Vi släktforskare gläds ju extra mycket åt saker som gått i arv från tidigare generationer eller som hittas i en bortglömd kartong när en äldre släkting gått bort. Allra helst om vi direkt kan förstå vad det är och vems det varit.

Min mamma var en ordningsam människa, vilket jag är tacksam för. Hon gick bort 2009 och innan dess hade ingen av oss syskon, hennes barn, intresserat sig särskilt mycket för släktforskning och släktklenoder. Men hon förstod nog att intresset skulle komma en dag så hon hade skrivit på lappar och lagt ihop med en del saker som är arvegods. En sådan sak är hennes farmors psalmbok som farmodern fick av sin fästman när hon 1877 förlovade sig med min morfars far. En del annat finns också sparat.

Men inte bara saker kan gå i arv, utan också växter. Det tycker jag är extra roligt. Till vår lägenhet här i stan har vi ingen trädgård men jag hade trädgård där vi bodde tidigare. Till den fick jag några vinbärsbuskar av min pappa. Han hade tagit skott från de vinbärsbuskar mina föräldrar hade i sin trädgård. Buskarna frodades och växte på sig hos mig i flera år. När båda mina söner hade skaffat hus med egen trädgård tog jag nya skott av vinbärsbuskarna från deras mormor och morfar och nu växer de buskarna och ger bär till en tredje generation, mina barnbarn. När maken och jag flyttade för två år sedan var det med en viss sorg jag lämnade mina vinbärsbuskar men är väldigt glad för att de växer hos mina barn.

Vinbärsbusken hos min ene son växer på sig. Urspunget till busken stod i mina föräldrars trädgård i Långås i Halland. Eget foto.

För kanske tio år sedan gjorde vi en släktutflykt tillsammans med min pappa och ett par av mina bröder och svägerskor. Då letade vi upp den torpgrund som finns kvar efter torpet där min farmors föräldrar bodde på 1880-talet. Den ingår i en torpinventering som gjorts av Rolfstorps hembygdsförening (det tackar jag för!) så den var lätt att hitta och min pappa visste var den skulle vara. Där växte massor av vintergröna och en av mina svägerskor tog med sig några revor. Nu växer den i deras trädgård. Jag vet inte om vintergröna är en planterad växt och hur länge den överlever på samma plats men tanken finns ju att den kan ha växt där när farmors föräldrar bodde där.

Här låg min farmors föräldrar torp fram till 1888. Numera har vintergrönan speritt sig över hela tomten. Foto: Thomas Lundborg.

Blommande vintergröna. Eget foto.

En av mina mostrar har berättat för mig att hon har blommor i sin trädgård som hon fått av senare ägare till den gård där min morfars farmor växte upp. Blommorna heter snöklockor och jag har inte sett dem någon annanstans. Kanske var de vanliga förr.

Det här tycker jag är fint, att växterna finns kvar i släkten.

Jag måste också berätta om en släktforskare jag haft kontakt med. Hans morfar växte upp i ett torp i närheten av vårt förra boställe och som jag bloggat om. Resterna av torpgrunden finns kvar men är inte skyltade och man behöver känna till var det är för att hitta dit. Därför hörde han av sig till mig tidigare i år, för han ville besöka platsen. För ett tag sedan fick jag veta hur det gått. Han berättade då också att syrenerna som växer vid det hus där han själv växt upp i Stockholm kom från det här torpet. Han hade kommit ihåg det när han var på plats, att hans morfar och mamma besökt platsen för torpet på 1940-talet och då haft med sig syrenskott hem. Det värmer att få veta sådant.

Säkert är det många av er som har krukväxter av skott från föräldrars eller tidigare generationers krukväxter. Det är också fint att ha och mycket lättare att ta med sig än en stor vinbärsbuske eller en syrenhäck.

Syrenhäcken där vi bodde  tidigare, i Helgerum i Småland. Eget foto.

I Badelunda socken där jag bor finns rester efter ett gammalt fattighus och ett nyare fattighus. Dessutom finns det gamla ålderdomshemmet från 1930-talet kvar men är en privatbostad idag. De tre byggnaderna är spår efter den historiska åldringsvården i socknen.

Först hade vi rotehjon, sedan fattighjon på fattighusen och sedan kom ålderdomshemmen för ungefär hundra år sedan i Sverige. Rotehjonen flyttades mellan olika gårdar i roten i en socken och vistades en period på varje gård för att bli försörjda. Det var den gamla äldreomsorgen, där de arbetsföra delade på försörjningen av dem som inte längre kunde arbeta och inte hade andra möjligheter till försörjning, till exempel vuxna barn som kunde ta hand om dem.

Under 1800-talet blev det vanligare att fattighus byggdes i socknarna, ett eller flera. På fattighusen bodde inte bara de gamla utan också de som var var fattiga av andra skäl och inte kunde förtsörja sig, t ex änkor med flera barn eller föräldralösa barn som inte blev omhändertagna som fosterbarn i någon familj. Ibland när jag sett det i husförhörslängderna, ensamma barn på fattighuset, då har jag tänkt att de var fosterbarn till fattighusföreståndaren eller bara var skrivna på fattighuset men bodde hos någon släkting. Men så var det nog oftast inte, det finns vittnesmål från barn om uppväxt som ensambarn på fattighus.

En bit in på 1900-talet hade man ändrat synen på äldrevården. Då fick vi ålderdomshem i stället, med vårdpersonal och god skötsel. Allt ändrades ju inte över en natt men samhället tog en ny riktning i synen på äldreomsorg.

Att jag kom att fundera på äldreomsorgen och mer specifikt i Badelunda socken kommer sig av att jag hittade lämningar efter ett hus i skogen några månader efter att vi flyttat hit 2019. (Det är förstås hittat av många andra också.) Jag såg det från en stig när jag var ute på en skogspromenad och då måste jag givetvis undersöka det. Det är inte en torpgrund av stenar utan lämningar av ett lite nyare hus med gjuten grund av betong. Sedan hittade jag det på Fornsök och har även hört mig för med Badelunda hembygdsförening och fått veta att det är resterna av ett fattighus.

Så här ser resterna av husgrunden ut (egna foton):

September 2019.

Mars 2020.

September 2019.

November 2020.

Trappan till det gamla fattighuset är ovanligt bred så jag funderade mycket på vad det kunde ha varit för sorts hus innan jag fick veta det. Jag undrar varför man gjorde den så bred. Var det veranda här?

Husgrunden i skogen ligger i närheten av Lunda gård. Den är registrerad som fornlämning 1988 och i Fornsök står det att det är ett f d fattighus, efterföljare till Raä 590 och uppgiftslämnaren är en boende på Lunda gård. Raä 590 är det äldre fattighuset som låg utmed vägen strax söder om kyrkan.

I Fornsök finns två motstridiga uppgifter om det äldre fattighuset: 1. Det revs strax efter 1909. 2. Det revs efter 1924 när det nya ålderdomshemmet byggdes. Bengt Wallén, ordförande i Badelunda hembygdsförening vet besked. Han har berättat att det äldsta fattighuset revs 1919, sedan användes fattighuset vid Lunda gård som i sin tur togs ur bruk när det nya ålderdomshemmet byggts 1930. Det nya var ett ålderdomshem även för grannsocknarna Tortuna och Björksta.

Häradsekonomiska kartan från c:a 1905. Då fanns fattighuset vid vägen söder om kyrkan. Det har alltså först funnits ett fattighus i närheten av kyrkan (nr 1), sedan ett vid Lunda gård (nr 2), och därefter ett ålderdomshem lite längre söderut (nr 3). Karta från Lantmäteriet.

Ålderdomshemmet som byggdes 1930 är en privatbostad nu. Eget foto från juli 2021.

Ålderdomshemmet från 1930 sett uppifrån Badelundaåsen i juli 2021. Eget foto.

Med hjälp av hembygdsföreningen hittade vi förra sommaren platsen för det äldsta fattighuset strax söder om Badelunda kyrka (nr 1). Det låg invid häcken till vänster. Eget foto.

Här står vi på den upphöjning vid vägen som är resterna av Badelunda äldsta fattighus (nr 1). Eget foto.

Bitar av tegelstenar som kanske är rester från det äldre fattighuset. Eget foto.

En bild från det nyare ålderdomshemmet (nr 3), tagen på 1930- eller 40-talet, finns hos Västmanlands läns museum. Foto: VLT.

I församlingsboken för 1920-1931 finns en familj boende på ett ålderdomshem vid Lunda och i boken för 1931-1941 kallas det "Gamla ålderdomshemmet" vid Lunda, då bodde där ett par familjer.

Den första familjen bestod av arbetaren Karl Pettersson som var född 1872 i Västerås och hans hustru Edla Jansson född 1873 i Vittinge. De hade tio barn födda mellan 1903 och 1916. Karl dog 1936 och Edla blev ensam kvar sedan alla barnen flyttat hemifrån.

En annan familj kom dit 1926. Det var den f d ladugårdskarlen Einar Gustafsson, född 1892 i Södertälje, och hans hustru Hulda Kullander, född 1895 i Hällestad i Östergötland, med sina två barn. De fick två barn till när de bodde i det gamla ålderdomshemmet vid Lunda gård. Den här familjen flyttade in till Västerås stad 1933. I stället kom lantarbetaren Knut Wid hit med sin stora familj, hustrun Signe Jansson och sju barn plus en bror, svägerska och brorson som bodde hos dem ett år. Flera av de här barnen är födda på 1920- och 30-talen och kanske lever någon ännu? I så fall vore det väldigt intressant att få veta hur det var där, om något barn eller barnbarn läser detta. Eller om det finns något äldre fotogrtafi på huset bevarat.

