor, var naturligt, det fanns inte många som ens kände till att det gick att använda DNA.

Vi spenderade lite tid, efter första mötet, via telefon, sen skildes våra vägar. Men nu stod han där, och vi kände igen varandra trots att tiden tand påverkat oss båda. Och det kändes som en tidsresa, vi var tillbaka där vi slutat senast vi hördes, och inte heller nu kunde vi klara ut vilken av våra okända fäder i tidigare generationer som kunde ligga bakom vårt gemensamma DNA, trots all utveckling inom området genetisk genealogi, släktforskning med stöd av DNA. Men lite nya verktyg finns det så vi hamnar nog någonstans som femlingar eller kanske längre bak om vår gemensamma ana finns i släkttäta områden.

En tidsresa kan vara på många sätt, och visst är det en oerhörd förmån att kunna ta del av alla de källor som redan finns tillgängliga den digitala vägen. Och fler är det som kommer, nästan varje dag ser jag meddelanden från Arkiv Digital om att ny information finns inlagd, så att vi kan komma längre i vårt letande. Om det är bakåt, framåt eller åt sidan vi letar spelar egentligen ingen roll, vi får möjlighet till nya upplevelser hela tiden. Så visst är vi lyckligt lottade!

När det gäller släktforskning så betonas det från många håll att vi måste vara helt säkra på de uppgifter vi hittar och för in i de sammanställningar vi har, vare sig det är på papper, egen dator eller på någon nätbaserad tjänst. Och visst kan det bli väldigt fel om vi bara litar på en uppgift som vi får från någon annan, vare sig det är från en person eller från någon tjänst på nätet. Det kan ju bli hur tokigt som helst.

Och visst finns det utmaningar med detta, inte minst har våra kyrkboksskrivare utmanat oss. Födelsetider blandas lätt, ibland börjar det redan när prästen kommit hem från olika dopförrättningar och minnesanteckningar blandas ihop. Ibland, vilket jag tycker verkar vara den vanligaste felkällan är det när uppgifter ska flyttas mellan olika sidor eller olika böcker. Ibland slarvigt skrivna uppgifter som feltolkas, ibland verkar det vara någon form av synfel eftersom alla personer på en sida i en gammal bok plötsligt får förskjutna födelseuppgifter i nästa. En hel radda med namn har fått födelsedatum från personen ovanför eller nedanför i den gamla boken. Kanske var det inte synfel utan tullande på vinet, vad vet jag.

Fri bild av Ben Hershey på Unsplash

Men vi ser också att det ibland blir för noga med uppgifter och det syns inte minst bland de som tar till genetisk genealogi, eller släktforskning med DNA som det kallas på populärspråk. De företag som levererar tjänster och använder olika algoritmer, för det är ju ingen manuell kontroll av uppgifter i vanliga fall, försöker överträffa varandra med genom att bli mer exakta för varje år. Ibland är det bra, när det verkligen finns ett underlag att luta sig mot, men ibland blir det bara fel av alltihopa. Det finns, hos ganska många, en övertro på de uppgifter som presenteras. Att det som kallas ursprung eller etnicitet inte är så viktigt, det är mest ett marknadsföringstrix, vet allt fler. Men att de förslag som kommer från företagen om släktskap, skrivna med stora bokstäver, inte har någon egentlig bäring mot testresultatet verkar det som det behövs mer upplysning om. Dessutom så kan vi nog konstatera att när de presenterar ett resultat med decimaler, när det är ganska stor osäkerhet i vad som visas, så känner jag att det blir nästan komiskt.  Att det blir diskussioner om små förändringar i värden som presenteras och vi vet att det finns felmarginaler som är ganska stora, då finns det behov av mer upplysning.

Ett resultat av den kraftigt ökade mängden av DNA-tester är att vi måste förstå att även det som tidigare setts som säker information, nämligen våra olika kyrkböcker, också har ett större felkällor. Det är frapperande många uppgifter som vi ser nu i våra, som vi trodde kvalitetssäkra, träd som visar på felaktigheter. Och att då som jag hör från vissa, bara tro att det är uppgifter från de senaste 50 åren som är fel, det är nog att missbedöma situationen. Det är nog inte så att man var så helt kontrollerade av de sociala banden att inte snedsteg förekom. Men det är svårare att se de direkta felaktigheterna ju längre tillbaka vi går. Men med rätt användande av DNA-tester så kan vi öka säkerheten även bland de grenar som inte omfattas direkt av de tester som visar närtid.

Så alla de diskussioner som vi ser när vi tittar tillbaka på släktforskningen genom tiderna, med släktträd som byggdes för att visa adliga anor, med träd som togs fram mot en kostnad och där det inte fick finnas hål eller liknande, de diskussionerna är fortfarande lika aktuella. Nu har vi lite andra verktyg som kan hjälpa oss, men även stjälpa om vi inte är helt medvetna om vad det är vi ser.

Har du hittat många fel i din egen släkt, eller har du haft tur.

Häromdagen var jag i Hässleby, för att köpa lite ägg. Detta Hässleby ligger i närheten av Köpingsvik på Öland. Tittade mig omkring och funderade på hur det såg ut för 175 år sedan, i vilken del var det Hässleby 2 låg. Att kombinera äggköp med släktforskning må låta långsökt och om du undrar varför så förstår du säkert lite mer snart.

