Släkt, släktare, släktast

Är vi släkt eller tillhör vi samma släkt? Hur nära släkt är vi? Frågorna är centrala för alla släktforskare. Särskilt när våra forskningsmödor i kyrkoarkiv och andra handlingar kan konfronteras mot den naturvetenskapliga forskningens DNA-resultat. Och när traditionella föreställningar om vad släktskap innebär ställs mot nutidens människors krav på att själva få definiera sina släktrelationer.

Att »vara släkt« och att »tillhöra samma släkt« behöver inte betyda samma sak. »En släkt« kan definieras på många olika sätt. De flesta skulle nog mena att släktskap är förenat med blodsband och ju närmare blodsband desto mer släkt är man. De flesta av oss har dock säkert erfarenhet av att begreppet släkt använts utan att blodsband är inblandat.

För några år sedan var jag (tillsammans med mina barn, min syster och min mamma) inbjudna till en »släktträff« (inte familjeträff) där alla som härstammade från ett nu avlidet gift par var inbjudna. En grafisk stamtavla delades ut till alla deltagare och där fanns vi med på ett hörn eftersom min mamma är sambo med en son till det avlidna paret.

Vi hade alltså inga »blodsband« med några andra närvarande personer utan skälet till att vi var med var alltså min mammas samborelationen. För organisatörerna av tillställningen var det alltså helt självklart att inte bara bjuda in oss utan också rita in oss i stamtavlan. Liksom många andra med liknande relationer. Släkten definierades för det här tillfället, för släktträffen, precis som en »släkt« kan definieras för andra ändamål som t.ex. en släktpresentation.

Föreställningen om släktskap utan blodsband är förstås inte ett modernt fenomen. Det räcker med att gå tillbaka till äldre regler mot äktenskap i förbjudna led i Sverige. Eftersom äktenskapet innebar att makar enligt kyrkan blev ett (»De är inte längre två utan ett.« Matteus 19:5) ansåg man att s.k. »svågerlag« utgjorde äktenskapshinder. Idag utgör exempelvis olika slags svågerlag bl.a. grund för jäv.

01bildStatue AugustusKejsar Augustus, staty funnen 1863 i Villa Livia, Prima Porta, Rom. Wikimedia commons.Föreställningen att blodsband inte krävs för att man ska anse att släktskap föreligger är spridd genom mänsklighetens historia. Adoptioner är kanske det vanligaste sättet att etablera släktskap utan blodsband. En av historiens mest kända adoptioner är troligen Julius Cæsars adoption av (sin systerdotterson) Gaius Octavius Thurinus (63 f.v.t. – 14 e.v.t.) som då blev Gaius Julius Cæsar Octavianus, idag mer känd som kejsar Augustus. I det romerska systemet övergick den adopterade helt till adoptivfaderns släkt. Mer ovanlig är »polygynandri«, alltså att flera män och kvinnor är gifta med varandra, där barnen kan anses vara gemensamma oberoende av biologisk släktskap. Ett viktigt skäl för dessa konstruerade icke-biologiska släktskap är att barnen utför nödvändiga religiösa riter vid föräldrarnas död.

Ett annat märkligt exempel finns bland Nuer-folket i Sydsudan. Bland dessa kan äktenskap ingås på liknande sätt som hos oss mellan en man och en kvinna. Men om mannen avlider och änkan får barn (t.ex. genom omgifte eller genom att ha en älskare) räknas dessa barn som den avlidne mannens barn, trots att det inte finns några blodsband. Alltså på samma sätt som hos oss är det bland Nuer-folket, nämligen att mannen i äktenskapet presumeras vara far. Men hos Nuer-folket även då mannen är avliden. Fenomenet kallas av antropologer för »spökäktenskap«.

Det finns alltså exempel från vår egen och andra folks historia på att frånvaro av blodsband inte utgjort något hinder för att anses tillhöra samma släkt eller för att vara besläktade.

Epilog 1: Rubriken är i själva verket ett citat från minnet, och därmed med viss reservation för att det inte är korrekt, från en skämtteckning från en svensk dagstidning för många år sedan. Tidningsklippet har sedan länge förkommit och upprepade försök att hitta notisen har misslyckats. Tips om var teckningen kan återfinnas mottas med tacksamhet.

Epilog 2: Jag kommer inte att tynga mina bloggar med omfattande käll- och litteraturhänvisningar när uppgifterna lätt kan återfinnas i ett vanligt uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller svenska Wikipedia.

Källhänvisning: Bibelcitatet är från den senaste svenska översättningen som finns i SOU 2000:100: tidigare användes uttrycket »ett kött« istället för »ett«. Uppgifterna om nuer-folket är hämtade från sid. 216f i R. M. Keesing, Cultural anthropology. A contemporary perspective, andra upplagan 1981, Harcourt Brace College Publishers. LIBRIS-ID: 4478510. ISBN: 0-03-046296-7.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
4565 Träffar
0 Kommentarer

Att följa en anfader ut i krig

b2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpgb2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpg

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Daniel Johnsson, Vimmerby – som är pappa till bloggen Anforskning och ett bekant ansikte för de som är med i Facebookgruppen Släktforskning som han administrerar tillsammans med en handfull släktforskarkollegor. I det här blogginlägget får vi följa med en av hans anfäder ut i krigens Europa.

Idag är vi mer beresta än någonsin, så gott som varje år åker vi på någon längre resa, och inte allt för sällan till fjärran land. Synen vi har på våra förfäder, de som brukade jorden är att de sällan ens lämnade socknen de föddes i. Möjligen att de åkte på en marknad nästsocknes, och där träffade sitt livs kärlek. Men det fanns ändå de som kunde få se andra länder trots att de var födda i en fattig torparfamilj, och det var soldaten, eller knekten som han också kallades.

Att bli soldat var för många enda sättet att få ett litet torp och en bit jord att bruka för att kunna försörja sig och sin familj. Flera gånger per år träffades soldaterna i kompaniet vid kompanichefens hem för att exercera, det vill säga träna, öva strid och skjuta. Varje år hölls dessutom regementsmöte, vanligen på början av sommaren i maj eller juni. Regementsmötena höll på i två, tre veckor. Det var på dessa möten som man träffade andra soldater från många andra socknar, och när knekten sen kom hem så hade han mycket att berätta, både nyheter och skvaller. Det här var tiden före dagstidningarna blev vanliga, så alla lyssnade intresserat på vad knekten hade och berätta.