Ålderdomshemmet vid Lunda ägdes av Badelunda församling så det ingick tydligen inte i Lunda gård.

De äldre flyttade in på det nya ålderdomshemmet 1930, när det var nybyggt. Även föreståndarinnan Lilly Bjerkén flyttade in 1930, tillsammans med biträdet Ingrid Karlsson. De bodde alltså på jobbet.

Jag tror att det är Lilly Bjerkén som är med på fotot från museet, i sjuksköterskemössa. Hon kom från Malmö där hon var född år 1900 och stannade kvar på ålderdomshemmet till någon gång på 1940-talet. 1947 var hon anställd som sjuksköterska och föreståndarinna för internatskolan Solbacka Läroverks elevhem i Södermanland. 1959 gifte hon sig och flyttade till Bollnäs.

Ingrid Karlsson föddes i Björksta församling 1910 och lämnade sitt arbete på Badelunda ålderdomshem redan 1931. Under hela 30-talet var det föreståndaren och ett biträde som bodde och arbetade på ålderdomshemmet. Biträdena avlöste varandra, varje år kom en ny ung kvinna hit. En av dem, Svea Johansson, återkom efter att ha varit i Ramnäs ett år. Eftersom det är två biträden med på foto ovan kanske någon av de anställda kom från Badelunda och bodde kvar hemma, i stället för att bo på jobbet.

Börjar man leta i kyrkböckerna efter folk så är det svårt att sluta.

Invid husgrunden vid Lunda gård finns också denna husgrund från ett hus med källare. Ett tag bodde ju två familjer här, kan den ena familjen ha bott i detta hus eller användes det till något annat än bostad? Eget foto.

Att gå på museum gillar jag, och allra helst på friluftsmuseum. Passa på att göra det i sommar.

Skansen är ju fint men det finns så många fler frilufts- och hembygdsmuseer att besöka. En del är stora och visar olika äldre miljöer, andra är mindre. Nu i juli har jag besökt Bungemuseet i Fårösund på Gotland och Vallby Friluftsmuseum här hemma i Västerås.

Det är inte bara att kunna se hur det verkligen kan ha sett ut i husen eller på gårdar och torp där förfäderna och förmödrarna levt. En bonus är att kunna ta bilder på föremål, hus och gårdsmiljöer som är tidstypiska och som visar hur mina gamla släktingar kan ha haft det.

Ett exempel: För flera år sedan höll jag på med en släktbok som min moster skrivit och där jag gjorde layouten. Bland mycket annat skriver min moster om hur de hässjade hö när hon var barn. Det ville vi ju visa på bild i boken men ingen av oss hade egna bilder på hässjat hö. På Wikipedia brukar man ju hitta bilder på det mesta och fria för användning. Men det fanns ingen användbar bild (fast nu finns det en fin bild från sommaren 2015, som inte fanns när vi gjorde boken). Till slut fick vi tag på en annan bild med tillåtelse för publicering.

När maken och jag här om dagen besökte Vallby Friluftsmuseum passade jag på att fotografera höhässjorna. Kanske kommer jag att vilja ha med en sådan bild i en släktbok någon gång. Nu har jag en bild i alla fall. Så behöver du en bild på hässjat hö till din släktbok, säg till mig!

Två av bilderna på hässjat hö som jag tog på Vallby Friluftsmuseum här om dagen. Inte kan man tro att de är tagna mitt inne i Västerås stad.

Det är ju i sådana här lägen lätt att falla för frestelsen att ladda ner någon annans privata bild från nätet och använda den i stället. Men det får man inte göra. Fråga alltid om lov. Det har jag gjort flera gånger när jag hittat bilder jag velat använda och alla gånger har jag fått ja. Ta med i bildtexten vem som tagit bilden, rätte fotografen ska äras.

I många fall finns ju inte gamla släktgårdar kvar längre, framför allt inte i äldre skick. Jag tänker t ex på alla er med släkt från gårdar som idag är borta och ersatts av städernas villakvarter, förorter och rondeller. Kanske finns i stället någon gammal gård bevarad som museum och du kan få en bild av hur din släktgård skulle kunna ha sett ut.

Jag som har det mesta av min släkt från mellersta Halland har besökt hembygdsmuseet Larsagården i Vessigebro flera gånger. Det är en gammal kringbyggd Hallandsgård med byggnader från 1700- och 1800-talen. Sådär har säkert de flesta gårdar sett ut där min släkt bott under många generationer. Den gården har jag också fotograferat.

Samtliga bilder i blogginlägget är mina egna bilder.

Ovanstående två bilder är från hembygdsmuseet Larsagården i Halland, en typisk halländsk kringbyggd gård, en sådan som många av mina gamla släktingar bott i.

Porten in till gården på Larsagården. Gården är alltså ihopbyggd på alla sidor, men det finns små gångar ut i hörnen.

Interiör från en äldre gård på Bungemuseet. Så kan det nog ha sett ut förr.

En oskiftad bondby. Här ser man hur tätt husen låg. Detta är Stensjö by utanför Oskarshamn, ett besöksmål för många historiskt intresserade. Om jag i en släktbok vill visa hur det kan ha sett ut i en by före laga skiftet kommer denna bild väl till pass.

Gammal gårdsmiljö med uthusen i den oskiftade byn. Även denna bild är från Stensjö by.

En sådan här bild kommer jag nog att ha med i en kommande släktbok. Från Vallby Friluftsmuseum i Västerås.

Äldre byggnader på Vallby Friluftsmuseum. Bilden kan illustrera hur man byggde förr, med knuttimrade omålade hus.

Om jag hade en släkting som jag sett fick skamstraff så skulle jag kunna använda den här bilden på en sådan bänk som användes för skamstraff utanför kyrkorna. Denna finns på Bungemuseet på Gotland. Maken och ena barnbarnet kom med på bilden.

Från Stensjö by. En bild som kan visa äldre torpmiljö. Vackert så det nästan gör ont i ögonen men den som bodde så här för 200 år sedan upplevde det kanske inte så.

Alla ovanstående bilder är det jag kallar genrebilder. Alltså bilder som kan användas för att visa något men där jag inte kan fotografera så som det verkligen var utan i stället visa som det kan ha varit.

Min mormor föddes den 17 juli 1904. Just idag är det 117 år sedan. Den 17 juli är ett alldeles speciellt datum för mig och har varit så sedan jag var barn. På mormors födelsedag var det alltid sommarkalas i Okome, där mormor och morfar bodde. Det var då jag träffade kusiner, mostrar och morbröder. Inte bara då, men alltid då.

Så minns jag min barndoms somrar. Jag tror inte att vi någonsin uteblev från mormors födelsedagskalas. För min mamma och hennes syskon var det viktigt att träffas och på mormors födelsedag kom alla hem.

Morfars, farmors och farfars födelsedagar har jag inte i minnet, bara mormors.

Min mormor som ung. I mitten det sista fotografiet jag tog på henne, då närmade hon sig 80 år. Till höger: mormor i sin trädgård i Okome. Privata foton.

Mormor på sin 50-årsdag 1954. Privat foto.

Mormor föddes och växte upp på ett torp som heter Huslyckan och ligger i byn Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Hon döptes till Alida Kristina, kallades Alida och hette Johansson tills hon gifte sig med morfar Gottfrid Dahlberg den 1 augusti 1922, nyss fyllda 18 år. Morfar kom från grannsocknen Okome. Hans storebror Karl var gift med mormors syster Jenny. Mormor kom till dem för att hjälpa sin syster med barnen och då träffade hon morfar.

Morfar var elva år äldre än mormor, han hade jobbat i flera år och samma år de gifte sig arrenderade han Nydala kvarn med såg och elverk. Sex år och fem barn senare flyttade de till Okome kyrkby där de köpt Okome kvarn med såg och elverk. Ett boningshus ingick i fastigheten och det var där kalasen hölls, för där bodde de kvar. För några år sedan såldes företaget av mina kusiner, tredje generationen på sågen.

Min mormor födde 13 barn mellan 1922 och 1946. Hon var gravid eller ammade större delen av de 25 åren. Vid sidan om det egna hushållet lagade hon också mat till de anställda på sågen. Det är först som vuxen som jag förstått hur mycket hon arbetade.

Vi bodde en halvmil från mormor och morfar och träffade dem ganska ofta. När jag kommit upp i skolåldern kunde jag själv cykla till dem och stanna några dagar. På övervåningen i huset fanns en separat lägenhet och där bodde alltid någon eller några av mammas syskon. Min mammas familj fanns nära oss och var en självklar del av min uppväxt.

Mormor fick ett långt liv, hon levde till den 20 februari 1996 och blev nästan 92 år. Jag tänker alltid på henne den 17 juli.

Mormor och morfar med de två äldsta barnen. Fotot måste vara taget sommaren 1924. Då var mormor 20 år och på väg att bli trebarnsmor, min mamma låg i magen. Privat foto.

Mormor och jag och mina två äldre bröder. Foto från vintern 1954. Privat foto.

Nu blir det reklam. Det bör jag kanske varna för eftersom jag ska berätta om ett företag som bedriver kommersiell verksamhet. Idag handlar mitt blogginlägg om ett äldre kafé i Stockholm som heter Vetekatten. Det startades 1928 av Ester Nordhammar och när vi var på väg hem från Gotland i veckan som gick nu fikade vi där i väntan på tåget hem till Västerås.

