Det är inte så sällan som kunders syfte med att beställa en släktforskningsinsats är att hitta vem de har fått sitt efternamn ifrån. Ofta handlar det om mer ovanliga namn, som ofta visar sig vara gamla soldatnamn. Men också att få svar på frågan vem den förste Lars eller den förste Anders var i släktleden.

Mannen näst längst till höger är Johan Olausson. Det är på grund av honom jag heter Johansson. Eller snarare på grund av hans föräldrars val av namn när han skulle döpas i mars 1847. För 174 år sedan. Föräldrarna Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson (längst till höger) valde namnen Anders Johan till sin äldste son och Johan blev hans namn.

Namntraditionen var ju sådan förr att förste sonen skulle få farfars namn och andre sonen morfars, så han borde ha hetat Lars eftersom hans farfar hette Lars Larsson. Men både Anders och Johan är det ont om bland förfäderna, vi får gå tillbaka till hans mormors morfar för att hitta en Anders. Några Jon finns ett antal generationer bakåt. Så varför valet föll på namnen Anders Johan kan en ju fundera på.

Min farfar John (nästa längst till vänster på bilden ovan) gjorde som man gjorde i hans generation, tog sin fars patronymikon som efternamn, så det blev John Johansson. Ett par av pappas bröder gjorde likaledes och valde efternamnet Johnsson men min pappa Yngve (längst till vänster på bilden ovan) valde Johansson, så det blev mitt namn också. Hade farfar tagit sin fars efternamn Olausson hade det blivit mitt också. Eva Olausson, skulle det passat mig? Det klart det hade gjort.

För mig, och för många andra, är namnet en viktig del av identiteten.
Eva Johansson, det är jag. Jag tror att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. Men det är mitt. Hade jag bytt namn när jag gifte mig 1985 hade mitt efternamn blivit Andersson. Men Eva Andersson, det är ju inte jag. Det var aldrig aktuellt för mig att byta efternamn efter mer än 30 år med mitt namn Johansson.

Hade jag bytt till Andersson hade jag haft mitt efternamn efter min dåvarande svärfars farfars farfar, den ogifte drängen Anders Carlsson, född 1806 i Skallsjö socken. Mina barn, som båda heter Andersson, har sitt namn från denne man som föddes för mer än 200 år sedan.

Min förre svärfar hette Sven Andersson. Hans far hette Herman Andersson men Hermans far hette Wilhelm Svensson, så Herman borde haft efternamnet Svensson eller Wilhelmsson. Både Sven, Herman och Wilhelm var järnvägare. Wilhelm och hustrun Johanna Petersdotter tog med sig barnen och flyttade från Floda, där de då bodde, till järnvägsknuten Hallsberg 1898. Där var det många järnvägare som hette Svensson så efter en tid, när det nya seklet var ungt, bytte Wilhelm namn till sin fars patronymikon Andersson. och därefter blev det Andersson. Så berättas det i familjen.

Svensson blev Andersson vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

De senaste dagarna har min svägerska och jag släktforskat ihop och hittat några tidigare svårfunna generationer i min farfars släkt. Det är bland andra föräldrarna till en soldat och hans hustru i Hjärtums socken i Bohuslän. Men båda kom från byn Åker i Gärdhems socken i Älvsborgs län. Trots att det är olika län är detta ändå grannsocknar. Hjärtum och Gärdhem ligger på var sin sida om Göta älv. Idag ingår delar av Gärdhems och Hjärtums socknar i Trollhättans stad.

Åker är inte en by som alla andra. Det var på byns ägor som några av slussarna i Trollhättan byggdes under 1790- och första halvan av 1800-talet. Två kanaler med slussar byggdes vid Åker, dels en som stod klar år 1800, dels en som blev klar 1844 sedan den äldre blivit för liten. Min bror och svägerska har en bok om slussarnas och kanalens historia, med alla detaljer, så jag räknar med att det kan bli ett intressant kapitel i vår släktbok.

Vi har inte hittat några gårdskartor från Åker men på Krigsarkivet finns en karta som är odaterad men från tiden när slussarna och kanalen planerades:

Kartan är vriden ett kvarts varv. Titta på namnet vid Trollhätte ström: Helvetesfallen! På Wikipedia läser jag att fallet var 30 meter högt. Bildkälla: Krigsarkivet.

I byn Åker hade jag min farfars morfars fars föräldrar Gunnar Andersson och Karin Persdotter på en av gårdarna från 1740 till omkring 1794. På en annan av de fyra gårdarna i byn bodde farfars morfars mors föräldrar Olof Petersson och Kerstin Persdotter. Deras barn Nils och Ingerd blev ett par och gifte sig år 1800. Olof Petersson var född i Åker 1732. Båda familjerna lämnade Åker på 1790-talet, kanske på grund av det då pågeende kanal- och slussbygget.

Kanske är det någon av gårdarna i Åker som är med på denna bild från 1846. Enligt bildtexten ska den vara från infarten till kanalen, vilket är vid Åker. Bildkälla. Projekt Runeberg.

Det var alltså under mina förfäders uppväxt som det här kanalbygget och slussbygget pågick. Det måste ju ha förändrat deras liv på flera sätt. Både påverkat vardagslivet och kanske blev de tvingade att ge upp markområden. På 1700-talet var det frälsegårdar i Åker, enligt mantalslängderna, och kanalbolaget måste ju ha tagit mark i anspråk även intill slussarna och kanalen.

Trollhättan fanns inte som stad på den tiden, det var byar och gårdar utmed Göta älv. Längre uppströms har jag mer släkt på 1700- och 1800-talen. Så här såg det ut i mitten av 1800-talet, på Generalstabskartan:

Så här såg det ut 1798 när slussbygget var igång vid Åker. Bildkälla: Wikipedia.

Jag har varit vid slussarna en gång, kanske flera gånger, på Fallens Dag i Trollhättan och jag minns hur otäckt högt det är där vid slussen. Läs mer på Wikipedia.

Dessa fyra bilder visar slussning i Trollhättan på 1970-talet, i de slussar som ligger strax söder om Åker och söder om de äldsta slussarna. Jag har fått bilderna av min bror. Foto: Johnny Johansson.

På Projekt Runeberg har jag hittat fyra gamla böcker om Trollhätte kanal. En från 1801, en från 1846, en från 1884 och en från 1902. Där ska jag läsa på lite mer. När jag googlar om Trollhätte kanal och slussar läser jag också om jordraset i Åkerström 1648. Först trodde jag att det var vid Åker, där släkten bodde, men det är lite längre nedströms. Men rasmassorna måste ju ha påverkat de flesta som hade sina gårdar vid älven en bra bit norrut och söderut. I artikeln på Wikipedia nämns Stubbered, dit en av mina familjer flyttade i slutet av 1700-talet.

Vad mycket man kan lära sig om vår historia när man släktforskar.

Hur såg det ut där förfäderna bodde? Var det mörkt och lågt i tak och inte så rent i hörnen? Eller var det högt i tak i stora salar med ljusa gardiner? Det får jag nog inte veta, annat än i undantagssfall. På några släktgårdar finns gamla boningshus kvar från 1800-talet, t o m från 1700-talet i något fall. Men på de flesta ställen är de gamla husen ersatta med nya eller så har torpstället övergetts och husen är borta.

Mangårdsbyggnad på en gård i Urshults socken i Småland i mina barns fars släkt, troligen byggd omkring sekelskiftet 1800. Eget foto 2012.

Hus, eller snarare bostäder, har alltid fascinerat mig. Framför allt ritningar, under min uppväxt var jag ofta sysselsatt med att rita husritningar. Fantisera om hur jag en gång skulle bo när jag som vuxen själv skulle få bestämma. Men drömmarna blev aldrig verklighet, jag har aldrig byggt mig mitt drömhus. Det är fortfarande obyggt, men jag vet precis hur det ska vara.

På Hemnet är det alltid planritningen jag kollar på först. Men vill jag veta hur förfäderna kan ha bott får jag gå till litteraturen för att få en aning om det, om jag inte kan knacka på och be att få se mig omkring. Det har jag gjort flera gånger på senare år. På en gård i Ryssby i västra Småland behövde vi inte ens fråga, maken och jag, när vi ringde på hos ett ungt par för att berätta varför vi stannat utanför och fotograferat deras hus för några somrar sedan. 120 år tidigare var makens farmor piga på gården och i samma hus. När vi hade presenterat oss sa frun i huset "Kom in och se hur det ser ut nu! Mycket är ändrat men det finns några gamla kakelugnar kvar som nog fanns här på Emilias tid." Vilka underbara människor det finns! Om du som läser det här känner igen detta så än en gång ett varmt tack.

Vill du som släktforskar veta hur de hus kan ha sett ut som dina förfäder bott i så finns det böcker att hämta kunskap ur. Givetvis kan man också googla och kanske få träff på en hembygdsförening med dokumentation i ämnet.

En liten behändig bok som jag gillar är "Landskapshus – svensk byggtradition" av Karin Olsson-Leijon och Laila Reppen (2001) inköpt på loppis för en billig penning. Här presenteras de typiska boningshusen för varje landskap, ett på varje uppslag. Så här ser uppslaget för Halland ut, där jag kommer ifrån:

Detta kallas långloftsstuga. Det här är en hustyp jag känner igen från mitt barndoms Halland, t ex från hembygdsgården Larsagården i Vessigebro, en gammal hallandsgård som flyttats dit från Lustorp i Köinge socken. Men också från min mormors föräldrahem. Jag minns också ett liknande hus från byn där jag växte upp, ett äldre hus på en gammal gård. Tyvärr brann det huset ner på 1960-talet.

Den här boken handlar om 1800-talets hus på landsbygden. Boken avslutas med en orientering i olika gårdstyper och en liten ordlista.

Min mormor och hennes föräldrar och syskon framför deras hus 1926. Detta är i Gällared i Halland och huset är ganska likt det i boken, med sitt halmtak. Fotot har kolorerats 1926. Privat foto.

En annan intressant bok är "Svenska hus. Landbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism" av Thomas Hall och Katarina Dunér (1999). Detta är en antologi där antikvarier, arkitekter och konstvetare bjuder på sin kunskap om svensk bebyggelsetradition. Här läser jag bl a om Byggningabalken från 1734: "Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är; källare, visthus och sädesbod, redskapshus och hemligt hus, port och lider." Det där känner vi nog igen från bilder på gamla gårdar. Mangårdshus och diverse uthus.