Vart tredje år var det generalmönstring. Det var här som soldatens hälsa och kondition kontrollerades, bedömdes han inte vara stridsduglig längre så fick han avsked. Samtidigt godkändes alla rekryter (nya soldater) och de skrevs då in i generalmönsterrullan. Mösterrullorna finns digitaliserade (avfotograferade) hos Arkiv Digital i färg och hos Riksarkivet i svartvitt.

Min morfars farmors farfar var Magnus (Måns) Månsson, född den 14 juli 1769 i Wrångtorpet i Vimmerby stadsförsamling. 1790 när han fyllde 21 år så gifte han sig den 7 april med pigan Greta Samuelsdotter från Applekullen. Men två månader tidigare hade han antagits som soldat vid Kungliga Kalmar Regemente.

Att Måns är soldat ser man i husförhörslängden, och han anges även vid barnens födsel vara soldat. Ibland kan man ha tur och soldatnumret är inskrivet i husförhörslängden, men allt som oftast saknas det. Man kan då göra en sökning i Centrala Soldatregistret:

Centrala soldatregistret

Och här hittar vi Måns, han tillhörde rote Släta nr 55, och Kalmar Regemente. Registret är inte komplett, så det förekommer ofta att man inte hittar sin soldat när man söker.

SoldatRegister

Hos Arkiv Digital får man upp de regementen som soldaterna tillhörde när man söker på en ort. Bodde man i Frödinge vilket Måns gjorde, så tillhörde man antingen Kalmar Regemente eller Smålands husarregemente.

Om rotenumret inte står i husförhörslängden och soldaten saknas i Centrala soldatregistret, så kan man använda sig av Grill som är ett bokverk från mitten på 1800-talet i fyra band. Grill finns digitaliserad hos Arkiv Digital (ej hos SVAR) så börja med att välja Arkivtyp Tryckt litteratur, dubbelklicka på Tryckt litteratur Sverige och välj GrillReg:1 (v792967.b10). Här ser vi att Frödinge socken finns i I:174, II:165 och IV:33.

Grill

I andra volymen sida 165 får vi träff, Släta 55. Detta förutsätter förstås att man vet vilken soldatrote torpet tillhörde. Som tur är så hade soldatroten oftast samma namn som huvudgården inom roten, i vårt fall Slätö. En soldatrote omfattade ungefär tre gårdar, medan en vanlig husförhörsrote omfattade som regel fler gårdar än tre.

Eftersom Måns blev antagen 1790, så bör generalmönsterrullan för 1793 vara den första som han finns med i, och efter lite bläddrande hittar vi honom på sida 77 (v60226.b83.s77):

MånsStorm

Vi får nu reda på en hel del. Numret 193 är Måns nr i Regementet, och 55 är hans nummer i det kompani han tillhörde. Genom att bläddra tillbaka till sidan 58 ser vi att Måns tillhörde Överste Löjtnants kompani, och att de detta år inledde generalmönstringen den 17 juni på Mariannelunds slätt.

Går vi tillbaka till sida 77, så kan vi se att Måns den 25 februari 1790 ersatte föregående soldat Carl Johansson Rosberg som dog den 2 november 1789. Måns har nu också tilldelats soldatnamnet Storm. Han är vid mönstringen 24 år och 3 månader, samt varit soldat i 3 år och 3 månader. Han är 5 fot och 7½ tum lång, gift samt smålänning.

Genom att vi nu har numren 193/55 är det lätt att i de följande generalmösterrullorna hitta Måns. Vid generalmönstringen 1806 var Måns kommenderad till Pommern (på grund av Pommerska kriget 1805–1807).

Den sista rullan som Måns förekommer i är den för år 1822 (v60231.b96). Han har då fyllt 53 år och varit soldat i hela 32 år. Längst ut till höger står en intressant anteckning: ”Får asked med anmälan till underhåll; bewistat 1808, 1809, 1813 och 1814 årens Fälttåg, tjent mycket wäl.”

MånsStorm2

Här får vi med andra ord reda på vilka fälttåg som Måns faktiskt deltog i. Jag beslöt nu att besöka biblioteket, och på den lokalhistoriska sektionen hittade jag två böcker; Kungliga Kalmar Regemente på Hultsfreds slätt 1685-1918 av Rune Frode, 1984 och Kungliga Norra Smålands Regementes Historia 1623-1973, 1973. Tack vare dessa böcker kunde jag nu få en mer detaljerad bild av Måns liv som soldat. Bland annat så var han:

1808 i maj månad på Gotland för att där möta upp ryska soldater som ockuperat ön. Måns tillsammans med de andra soldaterna lyckades i en snabb aktion och med beslutsamhet få ryssarna till vapenstillestånd, och kort därefter lämnade ryssarna Gotland. I slutet av Finska kriget var Måns med i operationerna i Västerbotten kring Sävar och Ratan, vilket var hösten 1809. 1813-1814 var regementet i norra Tyskland, där de marscherade förbi städer som Hamburg, Leipzig och Brüssel. Därefter hann Måns knappt hem till Småland innan det i juni 1814 var dags att marschera iväg mot Norge. Där skedde de sista stridigheterna för Måns och Kalmar Regemente den 6 augusti 1814 vid Rakkestads kyrka. Härefter var det slutkrigat för Måns. 1815 var största delen av Kalmar regemente kommenderad till att arbeta med grävandet av Göta kanal.

Så nog var han berest min morfars farmors farfar, även om han fick gå alla dessa mil till fots… Dessutom blev han far till tio barn och efter soldatlivet även kyrkväktare då han var både läs- och skrivkunnig.

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Daniel Johnssons blogg Anforskning.

Fortsätt läs mer
4220 Träffar
1 Kommentar

Knappast oviktig personhistoria

Knappast oviktig personhistoria

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Mikael Hoffsten. Han arbetar som ansvarig för Rötterbokhandeln och har även tagit fram böcker som Släktforskarens lilla faktabok ett och två och Svenskamerikaner (tillsammans med Ted Rosvall). Emellanåt skriver han även för Släkthistoriskt Forum och Rötter.

Vi människor har i alla tider på olika sätt uttryckt samhörighet med andra genom till exempel klädseln. Du kan uttrycka välstånd (dyra märkeskläder), politisk tillhörighet (t-shirt med Che Guevara), religion, släktband (exempelvis de skotska klanerna) eller visa vilket idrottslag du hejar på genom val av kläder. Det kunde också visa att man tillgodogjort sig kunskaper (civilingenjörsring) eller utfört någon prestation (simborgarmärke). Hur någon är klädd och utsmyckad kan säga ganska mycket om personen. Foton på släktingar kan därför ibland ge ytterligare informationen om personen i fråga.