Jag känner till det sedan tidigare och vet att det är välkänt, framför allt för stockholmarna. När vi satt där och drack vårt kaffe föll min blick på en informationstavla om kaféets historia och starten 1928 i samma lokaler. Det var Ester Nordhammar som bestämde sig för att öppna kafé. Hon var då 42 år gammal och arbetade som kontorist i Stockholm sedan hon flyttat dit sju år tidigare. Om hur det gick till när kaféet fick sitt namn och vad som hände sedan kan du läsa på Vetekattens hemsida.

Ester Nordhammar på fotografiet som hänger inne på kaféet. Det är svårt att fotografera av en tavla med glas, speglingarna från inredningen gick inte att få bort.

Sådant här gör mig alltid nyfiken. När jag nu såg att Ester Nordhammar föddes i Masthugget i Göteborg blev jag nog lite överraskad och funderade på om det verkligen var rätt person jag hittat i kyrkboken. Men det var det.

Ester föddes 1886 och hade en storebror som hette Frans Evald. De fick två syskon, Karl Robert 1888 och Amy Therese 1892 (död 1893). En storebror hade fötts och dött 1885. Esters föräldrar hette Frans Oskar Olsson och Margareta Elisabeth Andreasdotter. Familjen bodde på Bergsgatan 12 i Masthugget ända till 1908 när de flyttade till Haga.

Det här var en ganska vanlig familj i Göteborg. Esters far var sjömän, ett vanligt yrke bland göteborgarna. Båda föräldrarna kom från bondefamiljer i socknar längre norrut i Bohuslän och hade kommit till storstaden som vuxna. Med tiden verkar de ha fått det bättre ställt.

Tre av de fem barnen i familjen överlevde barndomen och blev vuxna men de verkar ha stannat kvar i hemmet långt upp i vuxen ålder. Förmodligen var det svårt att få tag i egen bostad vid den tiden kring förra sekelskiftet när många unga sökte sig till städerna. De var i alla fall skrivna i hemmet länge. Storebror Frans flyttade till Stockholm 1911. Han var då medicine licentiat och 28 år gammal. Ganska snart gifte han sig och blev läkare inom marinen i Karlskrona, ett arbete han också hade när han senare återvände till Göteborg.

Lillebror Karl bytte namn till Nordhammar tillsammans med Ester sedan de blivit vuxna, någon gång efter 1908 men före 1915. Då gifte sig Karl och lämnade hemmet, 27 år gammal och köpman.

1908, när familjen flyttat till Haga, var Ester 22 år gammal. Hon är då skriven som handlare, samma yrke som hennes far sadlat om till sedan han lagt sjömansyrket på hyllan. Kanske hade han en egen affär och Ester arbetade hos honom? Hon bodde hemma hos föräldrarna tills hon i maj 1921 flyttade till Stockholm. Senare samma år fyllde hon 35. I Stockholm bodde hon på några olika adresser ett par år men från 1923 på Malmskillnadsgatan 11. Kaféet Vetekatten ligger på Kungsgatan 55 och kanske bodde Ester i samma hus då. När hon dog 1961 hade hon adressen Kungsgatan 56 A.

På bilderna här ser du att kaféet ännu idag har en ålderdomlig prägel. En hel del av inredningen verkar vara kvar från hennes tid. Längst in i ett rum hänger ett foto på Ester och hade jag inte sett det hade det kanske inte blivit något blogginlägg om entreprenören Ester Nordhammar.

Bilder från Vetekatten, egna foton:

Där framme ligger gården där mormors förfäder bodde för länge sedan, långt bort vid en slingrande grusväg genom skog och hagar. Tack vare äldre kartor kunde jag hitta dit för några år sedan. Eget foto.

Nu börjar det köra ihop sig med sommarplanerna. Så mycket vi har att ta igen efter pandemiåret. Än är faran inte över men när det nu gått en månad sedan jag fick min andra vaccinationsspruta har jag börjat träffa barn och barnbarn igen och planerar även för en kort inrikes semesterresa.

Sommar för mig betyder släktforskarsafari, dvs att åka ut och leta efter platser där släkten bott och levt. Det vill jag verkligen uppmana er alla släktforskare att göra, om ni har möjlighet. Det har gett mig väldigt mycket att se platser och gårdar, i en del fall även husen där de bott för länge sedan. Och kyrkogårdarna. Framför allt på landsbygdens kyrkogårdar kan äldre gravstenar finnas kvar.

En sådan här resa kan man göra både tillsammans med andra, till exempel med släktingar på plats eller tillresta, eller helt på egen hand. Det roligaste tycker jag är att göra det i sällskap med andra som också har en relation till släkten eller platsen. Sådana utflykter har jag gjort med mina bröder, med en moster och med min pappa när han levde men också fått värdefull guidning av hembygdsfolk på plats. Fler ögon ser mer och minns mer efteråt.

I morfars verkstad finns verktygen kvar. Kanske inte precis som han lämnade dem när han gick bort på 1970-talet men ordnade så att det känns så. Eget foto. 

Här på kyrkogården i Köinge i mellersta Halland ligger flera äldre släktingar begravda. Nedanför kyrkan, på andra sidan landsvägen, ligger det gamla tingshuset (huset med långsidan hitåt, numera privatbostad) där flera av mina släktingar förr trätt in, kanske med rädsla, skam eller segervittring. Eget foto.

På väg att leta efter platsen för en gammal torpgrund kan man få uppleva sådana här miljöer. Eget foto.

I radioprogrammet Vetenskapsradion Historia förra veckan konstaterar programledaren Tobias Svanelid att historieintresset ökat väldigt mycket på senare tid. Historieprofessorn Dick Harrison bekräftar detta i samma program, han säger att han får massor av frågor och många utgår från släktforskning. Dvs att frågeställaren vill veta mer om det som rör "sitt eget mikrokosmos" som Dick Harrison uttrycker det. Alltså inte bara det som rör den egna släkten utan också lokalsamhällets historia.

En del av min egen släkt för länge sedan. Min mamma Gertrud Dahlberg står i mitten i rutig klänning intill sin mormor Amanda Johansson. Kan det vara 1939? Kanske 1940? Min mamma var född 1924 och hon ser ut att vara 15-16 år här. Fotografiet är taget vid ett släktkalas hemma hos min mormors mor i Buskabygd i Gällareds socken i Halland.

Det här är något som jag också har märkt, det ökade historieintresset. När jag började släktforska på uppdrag för nio år sedan fick jag sporadiska förfrågningar och hade fortfarande det allra mesta av min försörjning från arbetet som frilansjournalist. Numera är det tvärtom, släktforskningsuppdragen är betydligt fler och ökande i antal. Det har framför allt varit en påtaglig ökning det senaste året och jag har funderat på om pandemin och den sociala isolering som blivit följden kan ligga bakom. Alltså att man allt mer börjar fundera på sin egen släkthistoria och inser att man vill veta mer om den. Framför allt ökar förfrågningarna från dem som växt upp utan kontakt med en del av sin biologiska släkt, t ex de som blivit adopterade eller de som haft en frånvarande (men inte okänd) far.

Uppmärksamheten i media bidrar säkert också. Inte bara om DNA-test i släktforskningen utan också tv-program om hushistoria och letandet efter arvingar. Vi i Sverige läser ju många deckare och att släktforska kan ju vara lite detektivarbete. Så när jag presenterar kundens släkthistoria i en berättelse kanske det upplevs lite som att få svar på gåtan om den egna identiteten. Många kunder bekräftar att de tycker att innehållet i den rapport de får är spännande och intressant men att ta upp de mer djuplodande orsakerna ingår inte i en kundrelation.

Jag hade i alla fall inte förutsett detta ökande intresse under pandemiåret. Men kanske har många också blivit varse hur skört livet kan vara och bestämt sig för att inte vänta med att ta reda på sin släkthistoria. Det kan jag själv känna som en drivkraft, att jag inte kommer att leva för evigt och eftersom jag vill lämna vidare till mina barnbarn så mycket som möjligt om deras släkthistoria så vill inte jag heller skjuta upp redovisningen av vår släkthistoria så länge till.

Bouppteckningar är intressanta arkivhandlingar och kan ge mycket information. Inte bara om vilka efterlande arvingar den döde hade eller om det blev en behållning eller en brist i boet. Eller vilka saker som fanns i hemmet.

Förr fanns ju inga banker men enskilda personer, till exempel köpmän, kunde fungera som bank i städerna och låna ut pengar. På landsbygden var det storbönder med pengar som lånade ut av sin fömögenhet. De kallades sockenbankirer.

Folk behövde ju låna pengar ibland även förr i tiden. Behovet var förstås inte som idag, när nästan ingen köper sig en bostad utan att låna stora belopp på banken. Förr askrev man reverser, idag skriver bankerna ut lånehandlingar.

Etnologen Anders Perlinge har skrivit en avhandling om de så kallade sockenbankirerna, men det är historikern Maths Isacson som myntat begreppet och gett sockenbankirerna följande definition: “en person som hade kredittransaktioner av viss omfattning och bredd”, som verkade huvudsakligen i hemsocknen och att affärerna skedde genom skuldebrev.