I den här boken går författarna igenom vad som är utmärkande för olika typer av hus i olika delar av landet. Det är en riktigt härlig bok att bläddra och läsa i. Du vet nog att det t ex fanns kringbyggda gårdar, och fortfarande finns. Men alla gårdar av den typen är inte lika läser jag i den här boken. Skånska kringbyggda gårdar var annorlunda än t ex den götiska kringbyggda gården på Öland och den centralsvenska gården i Uppland. Mycket förändrades också vid laga skiftet då många utflyttade gårdar fick nya bostadshus även om det gamla flyttades med.

Mangårdsbyggnaden till Per Persgården i Långhed i Alfta socken i Hälsingland. Fotot finns på Digitaltmuseum och där finns många fler gårds- och husbilder från hela Sverige. Bildkälla: Hälsinglands Museum.

En liknande bok men med tolv olika typhus är "Tolv hus" av Finn Werne (1997). Typhusen kommer från Skåne, Blekinge, Småland, Dalsland, Gotland, Hälsingland, Västmanland, Bohuslän, Ångermanland, Norrbotten och Jämtland. Här är varje typhus mer utförligt beskrivet.

Idag talar vi om villabebyggelse och villakvarter i städer och samhällen, och villor på landet. För hundra år sedan sa man inte villa om gemene mans bostad, utan lägenhet. I husförhörslängderna ser du att familjer bodde i lägenhet och att man var lägenhetsägare. Det var inte våra tiders lägenhet i flerfamiljshus utan småhus. Villor.

En bok som jag tittat mycket i är "Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010", skriven av Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen (2009). En bok som jag verkligen gillar. I den handlar det alltså om modernare bostadshus och inte mangårdsbyggnader på gårdar eller torp i utmarkerna. Boken är ordnad kronologiskt i stället för geografiskt. Varje decennium har sitt eget kapitel. Så här ser ett uppslag ut i avsnittet om husen från år 1900–1910:

De här olika typerna av hus känner man lätt igen vid en promenad genom ett äldre villaområde från den här tiden, oavsett om det är i Enskede, Västerås eller Västervik. Efter detta uppslag följer avsnitt om olika detaljer i byggnadsstilarna under perioden, planlösningar och hur villakvarter i städerna planerades. Detta är en odyssée över de tidstypiska husen ända in i vår egen tid.

Min morfars och mormors hus blev för litet och de byggde ut det genom att bygga ett större utanpå det gamla 1953. Originalhuset är troligen från omkring sekelskiftet 1900. Privat foto.

Ni känner nog till egnahemsområdena som kom till i utkanterna av de växander städerna för hundra år sedan. Man hjälptes åt att bygga på sin fritid. Efter hand kom kataloghusen. Det finns en bok om dem också: "Kataloghuset – Det egna hemmet i byggsats" av Richard Edlund, utgiven 2004.

Mina föräldrar byggde ett kataloghus 1958, ett Hultsfredshus. Där växte jag upp. Eget foto.

Jag är säker på att det finns många fler och senare utgivna böcker på det här området, detta är bara exempel.

Jag gillar ju verkligen att titta på ritningar. Ett fynd jag gjorde nu när jag sökte efter ritningar på hus i NAD är detta:

Det är en ritning på ett boställshus i Statens Järnvägars ritningssamling på Riksarkivet, alltså en tjänstebostad. Bildkälla: Riksarkivet.

Ritning på banvaktsstuga 1859, från samma källa som ovan. Har du järnvägare i din släkt kanske du kan hitta en ritning på huset de bodde i.Bildkälla: Riksarkivet.

Fler husbilder:

Mangårdsbyggnaden från Norrsyltagården i Munktorps socken i Västmanland. Huset står numera på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Eget foto.

En gård i Gärdhems socken i Västergötland där min farfars mor arbetade som piga på 1870-talet. Eget foto.

Mangårdsbyggnaden på Helgerum Berggård i Småland. Där bodde vi i tio år. Huset byggdes 1918 som arbetarebostad till gården och innehöll då fyra lägenheter. När gården bytte ägare på 1920-talet blev det mangårdsbyggnad i stället. Eget foto 2019.

Idag pendlar jag mellan medeltida släkter och det senaste inom släktforskningen. Just nu pågår Rootstech, världens största mässa för släktforskare. Arrangör, eller huvudsponsor, är Familysearch. Allt är digitalt och seminarier och föredrag hålls på nätet. Så jag kan sitta hemma och vara med. Toppen!

Men jag grottar också ner mig i den medeltida delen av släkten Svinhufvud i Dalarna. Till en kund har jag fått anledning att göra det och det är förstås extra intressant eftersom jag sällan annars kommer ner till medeltiden med släktforskningen. Svinhufvud och andra gamla frälsesläkter är väldokumenterade. Mest handlar det om bergsmännen i södra Dalarna på 1400- och 1500-talen.

Nu har jag läst på i Bertil Boethius bok "Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott", en mycket detaljerad redogörelse för personhistorien i denna trakt. Har du släkt i bergsmannasläkter och fogdar här så finns mycket information att ta del av. Jag har också läst ett kapitel i Släktforskarnas årsbok 2008, om klarlägganden kring släkten Svinhufvuds ursprung och där framgår också att alla detaljer i Bertil Boethius bok inte stämmer. Det gäller att ha koll på vad senare tiders forskning också visar. Årsboksförfattarna har låtit undersöka ett medeltida brev från 1386 och funnit att det bekräftar det mesta som tidigare påståtts om denna släkt.

Detta är inte det medeltida pergamentbrevet från 1386 (det har jag inte hittat någon bild på) utan ett från 1434 där det också handlar om jordköp. Det som är intressant här är sigillen, närmare bestämt sigillet i mitten som ska vara Hans Jönssons sigill, son till den äldste kände Jöns Svinhufvud. Bildkälla: Riksarkivet. Vill du se andra medletida pergamentsbrev kan du söka i Riksarkivets digitala forskarsal.

1386, det är långt tillbaka. Då köpte en man som i köpebrevet kallas Jöns Swinshwow två gårdar som hette Höjen och Stämnarvet i Stora Kopparbergs socken. Gården Höjen finns ännu kvar vid Hosjön öster om Falun. Gården är alltså över 600 år gammal! Nästan en lite svindlande tanke... Och det finns förstås många fler gårdar med så gammal historia i Sverige.

När det gäller medeltida släktforskning så blir det ju enbart andrahandskällor, vad andra publicerat. Men mycket intressant och jag lär mig mycket om vår historia.

Karta från 1640. Gården Höjen (här stavat Högen) ligger precis norr om Hosjön och Stämnarvet precis ovanför. Karta från Lantmäteristyrelsen.

Generalstabskartan från 1800-talet. Höjen ligger kvar men inte Stämnarvet. Idag ser det ut så här.

På ömse sidor om porten på södra långsidan av Västerås domkyrka finns två stenreliefer som minner om Otto Stenhufvud som var biskop här 1501-1522. Eget foto.

Farsta gård ligger vackert vid sjön Magelungens strand söder om Stockholm. För ett par år sedan arbetade maken i Stockholm en tid och vi hade en andrahandslägenhet i Farsta Strand inte så långt från den gamla herrgården. Det blev flera promenader i omgivningarna den vintern. Givetvis blev jag nyfiken på gårdens historia. Själva gården kan vi läsa om på Wikipedia och på Stockholms stads fastighetsbolags hemsida men inte så mycket om folket.

Farsta gård, baksidan ner mot sjön. Foto från december 2018. Eget foto.

Från andra sidan, dvs framifrån. Foto från december 2018. Då var restaurangen öppen, kanske är den det fortfarande. Eget foto. Fler bilder längre ner.

Hurförhörslängderna är ju den givna ingången till arkivhandlingar med information om de som bott på Farsta gård, eller andra ställen. Gården ligger i Brännkyrka socken och den äldsta husförhörslängden är från 1772-1781. Då var Maria Grubb ägare, hon hade ärvt Farsta gård av sin far Vilhelm Grubb. Det är han som låtit uppföra bl a flyglarna på 1740-talet. Maria Grubb, född 1727, var gift med grosshandlaren William Tottie från en skotsk släkt i Stockholm. Under Marias tid byggde man om och moderniserade en del. Makarna verkar också ha bott där, åtminstone Maria, för hon var med på husförhören en hel del under 1770- och 1780-talen. Annars är det ju vanligt att ägarna inte är bosatta på sin gård, om de har flera gods. Efter hennes död 1794 såldes gården så småningom av arvingarna.

Farsta gård var en frälsegård på ett mantal. Idag är en gård på ett helt mantal en stor gård, kanske snarare ett gods. Det krävde förstås en hel del anställda för att dra runt. Och det slående är att det kryllade av folk. Mängder av pigor och drängar så klart, men även många andra. I slutet av 1700-talet är det sida upp och sida ner med anställda och mer folk är inskrivna mitt på sidorna, som inte räckt till för alla. Så gott som alla är överstrukna, det var en extremt stor omsättning på folk.

Jag har tittat i husförhörslängderna från 1772 till 1820 och på 1850-talet för att få en uppfattning om livet på gården. Det verkar som om de flesta pigor och drängar flyttade varje år. Det verkar också ha gått åt fler pigor än drängar. Pigorna arbetade ju både inomhus och ute med djuren. På 1790-talet räknar jag till totalt 23 pigor och 18 drängar under husförhörslängdens åtta år. Under fem år på 1850-talet var det 23 pigor och elva drängar som passerade revy på Farsta gård, men då fanns det även flera statarfamiljer. De allra flesta anställda flyttade därifrån under perioden. Väldigt många verkar ha flyttat runt utan så stor ordning och reda. I de tidiga längderna har prästen gjort otaliga anteckningar om anställda som saknar betyg. De kom både från landsbygdssocknarna runt Brännkyrka och inifrån Stockholm.

Av pigorna och drängarna är det flera som ingick i andra anställdas hushåll. Kring sekelskiftet 1800 hade gården både trädgårdsmästare, brännmästare och gårdsmed. Vad gjorde en brännmästare? Brände han tegel eller brände han brännvin? En av brännmästarna hette Anders Gottlander. Brännhuspigan hette Cajsa Lisa och var 28 år.

Hierarkin var nog tydlig och fast. Efter varandra på sidan kommer först inspektor, sedan befallningsman och sedan rättare, alla med familjer.

Vet du vad den latinska anmärkningen för inspektorns hustru Brita Berg på Farsta betyder? Vad jag kan se står det "Dieitur/Diutor uxor ejus esse". Jag har så klart googlat men får inte fram något vettigt. Bildkälla: Arkiv Digital. Tillägg: Nu har jag fått svar i en kommentar. Det står "Dicitur uxor ejus esse" vilket betyder "Säges vara hans hustru".

