I äldre tid hände det ibland att man gifte sig med mer eller mindre avlägsna släktingar, i regel för att behålla gårdar och egendom inom släkten. Det fanns dock vissa släktskap som ingick under kategorin "förbjudna led", och ett av dessa var kusinskap. Sveriges rikes lag anno 1734 stadgade klart och tydligt att "Syskonebarn måge ej taga hvarannan til ächta; utan Konungen gifver ther lof til" (Giftermålsbalkens II kap, 3 §). Ett av de brudpar som erhöll kungligt tillstånd att ingå äktenskap var min farfars morfars farföräldrar, den nyligen myndige drängen Per Jönsson (1816-1874) och hans kusin, pigan Anna Catharina Andersdotter (1815-1864). Bröllopet hölls i april 1837 i Raus socken utanför Helsingborg, och hade föregåtts av lysning en månad tidigare, sedan brudparet "Såsom Syskonbarn hade [...] till sitt giftermål erhållit Kongl. Majts nådiga tillåtelse d. 10 Febr. 1837", som lysningsbokens formulering lyder. Det kungliga brevet finns ännu bevarat bland lysnings- och vigselbokens bilagor:

b2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpg

"Kong. Maj:t Vill, uppå af DomCapitlet i Lund gjord underdånig anmälan, härigenom i nåder tillåta syskonebarnen, Drängen Per Jönsson och Pigan Anna Andersdotter i Rå af Helsingborgs Pastorat, att med hvarandra ingå ägtenskap, så framt annat laga hinder, än omförmäldte deras skyldskap, dervid icke möter. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 10 Februarii 1837. Carl Johan.". Den 4 mars antecknade domkapitlet kort i protokollet att "Nådig tillåtelse att med hwarandra ägtenskap ingå har Kong. Maij:tt meddelat följande syskonebarn", och den 21 april gifte sig Per och Anna. 

b2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpg

Detta kusinäktenskap var dock bara toppen av ett isberg. De båda kusinernas släkter i Rönnebergs och Luggude härader hade nämligen flätats samman i över hundra år, och till slut blev det väldigt trassligt. Håll i er nu: brudgummens mormors bror Nils Jacobsson hade gift sig med Bengta Staffensdotter, vars faster hade varit gift med nämnde Nils Jacobssons far Jacob Assersson i första äktenskapet - Bengta Staffensdotter blev alltså svärdotter till sin fasters förste make. Jacob Asserssons dotter Kjerstina Jacobsdotter fick i sin tur tillsammans med Per Olsson dottern Pernilla Persdotter, som gifte sig med Jöns Staffensson, vars tidigare nämnda syster Bengta Staffensdotter alltså var gift med sin tillkommande svägerskas morbror. Kjerstina Jacobsdotters make Per Olsson hade dessutom från första äktenskapet dottern Hanna Persdotter, vars svärmor Catharina Henriksdotter var nästkusin med Kjerstina Jacobsdotters far Jacob Assersson - Hanna Persdotters styvmors far var alltså nästkusin med sin dotters styvdotters svärmor. Kjerstina Jacobsdotters dotter Pernilla Persdotter fick slutligen tillsammans med den tidigare nämnde Jöns Staffensson en son, Per Jönsson - alltså brudgummen som gifte sig med sin kusin 1837.

Släkten är värst, som man brukar säga?

För oss släktforskare finns en mängd olika arkiv och handlingar att söka i. En del av dessa är välbekanta för släktforskare, men sedan finns det mer okända guldgruvor. Om man släktforskar i Skåne är Folklivsarkivet en stor tillgång, särskilt deras manuskriptarkiv är väl värt en stunds sökning. Folklivsarkivet skriver själv på sin hemsida att manuskriptarkivet "....innehåller traditionsuppteckningar, intervjuer och svaren på de frågelistor som Folklivsarkivet sänder till sina fasta meddelare. [...] Manuskriptarkivet är sökbart via vår webdatabas. För närvarande är registret uppdelat på två databaser som kompletterar varandra". Ofta innehåller de gamla manuskripten allmänna berättelser om till exempel midsommarfirande, vidskepelse, matlagning eller dagligt liv, men man kan hitta både förfäder och släktingar, om man har tur. 

Jag har själv hittat uppgifter om släktingar och förfäder, bland annat min farmors farmors mormors syssling, guldsmeden Anders Engelbrekt Flinkenberg (1832-1899) i Simrishamn. År 1941 fick Folklivsarkivets meddelare besvara en frågelista om stadstraditioner, och då var det flera av Simrishamns äldre invånare som drog sig till minnes den gamle guldsmeden. Typografen Mårtensson hade mest att berätta:

"Flinkenberg var en guldsmed som var mycket originell. Han bodde uppe vid Bommen vid muséet i ett litet hus. Det var en riktig enstöring. Han handlade aldrig hos handlarna här i sta'n utan gick ut på landsbygden bara han skulle köpa den ringaste sak. Varför? Jo, för att förtjäna högst 1 à 2 öre på affären. Om nätterna brukade han sitta och spela kort med sig själv. En kvast hade han klätt ut till käring och så satt han och gav kort och spelade ut. En man sådan som Flinkenberg kunde givetvis inte undgå pojkarnas hån. - A. R. Flinkenberg, stövlar och galoscher, skrek pojkarna när han kom lunkandes på gatan. Men då blev han arg. Jag minns en gång ett skrattretande intermezzo. Uppe vid slakteriet låg en ria, och en dag kom Flinkenberg gående nedanför. På taket av Bengtssons torkria satt en murare och lagade taket, och när han fick syn på Flinkenberg hov han upp sin stämma och gol. - A. R. Flinkenberg - stövlar och galoscher, s-t-ö-v-l-a-r o-c-h g-a-l-o-s-c-h-e-r. Flinkenberg såg sig rådvill omkring och slutligen upptäckte han syndaren på taket, men nere på marken kunde han ju inte göra något, så han fick smälta förtreten och luffade vidare. Alla retades med Flinkenberg. Då han dog hade han inga arvingar, varför hans egendom blev danaarv".

Fru Hanna Ehrnberg berättade vidare att "Flinkenberg var en stor grov man och svart", och fröken Matilda Josefina Bengtsson inflikade att "Vi glyttar sprang alltid efter honom". Portvakten Ola Jönsson berättade att "Jag bodde mitt emot honom. Han gick långa vägar bara för att köpa snus. Han var klädd i en lång bonjour". Detta är några exempel på de uppgifter man kan hitta i de för släktforskare mindre kända guldgruvorna - i detta fall i Folklivsarkivets manuskriptarkiv.