När jag gick på gymnasiet i Huskvarna i början på 1980-talet var det väldigt inne att bära knappar med olika budskap – seriösa och oseriösa. Knapparna speglade ofta personens åsikter genom politiska budskap som ”Löntagarfonder helknäppt” och ”Avveckla kärnkraften men med förnuft”. Min favorit var nog knappen med texten ”Stoppa knapphysterin”.

Det här var inget nytt, för knappar (även kallat pin, rockslagsmärke eller badge), av olika slag har burits länge. Vanligt var att märket nålades fast i kavajslaget. De märken med en flera centimetrar lång nål, som idag upplevs som väldigt opraktiska, var främst avsedda för kavajen/rocken. Äldre märken var oftast mindre och av bättre kvalitet än senare tiders stora, massproducerade knappar.

Eftersom knapparna inte tog någon plats sparades de ofta undan i en burk eller på en märkessköld på väggen. Därför är det vanligt att de faktiskt finns bevarade. Vet man vem som ägt märkena kan man få en bild av denne som kanske inte varit möjlig annars.

Själv är jag något av en samlare och genom åren har jag samlat på mig märken från olika håll. Redan som liten tog jag tacksamt emot märken från äldre släktingar. Till skillnad från många andra barn var jag rädd om märkena – vilket jag är tacksam för i dag. I mina burkar i källaren har jag religiösa märken från frikyrkor, politiska märken – allt från Sveriges Kommunistiska Parti till Högerpartiet, från riksdagsval till folkomröstningar. Det finns minnesmärken från kungliga jubileer som tyder på att innehavaren var monarkist – ett märke från Republikanska Föreningen tyder på det motsatta. Idrottsmärken visar på de föreningar som ägaren varit aktiv i eller varit anhängare av. (Ofta är detta föreningar som inte längre existerar). Det är märken från hemvärnet, hembygdsföreningar, fackföreningar, intresseorganisationer och välgörenhetsorganisationer. Reklamknappar från bilföretag kan indikera på vilken bil som ägts (här är också det vanligt med nyckelringar till bilnycklarna). Märken med motiv från turistorter visar vart semesterresan bar av. Märken med artister visar till exempel vilken musik det lyssnades på.

Att få veta så mycket som möjligt om släktingar som inte längre är i livet är lite av ett pussel. Att titta bland ärvda knappar kan var en pusselbit bland många andra.

gymnastikklubb.jpggymnastikklubb.jpg

Bild: Falköpings 1:a Gymnastik-klubb 1895, ledare fanj. m.m. J.A. Ahlberg. Stående, från vänster: John Swedmark, Fr, Bohman, Gustav Andersson, en provisor, Sigurd Johanson, David Bohman, J.V. Ander, David Holmblad, Aron Holmblad, Elias Westlin, Torsten Haglund, Hjalmar Lundin och Knut Nilsson. Liggande från vänster: Primus Forss, Arvid Jakobson, John Tengbom och Karl Warenberg (Ahlbergs). Bildkälla: Falbygdens museum.

Fortsätt läs mer
3288 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskning – nationell och internationell

Släktforskning – nationell och internationell

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. I dag pratar vi om vårt globala arv, att framhålla det nationella ligger inte i tiden. Annat var det förr, då rasbiologiska idéer färgade flera forskningsområden. Inte minst släktforskningen.

I vårens proposition om kulturarvspolitik framhåller kulturministern att kulturarvet är globalt, summan av de materiella och immateriella värden och traditioner som skapats under årtusenden. Och självklart är det så. Men samtidigt finns det naturligtvis ett kulturarv som är kopplat till nationalstaten Sverige. I en proposition 1990 talade en tidigare kulturminister, Bengt Göransson, om ”det för en kulturnation självklara i att bevara minnet av sin utveckling”. I detta bevarande har släktforskningen en given roll genom de bilder av människor, miljöer och samhällsförhållanden som den förmedlar. På det sättet bidrar släktforskningen definitivt till det nationella kulturarvet. Att det inte har något att göra med nationalism eller med att främja något slags svenskhet eller nordiskhet är nog alla överens om idag. Men så har det inte alltid varit.

I en tidskriftsartikel för ungefär 100 år sedan skrev en Uppsalaprofessor att han betraktade släktforskning som en sant fosterländsk gärning. Det var den svenska rasbiologins centralgestalt, Herman Lundborg, som med hjälp av uppgifter i kyrkoböcker och mätningar av skallar ville bevisa olika rasers och individers över- eller underlägsenhet. De idéerna fanns det stöd för i Sveriges regering och riksdag ända in på 1930-talet, och en sammanslutning, Skandinaviska Släktstudiesamfundet bildades 1920 med ändamålet att bedriva nordisk släktforskning på biologisk grund.

Att de rasbiologiska idéerna inte dött ut får vi en antydan om i Klas Östergrens roman Twist från 2014. Östergren beskriver där en släktforskare i läsesalen på länsmuseet i Karlskrona, som säger sig ha som uppgift att ”kolla upp det genealogiska, åt familjer som vill veta att de är klara, att de inte har något skräp i släkten, orena låga raser”. Jag hoppas att detta är en rent litterär skapelse. Seriösa släktforskare låter sig självklart inte styras av vare sig nationalistiska, rasistiska eller andra syften. Med DNA:s inträde på släktforskningsarenan har ju också de föreställningar som låg till grund för det rasbiologiska tänkandet skjutits i sank, och vi har fått en fördjupad bild av mänsklighetens ursprung och spridning över världen och av sambanden mellan olika befolkningsgrupper. Det är en ödets ironi att detta som vi kallar genetisk genealogi har gett dödsstöten åt det som en gång kallades släktforskning på biologisk grund.

