Julnötter med Rötter

Anbytarforum

Rötterbloggen

Ted Rosvall
17 december 2018
I dessa yttersta dagar må bloggaren vara ursäktad om han för en gångs skull blir rejält politisk - partipolitisk till och med. Dock bara i en enda fråga, nämligen den som berör oss alla såsom varande släktforskare och kulturkonsumenter: Inträdesavgif...

Kalendarium

Hitta föreningsaktiviteter nära dig

17
dec
Eksjöbygdens Släktforskarförening

17
dec
Blekinge Släktforskarförening

19
dec
Blekinge Släktforskarförening

09
jan
Eskilstuna-Strängnäs Släktforskarförening

15
jan
Eskilstuna-Strängnäs Släktforskarförening

15
jan
Södertälje Släktforskarförening

16
jan
Eskilstuna-Strängnäs Släktforskarförening

17
jan
Eskilstuna-Strängnäs Släktforskarförening

17
jan
Södertälje Släktforskarförening

Rötterbokhandeln

Markera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktiv
 

Tillbaka till listan

Av Håkan Skogsjö

I Släktforskarnas årsbok 1995 publicerade jag en första version av Släktforskarförbundets namnlista. Listan har rönt uppskattning från många håll, använts flitigt och även legat till grund för diskussioner kring olika förnamn, bland annat i Nättidningen RÖTTER. Detta glädjer mig förstås.

Här framläggs en andra, reviderad och utökad upplaga av namnlistan, där åtskilliga av de synpunkter som kommit mig till del har beaktats. Åtskilliga nya namn och namnformer har tillkommit samtidigt som några har utmönstrats. Vidare har listan gjorts utförligare. Bland annat har jag i större utsträckning än tidigare angett källor och belägg. Det gäller särskilt för ovanligare namn, som inte förekommer allmänt i namnlitteraturen. Namn som har börjat användas under den tid som listan omfattar (ca 1550–1850) har jag också försökt ange ungefär när namnet kom i bruk.

Inledningen är i allt väsentligt oförändrad sedan första upplagan. Av praktiska skäl trycks den på nytt här, för att läsare ska ha den lätt tillgänglig.

Många personer har bidragit med kompletteringar, tillägg och värdefulla synpunkter under de gångna åren. Jag vill särskilt tacka följande forskare: Ulf Andersson, Jens Arvidsson, Anders Berg, Torsten Berglund, Stefan Björn, Jörgen Blästa, Mats Carlin, Lars Ekblom, Olle Elm, Karl Göran Eriksson, Bo Fredrikson, Conny Gustavsson, Leif Gustafsson, Stefan Hammar, Niklas Hertzman, Kjell Holmåker, Elna Jonsson, Per Linder, Bo Lindwall, C-G Magnusson, Hjördis Nilsson, Annika Otfors, Bo Persson, Ruben Persson, Karin Petersson, Carl Szabad, Christer Svensson, Christine Svensson och Kjell Öhman. De har alla bidragit till en aktiv och stimulerande debatt kring våra förnamn i äldre tider. Av dessa vill jag särskilt framhålla Anders Bergs insatser för att bringa klarhet i den skånska namnfloran.

Några personer har granskat listan och kommit med värdefulla synpunkter innan den gått i tryck. De är Anders Berg, Torsten Berglund, Carl Henrik Carlsson, Karl Göran Eriksson, Bo Lindwall, Torbjörn Näs och Urban Sikeborg. Till dem riktar jag ett varmt tack.

Håkan Skogsjö
april 1999

Inledning

Våra förfäders namn är i gamla kyrkoböcker och andra handlingar stavade på många olika sätt. Om vi bokstavstroget noterar alla belägg för en Per Eriksson kan vi finna stavningar som Pehr Erichson, Pähr Ericksson, Peer Ersson, Per Ehrsson, ja till och med så egendomliga som Phär Ericksånn. En vår anmoder kan vara noterad som Catharina Matthsdotter, Caisa Matsdotter och Carin Matthiasdotter.

De skiftande stavningarna avspeglar ingen vilja eller önskan hos våra förfäder, utan är endast ett tecken på bristande stavningsnormer och dålig skrivkunnighet i äldre tider. För oss släktforskare finns ingen anledning att fästa avseende vid varianter som Pehr, Pär, Pähr, Per, Peer; de uttalades likadant och avser alla exakt samma namn.

I stället gäller det att bringa reda bland alla dessa stavningsvarianter och namnformer – mer eller mindre slumpvis tillkomna – genom att fastställa lämpliga normalformer till förfädernas namn och stava dessa enligt vedertagna regler. Anfadern Per Eriksson, nämnd med alla olika stavningar ovan, noteras inte med någon av dessa på antavlor och stamtavlor, i släktutredningar och andra sammanställningar, tryckta eller otryckta, utan med normalformen Per Eriksson.