Det fanns massor av gårdar med den här storleken förr i tiden ute i socknarna men oftast är det nog inte så här, att de anställda flyttade så ofta. Kanske var Farsta gård inte ett ställe man trivdes på och att det fanns gott om jobb på de stora godsen runt Stockholm och även inne i staden som lcokade. 1803 rymde pigan Maria Matsdotter.

Tiden kring 1800 och de närmaste åren därefter hade Brännkyrka uppenbarligen en ganska skrivglad präst, eller åtminstone en som antecknade mycket. Om drängen Jan Andersson har han skrivit: "är icke alldeles oförlofvad säger dess besked". Om pigan Maja Lotta Nilsdotter, inflyttad från Huddinge 1798, får vi veta: "för tjufnad driven ifrån stället".

Många av pigorna har fått anteckningar om att de hade oäkta barn. Inte bara dem som hade sina barn med sig på Farsta (en hel del) utan även andra med anteckningar om att de fått barn på Barnbördshuset eller har fått barn som finns på annat håll eller har dött. Om drängen Per Erik Österberg skrev en senare präst på 1850-talet: "uppgifves hava lägrat pigan Lovisa Sundström i Örebro, har med henne 2 barn". Ja, mycket får man veta. Men inte allt.

På 1810-talet verkar ägaren vara kaptenen Johan Gustaf Watz. Eller om han var arrendator? Han bodde uppenbarligen på Farsta gård och det finns antecknat att han var gift med Ulrica Löman "som bor i Stockholm". I sitt hushåll på Farsta hade han i stället mamsellen Gustava Carolina Täckenberg, född i Sveaborg 1785. I samma hushåll fanns gossen Carl Johan född 1811 i Stockholm. Jag blev lite nyfiken på mamsell Täckenberg och när jag googlade på hennes namn kom jag till en inflyttningslängd transkriberad av Stockholms stadsarkiv. I den längden är hennes inflyttning inskriven och där står att hon åtföljdes av sonen Carl Johan, född 1811. Brännkyrkas präst har inte antecknat något om något oäkte barn här. Så klart. Det var ju fint folk. Kan det vara så att kapten Watz var far till mamsellens barn och att det var därför hustrun Ulrica Löman bodde inne i Stockholm? Det har jag förstås ingen aning om.

Det är intressant att få ett hum om hur mycket folk som faktiskt rörde sig där på gården för ett par hundra år sedan. och det gör det fortfarande, varje lörda eller söndag som vi gick där var det alltid många andra besökare.

En som ger en mycket fylligare bild av gårdslivet är ju Årstafrun, Märta Helena Reenstjärna, som var fru på Årsta gård lite längre bort i Brännkyrka socken vid samma tid. Hon skrev dagbok under större delen av sitt vuxna liv och delar av den har återgivits och berättats om i litteratur. Är du med på Facebook kan du följa hennes anteckningar varje dag. En skatt för historienörden.

Fler bilder:

En av flyglarna och ytterligare ett hus, december 2018. Eget foto.

Jag skulle tro att detta är en tidigare arbetarbostad. Eget foto.

I huvudbyggnaden finns restaurang. Där åt vi lunch en lördag i februari 2019, i närheten av Alla hjärtans dag. Eget foto.

Där vi satt och åt fanns en fin gammal kakelugn. Kan den vara från 1700-talet, tro? Eget foto.

På andra våningen i huvudbyggnaden finns ett skåp med flaskor och andra kärl från äldre tider men som hittats på gårdens soptipp. Eget foto.

Förmodligen den äldsta kartan över Farsta gård, ritad 1636. Bildkälla: Lantmäteriet.

På kartan från 1636 står det om gården. Bl a att den är på ett helt mantal. Siffran 2 hänvisar till markerade gärden på kartan ovan och jag antar att texten talar om att 14 och 1/2 tunna av något spannmål kunde skördas årligen. 3 är ängen där det numera är promenadstig. Jag gillar dekorationen runt texten. Ska det föreställa lejon i överkanten? Bildkälla: Lantmäteriet.

Kartan från början av 1900-talet. Då hade järnvägen kommit och man hade börjat bygga Södertörns villastad som sedan fick namnet Farsta Strand. Det var i Farsta Strand vi hade lägenheten, det är en pendeltågsstation efter Farsta centrum. Ser ni att det står Marieborg vid ett hus sydost om Farsta gård? Det ska ha byggts till Maria Grubb som först var gift med William Tottie, enligt Wikipedia. Det går en gångväg utmed Magelungens strand nedanför Marieborg och bort mot Farsta gård. Karta: Lantmäteriet.

Idag, lördag den 13 februari 2021, håller jag kurs för släktforskare i ämnet att skriva sin släkthistoria. Det är första gången jag håller digital kurs och hoppas förstås att tekniken ska vara mig behjälplig så att allt går bra.

Mina skrivarkurser brukar jag avsluta med att uppmana deltagarna att läsa vad andra skriver. Både traditionella biografier och andra släktforskares publicerade släktböcker. Många släktforskare ger ut sina släktböcker för allmän spridning och de kan då finnas i bokhandeln, på antikvariat och bibliotek. I min lista nedan finns också en del böcker som är skrivna som dokumentärromaner men som handlar om verkliga personer och släkter.

Här är en lista på släktforskares böcker som jag läst och funnit intressanta. Googla på titel och författare, så bör du hitta dem:

Arvid Bergman: Född slav – död fri? (Stockholmia förlag 2018)
Carin Bergström: Albertina och Viktor (Votum förlag 2018)
Anders Bockgård: Guttormarna (Tryserum Gårdar förlag 2019)
Malin Åslög Dahlgren: Fem generationers hus (Ekblads förlag 1996)
Karin Edvall: flera böcker, bla Gustafs resa och Skärvor av glas men hon har skrivit flera (Ord & visor förlag 2012–2017)
Lasse Eriksson: Boken om Gerda och Den elektriska damen (Uppsala Publishing House 2002 och 2003)
Mikael Gustafsson: Morden på Vinö (eget förlag 2019)
Anna Götlind och Rolf Lind: Spår av ett liv (Stockholmia förlag 2019)
Anita Hammarstedt: Fyra generationer kvinnor (AVH förlag 2015)
Annika Hansson: Ett nytt liv – En bok om morfar, han som byggde landet (Vaktel förlag 2019)
Anna Hedfors: Ett gårdsarkiv berättar (Västerviks Museum 2008)
Inger Henricsson: Stannfåglarna (Bokverket 2012)
Anders Johnson: Baronen (Carlsson förlag 2020)
Ing-Marie Kastensson: Kära Kajsa (eget förlag 2015)
Ola Larsmo: Swede Hollow (Albert Bonniers förlag 2016), Översten (Kaunitz-Olsson förlag 2020) med flera böcker
Kathinka Linde: två böcker om sin farmors far Sixten Sparre (Utblick Media 2014 och Ekström & Garay förlag 2020)
Lena Lassen: Dessa starka kvinnor och Mäster Johan August (eget förlag 2018 och 2014)
Jan-Olov Nilsson: Första Amerikafebern (Ultima Esperenza Books 2019)
Therese Nordlund Edvinsson: Dynastins kvinnor – Företagarfamiljen Ekman under tidigt 1900-tal (Nordic Academic Press 2017)
Svante Norgren: Järn, Norn och Norgren (eget förlag 2019)
Bengt Rydh: En korpral, en länsman, en gästgivare (eget förlag 2017)
Gullan Sköld: Agnes och Emil (Tusculum förlag 2009)
Göran N K Torin: Torparpojken som blev präst (Moster Beda Bokförlag 2017)
Aino Trosell: En gränslös kärlekshistoria (Norstedts 2006)

Det finns mängder av fler och liknande böcker men som jag inte känner till, detta är bara ett litet urval.

Det här är Nils Ferlin när han var till sjöss i sin ungdom. Att han arbetade i handelsflottan är inte lika känt som hans poesi, förmodligen för att det var en ganska kort tid i hans liv.

Nils Ferlin sitter längst till höger, markerad med ett kryss. Mannen till vänster om honom hette Felix Eriksson. Okänd fotograf. Bildkälla: Sjöhistoriska Museet. Bilden finns i större format på Digitaltmuseum.

Fotografiet är taget ombord på den tremastade barken Anton och det måste ha skett på hösten 1915. Nils Ferlin mönstrade på som jungman den 21 september 1915 och han var bara kvar ombord i en och en halv månad. Den 7 november samma år lämnade han Anton. Och då rymde han. Sedan verkar det inte ha blivit någon mer sjöresa för Nils Ferlin, åtminstone inte som anställd, inte enligt sjömanshusets arkivhandlingar. Han var 16 år gammal när han mönstrade ut och fyllde 17 år i december. Han var född i Karlstad och inskriven i Karlstad sjömanshus.

Barkskeppet Anton var ett segelfartyg byggt i Bremen 1877. Det var 54 meter långt och hemmahörande på Väddö, redaren hette Johan Johansson. På bilden ser hon ut att vara lastad med sågat virke.

Nils Ferlins rymning från Anton finns inskriven på hans seglationskort. BIldkälla: Arkiv Digital.

Nils Ferlins inskrivning i sjömanshuset i Karlstad skedde den 21 september 1915. Han fick inskrivningsnummer 1967. BIldkälla: Arkiv Digital.

Läs mer om Nils Ferlin på Wikipedia.

Kartor är fantastiskt spännande och allra mest intressanta är historiska kartor. Det tycker jag, och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen.

Allra mest intressanta är skifteskartorna och de tidiga geometriska kartorna på gårdsnivå. Kartor som visar vilka hus som fanns och var de låg. Ett exempel är en by som hette Myckhult men numera kallas Myckilt och ligger i Askome socken i mellersta Halland. Där bodde min släkt på 1700- och 1800-talet. Så här ser det ut på skifteskartan från 1845:

Karta från Lantmäteriet.

Byn Myckhult bestod då av tre gårdar: A, B och C. Min morfars farfars farfars mor Kerstin Svensdotter och hennes släkt bodde på gård A, den norra gården. Gård B och C hade gemensamma byggnader och var troligen en från början hel gård som delats vid ett arvskifte. Det ser ut att ha skett i slutet av 1600-talet, och sedan bestått. På gård C bodde min mormors mormors farmors farmor Kerstin Larsdotter med sin familj. Det var på 1700-talet. Dessa två familjer som finns i mitt släktträd var alltså inte alls släkt med varandra, de blev släkt till mig när deras var sina efterlevande (min morfar och min mormor) gifte sig och fick sina barn under 1900-talets första hälft.