I en kulturnation bör alla ha rätt att söka sina rötter med de källor och metoder som står till buds. I Sverige ser vi inga problem med det. Men i Frankrike är DNA-tester förbjudna enligt en lag från 1994. Den lagen är grundad på rädslan för att en uppsjö av okända fäder ska avslöjas. Och kanske finns det större sådana risker i Frankrike än i andra länder. Men många franska medborgare vill i alla fall veta sanningen om sitt ursprung och då kringgår de förbundet genom att låta testa sig hos DNA-företag i andra länder. Kanske inspirerade av president Macrons engagemang för vetenskap och förnyelse har genealoger i Frankrike nu startat ett upprop mot 1994 års lag. Vi ska hoppas på framgång för det, inte bara av principiella skäl utan också därför att det faktiskt ligger i alla släktforskares intresse. För ju fler fransyskor och fransmän som testar sig, desto lättare blir det för släktforskare i andra länder att belägga eller upptäcka anor med anknytning till Frankrike. Här har vi väl en illustration så god som någon till att släktforskningen, med sin givna nationella förankring, i dag har en internationell dimension, långt ifrån alla fosterländska ideal.

Fortsätt läs mer
4805 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskardagar att längta till

Släktforskardagar att längta till

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Inger Gärdfors – ordförande i Hallands Släktforskarförening som står som värd för Släktforskardagarna i Halmstad. Här spanar hon in i framtiden och berättar om vad som väntar oss den 26-27 augusti.

b2ap3_thumbnail_Inger-Grdfors-2017.jpgb2ap3_thumbnail_Inger-Grdfors-2017.jpgHar du läst Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa” där han flyger på gåsen Akka över Sverige? Då minns du kanske att Halland inte fanns med på kartan.

Men nu finns Halland på kartan och jag tänkte göra en liten flygtur inne på Halmstad Arena under Släktforskardagarna 26-27 augusti 2017.

När jag kommer in i entrén tittar jag plötsligt ner på den fina vepan med uppmaningen att bygga mitt eget släktträd. Jag tror att jag ska följa uppmaningen och ta mig in i utställningshallarna. Jag får böja lite på nacken innan jag kommer in i den stora, ljusa C-hallen med befriande högt i tak. Vad ser jag? Jo, först naturligtvis Arkiv Digitals stora monter alldeles innanför dörrarna – Arkiv Digital som hjälpt och hjälper så många att hitta rätt i kyrkböckerna. Men där finns ju fler giganter! Där är Släktforskarförbundet, Riksarkivet och DIS, som också har mycket att visa. Och där finns andra föreningar från olika delar av landet.

Jag kanske ska ta en titt på Kungliga bibliotekets digitala tidningar? Och titta där, där finns ett stort antal tyska föreningar. Så spännande! Då kanske jag kan få hjälp att hitta någon släkting till min mormors mors syster, som arbetsutvandrade till Tyskland under senare delen av 1800-talet. Hoppas de talar svenska. Javisst ja, det ska ju vara en föreläsning just om hur man släktforskar i Tyskland – på svenska! Får inte missa den.

När jag tagit mig runt över montrarna i den stora salen blir jag lite sugen på en paus. Jag tar mig därför in i rummet bredvid, till B-hallen. Där finns påpassligt ett kafé. Så bra! Jag ser mig omkring och upptäcker att jag hamnat precis rätt om jag vill veta mer om Halland. Här finns både Hallands Släktforskarförening, ett antal hembygdsföreningar och Hallands Arkivförbund. En guldgruva.

Innan jag lämnar lokalen ser jag en av föreläsarna sitta vid ”signeringsbordet” alldeles nära utgången till föreläsningssalarna. Här sitter minsann Patrik Leonardsson och signerar några av sina böcker, sedan han just hållit en föreläsning om Halland och visat ett fantastiskt bildspel. Jag hör ivriga och entusiastiska kommentarer runt honom.

Föreläsning ja – vilken ska jag ta mig till? Eftersom temat är ”Väger till Västerhavet” borde många av föreläsningarna handla om vilken betydelse åarna haft och har i Halland. De har tjänat som färdvägar, gett vatten till kraftverken och utgjort grunden för industrier och många jordbruk. Det här blir inte lätt. Många måste också ha följt åarna när de tog sig till havet för att emigrera västerut. Vilken föreläsning ska jag välja? 33 olika möjligheter. Otroligt!

Jag har kommit på att jag måste flyga ett varv till genom båda utställningshallarna och sedan bestämma vad jag ska lyssna på. Mellan varven måste jag också göra ett besök i någon av de andra serveringarna och bara sitta och lyssna lite diskret till samtalen runt omkring. Plötsligt får jag ny inspiration.

Det är tur att jag kan vara här två hela dagar, så att jag kan ta till mig än mer. Och jag behöver inte förboka plats, eftersom jag sitter över de andras huvuden. Det kan nog bli ganska trångt på föreläsningarna, för det var många som köade i entrén – trots fyra kassor.

Av: Inger Gärdfors

Hemsidan för Släktforskardagarna 2017 hittar du på www.sfd2017.se.

Fortsätt läs mer
2779 Träffar
0 Kommentarer

På väg mot Sveriges Dödbok 7

På väg mot Sveriges Dödbok 7

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Anders Berg som är projektledare för Namn åt de döda. Här berättar han mer om projektet och om det flitiga arbete som ska mynna ut i en efterlängtad, sjunde version av Sveriges Dödbok.

b2ap3_thumbnail_Anders_Berg2.jpgb2ap3_thumbnail_Anders_Berg2.jpgDet var med viss bävan som jag i juli förra året tog över som projektledare för Namn åt de döda. Det hade inte gått ett år sedan Carl Szabad så sorgligt lämnat oss, och sitt skötebarn sedan många år. Carl hade lett arbetet med Sveriges Dödbok tillsammans med Anna-Lena Hultman fram till sex utgåvor och lagt grunden för arbetet med den sjunde. När så deras efterträdare Viktoria Jonasson tvingades hoppa av med kort varsel på grund av sitt ordinarie jobb halkade jag in i projektet. Jag befann mig på rätt plats vid rätt tid, kan man säga.

Namn åt de döda? Ja, det är ju projektet som så många släktforskare runt om i landet jobbat med på ideell basis under senare år. Först handlade det om att dataunderlagen för Sveriges Dödbok saknade namn och att dessa behövde letas fram manuellt i källorna. Nu till version 7 handlar det om att nyregistrera fullständiga uppgifter för alla döda under perioden 1860-1900. Främst gäller det namn och datum för dödsfallen från församlingarnas dödböcker, och födelse- och civilståndsdata från husförhörslängder och andra källor.