Inte bara män gick in i den här rollen, även kvinnor kunde ha både en hel fordringar men också skulder. Då rör det sig främst om välbeställda änkor

Vilka som var sockenbankirer kan bouppteckningarna berätta om. Har du en gammal släkting vars bouppteckning visar långa listor på utestående fordringar, de flesta mot revers, då kan du räkna med att det var en sockenbankir. De verkade i större och mindre skala, en del lånade ut stora mängder, andra betydligt mindre.

På landsbygden växte jordbrukskasserörelsen fram i början av 1900-talet och övertog till stor del den privata bankverksamhet som vi kan se spåren av i landsbygdens bouppteckningar.

Två exempel från bouppteckningar:

Hemmansägaren Henrik Carlsson Bergman i Kramstad dog den 8 april 1805. Bouppteckningen finns bevarad i Järvsö tingslads häradsrätts arkiv och visar ett välbärgat hushåll med stora tillgångar, bland annat fastigheten skattehemmanet nr 3 i Kramstad som värderades till 833 riksdaler banco. Tillgångarna bestod också av drygt 30 utestående fordringar, troligen till grannar, släktingar och andra sockenbor, på totalt 471 riksdaler och 29 skilling. De flesta av dessa var på mindre belopp men några på ganska stora. Dessutom fanns det fordringar utan skriven revers för 77 riksdaler. Summan av de utestående fordringarna var alltså mer än halva hemmanets värde. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 24 februari 1842 dog undantagsänkan Margareta Larsdotter i Egeby. Bouppteckningen ingår i Askers häradsrätts arkiv. Hon var en välbeställd änka men som inte hade så gott om lösöre, troligen för att hon bodde på undantag. Men hon hade 21 utestående fordringar som tillsamman översteg 2000 riksdaler banco. Varje fordran redovisas både till lånebelopp och upplupen ränta. Fordringarna utgjorde den största delen av arvet efter henne, den totala behållningen blev 2668 riksdaler. Frågan är hur det påverkade dem som lånat? Om de tvingades betala tillbaka sina lån efter Margareta Larsdotters död eller om arvingarna, de tre döttrarna Gunilla, Ingrid ocvh Kerstin Olofsdotter kunde överta fordringarna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Igår eftermiddag var det nästan julafton när jag tömde brevlådan. Där låg både Släktforskarnas årsbok, tidningen Släkthistoria och medlemstidningen KGF-Nytt. Jag gillar verkligen att läsa släkthistoriska berättelser, det är både intressant och lärorikt.

Årsboken är jag förstås särskilt glad för, med ett så rikt innehåll. I år har Ted Rosvall valt att ha DNA som ett tema, men det temat täcker inte ens halva boken så det är gott om plats för andra blandade historier. Än har jag inte läst något kapitel, bara bläddrat och botaniserat och sett att det vill jag läsa, och det och det...

Så glad jag är att Kerstin Jonmyren skrivit om ett hus i Burgsvik på Gotland. Det kapitlet kommer jag att börja med. På Gotland har jag en del av mitt hjärta, där är mina barn förankrade genom sin pappas släkt och jag har tillbringat många somrar där. Det blir ett besök även den här sommaren. När mina barn var små på 80- och 90-talet gjorde vi alltid strandhugg i Burgsvik. Det finns en fin barnstrand där och då fanns en trevlig krog med god mat i ett gammalt hamnmagasin. Kanske är det så fortfarande, men nu är det ganska många år sedan jag var där. Mina barn har släkt från lite längre söderut, i Vamlingbo på 1800-talet.

Jag är också nyfiken på vad Björn Hagelin skrivit om den här gången. Det handlar om två emigranter. Och Inga Wallenquists historia om sin pappersmakarsläkt och hennes farfars farmor Anna Maria Ramberg. Barbro Nordlöfs artikel om självmord kommer också att bli intressant artt läsa. Självmord har jag stött på alldeles för många gånger under mina år som släktforskare (dock inte i min egen släkt) och har tänkt mycket på.

Berättelser om gamla släktgårdar är jag nog lite svag för. I min egen släkt finns flera släktgårdar, några som varit i min släkt sedan flera hundra år tillbaka. Det är mäktigt, tycker jag, att släktingar på 1600-talet brukar samma marker som dagens släktingar. Göran Sparrlöf skriver i ett kapitel om släktgården Läsäng, kanske ger det mig lite inspiration när jag i sommar ska skriva klart berättelserna om våra släktgårdar i min egen släkt.

Det är så det är, att läsa andras släkthistorier. Det ger inspiration till det egna skrivandet.

Säkert kommer jag också att bli överraskad och förförd av andra kapitel. Att ha en oläst bok framför sig, det är som att öppna locket på en skattkista.

Eftersom jag själv varit redaktör för årsboken några år så ska jag inte recensera min efterträdare. Ted gör boken efter sitt huvud, och det är precis vad han ska. Men en sak ska jag framföra min åsikt om: Det är fortfarande alldeles för få kvinnor bland författarna. Av 19 författare räknar jag bara till sju kvinnor. Ändå tror jag att det finns fler kvinnor än män som släktforskar, eller åtminstone lika många. Så sätt igång och skriv! Skriv om din släkthistoria eller om hur du använt källor som inte är så vanliga eller något annat som kan vara intressant för andra släktforskare att läsa.

Har du släkt från Transtrands socken i västra Dalarna är du bara att gratulera om du släktforskar. Hembygdsföreningen har gjort en gedigen och imponerande dokumentation av sin hembygd och dess gårdar. Läs mer på hembygdsföreningens hemsida.

Hembygdsböcker är en viktig och rik källa för den som släktforskar. De flesta av oss vill nog få kött på benen på våra gamla släktingar, inte bara veta vad de hette och när de föddes.

På senare år har jag ägnat en del tid åt släktforskning i Lima och Transtrands socknar. 1987 gav Malungs kommun ut ett bokverk i tre delar om Lima och Transtrands historia. Del 2 har jag använt mig av för den handlar till stor del om människor och gårdar. Det är en mycket detaljad bok där många gårdar beskrivs i detalj i ett långt kapitel om byggnadsskick. Flera enskilda gårdar i den släkt som jag släktforskar på finns beskrivna här, med både ritningar av husen och äldre foton från 1920-talet. Då gjordes en dokumentation av Nordiska Museet här och detta presenteras i boken. Ett annagt kapitel handlar om emigranter och där berättas om flera emigrantöden, vad som hände med dem som reste till Amerika.

Några av de hembygdsböcker jag nämner.

En betydligt äldre bok som berättar lokalhistoria från Dalarna är Karl-Erik Forsslund "Med Dalälven från källorna till havet" i 27 band! De som jag läst i är de delar som berör Lima och Transtrand. Här finns också bilder och information om många enskilda gårdar i dessa trakter.

Det här är bara ett exempel på en socken där hembygdsböcker kan ge släktforskaren mer stoff till släkthistorien. Det finns många fler socknar och härader med liknande skatter.

Som med alla källor ska man naturligtvis vara källkritisk. Allt som står i hembygdsböcker är kanske inte sant, ibland handlar det om muntliga berättelser som inte går att belägga idag. Samtidigt ska man komma ihåg att det är källor med närhet till platsen och där de som skrivit i de flesta fall haft en egen lokal kunskap genom sin koppling till orten och socknen.

Min mormors farmor Anna Beata Mattiasdotters far Mattias Svensson Lundin var snickare från Lindome, precis som de flesta av hans grannar och andra sockenbor i Lindome socken. Om du är kunnig om möbelstilar känner du nog till begreppet Lindomestolar. Bönderna i Lindome var duktiga snickare. De gjorde möbler och sålde till borgerskapet i Göteborg och det var säkert ett gott tillskott i kassan, även om det också innebar stridigheter med skråväsendet.

I kyrkböckerna kallas de timmermän, snickare eller stolmakare. Av Birgitta Martinus, intendent på Mönldals Museum, har jag lärt mig att stolmakarna snickrade stolar (så klart), att snickarna snickrade andra möbler och fast inredning i hus och att timmermännen snickrade husen. Mattias Svensson Lundin snickrade alltså inredning och andra möbler än stolar. Kanske gjorde han en och annan stol också. I sin ungdom kom han på 1820-talet till Surteby församling i Västergötland för att arbeta vid kyrkans renovering och blev sedan kvar där.

Mattias Svensson Lundin föddes den 4 november 1793, son till snickaren Sven Andersson och hans hustru Börta Börjesdotter i Annestorp. Bildkälla: Arkiv Digital.

Att han kom från Lindome fick jag ganska snart klart för mig när jag släktforskade om mormors farmors släkt för tio år sedan. Då hittade jag några generationer till bakåt och i veckan som gick tog jag lite nya tag här. Och hittade fler förfäder och förmödrar, åtminstone några till. Det kunde jag göra tack vare databasen Hallands befolkning som alla medlemmar i Hallands släktforskarförening har tillgång till. De flesta träffar jag fick där stämde bra med kyrkböckerna, några var vissa tveksamheter med som jag förstår att det är läsproblem när jag tittar i kyrkböckerna. Böckerna från 1700-talet är delvis skadade, så lätt är det inte.

Det är inte lätt att se att Mattias faster som föddes 1763 fick namnet Ingrid, i födelsenotisen längst ner på den här sidan. Som tur är bodde hon hos sin bror Sven Andersson och det står i husförhörslängden att hon är hans syster. Om ministerialboken är skadad av fukt eller mögel, eller om den bara hanterats av någon med skitiga fingrar, vet jag inte. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anledningen till att jag återupptagit detta nu är att jag nyligen fick en bok i brevlådan. Lokalhistorikern Kajsa Karlsson har skrivit flera böcker om byarna i Lindome socken och nu har hon gett ut en ny upplaga. Jag beställde genast boken om Annestorp, den by där Mattias Svensson Lundin växte upp på gården Lunden, liksom hans far.