När jag ser den här kartan så funderar jag på att man förr i tiden kunde vara flera familjer i samma hus. Ni ser ju att det är mer eller mindre kringbyggda gårdar, vilket länge var vanligt i Halland och i flera andra landskap. I husförhörslängderna kan vi ofta se att flera bönder brukade samma gård, de kanske hade 5/8, 1/8 och 2/8 vardera efter att hemmanet klyvts vid arvskiften. Man delade gårdsplan och tomt men kanske hade man varsin bostad i huslängorna. Det vet jag inte, så är det någon som vet mer om hur man i praktiken bodde så berätta gärna.

Detta är något som kartan fått mig att fundera på. Vi tänker oss nog gärna att varje bonde hade sin egen gård med eget bostadshus och egna uthus. Men innan byarna skiftades var byn mer som ett kollektiv även om ägandet var enskilt.

Något som är bra med skifteskartorna är också protokollen som följer med kartan hos Lantmäteriet. Där får vi veta vilka som ägde och brukade gårdarna och hur jorden var fördelad. En viktig källa för släktforskare och det ska jag återkomma till.

Så kartor är spännande.

Vill  ni kunna jämföra dagens karta med äldre kartor så använd den här webbplatsen som heter www.kartbild.com och där man lagt äldre kartor i klickbara lager. Menyn med olika lager har du till höger, bara att klicka i och ur. Här finns ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet, häradsekonomiska kartor från tiden vid förra sekelskiftet och generalstadskartan från 1800-talet, plus äldre flygbilder. Mycket användbar.

Nyligen hittade jag Sveriges topografiska kartor på Riksarkivet. En skatt.

Jag sökte efter en äldre Hallandskarta och kom dit. Nu ska jag inte bara använda min egen hembygd Halland som exempel, utan vi tar en titt på Blekinge:

Visst är det en vacker karta? Ritad av Petter Gedda 1684. Vill du se den högupplöst finns den i Riksarkivets databas.

Detta är en detalj ur en lite större karta över "Den del af Jämtland, där alla vägar från Norge gå till Järpe skans". Hela kartan kan ses hos Riksarkivet.

Så här vackra kan kartorna vara, som denna över Medevi Brunn 1784. Detta är ett utsnitt, titta på hela kartan, med hela beskrivningen, på Riksarkivets webb.

Ett sista exempel är detta utsnitt från en karta over norra Bohuslän och gränsen mot Norge.

På Riksarkivets hemsida med kartan står det att den är från 1749 men längst ner i högra hörnet finn en detaljkarta över den norska staden Fredrikshald (bild nedan) och där står det "Coperad 1773". Vacker är den.

Vill du diskutera äldre kartor med andra finns gruppen "Historiska kartor" på Facebook. Mycket intressant för oss som gillar kartor.

Tidigare har jag konstaterat att jag bara har skötsamt folk i min släkt, bara en ingift i farfars släkt som blev dömd för bedrägeri för hundra år sedan. Men i höstas hittade jag en mördare. Han hette Jöns Jönsson och var bror till min mormors morfars morfars farfar Olof Jönsson. Ni förstår att det här var länge sedan. Olof föddes 1635 och mordet skedde 1668.

Bröderna var födda på en gård i Yttre Hjärtered i Ullareds socken. Gör du en shoppingutflykt till Ullared och kommer från Varbergshållet, då passerar du gården som ligger alldeles intill vägen. Min släkt är inte kvar där idag, de lämnade den någon gång under tidigt 1800-tal.

Jöns Jönsson i Yttre Hjärtared hade en piga som hette Anna Götarsdotter. Hon kom från en av de två gårdarna i Borsthult i grannsocknen Svartrå. Borsthult ligger i den nordligaste änden av socknen och det är bara ett par kilometer till Yttre Hjärtared. Anna verkar ha städslats i slutet av 1650-talet. Husbonden hade ganska omgående gjort henne med barn, medan hans hustru ännu levde. Anna födde en pojke och då ska husbonden ha hotat henne till livet så att hon inte skulle ange honom som far, utan i stället en ryttare.

Anna hade varit i Sverige, dvs i Västergötland eller Småland på andra sidan gränsen, och fött sitt barn och sedan flyttat hem till föräldrarna med sin pojke. Hur det gick för honom vet jag inte. Så småningom dog Jöns hustru och Anna blev lovad äktenskap. En dag skickade han bud efter henne men Anna hade varnats av sin mor Karin Larsdotter, förmodligen att Jöns inte skulle hålla sitt löfte. Modern hade förbjudit henne att återse Jöns men hon gick ändå, och från det mötet kom hon inte hem mer.

Hennes mor, som var änka, tog hjälp för att leta efter henne. De fann kroppen i en mosse i närheten av Jöns gård. Denna plats kallas fortfarande Mördarekärret. Ovanpå hennes kropp låg en penningpung med två skillingmynt. Det var inte Annas mynt, det visste hennes mor.

Det jag själv har läst är vad kyrkoherde Billingdahl 1828 skrivit om mordet i Svartrå äldsta ministerialbok. Kyrkboken är från 1688–1741 så den täcker inte tiden för mordet. Det här var en präst jag gillar, både för att han fört berättelsen vidare till oss men också för att han hänvisar till sin källa, nämligen domboken från Faurås häradsrätt 1667-1671, sidan 90–92. Så bra!

Kyrkboken i Svartrå kyrkoarkiv. Bildkälla: Arkiv Digital.

I domboken om mordet.Bildkälla: Arkiv Digital.

Domboken är digitaliserad av Arkiv Digital och jag har tittat i den. Men det är en svår handstil så det kommer att ta tid för mig att tolka detta, om jag ens lyckas. Därför är jag extra tacksam att släktforskarna och författarna Anna och Andreas Karlsson läst i domboken och skrivit om mordet i sin bok "Giftmord och gästabud" (2014).

Jöns Jönsson greps direkt som misstänkt för mordet. Rättegången hölls den 9 juli 1668 och är utförligt beskriven av Anna och Andreas Karlsson. Jöns påstod att han var besatt av Satan vid mordet och nu ångrade han sig djupt. Han bad både Annas släkt och hela menigheten om förlåtelse. Att han skulle få dödsdom förstod han, han bad att hans son skulle tas om hand efteråt och bad också om en "nådig dom", alltså att avrättningen skulle vara så skonsam som möjligt. Om Jöns blev avrättad är oklart. En dödsdom gick alltid till hovrätten och Anna och Anders Karlsson har sökt efter den i hovrättens protokoll men inte funnit den. Deras teori är att han antingen dog i fängelset eller att han lyckades rymma och inte återfanns.

Att jag upptäckte detta har inte med min mormors släkt att göra utan min farmors. Min farmors morfars farfars far Olof Torbjörnsson var bonde i Borsthult i början av 1700-talet. Enligt mantalslängderna var det änkan Gunnel Persdotter som hade gården före Olof. Det saknas mantalslängder mellan 1700 och 1712, och 1712 var Olof bonde på den ena av gårdarna. Den andre bonden hette Lars Nilsson. Från 1695 till 1700 var det änkan Gunnel som skattade för gården och i hennes hushåll finns sonen Arvid och döttrarna Gunnel, Brita och Karin. Före dem var det Lars Götarsson som var bonde och troligen är Gunnel hans änka. Lars var bror till den mördade Anna Götarsdotter, han vittnade om henne i rätten. Annas och Lars far hette Götar Larsson och dog 1667, ett år före mordet. Hans gravsten finns kvar på Svartrå kyrkogård.

Olof Torbjörnsson gifte sig med änkans dotter Karin Larsdotter 1702 och kom då till Borsthult, men jag vet inte varifrån. De verkar ha fått fyra döttrar innan Karin dog 1711. Olof gifte om sig året därpå med Bengta Bengtsdotter och det är sonen med den senare hustrun som är min ana. Jag har alltså inga släktband med den mördade Anna annat än att hon var faster till min anas första hustru. Släkt till släkten kan man ju säga.

Vi kan vara släkt på annat sätt också, sådant vet man ju inte. Det här är tiden före kyrkböckerna och både den mördade Anna och hennes mördare var födda som danskar men dog som svenskar.

För mig är det här extra intressant för det är hittills den enda beröringspunkten mellan min mammas och min pappas släkt som jag hittat. De kommer från grannsocknar i mellersta Halland och jag har väntat på att upptäcka att de har gemensam släkt, men ännu inte hittat det. Det finns säkert, men knappast i de här släktgrenarna. Berättelsen om mordet levde kvar länge och fördes vidare från generation till generation, så den mördades och mördarens efterlevande var nog inte så vänskapligt inställda till varandra. Ännu in på 1900-talet talades det om detta mord i Yttre Hjärtared, så det var välkänt. Det är omskrivet i "Krönika från Fagereds pastorat" (2000) som något som hade återberättats i generationer i trakten.

En av de äldre gravstenarna på Svartrå kyrkogård är från graven för Götar Larsson i Borsthult död 1667 (gravstenen i mitten) och en annan för Lars Götarssons barn från Borsthult (gravstenen till höger). Eget foto.

På gården där Jöns och Olof Jönsson bodde finns rester kvar från vad man tror är äldre gårdsbyggnader från 1600- och 1700-talet. Eget foto.

På ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet finns namnet Mördarekärret kvar. Söker du på Mördarekärret på Eniros karta kommer du hit också.

Idag när det är Släktforskningens dag ska ni naturligtvis ägna er åt släktforskning. Kanske inte bara letandet i kyrkböcker och andra arkivhandlingar utan också lyssna på föredrag, lära er nytt, få hjälp med era problem och dela med er av det ni själva kan. Nu när släktforskarföreningarna runt om i landet inte kan ha öppet hus så kan vi i stället mötas digitalt.

Jag är föreningsmänniska och med i flera släktforskarföreningar, både där jag bor och där jag har min släkt, vilket aldrig sammanfallit. Ni som ibland läser mina blogginlägg vet att jag har mesta delen av min släkt i Halland och där har Hallands Släktforskarförening den här helgen fri tillgång till databasen Hallands befolkning. Så är det nog på en del andra håll också, tror jag.

Här får du veta mer om vad som händer idag och i helgen.

Årets tema är "Samhällets skuggsida i arkivens ljus" vilket t ex kan innebära både fängelsearkiv och hospitalsjournaler. En hel del är digitaliserat, framför allt fängelsearkiv (mest hos Arkiv Digital), annat får man beställa kopior av från landsarkiv och regionarkiv.

Många av oss som släktforskar hoppas nog på att hitta någon fängelsekund bland våra gamla släktingar, eftersom det är lite extra intressant. För något år sedan hittade jag en man, gift med min farfars syster, som i början av 1900-talet fick fängelsestraff för bedrägeri. Min morfar satt också i fängelse några veckor på 1920-talet, han hade brutit mot den lokala fiskestadgan. I övrigt är det mest skötsamma bönder och torpare i min släkt.