Det är verkligen givande att dagligen ha kontakt med alla dessa duktiga och trevliga släktforskare, över 450 mer eller mindre aktiva, enskilda forskare eller föreningar, som jobbar med att göra nästa dödbok möjlig. Varje dag skickar jag ut nya församlingar som adopterats, tar emot och kontrollerar församlingar som kommer in färdiga och bistår vid allehanda frågor om hur vi registrerar, eller hjälper till om några dataproblem uppstår.

Förhandsutgåva i november 2017

Det är ett synnerligen stort arbete som förbundet tagit på sig att utvidga dödboken tillbaka till 1860. Ganska snabbt visade det sig att tidsåtgången underskattats. I höstas var vi därför tvungna att revidera de ursprungliga planerna, och utgivningen delas upp så att en förhandsutgåva med ungefär 2/3 av det totala materialet ges ut i november i år. Slutdatum för att komma med i denna är 1 juli.

I dagsläget är ca 59 % av församlingarna klara, lite ojämnt fördelat över landet. Vissa län sticker ut, som Jämtland, som är helt klart, följt av Uppland, Södermanland, Västerbotten, Blekinge, Skåne, Västmanland och Örebro, alla med nära 80 % eller mer klart. Andra behöver fler aktiva registrerare, som Halland, Kalmar, Värmland och Norrbotten. Många föreningar har bidragit från sina egna register som ett underlag för registreringen.

Parallellt med nyregistreringen 1860-1900 sker också komplettering av ofullständigheter och fel i Sveriges Dödbok 6. Det görs också av våra volontärer, men det kommer även in väldigt många rättelser av användarna av förra dödboken. I samarbete med Riksarkivet lägger vi också till de nya dödsfallen fram till och med 2016.

Slutliga utgåvan i november 2018

Svårigheten att registrera detta material varierar en hel del. Församlingarna i våra större städer har väldigt många döda, inte minst på grund av barnadödligheten under andra halvan av 1800-talet. Andra svårigheter är brister i källorna, husförhörslängder kan saknas som i Stockholm, och därmed blir det omständligt att plocka fram viktiga uppgifter som födelseförsamling och när en förändring i civilståndet har skett. Uppgifter vi vant oss vid ska finnas på dödskivan.

Mycket fokus kommer att läggas på dessa problematiska församlingar under nästa fas i projektet. Målet är att ge ut den slutliga versionen av Sveriges Dödbok 1860-2017 i november 2018. Då ska vi vara så nära 100 % som bara tänkas kan!

Framtiden oviss

Huruvida Sveriges Dödbok får en fortsättning även efter 2018 står skrivet i stjärnorna. Visst vore det tänkbart att fortsätta längre tillbaka i tiden. Framåt tillkommer ständigt nya år av döda. Men andra projekt kan tänkas konkurrera.

I framtiden kommer nog publicering på nätet vara huvudalternativet, inte som skiva eller sticka. Bland fördelarna med det är att dödboken alltid kan hållas aktuell, och rättelser och tillägg direkt kan uppdateras och bli tillgängliga. En brasklapp dock. Om det moderna materialet kan ges ut på detta sätt återstår att se av upphovsrättsliga skäl.

Känslosamt arbete

Många upplever det som en rogivande, lugnande, ja till och med rolig sysselsättning att gå igenom en sockens dödbok och föra in namnen, åldrarna med mera på de döda. Man stänger ute världen och går in i sin uppgift. Men ibland går det inte att komma ifrån en känsla av sorg, och vördnad, för dessa människor som levde för ändå inte så länge sedan. Då måste man ta en paus och kanske skriva av sig sina tankar. Som när en deltagare fann en familj, som inom loppet av 14 dagar förlorade 5 av sina 6 barn i strypsjuka, numera känt som difteri. I dag hade dessa barn troligen klarat sig.

Jag ser vårt arbete med dödboken som ett sätt att hedra dessa människor, att ge dem en plats i historien, och tacka dem för deras arbete och slit, som banat väg för utvecklingen av vårt land och det samhälle vi har idag. Låt oss ta väl hand om deras arv.

Av: Anders Berg

Foto: Todd Heft

Läs mer om Namn åt de döda på projektets sida här på Rötter. Där kan du följa utvecklingen län för län och anmäla ditt intresse för att vara med.

 

Fortsätt läs mer
11121 Träffar
1 Kommentar

Historien går igen?

Historien går igen?

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström. De gör radioprogrammet Släktband i P1 och i det här inlägget funderar de kring hur historien verkar upprepa sig. "Saker vi tagit för självklara blir plötsligt ifrågasatta och måste försvaras igen. Det här är ett av skälen till varför det är så viktigt att leta i historien och förstå hur det blev som det blev", skriver de.

Det har hänt mycket sedan 2004 då vi sände vårt första Släktband. TV sänder flera program om släktforskning och det produceras också andra program, både i radio och TV, som berättar om vår historia. I dag finns det också flera tidningar om historia och släktforskning. Det är bra. Det speglar sannolikt ett ökande intresse för ämnet och lockar säkert fram ännu mer nyfikenhet.

När vi de första åren berättade om livsöden som släktforskare grävt fram ur arkiven blev reaktionerna oftast att ”det var hemskt förr!”. Man tyckte att det var förskräckligt med de hårda lagar som gällde och att samhället var trångsynt när det gällde till exempel kvinnors möjlighet till frihet, synen på straff och sexualitet, liksom kyrkans ofta hårda grepp om människors vardagsliv.

De senaste åren har vi märkt att reaktionerna efter våra program har förändrats. I dag är en vanlig kommentar ”det är ju precis som i dag!”.

När vi berättade om tolvåriga Margareta Andersdotter Djus från Dalarna som vid förra sekelskiftet skickades ensam över Atlanten, var det många som drog paralleller till dagens ensamkommande flyktingbarn. Och när vi i den senaste säsongen berättade om några fattiga människors kamp för tak över huvudet och om den hjälp de fick av frivilliga, så var det också många lyssnare som kände igen sig i dagens ideella hjälparbete.

Andra ämnen som gjort att lyssnare sett likheter med vår egen tid har handlat om arbetsvillkor. När vi berättade om farliga arbeten förr fick vi brev som beskrev otrygga arbetsförhållanden idag.  Programmet om förbjudna aborter i slutet av 1800-talet gav en del kommentarer om dagens abortdebatt. Och förra året berättade vi om hur Lidingö i början av 1700-talet blev ett stort flyktingläger, efter att ryssarna invaderat Åland. Även här gjorde sig nutiden påmind.