Än har jag inte läst allt men nu har jag lärt mig mer om mina gamla släktingars hembygd. Jag är så tacksam för alla de hembygdshistoriker som delar med sig av sin kunskap i böcker och på hemsidor.

Bland annat berättar Kajsa Karlsson att landsvägen som på 1800-talet gick genom Annestorp, det var den gamla allfarvägen söderifrån och mot Göteborg. Strax norr om Lunden fortsätter vägen in i Göteborgs och Bohus län.

Kajsa Karlssons bok, utgiven 2014, nu i nytryck.

På den tiden då Halland var danskt var länsgränsen också gräns mot Sverige. Så långt tillbaka vet jag inget om släkten i Lindome men kan nog anta att de flesta av dem kom från släkter som funnits där i långa tider. Den äldste jag nu känner till är Mattias morfars far Nils Eriksson, född omkring 1669 men var vet jag inte för den äldsta ministerialboken börjar 1688. Kanske kan en djupdykning i mantalslängderna ge mer besked om släktens historia här, vi får se.

Man blir i alla fall aldrig färdig när man är släktforskare...

Generalstabskartan från 1800-talet. Norr om Lindome ligger Kållered. Den röda pricken visar läget för gården Lunden i Annestorp (som ibland har stavats Anderstorp och Annerstorp). Bildkälla: Lantmäteriet och www.kartbild.com.

Den häradsekonomiska kartan finns inte för Göteborgs och Bohus län, så det ser ut som om världen tar slut här norr om Annestorp. Gården Lunden finns kvar fortfarande men i övrigt har mycket förändrats här i den östra utkanten av Lindome samhälle. Bildkälla: Lantmäteriet och www.kartbild.com.

Ester Blenda Nordström vilar på Boo gamla kyrkogård. Hon är begravd i samma grav som sin mormor Anna Jansson. I söndags stod jag vid deras grav och det kändes lite speciellt, efter allt jag läst om henne.

Ester Blenda Nordströms grav på Boo gamla kyrkogård. Jag hoppas du kan läsa hennes och hennes mormors namn på stenen, även om det skarpa solljuset i söndags gjorde det svårt att fånga med kameran. Hennes grav är en kulturgrav och finns alldeles intill norra grinden. Eget foto.

Ester Blenda är ju välkänd och behöver knappast presenteras. Hennes mormor Anna Jansson kan vara nämnd i biografin om Ester Blenda här om året, men det är jag inte säker på, det är ett tag sedan jag läste den. Boo kyrkogårdsförvaltning har tagit fram berättelser om flera av de begravda på den gamla begravningsplatsen och då kallas Anna Jansson för Ester Blendas mor, vilket alltså är fel. Lyssna på berättelsen om Ester Blenda.

Ingången från sjösidan. Ester Blenda Nordströms föräldrar är också begravda här, en bit ifrån dotterns grav. Eget foto.

Anna Jansson var född 1816 och kallade sig Jansson fast hon hette Eriksdotter eller Ersdotter. Hon var gift med arbetskarlen Anders Jansson och i Stockholm började nog kvinnorna tidigare än på landsbygden att ta sin makes efternamn. I början av sitt liv kallas hon Anna Brita men i medelåldern ändrades det till Erica. Hon döptes till Anna Brita samma dag hon föddes, den 7 december 1816. Som vuxen har hon fått födelsedatum den 17 december 1816, vilket inte stämmer med Almunge C:2 sidan 259.

Anna och Anders flyttade en del och bodde mest norr om Stockholm. Mellan 1841 och 1849 fick de fyra barn, Ester Blendas mor Charlotta var den yngsta. 1845 hade de blivit torpare i Aronsdal i Vallentuna men efter några år flyttade de in till Luntmakargatan 36 i centrala Stockholm och Anders var arbetskarl igen. Där dog han 1860, några dagar innan han skulle fylla 44 år. Anna var änka tills hon dog 1909, i 49 år. När Anders dog var yngsta dottern tio år. Hur Anna försörjde sig och barnen vet jag inte, hon kallas bara änka i kyrkböckerna. På ålderns höst bodde hon i dottern Charlottas familj i Eknäs i Boo församling. Ester Blendas far David Nordström var torparbarn men hade blivit förmögen i Stockholm.

Boo gamla kyrkogård är en mycket vacker plats. Jag har tidigare sett den från andra sidan sundet i Baggensfjärden men i söndags var första gången jag besökte den. Det lär bli fler gånger eftersom min son bor med sin familj i Saltsjö-Boo.

När vi gick runt där i söndags tittade jag naturligtvis på många av gravarna. En del namn är välkända, andra inte. Några kommer jag nog att återkomma till här. Gravplatsen ligger mittemot Boo gårds badplats, där jag tidigare varit med barnbarnen, och man ser gravplatsen på andra sidan vattnet från badet. Boo gård med Boo kapell ligger på västra sidan om sundet och kyrkogården på östra sidan. Kanske är det ett par hundra meter över till andra sidan. Men för att ta sig dit med bil får man åka en bra bit.

Under promenaden från kyrkogården såg vi en Waxholmsbåt på väg ute i sundet. Eget foto.

Det är en mycket vacker promenadväg till Boo gamla kyrkogård. På andra sidan vattnet ligger Boo gårds badplats. Eget foto.

Boo gård, eget foto från december 2017. Då stod vi på västra sidan om sundet och min svärdotter berättade för mig om Boo gamla kyrkogård som vi skymtade mellan träden. Och mittemot ligger Boo gårds huvudbyggnad, ritad av Nicodemus Tessin d y på 1720-talet, han ägde då gården.

Att släktforskare skriver böcker för att förmedla sina forskningsresultat vill jag på alla sätt uppmuntra. Då finns det kvar för kommande generationer, i motsats till en digital fil som kanske inte kan läsas av barnbarnen om 50 år.

Nyligen har jag läst två sådana böcker, som sinsemellan är mycket olika.

Längst till höger visar ett uppslag i boken om Grufmanstorp.

Eva Martinsson: Alma – En kvinnohistoria (Blue Publishing, 2021)
Eva Martinsson berättar om Alma, född i början av 1900-talet. Hon kommer från en fattig familj i Dalsland och flyttar i ungdomen till Göteborg för att försörja sig. Det går bra, hon får arbete och hon träffar en ung man som hon gifter sig med och bildar familj. Livet rullar på i ett Sverige som utvecklas till en välfärdsstat. Berättelsen om Alma är också berättelsen om 1900-talets Sverige.

Alma blir vid mitten av 1900-talet farmor till Karin vars föräldrar inte kan ta hand om henne. Karin växer upp hos sin farmor och farfar. Vi får följa familjen även under Karins uppväxt, fram till 1970-talet. Eftersom jag är ungefär jämngammal med Karin är det mycket jag känner igen i detaljer och skildringar av världen kring henne.

Boken presenteras som en historisk roman men det är helt uppenbart att den bygger på författarens (eller någon annans) släktforskning. Så även om namn och vissa omständigheter i verkligheten förmodligen var annorlunda så är det en släkthistoria som berättas.

Det är ett mycket läsvärt förstlingsverk och jag tror att författaren har stor potential att utvecklas i sitt berättande. Hon har en fin förmåga att ge liv åt sina huvudpersoner och jag fängslas av berättelsen. Jag känner starkt med Alma, framför allt den unga kvinnan i sitt sökande efter ett bättre liv. Mitt råd inför nästa bok är att ta ett litet ytterligare steg från släktforskarens inbyggda vilja att redovisa alla detaljer och fördjupa person- och karaktärsskildringen. Eva Martinsson skriver levande och engagerat och med en uppenbar ambition att lyfta fram kvinnors historia, en ansats hon också lyckas med. Det bådar gott för kommande böcker.

Bengt Grufman: Grufmanstorp – Hemmanet, Människorna, Historien (Books on Demand, 2021)
Släktforskaren Bengt Grufman har skrivit en mer traditionell släktbok med en redogörelse för sin släkt i en släktgren, den gren som bär namnet Grufman och som bodde på Grufmanstorp i södra Dalarna. Torpet togs upp på 1500-talet på berget Väster Silvberg.

Historien börjar med Anders Finne som kom från Finland till Övre Starbo i Norrbärke socken i början av 1500-talet, men det var hans sonson Anders Jonsson som tog upp torpet som då kallades Grufriset. Det här var statlig mark men 1607 utfärdade dåvarande kungen Karl IX ett brev med löfte om att de som byggde sig torp här skulle få behålla det för evärderlig tid och kommande generationer. Det här kungalöftet är centralt för boken och den här släktens historia. Löftet hölls inte och en mycket segdragen rättstvist äm besittningsrätten avslutades inte förrän 2014. Då var släkten Grufman inte längre kvar på Grufmanstorp.

Bengt Grufman berättar inte bara om striden för att få behålla torpet utan också om de människor i släkten som bott där, i generation efter generation. Det är många detaljer och det är resultatet av en gedigen arkivforskning som författaren bjuder oss på. Ändå är det inte någon omfattande bok, bara 66 sidor. Men mycket intressant, framför allt för den med rötter i den här trakten eller med kopplingar till släkten Grufman. Ett par utsnitt ur släktträdets tidiga del finns men jag skulle gärna sett ett som ger kopplingen från Anders Finne till vår tid, eftersom det är många människor som nämns i texten. Och jag skulle gänra läst mer om de enskilda personerna.