Men så i höst upptäckte jag något jag aldrig väntat mig. Ett mord i släkten. En bror till en av min mammas anor mördade en ingift kvinna i min farmors släkt. Som tur var hände detta så länge sedan som 1668, men förskräckligt ändå, så klart. Något fängelsestraff blev det inte på den tiden, då hade vi ju dödsstraff.

Släktforskning är ju fantastiskt. Ju mer man håller på desto mer hittar man, och aldrig tar det slut...

En arbetarefamilj med fyra släktled samlad någon gång kring förra sekelskiftet i Söderfors. Bilden finns i boken Arbetets söner som digitaliserats av Projekt Runeberg. Men vilka är detta? Någon som känner igen familjen? Jag är inte släkt med dessa men är ändå nyfiken.

Ett program som jag rekommenderar att du lyssnar på är Språket i P1. Senaste avsnittet handlar om namn, namnskick och namngivning under historisk tid. Eller snarare under "släktforskningstid", dvs från 1600-talet och framåt. Det handlar både om efternamn och förnamn, om patronymikon och familjenamn, om att man använde få och därför mycket vanliga namn förr och varför vi fick mer fantasifulla namn i slutet av 1800-talet. Mycket intressant!

Ett av de mer ovanliga namn jag sett i slutet av 1800-talet är Vindicia. Karolina Vindicia i Västrum hade en syster som hette Lucia Augusta, född på Luciadagen 1875. Bildkälla: Arkiv Digital.

Namnskicket var ju ganska annorlunda förr, som ni släktforskare märker. Dels att man hade ganska starka normer för att uppkalla barn efter förfäderna och i vilken ordning, och att man därför hade ganska få namn att variera med. Hur många Anna Persdotter eller Olof Persson har du i ditt släktträd? Jag har fem av varje (syskon oräknade). I programmet nämns en detalj som jag funderar på om det stämmer, nämligen att första dottern fick namn efter farmor. Jag har för mig att traditionen var att ge äldsta dottern namn efter mormor.

Och så det här att flera namn som vi idag ser som unika, då sågs som varianter på samma namn. Man skiljde oftast inte på namnen Karin, Kajsa och Katarina utan en flicka som döpts till Katarina kan senare i livet kallas både Karin och Kajsa. Ingar, Inger, Ingrid och Ingjerd ansågs som samma namn. Peter, Peder och Per var också samma namn, liksom Jan, Jaen, Johan, och Johannes. Det finns många exempel på detta.

Här finns en namnlista för normering av namn.

I programmet talar man bl a om naturliknande svenska efternamn och som tydligen inte är så vanligt i andra länder. Almqvist, Strömberg, Lindgren, Rosenqvist, Ekberg m fl liknande namn. Och namn som kommer av platsnamn, som Wilensjö från byn Vilebo, Forsberg från Forserum, Boman från Botorp osv. I min släkt finns nästan inga sådana namn, utom ett. Namnet Lundin från gården Lunden i Lindome socken. De andra enda efternamnen som inte är patronymikon är soldatnamn: Dahlberg, Näsman, Roth, Lind och Forsberg. Min man har en soldat som hette Hwirfvel i efternamn. Vad tror du han sysslade med? Jo, visst var han trumslagare.

Min farfars morfars far hette Nils Näsman och var båtsman i Bohusläns andra båtsmanskompani. Bildkälla: Riksarkivet.

I mina barns fars släkt finns ett fint gammalt gotländskt gårdsefternamn, Lavergren. Barnens farmors farfars far Georg Mattias Lavergren tog det namnet tillsammans med några syskon när han blivit vuxen. Han föddes på gården Lauritse i Ljugarn 1827. Det var hans mor Greta Olofsdotters föräldragård. Hans far hette Jakob Persson Bandelin och kom från Fröjel. Lavergren är ett vackert namn och finns fortfarande kvar i släkten.

Familjen Lavergren på Lauritse gård i Ardre socken. Georg Mathias Lavergren är mina barns farmors farfars far. Bildkälla: Arkiv Digital.

Nytt år, nya möjligheter. Eller hur? Även vi som släktforskar kan ju se framåt fast det vi sysslar med tillhör historien.

Det verkar som om många fler har börjat släktforska nu under coronatid och ofrivillig isolering. Vilken sysslsättning kan vara bättre i dessa tider? Börjar man leta efter släkten och kanske börjar med att googla och får träffar i redan existerande släktträd, då är det förstås lätt att bli ivrig.

Något jag önskar inför det nya året är att fler släktforskare ska kritiskt granska funna uppgifter och kontrollera själv i kyrkböckerna. Då skulle många fel som sprids på nätet försvinna. Dessutom är det ju så roligt att upptäcka själv och se vad som faktiskt skrevs av prästen för tvåhundra år sedan.

Ett exempel: För ett tag sedan höll jag på med en släktutredning åt en kund. En kvinna i den släkten uppges i flera släktträd på nätet ha dött ett visst datum 1758, något jag upptäckte när jag googlade henne. Men när jag kollar i kyrkboken finns hennes död inte inskriven 1758, däremot på rätt datum 1759. Det var inte att hon dött 1758 och begravts 1759.

Jag tror mig förstå hur det har gått till. Den äldsta träffen är i en diskussion på Anbytarforum i början av 2000-talet, där en släktforskare har angett årtalet 1758. Inget konstigt med det, att skriva en siffra fel är lätt hänt, det gör vi nog alla ibland. Det är dessuom lätt att missa sina egna fel när man korrekturläser, jag som skrivit vet ju vad det ska stå. Problemet blir när den felaktiga uppgiften förs vidare utan att ha kontrollerats. I flera (3 eller 4, om jag minns rätt) släktträd på nätet finns 1758 kvar som dödsår och det är ganska uppenbart varifrån uppgiften kommer.

Jag ska inte kasta sten i glashus och klandrar ingen, jag vill bara uppmana var och en att kontrollera själv. Givetvis gör jag också fel ibland. Misstolkar det jag ser i kyrkböckerna, tar fel på person eller helt enkel blandar ihop siffror. Vid en dubbelkoll upptäcker jag det förhoppningsvis. Jag vet t ex att jag i en artikel för flera år sedan skrev 1746 i stället för 1764, som var det rätta årtalet. Det som publicerades på nätet kunde jag rätta, men inte i den tryckta tidningen. I en släktutredning för ett antal år sedan tog jag fel på ett par personer med samma namn och födda i samma by samma år och det dröjde ett par generationer innan jag insåg att det var fel. Gör om, gör rätt! Så jag har full förståelse för att det kan bli fel ibland. Till och med prästerna tog fel ibland och blandade ihop olika personer. Det har jag bloggat om här och här.

Men om vi alla anstränger oss lite extra och går till kyrkboken och kontrollerar de uppgifter vi hittar på nätet, så tror jag mycket skulle vara vunnet. Det är min uppmaning för 2021.

En invändning från den som nyss börjat släktforska kan vara att det är svårt att läsa i de gamla kyrkböckerna. Och visst är det så, handstilarna varierar och en del noteringar ser mer ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än läsbara bokstäver. Men övning ger färdighet, jag lovar. Tar du dig tid att följa de gamla släktingarna i kyrkböckerna, då kommer du också att med tiden bli allt bättre på att läsa och tolka äldre handstilar. Det behöver nötas in. Det är en av de stora belöningarna av släktforskningen, att man tillägnar sig både ny kunskap och ny kompetens. Är det alldeles omöjligt, då finns det många andra mer erfarna släktforskare att fråga, både på Anbytarforum och i Facebookgrupper.

Visst kan en del kyrkböcker vara svåra att läsa, som här ett uppslag i C:1 1688–1763 i Fru Alstad socken i Skåne, som kanske verkar svårläst för den som nyligen börjat släktforska. Men ju mer du tränar desto bättre går det. Bildkälla: Arkiv Digital.

Andra kyrkböcker är desto mer lättlästa. Här är det födelseboken från Veberöds socken i Skåne, där Hanna föddes 1853. De flesta av er kan nog läsa att det står att hennes föräldrar är torparen Per Persson på nr 22 Veberöd och Kjerstina Jönsdotter. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag är väldigt glad över detta ökande intresse för släktforskning. Många fler som delar mitt intresse och det ökar också efterfrågan på tillgängliga arkivhandlingar och register. Mer och mer blir möjligt för oss att söka information från, gratis på Riksarkivet eller mot abonnemang hos Arkiv Digital. Fler aktörer finns också, och alla bevarade svenska kyrkböcker som inte berörs av den allmänna sekretessen på 70 år är numera digitaliserade. Det betyder inte att det bara är att slå upp rätt sida i en kyrkbok och direkt hitta dina gamla släktingar, ibland är letandet mödosamt och tidskrävande. Men spännande och intressant. Så ta dig ner i kyrkböckernas värld, om du inte redan gjort det.

Bästa juldagen i år blev lillejulafton. Då träffade vi barn och barnbarn. Jag har två söner, båda är gifta och har barn och bor i Stockholm. Jag har fem barnbarn mellan sju och fyra år. I onsdags träffades vi allihop i ett naturreservat som heter Rösaringsåsen. Det ligger i Låssa i Upplands-Bro och är ungefär halvvägs mellan Västerås och Stockholm. Ett bra sätt att träffas i dessa coronatider. Vi höll avstånd och var utomhus hela tiden. Jag fick ny energi bara av att träffa dem, att få se mina barn och barnbarn och kunna prata med dem.

Rösaringsåsen visade sig vara ett perfekt ställe att träffas på med leksugna barn med spring i benen. Det här är ett område rikt på fornfynd och inom reservatet finns både gravrösen, en husgrund från 800-talet och en gammal processionsväg. Den vägen leder fram till en forntida labyrint. Mycket intressant och givetvis pratade vi mycket om historia. Läs om Rösaringsåsen.

Den gamla processionsvägen går rakt fram genom skogen i 540 meter. Eget foto.

Vid processionsvägens slut finns en öppen plats med gravrösen och en forntida labyrint. Här fick vi en fin stund i solskenet dagen före julafton. Eget foto.

Julafton var alla hemma hos sig och firade jul.

För att komma till Rösaringsåsens naturreservat passerar man Låssa kyrka. På hemvägen stannade vi till där, maken och jag. En släktforskare tar väl alla tillfällen i akt att se sig om på en kyrkogård... Den vackra lilla kyrkan ligger fint i den nedgående vintersolens ljus. Delar av kyrkan är från medeltiden och den var från början patronatskyrka till Säbyholms gods alldeles i närheten. Läs mer på Wikipedia.

Låssa kyrkogårdsmur har en stiglucka med grindar. Eget foto.