På kyrkogården i Köpingsvik finns ett hörn där man sparat gravstenar som är äldre och som någon tyckt vara intressanta.  En av dessa är en kalkstensplatta infogad i en lite större sten. Inte så lättläst och definitivt svår att fotografera utan en massa extrabelysning och sådant. Men jag kunde läsa och jag tycker det står: ”Här vilar hemmansägaren Olof Larsson från Hässleby född den 3 sept 1801 död den 3 feb 1832 och dess kära maka Maria Persdotter född 8 maj 1799 På hemvägen från kyrkan den 3 söndagen i advent blev hon uppsåteligen ihjälslagen 1848 av mördaren till denna missgärning”. Slutet kan vara lite annorlunda eftersom stenen är spräckt där.

eget foto av sten på Köpings(H) kyrkogård
En text som väcker intresse, vad är det som hänt. Först så kan vi se att Olof inte blev gammal och sedan fick Maria ett otäckt slut. Dödboken ger lite mer information: ”17 dec 1848. Maria Persdotter, änka efter Olof Larsson i Hessleby befanns den 3dje söndagen i advent på sin återgång ifrån Köpings kyrka till sin hemvist, bredvid vägen mellan Törneby vägskäl och Pinnekulla med ett förkrossat huvud på stället mördad. Rannsakning anställdes den 22/12 men den anklagade drängen Jonas Peter Andersson ifrån Klinta nekade till det begångna brottet”

Här har tydligtvis något hemskt hänt, Maria, som var född i Övra Wannborga, hade varit i kyrkan och på väg hem till son med familj, mött sitt öde. 3dje advent, undrar om det snöade den dagen eller om det var en pinande vind när hon försökte gå halvmilen hem. Hon mötte sitt öde och i dödboken finns en förmodad mördare nämnd. Jonas Peter Andersson från Klinta, som ligger nära kyrkan,  och 24 år gammal var nog inte en exemplarisk medborgare, hade säkert haft en del hyss för sig och det kanske var därför han gick till sjöss några år.

I dödboken står det att han  nekade till brotten, men det slutade inte där. Jag har inte läst domboken än, men jag ser att han skrivs in i Kalmar fängelse den 23 december 1848, anklagad för dråp. Där tycks han stanna till dess att han den 1 april 1850 avsändes till Långholmen. Texten i boken lyder:        ” Kungl Majts nådiga utslag den 27 februari 1850 dömer Andersson till allmänna straff och arbetsinrättningen å Långholmen för att där i enskilt rum förvarad och av vederbörande prästerskap förmanas till uppriktig bekännelse av det mot honom angivna dråp”   Så det hjälpte inte med hans nekande, något fällde honom.

Att komma till Långholmen var inte det lättaste, jag har tidigare nämnt om alla de pest och kolerafall som fanns vid den här tiden på fängelset. Jonas Peter klarade sig lite mer än ett år men sedan återfinns han i fängelsets dödbok den 21 maj 1851. Eftersom det finns en del otäckheter i texten så klarar vi kanske en till. Jonas Peters dödsorsak låter ovanligt väl beskriven när jag jämför med andra på sidorna runt hans. De skriver ”hjärtsäcksinflammation med stor utsöndring av lymfa och lungtuberkler”.  Inte den trevligaste texten med sådant ser det ut.

Hur det gick för Marias son eller för Jonas Peters syskon vet jag inte, förutom en syster som gjorde en klassresa, men det kan få vara något som kanske framtiden utvisar. Just nu räcker det med anteckningarna i böckerna och stenen på kyrkogården, tänk förresten att den finns kvar 175 år senare, det är inte alla som sparas så länge, för att försöka förstå det hela.  Och jag lär säkert bli påmind igen, för bättre grönsaker och ägg än i Hässleby är det svårt att hitta, så jag är nog där snart igen, får kanske hålla utkik när jag passerar platsen för det bestialiska mordet. Undrar om jag får se något eller någon som påminner oss om den tragiska händelsen.

Yrken och yrken, tänk vilken skillnad det kan vara genom på olika benämningar och hur vi ibland stämplar det ena bättre eller kanske oftare värre än det andra. Och när vi släktforskar så dyker det nog upp det ena efter det andra som vi kan fundera på hur de olika personerna som fanns bakom olika yrkeskategorier sågs då och hur vi ser på dem nu. Var det alltid så att olika yrkeskategorier alltid hamnade på samma ställe på samhällsstegen eller fanns det yrken som ”åkte hiss” under tidernas lopp. Det kanske det finns någon avhandling som kan svara på.  Har du sett något så kommentera gärna.

När jag tittar på några personer som dykt upp i släktforskningen så är det intressant med hur olika beskrivningar det finns om det som kan tyckas vara nära besläktat.  Nattmannen verkar inte vara något högstatusyrke. Att slakta och gälla hästar, skära ner självspillingar, föra bort självdöda djur och tömma latriner. Att dessutom vara skarprättaren behjälplig och begrava de som avrättats låter ju inte så trevligt. Att nattmannen inte hade någon given roll i samhället måste anses vara uppenbart. Och ändå fanns de där, de behövdes ju.

Nattmannen var skarprättaren behjälplig, och hur såg man då på skarprättaren. Ett yrke som tidvis tycks ha gått i arv från far till son, och jag läser om skarprättarsläkter. Kan det ha varit så att skarprättaren, genom sitt skrämmande yrke, ändå hade respekt på något sätt i samhället. Eller var det så att hela släkten hamnade utanför det vanliga samhället och att det inte fanns någon annan väg att överleva, än att arbeta inom yrket. Många tankar och funderingar, och jag tror det kan vara bra om jag hittar lite mer litteratur i ämnet.

Bilden av skarprättaren är kanske olika beroende på var vi bor och vilka referenser vi har. Jag tänker på två personer, släkt med varandra, som önskade få veta lite mer om sin bakgrund. De bor i Amerika och har koppling bakåt till Sverige.  De bar med sig berättelsen om den gamla kvinnan de hört om, hon som var great grandmother och som drack kaffe från fat och som inte lärt sig någon engelska förutom en hel radda av svordomar. Varifrån kom hon och varför var hon sådan. Det är kanske inte så lätt att koppla en persons uppträdande till släktbakgrund, men de var ändå intresserade.