Några generella råd till dig som skriver släktböcker
1. Låt någon annan läsa vad du skriver innan du låter trycka din bok. Korrekturläsning behövs alltid, men också för att se om det du skriver är begripligt och hänger ihop. Själv har du så mycket kunskaper om det du släktforskat om men en bok ska ju kunna läsas och förstås även av den som inte släktforskat.
2. Om du låter trycka boken själv och du inte har hjälp av en redaktör på ett bokförlag är det extra viktigt att du tar hjälp med korrekturläsningen. Det handlar inte bara om att rätta felstavning (sådant brukar markeras i ordbehandlingsprogram) utam också om grammatik, kommatering, tempus och andra skrivfel. Sådant som läsaren upplever som fel stör läsningen och tar fokus från innehållet. Som att t ex skriva "dom" när du menar "de" eller "dem", ha citattecken på fel ställen, om punkt saknas i slutet på meningar, eller andra skrivfel som kan vara svåra att upptäcka själv.
3. Har du bilder i din bok så låt någon som är kunnig på bildhantering att se över dem, framför allt kontrast och ljus. Bilder som ser bra ut på din dators skärm kan vara lågupplösta, oskarpa eller så mörka att de inte blir bra i tryck. Tryck på papper ställer högre krav på bilder än att visas digitalt. Tryck alltid en provbok först innan du trycker resten av upplagan, så ser du om bilder behöver justeras.
4. Om du gör layout till din bok själv så tänk över hur du ska få den enhetlig och tilltalande. Ett fåtal rubrikstorlekar är att rekommendera och skillnad på brödtext (den berättande texten) och bildtexter. Bild och text utgör en gemensam helhet.
5. Använder du andra källor än kyrkböcker, bouppteckningar och andra vanliga arkivhandlingar så gör gärna en källförteckning på slutet om du inte har källhänvisningar i texten. Källhänvisningar är detaljerade hänvisningar till rätt sida i en källa, men i en källförteckning kan du skriva vad volymen heter. T ex titel och författare för böcker du använt, volymbeteckning för arkivhandlingar som är mindre kända m m. Det är en bra hjälp för andra släktforskare utan att du behöver ha sida upp och sida ner med listor på källhänvisningar. Jag rekommenderar också att gärna skriva lite kort om mer ovanliga källor, t ex var de finns och vad de innehåller generellt. Då kan en annan släktforskare bättre förstå om det kan vara en intressant källa att söka i och få tips om var den kan hittas.

Jenny Johansson och Ester Magnusson tvättade i ån en vårdag i början av 1920-talet. Jag tror att det är på våren, det ser ut som ett lätt snötäcke på marken och inga löv på träden. Det ser kallt ut. Och nog ser spången ut som om den skulle kunna brista när som helst. Kanske var det den hopsamlade lakanstvätten från vintern som de tog sig an den här dagen. Jag är i alla fall glad att jag slipper göra som de, och alla andra kvinnor på den tiden, och i stället bara trycker på knappen på min tvättmaskin.

Båda kvinnorna var födda 1898. Jenny (till vänster) kom från Lövås i Fors församling där hennes föräldrar Alfred Johansson och Charlotta Josefina Larsdotter hade en gård. Hennes far dog 1927 och ett par av hennes sex yngre syskon verkar då ha tagit över gården. Jenny gifte sig på midsommaren några månader efter sin fars död med Henry Fridolf Olsson och de blev också bönder, på en gård i Heden i Sankt Peders församling (Gamla Lödöse) och fick fem barn. Jenny levde till 1982 och bodde då fortfarande i Heden.

Ester kom från en arbetarfamilj i Tösslanda i Fuxerna församling. Både Ester och flera av de sex syskonen blev pappersbrukarbetare. 1925 gifte hon sig med Gustaf Evald Karlsson som också var fabriksarbetare. En dotter föddes i det korta äktenskapet. Ester dog 1934, enligft prästens notering av en tumör på njuren.

Fotografiet är taget i Sjuntorp i Fors församling och ingår i Skepplanda hembygdsförenings fotosamling. I bakgrunden ser vi Fritz Olsson, några år yngre än Jenny och Ester och kusin till Ester, deras mödrar var syskon. Det är nog han som kört tvätten ner till åkanten och nu väntar han på att få köra hem de tunga blöta lakanen. Men tvättade gjorde han uppenbarligen inte.

Varken Jenny, Ester eller Fritz ingår i min släkt men de kommer från samma trakter som min farfar, här i västra delen av Älvsborg län. Min ena svägerska är engagerad i hembygdsföreningen och hittade fotografiet. Det är jag glad för, eftersom det är en så fin bild. En bild av kvinnornas vardag, något vi ofta glömmer bort.

Att kvinnorna lätt försvinner i historiens dunkel, det har uppmärksammats en hel del på senare år. Även om de flesta kvinnor bara kallas hustru när hon var gift, eller dotter till sin far husbonden, så finns de i arkiven. Hur ska vi hitta informationen om deras liv så att vi kan berätta deras historia? Hjälp finns i den nya handboken Arkivism.

Varför använder vi ordet förfäder mycket oftare än ordet förmödrar? Anfäder oftare än anmödrar? Det är så lätt att säga förfäder när du egentligen menar både fäder och mödrar i tidigare generationer. Men det bär mig emot att kalla min farmors mormor för min förfader, för det var hon ju inte. Hon var min förmoder, min anmoder.

Ibland håller jag kurs för släktforskare som vill skriva sin släkthistoria, som inte bara vill dokumentera den i släktträd och ansedlar. Vi är många som vill berätta släktens historia. Då brukar jag påminna om att vi kan behöva leta efter kvinnornas historia, eftersom den inte är lika synlig. Många kvinnor hade egna arbeten och var yrkesverksamm men i kyrkböckerna kallas de ändå bara hustru eller dotter. Det är först in på 1900-talet som kvinnors yrken och arbete börjar synas i arkivhandlingarna. I stället kan vi behöva leta efter dem i andra handlingar än kyrkböckerna. Än har jag inte läst handboken Arkivism men hoppas den är en hjälp på vägen.

Hittar du inte uppgifter om dina förmödrar så skriv om kvinnornas livsvillkor, om myndighetsreglerna som gjorde gifta kvinnor omyndiga långt in på 1900-talet, om de olika arvsreglerna för söner och döttrar, om änkarnas möjligheter att ta över en död makes verksamhet. Med mera.

Bondens hustru var ju också bonde, även om de av tradition hade olika sysslor på gården. Att mjölka korna var förstås lika viktigt för försörjningen som att plöja åkern. Kvinnorna var delaktiga i ägandet av jorden, det framgår av äldre fastebrev. I praktiken hade det nog inte så stor betydelse eftersom det var mannen som disponerade sin hustrus tillgångar och hade all rätt att göra precis vad han ville med dem. Många gifta kvinnors arv har förslösats, det finns det historier om. Spåren av det kan ses i protokoll över omyndigförklaringar och i bouppteckningar.

Det finns så mycket att berätta om.

Vi är tillbaka där vi var förr. Vi lever som på 1800-talet. Bor på jobbet, fast idag är det mer att vi jobbar där vi bor.

Pandemin har inneburit att många människor numera jobbar hemifrån, framför allt de som jobbar på kontor och inte behöver befinna sig på en särskild plats för att jobba. Maken och jag, vi jobbar bara hemifrån nu. Maken har fixat en bra arbetsvrå i vårt stora kök och själv sitter jag i vardagsrummet. Det går bra, en dator kan man ha var som helst.

Det var ju så här det var förr. Folk bodde där de arbetade. Bönder har ju alltid bott på jobbet, på sina gårdar. Många konstnärer och konsthantverkare har ateljé hemmavid. Säkert finns det fler yrken och branscher där det förekommer även utan pandemi.

Den som blev dräng eller piga flyttade till arbetsgivaren, även om det var granngården. Reglerade arbetstider fanns som regel inte, man skulle finnas till hands när arbetsgivaren så krävde.

Gesällerna och lärlingarna bodde också hemma hos mäster tills de bildade egen familj. Sov kanske under arbetsbänken om det ville sig illa eller i en skrubb. Min pappa var dräng på en gård i början av 1940-talet och bodde i drängstugan, som var en del av gårdens ladugård. Pigkammaren, där min mamma bodde, låg inne i boningshuset.

Jag har inte hittat någon bild på någon drängstuga i en ladugård men så här kunde också en drängstuga se ut, kombinerad med snickarbod och bastu. Från Bredsjön i Värmland. Bildkälla: Nordiska Museet.

Det kan finnas anledning att fundera lite över äldre tiders arbetsvillkor, denna arbetarnas egen högtidsdag första maj.

Tidigare har jag undersökt arbetsförhållanden vid Gunnebo bruk söder om Västervik. De som arbetade på bruket bodde i hus som ägdes av bruket. Vid 1800-talets mitt var expansionen stor och ett par hundra man anställdes. Flera bodde på vindarna till fabrikshusen, både på spikfabriken och tråddrageriet. Där sov ungkarlarna i sovsalar i trevåningssängar. 1863 började man bygga nya bostadshus, bland annat det som kom att kallas Kasern. Det revs 1963. Huset innehöll 44 rum för arbetarna på puddelverket och deras familjer.