På Låssa kyrkogård finns ett gravkor för släkten Sparre. Eget foto.

I graven som är omgärdad med staket vilar brukspatronen Andreas Hebbe, död 1825, och hans hustru Anna Catharina Timm, död 1820. Gravstenen i förgrunden gäller Dagmar Tamm, 1903-1995. Eget foto.

En del äldre gravar är bevarade men det stora flertalet gravar verkar vara mer nutida. Alldeles intill södra väggen finns de inhägnade gravarna för brukspatronen Andreas Hebbe, född 1734 och död 1825, och hustrun Anna Catharina Timm, född 1759 och död 1820. Andreas Hebbes far Christian Hebbe var invandrad från Greifswald i Tyskland till Stockholm. Andreas verkar ha varit yngst av fem bröder. Han gifte sig 1777 med Anna Catharina Timm men några barn fick de inte. De bodde på Ådö slott i dåvarande Låssa församling (numera är den sammanslagen med Bro församling) men ägde också flera bruk och andra gods. Anna Catharina var född på Semla bruk. Hennes mor Emerentia Sofia Barchæa kom från Skerike här vid Västerås, där Anna Catharinas morfar var kyrkoherde. Läs mer om Andreas Hebbe och Anna Catharina Tamm på släktforskaren Mattias Lomans hemsida.

Hanna Gerlofssons grav. Eget foto.

En mer anspråkslös grav är Hanna Gerlofssons från 1918. Hanna föddes 1881, hennes mor Carolina Charlotta Fagerström var då ogift dotter till en torpare i Svartkärret i Låssa. 1887 gifte modern sig med statdrängen Carl August Marmlund och Hanna fick senare styvfaderns efternamn Marmlund. Kanske var Carl August hennes far, men det vet jag inte. I slutet av 1890-talet var Hanna piga hos inspektorn på Säbyholm och sedan hos ingenjören Klas Adolf Tamm på Ådö slott, som alltså måste vara en sentida släkting till förra slottsfrun.

1903 gifte Hanna sig med Gustaf Adolf Hjalmar Gerlofsson på Ljusterö. Han var född 1877 i Gladhammar i Småland, den församling jag själv bodde i när mina barn var små. Han föddes på gården Bergebo, närmaste granne till den gård där vi bodde 1984-1994. Världen är sannerligen liten ibland...

Gustaf Adolf Hjalmar Gerlofsson var bonde på en gård som hette Ström på Ljusterö. Under sitt 15 år långa äktenskap fick makarna sju barn. Den yngste föddes den 16 oktober 1918 och en vecka senare, den 24 oktober blev Hanna ett av tusentals offer för spanska sjukan i Sverige. Hon blev 37 år. Att hon dog på Ljusterö men begravdes hemma i Låssa förklarar varför maken inte är med på gravstenen.

Maria Engströms grav. Eget foto.

Den 23 februari 1898 dog Maria Engström, hustru till statdrängen Karl Gustaf Engström på Toresta herrgård i Låssa socken. Hennes gravsten finns på norra sidan om kyrkan och på den står det "H. H. Vår älskade moder Maria Engström *18/12 1838 †23/2 1898 samt fader C. G. Engström" följt av faderns födelse- och dödsdatum. H. H. är förkortning av "Här hvilar". Att Maria står överst beror förmodligen på att hon dog först. Det vanliga är annars att mannens namn står överst på gravstenar. Kanske var Maria mer älskad av sina barn än deras far var. De kan ha rest stenen efter hans död 1920, det verkar nästan så eftersom texten är lik trots att det är 22 år mellan deras död.

Enligt husförhörslängderna var Maria född den 18 augusti 1838 och inte i december som det står på gravstenen, och hon hette Kindberg i efternamn. Hon är en av de många som bara fått Stockholm som födelseort när hon flyttat ut på landsbygden så vilken församling hon var född i kan man fundera på. Maria och Carl Gustaf fick fyra barn, tre döttrar och en son, efter att de gift sig 1867. En av döttrarna dog 1877 men de övriga tre barnen Johanna Charlotta, Axelina Matilda och Axel Ludvig överlevde barndomen. Familjen tog också hand om ett barnhusbarn som fosterbarn på 1880-talet och vid Marias död hade de en dotterdotter som fosterbarn.

De var statare under hela sitt gemensamma liv och säkert var det både slitsamt och ibland bedrövligt, som för de flesta statare. De kom till Toresta 1872 efter att ha haft statplats på några olika gårdar i Färentuna och Adelsö. Eftersom de stannade kvar på Toresta kanske det var bättre villkor där än på andra ställen. Året efter Marias död gifte maken om sig, fick två söner till och levde till 1920. Kanske är det inte så vanligt att fattiga statare har kvar sina gravar efter mer än hundra år.

Kyrkoherde Hallgrens grav. Eget foto.

I en av gravarna på Låssa kyrkogård vilar kyrkoherden Birger Theodor Hallgren, född 1802 och död 1857, med maka och barn, enligt texten på gravstenen. Kyrkoherden hade tillträtt sin tjänst 1847 och dog tio år senare, alltså förhållandevis ung. Han dog av bröstvärk, enligt kyrkboken, kanske var det influensa.

Makan som nämns på gravstenen men inte fått sitt namn där var Ida Fredrika Palin, född 1822 och död 1898 i Stockholm. De hade flera barn. En dotter hette Mathilda och gifte sig 1864 med Paul Peter Waldenström, känd ledare för Missionsförbundet, men först präst i statskyrkan. Hans memoarer är digitaliserade av Projekt Runeberg och där berättar han om det romantiska mötet med fröken Hallgren. En bild på henne finns ett par sidor framåt i boken.

Delar av Låssa kyrka är från medeltiden. Eget foto.

Att kunna träffa barn och barnbarn blev en fin avslutning på det här året. Nu ser jag fram emot ett nytt år och nya livsöden att berätta om.

En frostig och vit jul kan vi nog drömma om i år. Vädret ska vara novembergrått åtminstone ända tills julhelgen är över. Men vi får göra så gott vi kan ändå, alla vi som detta år firar jul i enskildhet, utan nära och kära. Det är så det är detta coronaår, som vi vill lägga bakom oss så fort det bara går. Tyvärr väntar nog en vår med fortsatt smittrisk och många sjuka.

Så vi får fortsätta släktforska, alla vi som håller på med det. Mer tid för det, nu när så lite annat sysselsätter oss. Men tusen gånger hellre hade jag planerat för en vanlig jul ihop med barn och barnbarn.

Jag har sparat några gobitar i släktforskningen som jag ska ta itu med i jul. Några svårbemästrade kyrkböcker och oklara uppgifter. Kanske kan jag komma något mer på spåren. Vi får se.

Dessutom har jag laddat med böcker för de kommande helgerna. En nyutkommen släkthistoria (mer om den kommer senare), Hilary Mantels "Spegeln och ljuset" som är tredje delen i hennes trilogi om Oliver Cromwell och 882 sidor. Plus ett par nya deckare. Numera, sedan vi flyttat till stan och har ett stadsdelsbibliotek tio minuters promenad hemifrån, lånar jag det mesta där.

Och så måste jag ta tag i lite nödvändig administration i mitt släktforskarföretag. Som småföretagare sköter jag allt själv, även bokföringen, och den måste skötas.

Att vara sysselsatt kan kanske lite döva längtan efter de små, de som jag får vänta ett tag till med att träffa. Tills dess fortsätter jag med deras, och min och deras föräldrars, släkthistoria. Alla mina fem barnbarn ska så småningom ha tillgång till sin och sin släkts historia, även om det kanske dröjer tills de är vuxna innan de tar del av den. En meningsfull julsysselsättning är det i alla fall.

God Jul!
Håll ut och håll dig undan från corona!

Varför fick båda bröderna heta Nils? Den naturliga förklaringen skulle vara att både farfar och morfar hette Nils. Det har jag sett i en del andra familjer. Förste sonen brukade få namn efter farfar och andre sonen efter morfar. Om far hette Lars Persson och mor hette Anna Persdotter kunde två söner få heta Per. Att syskon fick samma namn kunde också ske när ett yngre barn fick namn efter ett äldre syskon som dött. Det är mycket vanligt. Men nu har jag hittat en familj i min släkt som går utanför de här mönstren.

Min mormors farmors mormors mor hette Bengta Nilsdotter. Det är hennes far Nils Bengtsson det här handlar om. Han föddes 1718 i Skärbäck i Sibbarps socken i Halland. Idag är det naturreservat här med vackra bokskogar. Denne Nils fick 1721 en lillebror som också fick heta Nils.

Min förfader Nils Bengtsson föddes den 1 oktober 1718 och är inskriven i Sibbarps kyrkbok som "Bengts piltebarn i Skärbäck". Bildkälla: Arkiv Digital.

Lillebror Nils föddes den 2 juli 1721. Bildkälla: Arkiv Digital.

Deras far hette Bengt Nilsson i efternamn. Fick de båda två namn efter sin farfar? Det tror jag inte, det måste ha funnits en till Nils. Kanske deras fars morfar? Deras mor hette Anna Larsdotter. Föräldrarna hade gift sig 1713 och gav sin äldste son namnet Per, kanske efter morfars far som hette Per Nilsson, död c:a 1691. Eller om deras farfars far hette Per? Näste son fick heta Tore, efter sin mormors far som hette Tore Andersson, död 1701. När han föddes var Halland danskt.

Sedan kom Nils och Nils och till sist lillebror Bengt och två yngre systrar som fick heta Karin efter sin mormor. Den äldsta Karin dog innan nästa föddes.

Så varför fick de två äldsta sönerna namn efter mer avlägsna släktingar än brukligt? Var det för att farfar och morfar fortfarande levde och att man inte skulle namnge barn efter levande släktingar? Jag tror det. Deras farfar Nils kanske dog mellan Tore och den äldste Nils föddes. Kanske hette deras farmors far också Nils och dog vid samma tid. Deras far Bengt Nilsson kom från grannsocknen Dagsås och där finns inga kyrkböcker bevarade från den här tiden.

Deras morfar hette Lars Andersson och han levde till 1747, då var "min" Nils redan gift. Lars Andersson fick inget barn uppkallat efter sig förrän 1758 i min släktgren, elva år efter att han dött.

Men att ge två barn efter varandra samma namn! Hur höll man reda på dem? Varför var namngivningsnormerna så fasta? Det är väl därför vi har så få namn i våra släktträd, variationen var inte så stor.

