ÄttelÄgg påsk-quiz

Senaste inläggen från Anbytarforum, Sveriges Släktforskarförbunds diskussionsforum för släktforskning. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i inläggen i Anbytarforum.

Rötterbloggen

Mats Ahlgren
28 mars 2024
När någon frågar varifrån jag kommer, ja alltså var min släkt kommer från och inte att jag kom in från parkeringen, så brukar jag säga: två slagen och två götland. Bergslagen och Roslagen, Västergötland och Östergötland. Där hittar jag mina rötter om...

Kalendarium

Hitta föreningsaktiviteter nära dig

02
apr
Öppet hus med Släktforskningshjälp

Hembygds- och Släktforskare Nolaskogs


02
apr
Släktforskarhjälp, Visby

Gotlands Släktforskarförening


02
apr

03
apr
Workshop Att tolka gammal text

Katrineholm-Flen-Vingåkers Släktforskarförening


03
apr
Öppet Hus

Sällskapet Släktforskarna Sandviken


03
apr
BSF - Släktforskarrum öppet för medlemmar

Botvidsbygdens Släktforskarförening


03
apr
Sveriges första länssjukhus

Skövde Släktforskarförening


04
apr
Öppet hus - för medlemmar - kl. 13.00-16.00

Södertälje Släktforskarförening


Se fler evenemang

Annonser

Markera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktiv
 

Håkan Skogsjö 2006-02-09

Hans födelse finns i ett block, några barn i ett annat, uppgifterna om vigsel- och dödstid sitter nog i den röda pärmen och ytterligare några barn finns – tror jag – i blocket jag antecknade i häromdan. Känns det igen? Det är svårt att hålla ordning på alla uppgifter man forskar fram. Ändå är det så lite som behövs. Ansedlar, antavlor och en pärm – mer är det inte. I den här artikeln får du veta hur du håller ordning på dina forskningsresultat om du inte har tillgång till en dator.

Huller om buller i kollegieblock och pärmar, utan ordning och system, svårt att hitta, svårt att jobba med. Så har forskningen en tendens att te sig om man inte emellanåt tar sig i kragen och ordnar upp och systematiserar sina resultat. Åtminstone är det så för mig. Och jag tror inte att jag är unik. Det finns förmodligen lika många sätt att hålla ordning på forskningsresultaten som det finns släktforskare. Förr eller senare hittar man ett system som passar ens lynne och sätt att arbeta. Jag tänker här berätta hur jag ordnar min egen forskning om mina förfäder. Att jag gör det beror inte alls på att jag tror att det är det bästa sättet, men det har visat sig passa för mig. Kanske kan det ge idéer till andra. Även om inte alla delar och moment tilltalar, kanske det kan finnas något som passar.

Anteckna i block

Medan jag forskar brukar jag anteckna i ett kollegieblock. Noteringarna görs i den ordning jag hittar uppgifterna. I blocket blandas församlingar och härader och födelseböcker och bouppteckningar om vart annat. Det är här risken finns: att anteckningarna också utgör slutresultatet och då hittar man snart ingenting. Under forskningen brukar jag också föra en kladdantavla, annars är det lätt att blanda ihop personer och uppgifter så att man till slut inte riktigt vet vad man håller på med. Vem var det jag sökte i den här dödboken, Anders Persson eller Per Andersson? Det är också bra, tycker jag, att anteckna när och var forskningen görs, det vill säga notera dagens datum och var jag sitter och forskar (vilket arkiv eller bibliotek). Det sistnämnda är förstås inte så viktigt om man alltid sitter på samma ställe, exempelvis vid mikorkortsläsarna på biblioteket.

Från block till blanketter

Nästa steg blir att föra över forskningsresultaten från blocket till ansedlar och att skriva rent antavlorna. Låt oss börja med antavlorna.

Det kan vara praktiskt att skilja mellan själva antavlan och antavleblanketten. En antavleblankett i A4-format visar släktskapen mellan en person och dennes förfäder i de tre till fyra närmsta generationerna, dvs föräldrar, far- och morföräldrar samt ytterligare en eller ett par generationer. Genom att göra hänvisningar mellan flera antavleblanketter, kan en fullständig antavla för en person (probanden) upprättas.