Arbetarbostäder i Gunnebo, bl a Kasern. Bilder från Helge Åkermans bok om bruket 1939.

Gunnebo bruk 2014. Det gula huset till vänster är den gamla brukshandeln. Eget foto.

Arbetarbostäder vid Bersbo bruk. Bildkälla: Järnvägsmuseet.

Vid många av de gamla bruken i Sverige finns fortfarande arbetarbostäder kvar. Eller snarare före detta arbetarbostäder, hus som nu gjorts om till moderna bostäder och blivit attraktiva sedan bruket lagts ner och blivit insustrimuseum eller något annat.

Att bo på vinden till fabrikshuset hade kanske känts som lyx för arbetarna hundra år tidigare. I boken "Vävarnas barn" berättar Per Anders Fogelström om fabriksarbetarna på Barnängens textilfabrik i mitten av 1700-talet, en av Stockholms då största arbetsplatser. En av huvudpersonerna (förfader till Lotten i Stad-serien) är en man som är anställd där. Han bor med både hustru och barn i vävsalen där han och hustrun arbetar. De har en egen säng i ett hörn av vävsalen men det är i stort sett allt. Barnen arbetar också på fabriken. Fler familjer bor på samma sätt i samma sal. De lever hela livet i vävsalen. Det var så det kunde vara.

En idyllisk bild av Bärnängens Väveri vid Hammarby sjö. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Lönen var minimal. Fabrikörerna, de båda bröderna Carl Gustaf och Hans Reinhold Apirie, ansåg att lönen skulle vara så låg som möjligt för då skulle arbetaren arbeta mer för att sträva efter att tjäna mer. Men bara precis så mycket att det räckte till livets nödtorft, och knappt det.

Även på Gunnebo bruk var lönerna låga. Helge Åkerman skrev en bok om bruket 1939, bl a att det rådde svåra förhållanden för de anställda under den första tiden (bruket startades 1764). 12-timmarsdag kunde man bara drömma om kring 1850 och 8-timmarsdag var en utopi. ”Avlöningen var låg, bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade.” Så såg det ut i arbetslivet vid den tiden. Arbeta, äta och sova sex dagar i veckan. Gå i kyrkan på den sjunde dagen.

Det här var nog bostad för ogifta arbetare och låg i Söderfors. Det ser inte så roligt ut att bo där. Foto från boken "Arbetets söner" 1906 på Runeberg.org.

Bildkälla: Arkiv Digital.

"Bläddra långsamt och försiktigt." Så har arkivarien i Vadstena skrivit utanpå den här gamla kyrkboken. Det är Hjorteds äldsta ministerialbok, som började föras 1633. Jag blir nästan lite rörd när jag läser detta. Egentligen är det ju fantastiskt att vi kan sitta hemma och läsa i en så gammal bok. Nästan 400 år. Jag är verkligen tacksam för den digitalisering som skett. Annars skulle ju vi som vill släktforska knappast kunna göra det. Boken skulle varit söndersliten för länge sedan.

Hjorted ligger i Tjust härad i nordöstra Småland, där jag bodde i 38 år. Så jag har släktforskat en del i socknarna där och sett att i flera finns det så här gamla kyrkböcker. Bland annat i Västrums socken där jag bodde, men på 1630-talet hörde det till Gladhammar vars äldsta ministerialbok är från 1633.

Jag vet förstås att det finns betydligt äldre arkivhandlingar bevarade, t o m medeltida brev från 1300- och 1400-talet. Men kyrkböckerna är ändå något annat. Det är böcker som prästerna använde i sitt vardagliga arbete och skrev i dagligdags. Även om de säkert hade en kladd och skrev in då och då så var det ett arbetsredskap, så som jag har min dator.

Ett postumt tack skickar jag till salige biskopen Johannes Rudbeckius i Västerås, mina barns förfader, som redan under sin verksamma tid på 1630-talet förespråkade att prästerna skulle föra bok över sockenbornas födelse, vigslar och död. Hans iver för detta ska vara orsaken till att det blev lag 1686.

Den här ministerialboken från Hjorted sträcker sig över hundra år, ända till 1739. Jag har sett att det förekommer i fler församlingsarkiv med så långa tidsperioder. Tänk att prästen mer än hundra år senare satt och skrev i samma bok. Om det nu inte var klockaren som skrev...

När den här boken började användas 1633 var det Magnus Petri Ostrogothus som var kyrkoherde i Hjorted. Om honom vet jag inte mycket mer än att han var född 1594 och blev kyrkoherde i Hjorted det här året 1633. Enligt församlingens Series Pastorum hade han varit krigspräst. 1641 flyttade han till Svanshals i Östergötland där han konserverade änkan efter sin företrädare, Anna Holm, och där blev han kvar i 28 år.

Det första han bokfört är den 2 januari 1633 då "en piga i Yxeryd" (numera Yxered) begravdes. Men det skrev han inte in i boken förrän i oktober samma år, så vitt jag förstår. Se bilden längre ner. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den som avslutade den här boken var Jonas Svenonis Westerstrand. Han föddes 1673, några år efter att Magnus Petri Ostrogothus gått hädan. Jonas Svenonis Westerstrand var son till en skeppare i sjöfartsstaden Västervik. Den unge Jonas följde med sin bror, som också var skeppare, på resor till Portugal och England innan han prästvigdes 1706. 1710 tillträdde han som kyrkoherde i Hjorted och blev kontraktsprost 1719. Då hade han redan gift sig med rådmansdottern Agneta Machum från Halmstad.

Själv har jag inga präster i Hjorted i min släkt så uppgifterna om dem kommer från Håhls herdaminne för Linköpings stift och från församlingens Series Pastorum i volymen KI:1, som från början utgjorde en och samma bok tillsammans med C:1.

Hjorteds KI:1 är från 1633 och omfattar kyrkoräkenskaper och en del annat intressant. Den inleds med en Series Pastorum över församlingens präster, inledd på sidan 1. Här har senare tiders präster fyllt på med information om sig själva. På sidan 3 (högersidan) har Magnus Petri Ostrogothus skrivit att det är Hjorteds kyrkbok och lite annat. Det verkar som om han börjat använda boken den 27 oktober 1633. Jämför man handstilarna så verkar det inte vara kyrkoherden själv som fört in uppgifterna om födda och döda det här året, kanske bad han klockaren om hjälp med det, eller om han hade en pastorsadjunkt till hjälp i sin stora församling. Den här volymen och C:1 var från början en och samma bok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Förr i tiden kunde en person bli omyndigförklarad. Det var inte särskilt vanligt men heller inte extremt ovanligt och innebar att någon annan tog över ansvaret för ens ekonomi. Den som behövde hjälp kunde själv begära att bli omyndigförklarad men det kunde också ske med tvång. Det var domstolen som beslutade om omyndigförklaring. Den som blev omyndigförklarad fick inte ingå avtal, inte bestämma över sin egendom och inte heller rösta.

Det är inte alltid som prästen gjort en anteckning om omyndigförklaring i husförhörslängden. I stället kan det vara idé att söka i digitaliserade dagstidningar om du vill veta om en äldre släkting blivit omyndigförklarad. Beslut om omyndigförklaring publicerades bland andra legala nyheter i dagstidningarna, det kunde också annonseras om det. Under släktforskning för kunders räkning har jag hittat flera sådana fall, t ex storbönder som uppenbarligen inte klarat av sin ekonomi och blivit omyndigförklarade. Sök på namnet (och orten om namnet är vanligt).

Bilder från dagstidningar. Uppe till vänster: Norrbottensposten 1898-10-27. Uppe till höger: Borås Tidning 1903-08-14. Nere till vänster: Hessleholms Tidning 1900-08-24. Nere till höger: Öresundsposten 1893-07-03. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Enligt 1734 års lag kunde omyndigförklaring ske om någon ansågs vansinnig, dvs hade någon form av mentalsjukdom. Vad som skulla anses som sjukt var ju en bedömningsfråga och i många fall lär det ha legat alkoholmissbruk bakom. Fler lagar kom under 1800-talet där enskilda personers myndighet togs upp. 1976 las en motion i riksdagen med krav på automatisk omprövning efter två år. 1989 försvann omyndigförklaring helt.

De allra flesta i min generation känner nog till den omyndigförklarade fröken på Huseby. Det är nog det mest kända fallet i Sverige och som fick väldigt mycket uppmärksamhet under en lång följd av år. Läs på Wikipedia om Husebyaffären.

En enda gång har jag besökt Huseby, på väg hem från en begravning i Skåne sommaren 2015. Det är mycket vackert där med sin lummiga bruksmiljö. Och Florence Stephens kan man inte låta bli att tänka på där, hon är så intimt förknippad med Huseby. Läs mer på Husebys egen hemsida.

Lyssna också på Sveriges Radios dokumentär i två delar om Florence Stephens. Det gjorde jag igår när jag promenerade till och från tandläkaren på morgonen. Det var så intressant så då tänkte jag inte på någon tandvärk.

Huseby. Eget foto 2015.

Huseby. Eget foto 2015.

Huseby bruk 1929. Bildkälla: Kulturparken Småland/Smålands Museum. Konstnär: Waldemar Bernhard. Bildlicens: CC_BY. Publicerad i Digitaltmuseum.