Vi har förstås grunnat över vad det kan bero på att reaktionerna förändrats på det här sättet. Varje säsong arbetar vi utifrån olika teman – kanske har valet av tema spelat roll? Eller så är det så att vi befinner oss vid en punkt i historien då det faktiskt är mycket som upprepar sig?

Vi lever i en konstig tid. Världen är sig inte lik och kanske är det i sådana tider som vi tenderar att oftare titta bakåt. Eller så är det faktiskt så att historien i någon mån upprepar sig, att vi kan känna igen oss fastän landskapet är alldeles nytt.

Vi människor brukar nog ofta se den historiska utvecklingen som en linje som pekar ständigt uppåt och framåt – gamla lagar och seder förändras, förbättras och moderniseras. Men sanningen är ju att historien inte rör sig så där rakt och enkelt. Den snor sig runt sin egen axel, krumbuktar sig och verkar emellanåt till och med gå baklänges. Saker vi tagit för självklara blir plötsligt ifrågasatta och måste försvaras igen.

Det här är ett av skälen till varför det är så viktigt att leta i historien och förstå hur det blev som det blev och vilka strider de tog, de som gick före oss.  Vi som gör Släktband är förstås bara en liten pusselbit som hjälper till att synliggöra de människoöden som släktforskare letat fram. Våra program bidrar i bästa fall till att göra vår gemensamma historia begriplig.

En levande historia är en bra vaccination för nutida galenskap.

Av: Gunilla Nordlund & Elisabeth Renström

Fortsätt läs mer
3277 Träffar
0 Kommentarer

Statistik – vad ska jag med det till?

Statistik – vad ska jag med det till?

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Mikael Hoffsten. Han arbetar som ansvarig för Rötterbokhandeln och har även tagit fram Släktforskarens lilla faktabok. För mindre än en vecka sedan kom uppföljaren, Släktforskarens lilla faktabok 2. Här förklarar Mikael varför statistik är något alla – inte minst släktforskare – kan ha nytta av.

Användning av statistiska uppgifter har i dag en dålig klang i mångas öron. Kanske inte så konstigt eftersom resultatet kan ha styrts av frågeställningen och vilka som har fått frågan (eller som har svarat). Man bör därför alltid ifrågasätta det som framkommer.

Det gäller även äldre uppgifter. Statistik från 1800-talet är sannolikt inte styrd via frågeställningen på samma sätt som ofta är fallet i dag, men det finns andra fallgropar. Förr fanns exempelvis inte samma kunskap som i dag om vilka sjukdomar folk dog av. Så även gamla ”hederliga” uppgifter måste ifrågasättas.

Vad har då statistik med släktforskning att göra? Kanske mer än vad man tror. Det går knappast att hitta några släktingar i statistiska tabeller, men det går att pussla ihop förfädernas vardag om man tar sig tid att läsa siffrorna. Släktforskning går ju inte bara ut på att hitta släktingar och skriva in födelse- och dödsdatum i ett släktträd. Ofta vill man veta betydligt mer om dem än vad de hette och när de levde.

Redan 1749 skapades Tabellverket, det som i dag heter Statistiska Centralbyrån (SCB). Den mängd av uppgifter som samlades in publicerades så småningom i tryckta årsböcker och dessa är en guldgruva för statistiskt intresserade. Här kommer anknytningen till släktforskningen in. Sida upp och sida ner finns tabeller över det mesta mellan himmel och jord. Med åren sväller innehållet i dessa årsböcker rejält och problemet tycks ha varit att sovra bland uppgifterna för att få plats med dem i årsboken.

Vad kan man läsa ut? Hur mycket som helst. Här följer några exempel:

  • Dog flera barn i din släkt runt sekelskiftet 1800 var det sannolikt så att svält spelade in. Enligt statistiken var skördarna då de sämsta som uppmätts.
  • Har du en fader okänd i släktträdet kan det vara intressant att veta hur vanligt det var vid just den tidpunkten och i just den delen av landet.
  • Emigration – flyttade dina släktingar på grund av svält? Se skördestatistiken. Eller var det kanske av religiösa skäl? Även här kan statistiken ge ledtrådar. Det går bland annat att läsa ut hur många som döptes och konfirmerades. Med lite baklängesräkning går det att bilda sig en uppfattning om hur många som valt att ställa sig utanför den svenska statskyrkan.
  • Var din släktning välbärgad eller fattig, och hur hade han eller hon det ställt i vardagen? Se statistik över vad olika varor kostade och vad olika yrkesgrupper tjänade. Inflation – vad var pengarna värda?
  • Brott och straff – vad dömdes man för och hur vanligt var det att man dömdes för olika brott?

Genom att använda sig av, och pussla ihop, statistiska uppgifter kan man få fram en bild av släktingarnas liv och leverne som man annars kanske hade gått miste om. Fotografikonsten går inte mer än 150 år tillbaka i tiden, men genom andra uppgifter kan vi få en ”bild” av våra släktingar även om vi inte kan se deras ansikten.

Gräv i statistikens värld – det lönar sig säkert!

Av: Mikael Hoffsten

Fortsätt läs mer
Taggad i:
2859 Träffar
1 Kommentar

En släktforskargemenskap för alla

En släktforskargemenskap för alla

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Jojje Lintrup. Han arbetar som redaktör för Wiki-Rötter och har länge brunnit för att fler personer med rötter i andra länder ska kunna söka och finna sina anor. Här berättar han om bakgrunden till sitt starka engagemang.

b2ap3_thumbnail_jojje.jpgb2ap3_thumbnail_jojje.jpgFör ett par veckor sedan blev vi över tio miljoner invånare i Sverige. "Tvåsiffrigt", skrev en glad reporter, och lade ut en statistisk kurva med befolkningsutvecklingen i Sverige, miljon för miljon. "Vi växer!" skrev en annan, och glömde alldeles bort att svenskarna blir fler tack vare invandringen.

Andelen invandrade personer i Sverige ligger kring 16-18 procent, det vill säga cirka en femtedel av befolkningen. Men den senaste tidens invandring har hållit på sedan arbetskraftsinvandringen på 60-talet, och de som invandrade då har både fått barn, barnbarn och barnbarns barn. Statistiken hänger dock inte riktigt med där, så alla som har två svenskfödda föräldrar räknas som "helsvenskar". Hur många svenskar med invandraranor som lever i landet är således inte känt... Gissningsvis en fjärdedel av befolkningen, minst!