När min förfader Nils föddes 1718 har prästen bara skrivit att det är Bengts piltebarn i Skärbäck. Inget efternamn på fadern och inte moderns namn. När lillebror Nils föddes 1721 står det att det är Bengt Nilssons och Anna Larsdotters son i Skärbäck. När jag såg att två Nils fötts i Skärbäck med bara några år emellan så tänkte jag först att det måste vara i två olika familjer. Husförhörslängder finns ju inte från den tiden men jag gick igenom mantalslängderna från flera år omkring de båda Nilsarnas födelse. Och det fanns bara en bonde som hette Bengt i Skärbäck. Jag är ganska säker på att prästen menade bonden när han skrev "Bengt i Skärbäck", det var knappast en backstugusittare när det fanns en bonde Bengt i byn.

För att vara på den säkra sidan letade jag upp Nilsarnas fars bouppteckning. Bengt Nilsson dog 1738 och där finns alla barnen med, även de två bröderna som hette Nils. Alla utom den äldsta av systrarna Karin som dött. Så visst var de bröder.

Det här var nog en ganska välbärgad bonde. Det fanns lite silver i boet, två hästar och sex kor och annat smått och gott. Det var också så att den yngre Nils fick studera och skulle kanske blivit präst om han inte dött så ung. Det hände den 12 december 1740, just idag för exakt 280 år sedan. Då var han 19 år och på väg hem från skolan i Varberg, förmodligen på julledighet, och tog genvägen över Skärsjöns is. Men isen brast och han drunknade. Då han inte kom hem som planerat sökte hans bröder efter honom men fann honom inte förrän på annandag jul då hans döda kropp hittades på sex och en halv alnars djup (nästan fyra meter). I skolan hade han, som var brukligt, tagit sig ett nytt efternamn med anknytning till hemtrakten och hette numera Schiärström. Skolans rektor Johan Grimberg gav honom "vackert beröm", bl a för hans flit.

Berättelsen om den yngre Nils död finns i kyrkboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med den här ynglingens tragiska död kommer släktingarna till liv för mig. Jag får en liten glimt av dem. Bröderna som letade efter honom när han inte kom hem. Att han fick studera, till skillnad mot de flesta bondsöner. Att han var flitig i skolan (om det nu inte bara var för att tala väl om de döda). Jag har ju egentligen ingen som helst aning om hur de gamla släktingarna levde. Det blir ju annars bara en lång rad namn i mitt släktträd som inte säger ett dugg mer än att de föddes, levde och dog och däremellan avlade barn som ledde fram till att jag finns idag.

Kyrkoarkivet i Sibbarp och Dagsås, som är i samma pastorat, är verkligen sorgebarn för släktforskare. I Sibbarp är det en lucka 1762-1861 och i Dagsås saknas allt före 1828, det är förstört i en brand.

Jag vill passa på att lyfta fram databasen Hallands befolkning. Den drivs av Hallands släktforskarförening och är tillgänglig för alla medlemmar. I databasen finns uppgifter om födda, vigda och döda från många (kanske de flesta) kyrkoarkiv i Halland. En fantastisk bra hjälp att hitta de människor man söker, t ex vilka barn som samma föräldrapar fått. Och sedan givetvis kolla i kyrkboken. Men det vet ju ni som släktforskar att man alltid ska göra.

Så här vackert är det i bokskogarna i Halland, bland annat i Skärbäck där de båda Nilsarna växte upp. Skärbäck är numera naturreservat och jag har passerat där flera gånger utan att ha en aning om min släktkoppling dit. Bild från Wikipedia, CC-licens. Foto: N. O. Ingemar.

Maria Ebonne Johansson är en av många som var aktiva i väckelserörelsen för drygt hundra år sedan. Hon föddes i en baptistfamilj i Enköping 1869. Själv lät hon döpa sig som baptist när hon var 18 år. Efter några år som sjuksköterska i Stockholm och Nyköping begav hon sig 1899 till London där hon utbildade sig vid Grattan Guinness missionsinstitut för att året därpå bli missionär i Belgiska Kongo. Där arbetade hon både som missionär för baptisterna och som sjuksköterska. Hon var verksam långt senare än Otto Witt som Mikael Hoffsten skrivit i sitt senaste blogginlägg.

I Kongo träffade hon den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom och de gifte sig 1901. Han hade blivit känd för sin kritik mot hur kolonialmakten behandlade Kongos befolkning. Maken dog redan 1903 men Maria Ebonne fortsatte så småningom att arbeta som missionär, ett par år i Kongo och ett par år i Östafrika. 1917 hade hennes hälsa försämrats, kanske av någon tropisk sjukdom, och hon återvände hem för gott. Hon levde till 1956, 53 år som änka.

En annan av frikyrkorörelsens pionjärer är Anders Peter Fristedt. Han kom inte från en frikyrklig familj, åtminstone inte när han föddes, för han döptes som nyfödd av prästen hemma i Botilsäter i Värmland och hans far var hemmansägare utan någon anmärkning om frikyrkotillhörighet. Anders Peter blev i alla fall så engagerad inom Missionsförbundet att han redan som 20-åring sökte till missionsskolan i Kristinehamn. Sedan blev han predikant i olika missionsförsamlingar i Sverige, bl a i Katrineholm, Visby, Örnsköldsvik och i Södra Vi och Söderåkra i Småland. På äldre dar återvände han hem till Värmland och dog i Säffle 1931.

Till vänster Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt, till höger Ekmans vackra bok.

Maria Ebonne Johansson och Anders Peter Fristedt har jag hittat i Svenskt Porträttarkiv. Många av de mer aktiva inom väckelserörelsen finns omnämnda i bokverket "Den inre missionens historia" (1896–1902), skrivet av Erik Jakob Ekman. Här berättas i sex band i detalj om frikyrkorörelsens historia fram till utgivningen. Ekman går igenom landskap för landskap vad som hänt och nämner många människor, framför allt många av de föregångare som anslöt sig till väckelserörelserna före lagändringen 1858. De presenteras ingående, flera med porträttbilder. De två sista delarna, som omfattar tiden från 1860-talet och framåt, finns digitaliserade av Projekt Runeberg och fritt tillgängliga på nätet. En guldgruva för släktforskare.

Har du hittat släktingar som i kyrkböckerna är antecknade som baptister, Waldenströmmare eller separatister, eller släktingar som inte låtit döpa sina nyfödda barn, då ingick de sannolikt i en frikyrkoförsamling i stället för i statskyrkan.

Nyligen skrev jag en av artiklarna till senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum (som ges ut av släktforskarförbundet) om frikyrkornas historiska bakgrund och om deras arkivhandlingar. Det var då jag stötte på dessa personer och fick upp ögonen för Ekmans bokverk.

Vad jag inte visste då är att jag faktiskt har en kusin som i år skrivit en bok med 24 biografiska porträtt om människor som var pionjärer och aktiva inom väckelserörelsen. Min kusin heter Stefan Dahlberg och han berättar både levande och engagerat om dessa i sin bok. Av särskilt värde för släktforskare är också den litteraturlista han har med på slutet av sin bok.

Stefan Dahlbergs bok är utgiven av Midnattsropet förlag. I innehållsförteckningen ser du vilka han skriver om.

Stefan Dahlberg är en av mina 54 kusiner. Jo, jag har faktiskt så många kusiner. Några är inte längre i livet och några få har jag aldrig träffat, som jag kan minnas. De är födda mellan 1938 och 1981, alltså en dryg generation mellan den äldste och den yngste. Att det är så stor åldersskillnad beror på att min pappa är bland de yngsta i sin syskonkull så hans äldsta syskon fick barn tidigt, medan min mamma är en av de äldsta av sina syskon och hennes yngre syskon fick barn betydligt senare. Jag har en stor släkt, vilket är en rikedom.

Missionsförsamlingen i Valö i Uppland någon gång i början av 1900-talet. Bilden finns på Digitaltmuseum där det finns många fler bilder på missionshus och andra fotografier med frikyrklig anknytning. Fotograf: Skötsler-Edhlund. Bildkälla: Upplandsmuseet.

Adolfina Bernhardina Johansson var en god människa. Det påstår jag utan att ha känt henne eller känt någon som kände henne när hon levde.

För några veckor sedan fick jag en fråga från en av mina mostrar. Hon och några andra i hembygdsföreningen har den senaste tiden inventerat gravstenarna på församlingens kyrkogård (vilket bra projekt i dessa coronatider!) och till slut återstod bara denna gravsten, som den enda ingen av dem kände till något om:

 
Adolfina Johanssons gravsten på Okome kyrkogård. Foto: Signe Dahlberg-Persson.

Ni ser ju att det står "Barnens välgörare" på gravstenen. Vad innebär det? Adolfina levde till 1935 så man kan ju tänka sig att någon av de äldre församlingsborna idag skulle kunna ha hört talas om henne, men så är det alltså inte. Åtminstone inte dem som min moster och övriga gravstensinventerare känner. Detta är i Okome församling i mellersta Halland.

I kyrkböckerna finns en del av svaret. Där får vi veta vem Adolfina Bernhardina var. Hon föddes den 21 mars 1858 i grannförsamlingen Askome. Hennes föräldrar var Karl Johan Bengtsson och hustrun Johanna Christina Andersdotter som var torpare på Vallen under Hede. I familjen fanns redan storasyster Anna Carolina, född 1852. När Adolfina var sex år dog hennes mor. Efter två år gifte hennes far om sig med Katrina Erlandsdotter. 1876 flyttade familjen från Askome till gården Gällsås 2 i grannförsamlingen Okome, där de köpt ett småbruk på 1/12 mantal.

Systern Anna hade emigrerat till Danmark 1869 men Adolfina blev hemmadotter. En kort tid hade de en fosterflicka i familjen och 1902 kom Karl Johan August Johansson som dräng till gården. Han hade varit dräng hos kyrkoherdeänkan prostinnan Gudmunda Benjamina Carsson i Köinge. Samma år gifte sig Adolfina och drängen, som jag för enkelhetens skull kallar Karl. Då var de 49 och 44 år gamla och några egna barn fick de aldrig.

Adolfinas far och styvmor dog inom några år och dotter och måg tog över gården. Den drev de fram till 1911 då gården köpts av kraftbolaget Ätrafors AB. Bolaget köpte upp gårdar i Gällsås och på andra sidan Ätran i Askome i avsikt att anlägga en kraftverksdamm, vilket också skedde några år senare. Ätraforsdammen finns kvar, men också historien om de gårdar som dränktes av dammens vatten. En av dem var den gård där min morfar bodde med sina föräldrar på Gällsås 2. Så min morfar var granne med Adolfina.

Häradsekonomiska kartan från början av 1900-talet. Här är Ätraforsdammen planerad men ännu inte anlagd. Gårdarna i Gällsås låg alldeles intill Ätrans strand och på en av dem bodde Adolfina. Vilken vet jag inte, utom att det inte var på Gällsås 2:7 för där bodde min morfar med föräldrar och syskon.