Erkännande-DelaLika (CC BY-SA) Västmanlands läns museum digitaltmuseum id 0210210637694

När jag, faktiskt lite stolt över att ha hittat tillbaka en del i kvinnans släkt presenterade resultatet, så blev resultatet hos de två personerna helt olika. Den ena blev helt begeistrad och ville absolut veta mera om sin släkt, den andra svarade bara med tre ord: ”Kontakta aldrig mig”. Hur kan det bli så olika reaktioner, kan man undra sig. Jag tyckte det var jättespännande med att kunna visa på skarprättaren Werner Nilson Wallin som var verksam i Helsingborg från 1709 och några decennier. Att hans pappa börjat sin bana som nattman och sedan avancerat till skarprättare och att styvpappan Petter Bruun kom från en känd skånsk skarprättarfamilj gjorde inte saken sämre. Men har tyckte de två mottagarna av denna information helt olika. Hur hade du reagerat på den släktupplysningen.

Och för ett tag sedan så dök det upp en person i släktforskningen för min gode vän. Huddragaren Anders Andersson Stark i Lommaryd. Det var kanske inte det yrke som man stoltserar med på fina middagar, men det var ju något som måste göras. Och runt denne Anders finns det en liten rolig historia som jag hittade på Anbytarforum. Anders började som bisyssla att försälja speciella knutar slagna på trådar. Dessa knutar skulle skydda boskap för angrepp av vargar och han lyckades sälja en del för ganska bra belopp. Tyvärr kunde han inte fortsätta eftersom de löften han gett om skydd inte fungerade alls. Och häradsrätten gav honom en varning, men pengarna fick han behålla. Kanske pekar det på en entreprenörssjäl, som senare fått följa med till generationerna senare.  Allt hänger inte på yrket, oavsett vad dåtiden tyckte om det, det kan finnas drivkrafter som följer med och som senare utvecklas till något riktigt bra.

Rykande aktuellt ämne är hur nya upptäckter välter det som tidigare gällde. Och det är allt från nya arkeologiska upptäckter som kombineras med nya kunskaper om hur vi mäter förfluten tid och biologiska kunskaper om människokroppen och dess DNA. En del av dessa upptäckter publiceras i vetenskapliga tidskrifter och når många av oss genom att det skrivs om den i populärvetenskap, andra kommer oss till del via elektroniska media, inklusive vår svenska TV.

I veckan läste jag om nya fynd i östra Europa, forskarna kunde se på skelett som är flera tusen år gamla att de har skador och förslitningar som är typiska för de som ridit mycket på hästar. Enligt vad forskarna säger så är det de äldsta bevisen på ryttarkonsten. Att tidpunkten flyttas längre tillbaka än vad vi trott tidigare är inte bara spännande, det gör att vi måste till viss del skriva om historien. Kanske inte den viktigaste upptäckten, men en bland många som hela tiden lär oss nytt.

Och i en annan tidskrift påvisas nyheter om den befolkning som fanns före och under den senaste istiden. Isen bredde ut sig från norr och människorna fick flytta söderut för att överhuvudtaget överleva. Det som får mig att fundera lite extra är om vi verkligen kan säga när de första innevånarna fanns i det som nu är Norden. Fanns det en civilisation här uppe i norr, som sedan fick förflytta sig söderut. Ja, vem vet, några spår finns inte kvar, det såg isen till, men tanken kan ju få flyga.

För en tid sedan så skrevs det om nya metoder att räkna ut när träd växte, träd som sedan användes för att bygga både det ena och det andra.  Solaktiviteter kan utläsas från träden och vi vet genom olika källor när det förekommit olika typer av aktivitet. Att nu kunna se att träden som använts fälldes ett visst år för 1000 år sedan låter otänkbart, men nu kan vi.  Backspegeln blir hur klar som helst och vi slipper alla bråk om några hundra år hit och dit.  Att några uppförde bostäder på den amerikanska kontinenten för 1000 år sedan, med samma utseende som de finner bland vikingabygder gör det svårare och svårare att argumentera för att det inte gick att segla dit.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

På ett helt annat sätt aktualiserades återigen styrkan och faran med genetisk genealogi, släktforskning med hjälp av DNA. Uppdrag granskning i Sveriges Television kan klart visa hur tre halvsyskon inte har de fäder som det påståtts, utan att andra personer blivit pappor, helt utan egen vetskap eller godkännande. Tankarna flyger iväg, förstod läkaren som bröt mot alla regler att hans handlande skulle komma fram. Förstod han att han lurade inte bara män utan de barn som kom till när insemination utfördes på helt fel sätt och att dokumentation medvetet blev fel.

Att få veta att pappa inte var medveten om handlingen, att barnet inte fick information om vem som var pappa, hur kunde det ske och hur mycket av detta förekommer i andra sammanhang än de nu påvisade. En annan del av programmet visade på det som det talas ganska tyst om, donatorer som kan ha ända upp till hundratals barn, de flesta då omedvetna om alla de halvsyskon de har. Inte lär det bli lättare att släktforska i framtiden med dessa händelser.

Och så lite av en av mina käpphästar, hur gör vi med kunskap som vi får genom släktforskning, om andra personer. När vi hittar adoptionshandlingar, när vi genom DNA-matchningar ser mönster som inte stämmer eller genom andra fynd får veta hemligheter om andra människor. Berättar vi, håller vi tyst, är det allas rätt att få veta sin bakgrund som är det viktigaste, även när personen själv inte är intresserad eller vilka etiska kompasser bör vi använda. Svåra frågor som det talas ganska lite om.