Andelen växer naturligtvis, och även om en stor del av dem har en mer eller mindre betydande del invandraranor, så kommer de givetvis inte att kunna söka efter dessa i våra kyrkböcker och våra arkiv. Inte nu, eller i framtiden.

Detta syns tydligt när vi släktforskare träffas på möten och på släktforskardagar. Bleka anleten vart man än vänder blicken... När mötet så avslutas, så går man ut i den med kulörta verkligheten på gatan utanför. Skillnaden är slående.

Varför är det nu så? Varför får vi inga medlemmar i våra föreningar med anor i utomnordiska länder? De måste väl vara lika intresserade av sina förfäder som vi... I alla fall så hör man människor från alla världens hörn stolt berätta om sina förfäder och sin historia, när man nu råkar konversera om det. Förklaringen är enkel, de har inget att hämta hos oss.

Vi själva är måna om att anskaffa alla möjliga och omöjliga resurser, för att underlätta vår egen släktforskning. Vi lägger ner stor möda och mycket pengar på det dessutom, och har skapat enorma möjligheter för oss själva att kunna sitta i kalsongerna hemma i köket med tillgång till allt. Vill vi, så knäcker vi en stor släktgren i fem generationer på en kväll! "Piece of cake!"

Annat är det med grannen. Han får vara glad om han kan få reda på vad farmors far hette, och var han bodde. Och om någon inte skriver ner dessa uppgifter nu, medan någon kan läsa det gamla språket, är även dessa uppgifter mer eller mindre förlorade för de generationer som följer. De kanske råkar ut för det jag redan råkat ut för, som är anledningen till att jag engagerat mig i frågan och skriver denna blogg.

Jag är född i Argentina, och det är i sig inget problem när det gäller släktforskning. Där finns kyrkoregister förda sedan 1500-talet, och en petig byråkrati som registrerat befolkningen utan och innan i många herrans år. Problemet gäller invandrarna!

De av mina förfäder som emigrerade under den stora emigrationsvågen blev noga registrerade när de kom med fartygen från Italien på 1850-talet. Där stod alla uppgifter, och till och med namnen på de kvarlämnade föräldrarna... Men vem brydde sig om platsen man lämnat bakom sig! Där stod bara "invandrad från Italien", och inget mer.

Så där står jag nu, gäckad på (åtminstone de lättfångade) många italienska anor jag hade hoppats på.

Förbundet har bestämt sig för att åter göra ett ryck för att underlätta för svenskar med invandraranor att komma in i allas vår självklara gemenskap. Läs om det i kommande bloggar och artiklar, på Rötter och i Släkthistoriskt Forum.

Av: Jojje Lintrup

Foto av flyttfåglar: Patrick Emerson

Fortsätt läs mer
2683 Träffar
1 Kommentar

Medborgarforskarnas triumf

Medborgarforskarnas triumf Foto: Ulrica Zwenger

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Karin Bojs. Tillsammans med Peter Sjölund gav hon för en tid sedan ut "Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren", en bok som fått mycket uppskattning av såväl läsare som kritiker. Här berättar hon om tiden efter att boken släpptes – och om släktforskarna som bidragit till dess tillkomst.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg
Det har gått drygt en månad sedan Fars dag då vi höll releasefest för vår nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Nästan 300 gäster kom till Folkets hus i Stockholm där vårt förlag Albert Bonniers hade bullat upp med vin och snittar (betydligt festligare och mer påkostat än vid releasen av mina tidigare böcker).

En höjdpunkt på releasefesten var när min medförfattare Peter Sjölund drog upp några män från publiken på scenen, för att handgripligen representera olika linjer av Y-DNA, och därmed olika vågor av invandring. Paraden började med stenåldersjägare (personifierade av Stefan Simander) fortsatte med bönder och indoeuropeiska yamnaherdar och slutade med romska invandrare från 1500-talet.

Sedan releasefesten har jag främst jobbat med att ge intervjuer till tv, radio och tidningar, och med att framträda i olika sammanhang för att möta läsare. Det har varit närmast surrealistiskt att uppleva det stora intresset. Förlaget har redan fått trycka till flera nya upplagor. Försäljningen ligger på nivåer jämförbara med Sveriges mest populära deckare. Sådana siffror är ytterst sällsynta för en fackbok med kvalificerat och seriöst innehåll. För mig är dessa framgångar framför allt en triumf för alla de medborgarforskare som har hjälpt oss med underlag till boken.

Efter nästan två decennier som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör har jag stor erfarenhet av att intervjua professionella toppforskare. Många Nobelpristagare har det blivit under årens lopp. Och visst har det varit ett privilegium att få prata med dem. Men att åka runt i Sverige, till stugor, lägenheter och kaféer, och intervjua medborgarforskare har varit minst lika roligt och intressant. Jag har blivit storligen imponerad av dessa släktforskare, som på sin fritid sammanställer material som många proffshistoriker inte ens klarar av att läsa innantill. Och som i flera fall klarar att dra korrekta slutsatser där proffsen har halkat snett.

Några av de mer känsliga kapitlen i vår bok handlar om minoriteter som samer, svedjefinnar, valloner, judar och romer. Det var nervöst i början att se hur våra rön – i vissa fall nya, banbrytande och kontroversiella – skulle tas emot. Men hittills har vår bok hälsats med entusiasm av de människor som är personligen berörda av minoriteternas historia.

b2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgb2ap3_thumbnail_2_20161220-081312_1.jpgSameradion fick den allra första intervjun, och gjorde ett mycket positivt inslag. De såg vår bok som en upprättelse för rasbiologernas historiska kränkningar. Svenska Dagbladet, där recensenten Dick Harrison klampade i klaveret och felciterade oss i den känsliga frågan om ursprungsfolk, blev tvungna att ta in en rättelse.

Och med närmast perfekt tajmning – sett ur vårt perspektiv – gjorde det populära programmet Historieätarna i Sveriges Television ett klumpigt misstag. De lät en oinitierad historiker stå och påstå totalt felaktiga saker om den grupp som numera kallas resande, men som i tv-programmet okänsligt kallades för "tattare". Genast uppstod ett ramaskri bland de resande själva. Framträdande representanter från gruppen uppmanade människor att anmäla Historieätarna till granskningsnämnden.