Sedan kraftbolaget köpt deras gård flyttade Adolfina och Karl till granngården Jordsbacka där de blev hyresgäster i ett hus som Adolfina senare friköpte. 1915 dog Karl och Adolfina blev ensam kvar. 1933 flyttade hon och blev inneboende hos en hemmansägare på Gällsås 1. Där tog hennes liv slut den 9 mars 1935. Att det står Jordsbacka på hennes gravsten beror nog på att hon bodde där i 22 år, de flesta åren som änka.

Adolfina dog alltså barnlös och utan bröstarvingar. Kanske fanns det inga syskonbarn i Danmark, eller så var det ingen som kände till dem. Vid bouppgteckningen företräddes Allmänna arvsfonden av hemmansägare Svensson i Långansgård. Men pengarna hamnade inte hos arvsfonden. Adolfina hade skrivit ett testamente där hon gav mindre summor till ett par grannar men att resten skulle gå till Okome fattigvårdsstyrelse för att användas till fattiga barn inom kommunen. Så därför kallas hon barnens välgörare.

Från Adolfinas bouppteckning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Adolfina hade tillgångar på 1620 kronor och 93 öre. När begravning, bouppteckningskostnad och vårdkostnader betalats återstod 1231 kronor och 61 öre varav 931 kronor gick till fattigvårdskassan för vidare befordran till fattiga barn.

Jag undrar hur detta gjordes i praktiken. 931 kronor var nog värt en del på den tiden. Jag vet inte vad summan motsvarar idag men hennes begravning kostade 251 kronor och vad kostar en begravning idag? Delade man ut kontanter till fattiga barnfamiljer eller fick de kläder och andra förnödenheten? Inrättade man en fond där barnfamiljer i församlingen kunde ansöka om bidrag? Är det någon som vet något om detta så berätta gärna i en kommentar. Eller om du är släkt med Adolfina.

Jag är glad att min moster bad om hjälp att få fram lite uppgifter om Adolfina. Det finns något att berätta om varje människa och informationen finns i arkiven.

Idag blir det några boktips för släktforskare.

En av Arvid Bergmans förfäder är den före detta slaven Richard Abrahamsson som kom till Sverige på 1780-talet. Han var troligen född av slavar i Boston i USA på 1760-talet. Denne Richard döptes i Stockholm 1787 och gavs då dopnamnen Karl Gustav, men själv kallade han sig Richard. Han var trumpetare och sventjänare i hertig Karls livregemente till häst.

Richard Abrahamsson är en av kanske ett par hundra personer med svart afrikansk bakgrund som levde i Sverige före 1900-talet. Många av dessa, som då kallades morianer, bildade familj i Sverige och har idag många efterlevande. I en del släkter har familjetraditionen gjort gällande att de är av resandesläkt, och ibland stämmer även detta.

I sin bok Född slav – död fri? skriver släktforskaren Arvid Bergman om både detta och annat. Han har följt sin släkt i arkiven och funnit fattigdom och svåra förhållanden. Boken gavs ut 2018 på Stockholmia förlag (Stockholms Stadsarkivs förlag). Boken handlar inte bara om hans egen släkthistoria utan han vidgar begreppen och ger oss historiska sammanhang och förklaringar som ger mig ny kunskap, t ex om hur dåtidens rasism kunde ta sig uttryck.

I senaste numret av Släkt och hävd skriver Arvid Bergman tillsamamns med släktforskaren Margareta Edqvist också om Richard Abrahamsson. Men här handlar det framför allt om sonen Karl Fredrik Gustafsson, född 1796 och död 1870, (som senare kallades Karl Gustav Abrahamsson men också hade efternamnet Svärd) och dennes hustru Agneta Maria Stålberg och deras familj. Agneta Maria Stålberg kom från en resandefamilj. Till den här artikeln finns även ett släktträd och författarna går också igenom de handlingar de bygger sitt forskningsresultat på. Bland annat nämner de hur viktiga passjournalerna är för att kunna följa paret under deras ambilerande liv i främst Sverige och Norge men också till vilken hjälp DNA-test varit.

Några av de mest kända av dessa på sin tid så kallade morianer är Badin, Antoin Zamore och John Panzio Tockson. Badin, vars dopnamn var Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, levde vid hovet under andra halvan av 1700-talet och är omskriven i både romaner och i släktforskningslitteratur. Själv har jag för många år sedan läst Ola Larsmos roman om honom, med titeln Maroonberget. Den rekommenderar jag också. Antoin Zamore är omskriven i flera artiklar, bland annat av hans nutida släkting släktforskaren Lisa Qviberg i Släktforskarnas årsbok 2004.

Från  vänster: 1. Badin målad av Gustav Lundberg. Målningen finns på Nationalmuseum. 2. Fritz von Dardels teckning med Danmarks kung Fredrik VII och Sveriges Carl XV 1860 och bakom dem kammarttjänaren John Panzio Tockson. 3. Så lastades slavarna på slavskeppen från Afrika till Amerika. Samtliga bilder från Wikimedia Commons, Public Domain.

Här om dagen när jag släktforskade åt en kund upptäckte jag att det finns ett kvarter här i Västerås som heter Släktforskaren. Kundens ana bodde där enligt folkräkningen 1960. När jag kollade på kartan såg jag att kvarteret har gräns i norr mot Hülphersgatan.

Så klart, det måste ju fått sitt namn efter den gamle släktforskaren Abraham Hülphers. Född 1734 i Västerås och död 1798 i Västerås. Frågan är om han någon gång under sitt liv bodde någonstans i detta kvarter, som måste ha varit landsbygd då. Det vet jag inte. Enligt domkyrkoförsamlingens dödbok dog han "vid gamla torget" och jag antar att det var där han bodde. Gamla torget måste vara detsamma som Stora torget idag, betydligt längre in i centrala stan än där kvarteret Släktforskaren ligger.

Här ligger kvarteret Släktforskaren i Västerås. Eniros karta. Till höger Abraham Hülphers, bild från Wikipedia.

Om Abraham Hülphers kan man läsa i Svenskt biografiskt lexikon.

Hans släktforskningsanteckningar innehåller uppgifter om omkring 40 000 personer från Dalarna och Västmanland. Detta har digitaliserats av Västerås stadsbibliotek (så vitt jag vet) och finns tillgängligt på www.alvin-portal.org

Ett exempel från Abraham Hülphers anteckningar i Alvin-portalen. Här kan du se bilden i större format, gå till sidan 7. Reinhold Apiarius känner jag igen från min tid i Västervik.

Idag är det Arkivens dag men några besök på arkiv runt om i landet blir det förstås inte. Men precis som Abraham Hülphers anteckningar finns det fantastiskt mycket för släktforskaren att hitta i de digitala arkiven. Idag ordnas också många digitala föredrag.

Finns det kvarter med namnet Släktforskaren i andra städer i Sverige? Berätta gärna i en kommentar.

Sedan jag började släktforska för tio år sedan har jag fått kontakt med flera mer eller mindre avslägsna släktingar i USA, efterlevande till emigranter i min mors och min fars släkt. Räknar jag på fingarna så är det elva personer, kanske några till som jag bara haft tillfällig kontakt med. Det är allt från tremänningar till sjumänningar. Några är nära släkt med varandra, andra är inte alls släkt. De flesta kommer från min morfars släktgren, han hade två mostrar som emigrerade med sina familjer.

Två av dem har jag träffat, det är två systrar. En har jag ganska mycket kontakt med, vi tjattrar en hel del på Facebook och har setts i Zoommöte. Hon är jurist och en hängiven släktforskare, och har kontakt med många svenska släktingar. Rena drömmen för en släktforskare att hitta en sådan släkting där borta.

Förr i tiden skrev släktingarna i Amerika brev hem till kusinerna i Sverige. Nu är det digitala kontakter som gäller. Eget foto.

Amerikaner är ju inte som vi svenskar utan som regel helt öppna med vilket politiskt parti de föredrar att rösta på. Både republikaner och demokrater är representerade i min amerikanska släkt, men det är faktiskt fler demokrater än republikaner. Någonstans har jag läst, fast jag inte minns var, att generellt blev de svenska tidiga emigranterna, de som blev bönder i Minnesota och andra tradionella jordbruksstater, de blev konservativa i sin politiska uppfattning. Alltså mer konservativa än de var före emigrationen. Det här gäller nog inte de många svenskar från arbetarrörelsen som emigrerade efter att ha blivit svartlistade efter strejker eller inte ville invänta reformer i det svenska samhället.

Bland mina amerikanska släktingar stämmer det här till viss del. Två av mina släktingar är idag djupt engagerade Trumpanhängare och sprider detta på inlägg på Facebook som gör att jag nästan skäms över att vara släkt. Men var och en får tycka vad man vill, så klart. De bor på landet och kommer från en bondefamilj. I Tioga county i norra Pennsylvania, där de bor och dit mina emigrerade släktingar kom på 1880-talet, där har Trump fått 74 procent av rösterna. Så de är bland likar.

Övriga som skyltar med sin politiska åskådning är demokrater. En av dem är en släktforksare som bor i staten New York. Hon skrev någon dag före valdagen på sin Facebook att "Jag flyttar till Ohio". Ganska snart kom reaktioner från vänner och bekanta som tyckte det var ett hastigt beslut och undrade vad som hänt. "I Ohio skulle min röst betyda något men här i New York spelar den ingen roll" svarade hon. Det är inte riktigt sant men jag förstår hur hon tänker. Staten New York är demokratiskt med stor majoritet, i Ohio fick Trump 53 procent och Biden 45 procent (när en del röster ännu inte var räknade).

En av de andra demokraterna är juristen och hon har arbetat som volontär under Bidens valkampanj. I måndags diskuterade vi vad som komma skulle, och ni vet ju vilken rysare valet blivit. Redan då bestämde vi att ta ett snack i ett zoommöte ikväll, lördag, för att prata om valutgången och den situation USA befinner sig i, som oavsett valresultatet är svår. Så jag väntar med spänning på kvällens samtal. Även om den politiska situationen i USA påverkar hela världen så lever hon mitt uppe i det och jag kan betrakta det lite mer på avstånd.

Tänk vad släktforskning kan leda till! Jag är så glad för sådana kontakter, som berikar mitt liv.

I skrivande stund (natten till lördag) är valresultatet ännu inte klart, men jag hoppas det hinner bli det före morgonen.

Det här tidningsurklippet hittade jag i ett av Amerikabreven. Mary Carlsson var dotter till min morfars utvandrade moster. Mary föddes i USA 1890 men fem av hennes nio syskon var födda i Sverige.