Jag har delat upp min egen antavla i åtta delar. En för farfarsfars anor, en för farfarsmors anor, en för farmorsfars anor, etc. Varje del ryms – än så länge – i varsin pärm. Längst fram i varje pärm har jag ett system med antavleblanketter. I farfarsfars pärm är det han som är probanden i antavlesystemet, medan numreringen däremot alltid utgår från mig själv.

Jag använder släktforskarförbundets antavleblanketter i A4-format som rymmer fyra generationer plus probanden. Om varje person noterar jag bara det allra viktigaste (fullständigt namn, födelse- och dödsår och -församlingar, yrke samt vigselår och -församling).

På antavlan numreras varje förfader. Det finns flera olika system att välja mellan. Jag använder Kekules system, vilket är detsamma som används i Svenska Antavlor. Probanden, alltså jag själv, är nummer 1, far är nummer 2, mor 3, farfar 4, farmor 5, morfar 6, etc. I farfarsfars pärm börjar således antavlan med nummer 8, i farmorsfars med nummer 9, och så vidare.

Se hur en antavla ser ut här!

Bokstavsbeteckning för antavlorna

För att få plats med alla personer i – exempelvis – farfarsfars antavla, krävs många antavleblanketter. Först en där han själv är proband, sedan ytterligare sexton stycken där hans förfäder i fjärde generationen är probander och sedan ytterligare en del blanketter i de fall där jag har kommit längre än till elfte generationen räknat från mig själv (men det är inte så ofta).

När jag gör hänvisningar mellan antavleblanketterna brukar jag använda bokstäver. Det första bladet ger jag ingen bokstavsbeteckning alls. De sexton nästföljande däremot betecknas A, B, C osv till och med P. Behövs det sedan ytterligare blad kallas dessa AA, AB, AC osv till PN, PO och PP. Skulle det behövas kan systemet sedan byggas ut ytterligare, hur långt som helst. Fördelen med att använda bokstäver är att jag inte riskerar att blanda ihop dessa beteckningar med annumren.

Denna uppsättning med antavleblanketter i varje pärm – det brukar bli 30-40 blad –, följs av ansedlar. De är sorterade i nummerordning, och alltså kommer de att ligga generationsvis. Generationerna skils åt genom pärmflikar. Tio stycken brukar vara lagom, det räcker mellan generation III (där farfarsfar befinner sig) och generation XII. Pärmflikarna finns att köpa utan förtryck, så att man kan skriva dit generationsnumren med romerska siffror. Fördelen med att använda romerska siffror för generationerna, är att man inte riskerar att blanda samman dem med annumren (arabiska siffror) eller antavlornas beteckningar (bokstäver).

Det finns bra och dåliga ansedlar

Ansedlar finns i en mängd olika utföranden. Sveriges Släktforskarförbund säljer en praktisk och funktionell ansedel i block om trettio blanketter, men det finns åtskilliga andra att välja mellan. Många släktforskarföreningar säljer egna konstruktioner. En del är bra, medan andra har en mindre lyckad utformning. Förr i tiden omfattade en ansedel vanligtvis ett gift par, alltså fick exempelvis morfars föräldrar samsas på en gemensam ansedel. Enligt min mening är det en mindre lyckad lösning av flera orsaker, främst eftersom utrymmet – ett A4-blad – helt enkelt inte räcker till för alla uppgifter som bör finnas med.

På ansedeln bör man få plats med åtminstone kyrkoboksuppgifterna om varje person. Det vill säga:

  • fullständigt namn (tilltalsnamnet markerat),
  • födelsetid och -ort, faddrar, doptid m.m. (alltså uppgifter ur födelseboken),
  • vigseltid och -ort, makes eller makas namn (och hänvisning till dennes ansedel) samt uppgifter om eventuella tidigare och senare giften,
  • dödstid och -ort, begravningsdag, dödsorsak m.m. (alltså uppgifter ur dödboken),
  • yrke/titel,
  • samtliga barn med namn och åtminstone födelsetid och -ort,
  • dessutom bör det finnas utrymme att notera flyttningar (när och vart) liksom andra intressanta uppgifter som kan påträffas i t.ex. husförhörslängdens anmärkningskolumn,
  • och, mycket viktigt, det måste finnas plats att notera källorna.