Men inget ont som inte har något gott med sig! I samma upprörda inlägg och tidningskommentarer flikade flera av dem in att i Peter Sjölunds och Karin Bojs alldeles nya bok Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren, där finns minsann en korrekt historieskrivning om de resandes historia i Sverige. Så är det, och denna korrekta historieskrivning är till största delen baserad på släktforskares ambitiösa fritidsarbete. Numera även bekräftad med DNA-analyser!

Vår tid må på vissa håll vara präglad av så kallad kunskapsresistens, med politiker och andra som vägrar ta in fakta. Men på andra sätt lever vi faktiskt i en guldålder just för fakta. Inte minst inom ämnet historia. Med nya naturvetenskapliga metoder, som DNA-teknik, blir det svårare att vinkla till historien utifrån ideologiska fördomar. Och när de professionella historikerna dessutom får draghjälp av riktigt duktiga medborgarforskare – även de utrustade med DNA-teknik – då kan kunskapen om vårt förflutna ta riktigt stora steg framåt.

Av: Karin Bojs
Foton av Karin Bojs och Peter Sjölund: Ulrica Zwenger
Fortsätt läs mer
Taggad i:
6717 Träffar
0 Kommentarer

Josef Forsberg och kvinnorna i hans liv

Josef Forsberg och kvinnorna i hans liv

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. Så här berättar han om sin anfader Josef Forsberg:

Fördjupade studier i en anmoders eller anfaders livshistoria väcker lätt funderingar och frågor. För min del gäller detta min mormors morfar, Josef Forsberg, och hans förhållanden till ”sina” kvinnor.

Josef Forsberg föddes i Resteröd i Bohuslän 1790 och kom som bagargesäll till Göteborg 1813. I februari 1816 gifte han sig med den 23 år äldre bagarmästaränkan Katarina Engelke. Hon var dotter till en kyrkoherde och hovpredikant, som inte alls gillade giftermålet. Forsberg kom i alla fall på detta sätt över ett bageri, och i september 1816 fick han burskap som bagarmästare.

I en krönika över släkten Engelke kan man läsa, att Josef Forsberg på grund av åldersskillnaden snart ”kände leda vid äktenskapet”. I varje fall övergav han efter tio år sin hustru, flyttade till Växjö och etablerade sig som bagare där. Banden mellan makarna verkar helt ha klippts av; när Forsberg vid några tillfällen efter uppbrottet besökte Göteborg hade han ingen kontakt med hustrun.

Med moderna ögon kan man förvånas över att ingen av parterna tog initiativ till skilsmässa. Var en sådan så belastande socialt sett att det var bekvämast att avstå? Eller har ekonomiska aspekter spelat in? Hustrun hade knappast några egna tillgångar, men Forsberg kanske var rädd att hon vid skilsmässa skulle kräva och få del av hans.

1834 uppstod i alla fall ett nytt läge. Under ett göteborgsbesök i januari hyrde Josef Forsberg rum hos en bekant. När en besökande en söndagskväll råkade öppna dörren till det rum där Forsberg bodde, upptäckte han Josef och en kvinna i en säng med ”blottade kroppar” och i en position som inte lämnade något tvivel om vad som försiggick. När Forsberg efter en stund kom ut, ”något flat och förlägen”, förklarade han att han var resande och skötte sin hälsa.

Anmälan om ”enkelt hor” gjordes omedelbart hos stadsfiskalen, och målet togs upp i kämnärsrätten följande dag. Forsberg och den 24-åriga pigan Anna Britta Andersson erkände och dömdes till böter för sabbatsbrott och horsbrott. Vid förhandlingarna yrkade också den försmådda hustrun genom ombud att äktenskapet skulle upplösas. Rätten beslöt om äktenskapsskillnad och uppmanade Katarina Engelke att vända sig till domkapitlet för att få skiljobrev. Ett sådant utfärdades den 5 mars, och där slogs fast att Josef Forsberg inte skulle få gifta sig igen förrän exhustrun dött, gift om sig eller gett sitt samtycke.

Man slås av att kämnärsrätten redan på måndagen tog upp en förseelse som ägt rum vid 20-tiden på söndagen. Vem var så snabb med att göra en anmälan? Och hur kunde Katarina Engelke så snart känna till makens eskapader? Var det bara genom ”djungeltelegrafen”? Eller var det hela förberett och iscensatt för att ge en anledning att skandalisera Forsberg?

Så över till Växjö. Lena Danielsdotter Toft, som skulle bli min mormors mormor, trädde vid 18 års ålder 1829 i Josef Forsbergs tjänst som piga. (Hennes far förekom för övrigt i ett av de första programmen i serien ”Vem tror du att du är”; han slogs ihjäl av en anfader till Charlotte Perelli 1847.). 1833 födde Lena i Gårdsby nära Växjö en ”oäkta” son och fick absolution för ”lönskaläge”. 1835, 1838, 1841 och 1843 födde hon i Växjö ytterligare fyra ”oäkta” barn och fick lika många gånger absolution.

Under hela denna tid var hon i tjänst hos Forsberg, och det råder med hänsyn till fortsättningen inget tvivel om att han var far till alla barnen. Detta lämnade dock under de aktuella åren inga andra spår i handlingarna än att det i den husförhörslängd som börjar 1838 anges att Forsberg lovat ”uppfostringshjälp” åt barnen. I den följande husförhörslängden upprepas detta, men där finns också två andra intressanta upplysningar: att Forsbergs förra hustru avlidit i Göteborg den 9 juni 1834 (alltså bara några månader efter skilsmässan), vilket konfirmerats av intyg därifrån, och att Forsberg 1843 ”låtit kyrkotaga Lena Toft såsom äkta hustru”.

Är det möjligt att Josef Forsberg inte förrän 1843 fick klart för sig att Katarina Engelke dött nio år tidigare? Vad är annars förklaringen till att han under dessa år, trots att han nu var fri att gifta om sig, fortsatte att producera ”oäkta” barn med en piga? Och varför valde han, när han väl var beredd att normalisera förhållandet till Lena Toft, inte direkt ett reguljärt giftermål?

I september 1852 fick paret ett sjätte barn och i samband med att det barnet döptes gifte sig Josef Forsberg och Lena Toft i normal ordning. I januari 1857 kom ett sjunde och sista barn, alltså det första och enda som var fött i äktenskapet. Samma år i december dog Josef Forsberg, nu inte längre bagarmästare utan handlande och källarmästare – han arrenderade restaurangen på Stadshotellet.

Fortsätt läs mer
3518 Träffar
0 Kommentarer