Att jag, när jag letar efter en okänd förälder, oavsett i vilken generation det är, ber någon att testa sig, för min skull, talar vi då om det som kan komma fram. Hur berätta, om vi ska berätta, det som vi hittar när det inte varit klart för den testade vad som kan vänta. Svåra frågor som jag anser vi behöver lyfta mer, och inte bara propagera för att fiska i alla dammar, att få ut mest för pengarna och andra former av ganska ovidkommande propaganda. Att förbereda sig själv för svaret som kommer och att också förbereda andra på det som vi drar in dem in, är viktigt och något som vi måsta tala mer om.

Håller du med eller har du andra tankar, ju fler som tänker och tycker desto bättre blir det säkert  i framtiden.

Hur många gånger kan man berätta samma berättelse innan det räknas som en tråkig upprepning? Det kanske beror på vem som berättar, hur det berättas och i vilken sinnesstämning som mottagaren befinner sig. Men hur vet den som berättar det, ja det är inte lått att säga men kanske kan en bra regel vara att så länge ingen protesterar så kan man återkomma till den gamla berättelsen igen. Det kanske är som frågan om hur mycket ska man skriva ner om de källor man hittar när det är släktforskning på tapeten. Behövs alla hänvisningar till olika husförhörslängder för den som följer en statarfamilj som flyttar en gång om året i fyrtio år. Och ska utflyttnings och inflyttningsböcker citeras varje gång.  Det blir ju så många rader med källhänvisningar, och ännu fler med alla födslar och dödslar som ska med, i födelse, dop, död och begravningsböcker. Fast till skillnad från återberättande av samma historia så är ju varje källhänvisning kopplad till en unik händelse.

Men visst kan finnas stunder då det kan önskas att det räckte med att ange var femte källa, det blir så lättare då. Lättare att registrera och skriva in, men den dagen det inte stämmer så är det inte lika roligt för då kan det vara svårt att hitta var kedjan har brustit, ett fel har uppstått som ledde in på fel resultat i slutändan. Så det är bäst att ta slitet och göra det ordentligt. Även om det känns som upprepning och ganska meningslöst ibland.

Och när jag nu bestämt mig för att vara noggrann med mina källhänvisningar så kan jag kanske kan acceptera att berätta samma historia en gång till, jag har haft den uppe i någon, eller kanske några bloggar tidigare, men jag hoppas att du glömt den/dem. För när man gör en resa, som inte är första gången så dyker det upp minnen, minnen som kanske berör och ger upphov till tankar. Hur var det nu med det som hände på den plats man kommit till, finns det kanske nya rön eller är det på samma sätt som förra gången.

En resa om året, med hela familjen, går till Lofsdalen i Härjedalen. Det känns nästan som Grevinnan och betjänten på nyårsafton, samma procedur som förra året. Och samma kommentar till föreningen som varje år lägger ett bra evenemang just när jag är borta, tänk att de aldrig lär sig. Men det finns kanske fler som vill gå, så jag får acceptera det. Och samma tankar dyker upp igen, hur var det att åka från Lofsdalen för att söka lyckan på annan ort, att lämna den fattiga familjen och dra iväg.

Lofsdalen och Lofssjön, egen bild

Erik Lindblom gjorde det, utbildade sig till skräddare i Härnösand och reste till England där han så småningom gifte sig med skräddardottern, hon vars far hade ett stort skrädderi. Vilken framgångssaga för pojken, vars far inte gjort så mycket rätt för sin familj. Vad som hände sen vet en del, Erik blev en av de Three Lucky Swedes, som gjorde sig en enorm förmögenhet i Staden Nome i Alaska, där deras guldfyndighet la grunden till sen stora guldruschen. Erik placerade sina pengar och levde gott, även om han blev väldigt ensam på slutet av sitt liv, i Kalifornien.

Men hur var det för dem han lämnade, fick de del av rikedomen och hur blev deras liv.  Finns en del att berätta och de olika källorna ger ögonblicksbilder, en del hemska och andra ännu hemskare. Men av det ser och hör vi inget idag. Nu kan jag ta en promenad till det hus som Erik en gång bodde i, och beskåda utsikten över Lofssjön, som inte fanns på Eriks tid i den utsträckning den har idag, eftersom den tillkom under 1950-talet. Men miljön kan ändå ge vissa känslor, och kombinerar jag det med noteringar i källorna om hans fars hastiga bortgång, kommentarerna om brodern som kallas fånig och vansinnig i olika källor och mammans borttyning, så blir det en blandning av sött och salt.

Undrar hur Erik hade känt det om han kommit tillbaka nu, och sett vad som har hänt i det som då var den lilla väglösa byn med några få gårdar och som nu är ett eldorado för de som gillar skidåkning i en avslappnad miljö.  Det får jag aldrig veta, men med hjälp av släktforskning kan vi ändå skapa oss bilder, och dessutom förstå att allt var inte bättre förr, oavsett vad vissa säger om hur vi har det nu.

Vissa veckor är annorlunda än andra, och tur är väl det, tänk om det bara lunkade på. Men ibland kan det vara skönt med åtminstone lite lugn och ro, även om allt för sakta mak kanske inte är den bästa miljön för många av oss.

Nu ska det här handla om släktforskning, men ibland blir det svårt att koncentrera sig.  När det blir så mycket annat som kan ses som tidstjuvar så krävs det lite extra samling. Hantverkare som ska sätta in lite nytt i köket påkallar uppmärksamhet, fläkten har för stor motor för att på plats i den sluttande kupan ovanför spishällen. Krävs lite extra tänk och en del ändringar. Frysen visar på att det är -19 grader inne i den, men en vanlig termometer säger att det är 6–7 minusgrader. Inte det bästa, men vad gör man då. Som tur är, står en extra frys som väntar på transport till sydligare nejder, i förrådet. En liten flytt av det som kanske är mer halvfryst än helfryst får fixas.