Själv använder jag släktforskarförbundets ansedel, eftersom jag tycker att den uppfyller de krav jag ställer på en ansedel. Den är förtryckt både på fram- och baksidan. På framsidan antecknas i första hand uppgifter ur födelse-, vigsel- och dödböckerna medan baksidan är reserverad för uppgifter om barn samt för källhänvisningar.

Se hur en ansedel ser ut här!

Källhänvisningar ett måste

Det här med källhänvisningar är värt ett eget avsnitt. Samtidigt som det naturligtvis är väldigt viktigt att alltid anteckna varifrån uppgifterna har hämtats, är det ingen mening att överarbeta källhänvisningarna. Det brukar bara resultera i att man börjar slarva med dem. Jag menar, inte behöver man förse en födelseuppgift med källhänvisningen "Ramsele församlings födelsebok 1765-1810 (C:2), sid. 118, HLA". Det räcker gått och väl med förkortningen "fb" (= födelseboken) efter uppgiften att personen är "född 1782 13/10 i Holme, Ramsele sn", så förstår man vilken källa som utnyttjats och det går lätt att återfinna uppgiften.

Däremot räcker det kanske inte att notera "hfl" om uppgiften hämtats ur en husförhörslängd, eftersom en person vanligtvis finns noterad i flera husförhörslängder. Som en enkel regel kan sägas att källhänvisningen ska vara entydig och begriplig, det räcker. Åtminstone i de egna anteckningarna. Vid publicering kan det däremot vara bra att vara lite mer förklarande i källhänvisningarna, eftersom alla läsare inte är så väl förtrogna med den svenska folkhokföringen.

Syftet med källhänvisningarna är att det enkelt ska gå att hitta källan till uppgifterna på nytt. På så vis är det möjligt att rekonstruera forskningen och kontrollera att den är korrekt.

...och alla andra uppgifter?

Var gör man nu av allt annat man hittar om sina förfäder? Kopior av bouppteckningar, nedtecknade muntliga traditioner, utdrag ur domböcker, etc etc etc. Det beror på. Allt som kan sättas på pränt i A4-format sätter jag in i pärmen direkt efter personens ansedel. Kopior i folioformat har jag skaffat en foliopärm till. Kopian av mormorsfarmors bouppteckning förser jag med numret 29 – hennes annummer – i övre högra hörnet oah sedan sätter jag in den i nummerordning bland alla andra kopior i pärmen. Är man sedan riktigt ordentlig kan man göra en notering på ansedeln att en kopia av bouppteckningen finns i foliopärmen.

Men inte i något system kan allt inordnas. Morfarsmorfars snusdosa, till exempel, har jag ingen speciell plats för. Det är lönlöst att försöka finna ett fullkomligt, allomfattande idealsystem för sin släktforskning – världen är inte funtad så, och det får även den systematiskt lagde släktforskaren acceptera...

Forskningsdagbok på köpet

Låt oss nu slutligen gå tillbaka till där vi började: till våra forskningsanteckningar, gjorda på arkivet eller i mikrofilmsprojektorns matta sken. Dessa anteckningar, gjorda i kronologisk ordning allteftersom forskningen framskridit, har vi nu fört över till antavlorna och ansedlarna. Men ett råd är att ändå spara de ursprungliga anteckningarna. Jag har nämligen märkt att det ibland är bra att kunna gå tillbaka till dem, för att kontrollera olika saker. Sätt in dem i en pärm allteftersom forskningen framskrider. Du får på det viset en "forskningsdagbok" där du kan följa utvecklingen i ditt arbete.

Sammanfattning

Det som behövs för att hålla ordning på förfäderna är alltså:

  • kollegieblock (att anteckna i)
  • ansedlar
  • antavlor i A4-format
  • flikar (med 10 blad, ej förtryckta)
  • pärmar

Kollegieblock, pärmar och pärmflikar finns att köpa i bokhandeln. Pärmen bör vara en rejäl gaffelpärm, inte en ringpärm. Såna har nämlingen en tendens att med jämna mellanrum släppa ifrån sig alla papper man satt in.

Antavlor och ansedlar går att köpa från Sveriges Släktforskarförbund (se vidare Rötterbokhandeln). Många släktforskarföreningar säljer också sådana blanketter, men observera att utformningen skiljer sig från förening till förening. Det kan alltså löna sig att kolla vilka varianter som finns, för att se vilken man tycker bäst om.

Fotnot Artikeln har tidigare varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 4 1987. Den är här något omarbetad.