Ibland kan en stöta på både det ena och det andra i kyrböckerna. Präster som både kladdat och kanske spillt av nattvardsvinet över boken, eller t o m smakat av det så att pennan gått sina egna vägar över bladet. Men här är det någon gjort det där alldeles extra:

Grimetons ministerialbok CI:2. Födelse den 11 oktober 1732 Anders Bartholdsson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anders Bartholdsson var son till kyrkoherden i Grimetons församling, Bartold Andreas Friis, och hans hustru Christina Bruun (även stavat Bruhn). Jag tror inte det är fadern som gjort den röda markeringen utan jag tror att det är gossen själv som varit framme långt senare och kanske velat visa sin betydelse. Gossen Andreas blev nämligen själv så småningom kyrkoherde i Grimeton 1775 (enligt herdaminnet), efter att först ha varit komminister. Han efterträdde inte sin far, det var en annan präst emellan. Fast i födelseboken har han lagt till "Blef Pastor härstädes 1776". Så han hade ju tillgång till kyrkboken, som alltså fått en personlig touch här. Att det är han som gjort det själv är min egen slutsats, men jag vet inte.

I Älmeboda husförhörslängd från 1755-1760 ser det ut så här:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Mina barn har mycket släkt i Älmeboda genom sin farmor så där har jag släktforskat en hel del. Att det står Stina med väldigt stora bokstäver längst ner, det såg jag en gång när jag bläddrade i längden och letade efter annat.

Det här är komministerfamiljen i Älmeboda. Stinas far var som ni ser Herr Comminister Odenius, född 1697 och med förnamnet Teodor. Hustrun, alltså Stinas mor, var Annika Ryman. Stina var född 1740 och 17 år när komministerfamiljen kom till Älmeboda 1757. Men vem har skrivit detta? Kan Stina själv ha varit sin far behjälplig med renskrivningen i längden och då framhävt sig själv? Så där som ungdomar kan klottra. Eller är det en ung och förälskad pastorsadjunkt som skrivit? Men någon pastorsadjunkt hittar jag inte i husförhörslängden. Eller var det klockaren som skrev?

Klockaren var en äldre man som hette Zachris Nilsson och var född 1682. Han hade en hemmavarande son som hette Carl, född 1728. Och visst måste det ha varit denne Carl som hjälpte kyrkoherden med bokföringen. För Stina gifte sig sedan med Carl Zachrisson på Klockaregården. Förhoppningsvis var hon lika kär i honom och jag hoppas att de fick ett lyckligt liv tillsammans.

I min värld är påsken inte någon särskilt viktig helg, förknippad med tydliga traditioner. Snarare en långledig helg, ett avbrott från arbetet under den långa våren. Lite extra god mat på bordet och sött godis i skålen.

Jag växte upp med påskeldar på påskafton, inte majbrasa på valborgsmässoafton. Påskeld förekom bara i de västra delarna av Sverige. Är det så fortfarande? Jag har inte varit hemma på västkusten någon påsk på väldigt många år.

Så här brukade det vara på påskafton när jag växte upp. Den här bilden är på en påskeld i Göteborg 2005. Foto: Per Johansson/Wikipedia.

Påskelden tändes på påskaftonens eftermiddag, eller framåt kvällen. Folket i byn hade samlat ihop lite brännbart skräp, uttjänta julgranar, kvistar och annat från den vårstädade trädgården.

På Wikipedia kan man ju lära sig allt möjligt och där läser jag att påskeldarna tändes för att skrämma bort påskkärringar på väg till Blåkulla. Så det var därför vi samlades på vårleriga åkrar, frös och blev sotiga.

I byn där jag växte upp var det på närmaste grannens stycke (stycke = halländska för en mindre åker) som påskbrasan samlades ihop. Tänker jag tillbaka på de påskeldarna så är det nog mest träskorna med lerkokor som fastnat och att det alltid var så kallt att vi höll oss nära elden för att värma oss, närmare än vad som var tillåtet. Pojkarna tände påsksmällare och vi flickor skulle förstås bli lite rädda för pangandet. Påsksmällarna ska ha samma bakgrund som påskelden, att skrämma bort häxor.

Allt det här är visst en kvarleva från 1600-talets häxhysteri. Det stora bullret. Över 300 personer, de flesta kvinnor, fick sätta livet till sedan de dömts för häxeri. Gamla traditioner som vi idag bara tycker är trevliga och mysiga att samlas kring, de kan ha ett nog så mörkt förflutet.

Så här vill vi gärna se på påskkäringar. Lite skojande om att åka på kvastar till Blåkulla och utklädda barn som knackar på för att få lite godis. Men för 350 år sedan, då trodde till och med de lärda männen i domstolarna på att häxor och trolldom var verkligehet. Bildkälla: Digitaltmuseum, Public Domain.

I en bok om häxbränningarna på 1670-talet i Sverige läser jag att vid en rättegång i Stockholm vittnade dottern tiil en kvinna som anklagades för att vara en häxa, att hon förts till Blåkulla under påskhelgen och att påsken var en helg som förknippades med trolldom. Man trodde att onda makter var som mest akttiva mellan långfredagen och påsksöndagen.

Den som släktforskar kan nog inte undgå att ibland fundera över livsbetingelserna för de gamla släktingarna. Häxbränningarna på 1670-talet, det är ju faktiskt inte så förskräckligt länge sedan. I mitt släktträd har jag flera som levde då, och en del ännu tidigare. Att kunna bli anklagad för trolldom och häxeri, det var en realitet under en lång tid. Under den värsta hysterin gick det ju knappt ens att bevisa sin oskuld heller, för allt handlade ju bara om vad folk påstod. Det finns mycket som får mig att vara tacksam över att jag lever idag och inte förr i tiden.

Är det rimligt att tro att en kvinna i 50-årsåldern fick barn på 1800-talet? Till åren komna mödrar var inte så ovanligt, men 50 år och däröver?

47 år vid sista förlossningen är alls inget ovanligt och 48 år har säkert en hel del av er stött på. Men det känns som att det går en gräns där någonstans. Precis som idag hade väl de flesta kvinnor då nått klimakteriet.

Min makes farmor fyllde 47 år några månader efter att hans far föddes 1914. Min svärfar Holger var deras sladdis och fem år yngre än sin yngste bror. Han hade tolv syskon, födda 1890-1909.

Min svärfar Holger Karlsson är den lille gossen till vänster om sin mor Emilia Karlsdotter och sin far Axel Karlsson, rättare på Helgerum för hundra år sedan. Båda föräldrarna var födda 1867 och Holger föddes 1914. Alla syskonen är inte med på bilden men längst till höger sitter Holgers mormor Anna Lisa Carlsdotter, född 1839. Fotografiet har alltid varit kolorerat. Privat foto.

De äldsta jag har i mitt eget släktträd är två kvinnor som fick barn när de var 45 år, en på 1700-talet och en på 1800-talet. I mina barns fars släkt har vi en kanske 48-årig mor. Om det nu stämmer. Hon hette Johanna Nilsdotter och bodde i Vindås i Älmeboda socken. Där dog hon i mars 1748 och uppges då vara 66 år gammal. Alltså född 1681 eller tidigt 1682. Hennes son Nils föddes den 30 november 1729 och skulle det stämma att hon var 66 år när hon dog var hon alltså 47 eller 48 år vid hans födelse. Inte alls omöjligt även om uppgiften inte är så tillförlitlig eftersom det inte finns någon födelsebok från 1681.

Änkan Johanna Nilsdotter i Vindås ska ha varit 66 år när hon dog 1748. Hennes yngste son Nils föddes 1729. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men 50 år och däröver, det känns tveksamt. Då är det kanske prästen som slarvat med siffrorna eller något annat. Ett sådant fall råkade jag på för några år sedan när jag letade upp en familj i en husförhörslängd åt en bekant. Det var ett föräldrapar där båda två var ungefär 50 år äldre än familjens två barn. Det var en rörig och kladdig bok med många ändringar så felet uppdagades snart. När jag tittade i födelseböckerna för barnen då visade det sig att det lite yngre grannparet var deras föräldrar. Prästen hade helt enkelt skrivit in barnen under fel föräldrar, förmodligen för att det var trångt med platsen på boksidan. Så det gäller att kolla i födelseboken, så klart!

Här om dagen fick jag en fråga från en annan släktforskare som i sitt släktträd har en pojke som när han föds i mitten av 1800-talet i födelseboken har ett föräldrapar där kvinnan skulle vara 55 år vid födseln, om det skulle stämma. Men jag tror att det är fel. Pojken växer upp i en helt annan familj, med yngre föräldrar, och kallas inte fosterbarn där. Men i födelseboken är det äldre föräldraparet inskrivet plus grannar som faddrar. Ja, vad ska man tro? Var är felet? Men en 55-årig mor tror jag inte riktigt på.

I en roman jag läste för några år sedan, jag undrar om det inte var "Vägen till Bålberget" av Therese Söderlind, förekommer en familj på 1600-talet där en ung tonårsdotter gjorts gravid av sin egen far. För att dölja incesten hålls dottern inlåst tills barnet är fött och modern, alltså barnets mormor, tvingas ta på sig moderskapet som sitt eget. Förmodligen hölls hon också undan grannars blickar av fadern/maken. Det här är en roman, även om den bygger på verkligheten och de häxprocesser som hölls på 1670-talet. Men det är inte svårt att tänka sig att liknande fall mycket väl kan ha hänt i verkligheten, där incest dolts på detta sätt och då kan en lite väl gammal mor kanske figurera i kyrkboken.