Lite småstrul, men då är det skönt att ha släktforskningen att luta sig tillbaka mot. Grottande och grävande i källor, som inte tar för stor plats eller har fel temperatur, ger lite mer ro i själen, och samtidigt är det ju så att de försvinner inte.  Hinner jag inte titta i dag, så finns de säkert där i morgon.  Eller är det så, ska kanske vända på tankegången lite, det som inte syns idag kanske blir helt klart i morgon. Mitt letande efter drängen från Öland som försvinner, hittar honom inte där jag trodde, får nya spår efter ett samtal med några i en av många släktforskarföreningar. Nya sökvägar och lite idéer kommer fram och då kommer han fram ur dimmorna, i en dödbok som jag måste kontrollera om den inte tagits med i underlaget för den annars så fantastiska Sveriges Dödbok 8.

Urklipp ur Långholmens dödbok F/1, Riksarkivet

Jag funderar på hur det var att hamna i onåd hos rättvisan under 1800-talet.  Det verkar inte så mycket bevänt med den fysiska trevnaden på dåtidens fängelser och när sjukdomarna började härja så syns det i dödböckerna.  Letar i en dödbok från Långholmens Centralfängelse och hamnar på några sidor från 1853.  Koleran härjar och är det fem som dör samma dag, så är det sex eller ibland sju. Undrar hur de som grävde gravar hann med. Eller hur var det, visst användes det massgravar på de kyrkogårdar som användes för koleraoffer. Fast just den man som jag hittade dog av hjärtförlamning och lungsjukdom.  Kan undra var han begravdes, det får bli fortsättningen på letandet.

Men det fina med släktforskning är att det mitt bland alla sorger och besvär dyker upp små guldkorn. Mannen på Långholmen hade det inte roligt, men hans syster hittade en rik man och fick tydligtvis uppleva något annat än vad hon var van vid från hemmet. Så olika falla ödets lotter, en dör på Långholmen och en flyttar in på en herrgård. Så det blir två spår i mitt berättande dokument, även om det ena slutar abrupt så lever släkten vidare med många barn på det andra spåret.

På tal om olika spår, tänk vad skojigt det är när man DNA-släktforskar och det dyker upp nya spår eller händelser. Behöver inte röra sig om okända fäder och liknande utan lika spännande är det när ett Y-test, det som är på det raka fädernet, plötsligt får nya träffar. Ibland på det som kommer från arkeologiska utgrävningar, och då är det långt bort, eller från en okänd ana ganska nära i tid. Senaste dagarna så har en av de som jag följer fått nya uppgifter, och det som såg så tråkigt ut, utan några händelser, blir plötsligt betydligt mer levande. Just nu väntar vi på att det ska ske en uppdatering av FTDNAs nya funktion, Discover, som på ett jättefint sätt visar upp resultatet.  Så i slutet på denna vecka ska vi förhoppningsvis få se mer och då blir det till att läsa och försöka förstå alla kopplingar.

Under tiden jag väntar så finns det säkert någon ny upplevelse, hoppas bara det inte har med fläktar eller frysar att göra, utan att det blir något mer positivt. Ha en bra vecka!

För länge sedan, det kan ha olika betydelse, kanske mest beroende vilket sammanhang som uttrycket används i.  För oss som släktforskar kan det betyda förra seklet eller några sekler till och kanske ännu en bit. För de som har tagit till sig den del av DNA-testningen som tittar på de raka fädernes eller mödernelinjerna så kan det betyda flera tusen år.  Kanske kan vi läsa Karin Bojs bok och hamna femtiofyratusen år tillbaka, eller lyssna till nobelpristagaren Svante Pääbo och hamna riktigt långt tillbaka bland Denisovamänniskor eller neandertalare. Men kommer vi tillräckligt långt tillbaka så blir det nog inte släktforskning med födda, vigda, döda utan mer om vårt ursprung, vilket ju inte alls är fel.

Men för länge sedan kan också vara för betydligt kortare tidsrymd, det som hände förra året kan vara länge sedan för en del. Det kan vara svårt att förstå eller komma ihåg hur världen var för 12 månader sedan, visst kan det kännas som det var för länge sedan. En annan vinkel kan vara just den här bloggen som jag håller på att skriva, ja den skrivs ju nu och inte för länge sedan, men det är faktiskt blogg nummer 250, och vem kunde tro det för länge sedan när frågan kom om jag kunde skriva något, kanske inte varje vecka men lite då och då. Att det kanske kunde bli några gånger, till dess att orken tröt eller förrådet med idéer var tomt, var den förhärskande tanken då, men nu sitter jag här och funderar på hur det kunde bli så många.

Eget foto

En del som inte syns är de personliga kontakter som skapas, ett mail eller ett telefonsamtal. Det kan handla om allt från svar på mina frågor i någon blogg eller kopplingar till närliggande områden till de som jag skrivit om.  Alltid lika roligt och spännande och visst är det uppmuntrande. Men nu ska jag se framåt och fundera på hur det ska bli i framtiden.  Ska jag skriva lite till och kunna säga att det var ännu längre sedan jag startade än vad jag kan göra idag. Vi får se, kanske orken tryter och idéerna tar slut, samma konstaterande som när jag började och någon gång kommer jag dit också, men just nu önskar jag er alla goda släktforskarresultat och vi går ju mot ljusare tider.

Det finns frågor som jag tycker är vanliga från de som inte släktforskar, en del bra, andra kanske inte lika bra, eller åtminstone inte lika intressanta för mig. Frågor om antal släktingar, hur långt tillbaka i tiden jag kommit och den typen av kvantitetsfrågor är inte ovanliga. Sedan är det en lite mer filosofisk fråga, varför bryr du dig om de döda, är inte levande mer intressanta.

När det gäller frågan om hur långt jag kommit, så kan det finnas några bra svar där jag inte hör hela frågan utan kan börja prata om det som dykt upp långt härifrån. Att börja berätta om David, född 1877, som dyker upp som diamantletare i Sydafrika, när prästen skrivit Katarina församling i Stockholm på flyttattesten, tycker jag är ett bra svar på frågan om hur långt (bort) jag kommit. Är kanske inte det som frågeställaren förväntat sig, men jag har en bra historia att berätta.

Nu i dagarna så ser jag en diskussion om hur det var att hamna på Fiji, resan dit är ett frågetecken men det finns bevisligen personer som bor där idag med svenskklingande efternamn. De söker sina rötter och då kan vi ju säga att de kommit långt när en bouppteckning i Göteborg ger svaret på frågan. Det är 15 412 kilometer fågelvägen mellan Fiji och Göteborg och det kan ju tyckas vara tillräckligt långt. Fast det svaret kanske inte uppskattas av de som ställer frågan om hur långt. 😊

Fritt foto av Amy Humphries på Unsplash

Ett annat sätt att svara på hur långt tillbaka, då med betydelsen hur långt tillbaka i tiden jag kommit, kan vara att berätta om vad ett DNA-test på pappa eller mammalinjen kan ge. Det kanske inte är helt rättvist att använda begreppet släkting, men det kan i alla fall ge besked om kopplingar till de som levde för länge sedan. Om jag följer min mammalinje så hamnar jag kanske i en grottformation i Ungern eller på afrikanska västkusten för många tusen år sedan, och pappalinjen pekar på en person som levde för länge sedan i Tyskland. Kanske inte riktigt vad frågeställaren tänkt sig, men det är ju faktiskt på det sättet.

Att besvara frågan om varför jag finner de döda mer intresserade än de levande, så behöver ju det ena inte utesluta det andra. Att kunna sätta det liv vi lever idag i relation till hur det var, kan ju hjälpa oss att hantera situationer i det liv vi lever nu på ett annat sätt än om vi bara lever i nuet. Men det beror ju mest på vem jag är, vilka intressen som driver mig och det kanske är tur att alla inte har samma intresse. Tänk om alla Sverige skulle logga på Arkiv Digital eller Riksarkivet samtidigt, då skulle det säkert gå trögt och ingen av oss fick de svar vi letade efter. Med det sagt så tycker jag att vi kan bli fler som släktforskar, ju fler som letar desto roligare, och tänk vad styrelsen i Släktforskarförbundet skulle bli glada om medlemskurvan vänder upp rejält. För att inte tala om alla föreningsmänniskor, de skulle också jubla.

Nu drar jag mig tillbaka och grottar ner mig i några problem att hitta rätt information om några intressanta, för mig i alla fall, personer.  Ha det så bra, vare sig du släktforskar eller inte.

I dagens värld så är det mycket information som skapas digitalt och sparas digitalt.  Det finns inte en chans att få ha något i handen eller ställa/lägga i en hylla.  Det är ju verkligen bra om man tittar på miljöskäl och när det gäller att minimera behoven av utrymme, vare sig det är hemma eller annorstädes. Men samtidigt så kan det ge upphov till andra funderingar. Måste jag ta med datorn till sandstranden om jag vill läsa något när jag vilar i solstolen, helst då under ett parasoll med tanke på risken för skadlig solstrålning, med alla risker att någon sprätter upp ett sandmoln som fullständigt dränker min dator. Kanske lite väl drastiskt, men det kan ju hända.

När det gäller nytt material är det ju en sak, men vad ska jag göra med allt de som jag sparat. Ska jag katalogisera och kanske skriva lite sökord om varje nummer av tidskriften Swedish American Genealogist som ankommit till min bostad under ett antal år. Riktigt fint papper, stadigt omslag och intressanta artiklar, men hur ofta kommer jag att gå tillbaka till de fysiska exemplaren.  Känns ju inte heller rätt att bara skicka dyrgriparna till pappersåtervinning, för tänk om jag kommer på något.

Uppräkningen av intressanta tidskrifter kan fortsätta, men det blir liknande frågor vare sig det gamla nummer av Teknikens Värld eller Fototidningen. Hur mycket ska sparas, ska jag köpa en värstingscanner och spara allt i något moln någonstans. Det blir ju inte samma känsla att bläddra i molnet som att sitta med en härlig utgåva i handen och se hur tummade bladen är. Fast mina små noteringar som gjorts de syns ju om jag sparar ner mina egna exemplar och inte litar på att de finns på något bibliotek eller liknande

Och alla brev som snälla släktingar tyckt att jag ska spara på, det är ju så lätt för dem att peka på mitt släktforskarintresse och säga att det måste vara mitt ansvar att bevara dessa släktklenoder. Svepskäl för att göra sig av med breven och låta mig få hela ansvaret. Jag undrar om någon av dem någonsin kommer att fråga efter något av alla breven. Det verkar inte heller som någon annan är intresserad av breven om de inte är från någon känd person. Undrar om man kan lura något arkiv att ta emot kartongerna om man säger att kan kopplas till en kunglighet eller känd forskare.

Fritt foto av Iñaki del Olmo på Unsplash

Och tillsammans med breven har jag fått böcker av olika slag, en del ser fina ut och passar säkert som utsmyckning i en hylla, men var.  Jag har talat med olika aktörer på den antikvariska sidan, och nästan alla säger att de har problem, fast i en mycket större skala, att intresset för böcker minskar.  Att försöka bli bokhandlare via bokbörsen eller liknande kanaler känns inte så speciellt intressant, det finns ju mycket roligare saker att lägga ner den tid som finns på. Man kan ju hålla på släktforskning både med och utan DNA, vilket är mer givande. Kanske inte ur vinstsynpunkt, men alla andra aspekter.

Hur gör du med de saker som kan ses som ansamlingar av olika slag.  Har du några bra knep på hur jag ska hantera de allt större volymerna av material som måste tas om hand, men på vilket sätt.

Visst är det underbart att släktforska, åtminstone jag lär mig något nytt ganska ofta. En del är kanske inte så behövligt, det kanske är mer av sånt som ingen egentligen behöver veta, men det kan ju vara skoj ändå. Ibland dyker det upp sånt som kanske bara händer en gång, men vem vet om det händer en gång till, då kan det vara bra att komma ihåg förra gången. Fast jag undrar hur mycket onödigt vetande som jag orkar med, kan det bli så att det slår ut sådant som borde vara kvar i något hålrum i hjärnan. Det kanske framtiden får utvisa.

Under senare år har ju DNA-tekniken fått visst genomslag i släktforskningen och med den så kommer det funderingar hur vi ser ut och varför vi gör vissa saker. Kan det bero på våra gener och hur påverkar de oss. En del säger att det ger alla möjliga konstiga kopplingar under det att andra bara bortser från att vissa egenskaper kan föras vidare mellan generationer. Sen talar vi om gener och kromosomvisare på många sätt och ibland låter det som vi har en cell att förhålla oss till och inget annat. Jag kom då att tänka på hur det är med vårt DNA och våra celler. Tänk att största delen av vårt DNA får plats i en cell, en sån där pytteliten sak. Där ligger den hoprullad, trots att den ser ut som dubbelspiral, och kunde vi räta ut den så skulle varje cells DNA bli 20 meter långt. Tar vi sedan alla våra celler, och lägger den där 2metersbiten efter varandra så blir den totala längden lika långt som 660 resor till solen, och tillbaka. Det kan väl vara bra att veta.

Fritt foto av Krzysztof Gorowski på Unsplash

Andra saker som händer och sker vid släktforskning är att vi knyter ihop uppgifter från olika delar av vår värld. Inte bara genom att studera det som är betydligt mer omfattande än kyrkboksforskning, jag tänker på hur vi utvecklats på vår jord de senaste femtiotusen åren, där vi har svårt att hitta källor utan också andra enkla saker. Nyligen så letade jag efter en person som det fanns uppgifter om i Sverige, namn och födelsedatum var känt, och personen levde stora delar av sitt liv här , med full spårbarhet. Men första delen av personens liv fanns på andra sidan atlanten, och där gick det så bra. Spårbarheten var inte den bästa, delvis beroende på ett inte så ovanligt namn, men hur är det med stavningen där över. Hittade ingen född en dag i början på januari, fast det fanns register per dag. Nu kan det ju vara så att de fantastiska källorna i Sverige, där nästan allt kan spåras, skämmer bort oss så att vi tror att det ska vara lika bra även på andra ställen. Letade och letade, och till slut så kom träffen. Inte i januari, utan i maj månad,  den första dagen i maj. Och nu såg jag vad som hänt, i Sverige stod det att födseln var femte januari, men den var egentligen första maj. Den som skrev in uppgifterna vid flytten till Sverige, tänkte inte på att man i USA skriver Månad-Dag-År, utan läste det som vi är vana vid Dag-Månad-År. Tänk så lätt det blir fel.


Har du lärt dig några nya, kanske lite onödiga saker senaste tiden, som kan vara roligt att berätta om. Ta chansen och kommentera gärna!

Det är ingen tvekan om att döden betyder en del i släktforskningen.  Att den inträffar, på något sätt, vet alla och i de flesta fall så ger döden flera spår, på olika sätt.  Det finns ett antal fasta fält i släktforskningsprogrammen, vi föds och dör, så där ska det finnas uppgifter, åtminstone för de som inte fortfarande är i livet. Sen kan man fylla på andra uppgifter också, men det är uppslag som får vänta till en annan blogg.

Som sagt, det finns en del att hämta baserat på dödens inträffande. Vi får ibland veta i dödsnotisen när personen är född, föräldrar, syskon, maka barn och mycket annat. En bra hjälp att knyta rätt familj till rätt person. Sen kan man ju se andra saker också, den efterlevande partnern blir änka eller änkling samma dag som döden inträffar och visst kan det vara ett spår att följa i lite röriga husförhörslängder. Och annat som sker i samband med döden är ju bouppteckningen, om det nu finns något att förteckna. Förhoppningsvis finns bouppteckningen kvar och kan hittas genom att andra kanske indexerat längderna eller genom att själv bläddra, sida för sida i fysiska längder eller via de fotograferade sidor som finns åtkomliga via datorn.

Och det är lika bra att jag skriver det här också, kom ihåg bouppteckningar när du letar emigrerade personer, kanske finns de med i föräldrarnas eller ogifta syskons bouppteckningar.  Ett råd som gång på gång får ges när frågorna om var emigranterna tagit vägen, för det är ju inte alltid så att de behållit sina svenska namn eller att man vet vem de gift sig med, speciellt då för kvinnorna som byter efternamn.

Och det finns ju även andra spår av de som dött, allt finns kanske inte i böckerna, och det är de fysiska spår som finns. Från äldre tider ser vi runstenar och senare begravningsvapen sitta på väggarna i olika kyrkor och berätta om de som tillhörde den övre klassen i församlingen. På golvet i kyrkan kan det finnas gravhällar och utanför finns det gravstenar, som står i regn och rusk likväl som i solsken och minner om de som funnits tidigare. Det finns ju i hur många olika typer som helst, och på vissa ställen får de stå kvar, under det att på andra ställen tas de bort i rask takt.  En del fotograferas och bevaras, på ett papper eller i ett register som flera kan titta på.  Att släktforskarförbundet håller ihop gravstensinventeringen, som finns på Rötter, hoppas jag alla vet. Om den kyrkogård som du bor i närheten inte finns med i inventeringen, varför inte fundera på att ställa upp och göra en insats för att bevara gravar till eftervärlden.

En annan gravsten, samma släkt som i texten, egen bild

Just det där med att bevara gravstenar har ju många olika aspekter. En del har ingen, de eller deras efterlevande har valt andra former för begravningar och där finns inga markeringar att bevara. Andra har lämnat tillbaka äldre generationers gravplatser och då får ibland markeringarna finns kvar eller så tas de bort. För min egen del har det aktualiserats i dagarna, när det gäller en sten på min farfars sida. Gravrätten har jag, men i dagens anda av säkerhet så har det nu konstaterats att det kan finnas en risk för att stenen orsakar en olycka om någon trycker för hårt på den. Ska naturligtvis sättas fast, men den offert jag fått visar på en kostnad som är på bra många tusen. Ska den få stå kvar eller ska jag nöja mig med att den finns kvar i gravsteninventeringen, sparad där för framtida studerande av kommande generationer.

Vad tycker du jag ska göra, eller jag kanske ska fråga hur du gjort i samma situation.

Under en relativt kort tid lämnade en bra bit över en miljon svenskar fosterlandet för att söka nya vägar i andra länder.  Alla åkte inte till Amerikas Förenade Stater, men många var de. Att Sverige var ett fattigt land, med ganska stora skillnader i levnadsvillkor och rättvisor, det vet vi, men det är ändå nästan osannolikt att så många satsade allt och reste. De visste säkert att de aldrig skulle komma tillbaka om allt gick som det skulle. Nu var det inte så för alla, en del kom tillbaka för att de inte klarade av omställningen, andra kom hem med mycket pengar på fickan. Men de flesta blev kvar och återsåg aldrig hemlandet och alla släktingar de hade här.

När jag grottar i emigrantöden så blir det uppenbart hur oerhört många olika, intressante livsöden det finns.  En del är hur sorgliga som helst, andra är historier om hur fantastisk tur vissa hade. Det spänner över all tänkbara områden och händelser. Och det finns många källor att ösa ur. Vad säger vi om den fattige pojken från Lofsdalen som hoppade på båten i San Francisco, och först efter ett tag förstod att det var ett valfångstfartyg som skulle upp i närheten av nordpolen under ett halvår. Han rymde i Alaska och inte långt därefter hittade han så mycket guld att han blev en av de rikaste i Amerika.

Alla hade ju inte sån tur, de flesta råkade ut för andra öden. Och gick det inte så bra, så gick det inte att uppfylla löftet till de som stannade hemma i Sverige, de kunde inte komma efter när pengarna tjänats in, utan de fick vänta och vänta. Det finns så många berättelser om hur fru och barn väntade på Amerikabrevet, där innehållet skulle ta dem till det förlovade landet. Nedtecknade berättelser och väntan på att postiljonen skulle stanna till vid den lilla stugan, barnen som satt innanför fönstret och vaktade för att vara säkra på att någon tog emot brevet. Dagar blev till veckor till månader och år. I husförhörslängden står det på hustruns rad, maken vistas i Amerika, och det kunde det göra tills hon avled, många år efter hans avresa.

Fritt foto av Ferdinand Stöhr på Unsplash

Ett sparat brev, som aldrig skickades, kommer fram ur gömmorna. Där ser vi den lilla flickans förhoppning om att biljetterna nu kommit, att mamman och barnen ska börja sin resa till Göteborg. De ska resa över det stora havet och få se de mest fantastiska saker för att därefter få återse pappa i deras nya hus. Men brevet skickades aldrig, och något svar kom inte från andra sidan Atlanten. Efter lång väntan dödförklaras mannen och änkan kan gå vidare med sitt och barnens liv. Samtidigt sliter och släpar mannen med lågbetalda jobb, han vågar inte, eller kan inte skriva hem och berätta hur illa det går. Nu vet vi, genom de källor som finns att han levde länge, långt efter att han dödförklarats. Kanske drömde han om ett återseende ända fram till sin död, eller hade han förskjutit minnet av sina kära.

Det finns många öden, och ett där pengarna till biljetten kom fram och hustru och deras tre barn får anträda resan till en liten stad i mellanvästern. Det som verkade så lätt, bara sätta sig på en båt och åka blir en mardrömsresa, för de får lämna minstingen till havet. Och sedan en lång resa med tåg till den väntande pappan, utan att kunna komma i kontakt och berätta. Till slut är de framme vid det som ska bli deras nya hem och där möts de av beskedet att mannen avlidit några dagar tidigare. Hur klarar någon en sådan situation, när man inte ens kan språket eller vet något livet i den staden

I just det fallet gick det faktiskt bra, det är därför som det finns en berättelse från andra delar av familjen. Det är så intressant att få se breven som kom efter ett tag, hem till de som väntade, med både de hemska nyheterna men även de brev som sedan följde där utvecklingen beskrevs. En riktig skatt för de som har sådant kvar i släktgömmorna och kan visa upp än i dag. Det gick, trots allt, att överleva.

Har du intressant emigrantöden i din släkt? Tänk på att bevara dem och för dem vidare så att även framtida medlemmar av släkten kan få del av dem.