Inte minst datorns intåg i släktforskningen har ökat behovet av konsekventa skrivningar av namnen. En forskare som dataregistrerar förfäderna som Pehr, Pär, Pähr och Per, får problem att återfinna dem. Datorn förstår inte att det avser samma namn, och forskaren måste själv komma ihåg att han stavat en ana Pähr, en annan Per och en tredje Pehr.

Kort sagt: en inkonsekvent stavning av namnen gör släktforskningen krångligare, skapar onödiga problem och försvårar kommunikationen mellan forskare.

Namnlistans syfte och urval

Syftet med den här artikeln är att försöka skapa en gemensam släktforskarnorm för hur förnamn ska stavas.

Nedan framläggs en namnlista, uppdelad i mans- och kvinnonamn. I fetstil noteras den normerade stavningen, därefter följer uppgifter om namnets ursprung (och i undantagsfall etymologi), dess geografiska utbredning i Sverige (om den varierar starkt) och uppgifter om närbesläktade namn.

Namnlistan speglar namnskicket inom Sveriges nuvarande gränser från 1500-talet till mitten av 1800-talet. Under senare delen av 1800-talet ökade skrivkunnigheten bland de breda folklagren samtidigt som namnen började stavas mer konsekvent i officiella handlingar. Släktforskaren bör därför när det gäller modern tid (de senaste 100–150 åren) följa den stavning personerna själva använde eller – om den inte är känd – den som förekommer i kyrkoböckerna eller andra officiella källor.

Även om ambitionen med namnlistan är att spegla det svenska namnskicket under drygt 300 år, finns inte alla namn och namnformer redovisade. Orsakerna är flera:

För att förtecknas krävs att namnet har varit någorlunda vanligt i svensktalande miljöer; många namn bland tyska invandrare i städerna har inte tagits med eftersom de aldrig i nämnvärd grad spred sig till svenskar, och detsamma gäller franska namn och namnformer bland vallonska invandrare (exempelvis Pierre och Katlin). Inte heller har latinska namnformer (exempelvis Laurentius för Lars, Benedictus för Bengt, Haquinus för Håkan) tagits med annat än i undantagsfall. Och när det gäller kvinnonamn som både har en form som slutar på -a och en som slutar på -e (exempelvis Josefina-Josefine, Sofia-Sofie och Karolina-Karoline), har den franskinspirerade formen på -e uteslutits. Likaså har talspråkliga och starkt dialektala varianter av namnen inte tagits med, såvida de inte blivit någorlunda allmänt accepterade i skriftspråket (därför saknas många vanliga smeknamn som Lasse, Olle, Pelle, Nisse). Dessutom har enstaka extremt ovanliga namn lämnats bort, särskilt i fall då det varit oklart vad slags namn det egentligen rört sig om. Slutligen har förmodligen även ett och annat namn råkat bli uteglömt – trots idogt letande i litteraturen.

Uppgifterna om namnens ursprung och släktskap bygger huvudsakligen på tre böcker: »Svenska förnamn» (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 29) av Roland Otterbjörk (Stockholm 1975), »Danske personnavne» av Rikard Hornby (Köpenhamn 1978) och »Svenska personnamn. Handbok för universitetsbruk och självstudier» av Ivar Modéer (Uppsala 1964). Av dessa har »Otterbjörk» använts så flitigt att jag funnit det för gott att inte ange den som källa vid enskilda namn i förteckningen nedan annat än i undantagsfall; det skulle bara trötta läsaren i onödan att ständigt finna hänvisningar till denna ypperliga bok, som dessutom är mycket enkel att hitta i. För den föreliggande, andra upplagan av namnlistan har verket Sveriges medeltida personnamn (1967–98) också utnyttjats för namn med begynnelsebokstäverna A–H.

Urvalet bygger till stor del på egna erfarenheter av vilka namn som var i bruk under den aktuella tidsperioden. För att få det mer komplett har släkthistorisk litteratur gåtts igenom, främst skriftserien Svenska antavlor (1980–), utgiven av Genealogisk ungdom och Sveriges släktforskarförbund, och tidskriften Släkt och hävd (1950–), utgiven av Genalogiska föreningen.

Dessutom har namnlistans första upplaga granskats och kompletterats av följande forskare: Hans Ahlborg Stockholm, Olof Cronberg Växjö, Hans Gillingstam Stockholm, Bo Lindwall Leksand, Peter Olausson Gillberga, Urban Sikeborg Sollentuna och Carl Szabad Enskede. För den slutgiltiga utformningen ansvarar dock författaren ensam.

Namnformer och stavning

Hur skiljer man ett namn från ett annat? Är Laurentius, Lorens, Lorentz, Lorenz, Lars och Lasse samma eller olika namn? Och hur förhåller det sig med Katarina, Catharina, Karin, Carin, Caisa och Kajsa? Den typen av frågor måste besvaras när en namnlista av detta slag ställs samman.

Först några ord om terminologin som används här:

Namn = samlingsbegrepp för flera namnformer med gemensamt ursprung (Katarina, Kajsa och Karin är olika namnformer av samma namn).

Namnformer = varianter med olika uttal av samma namn; det finns namnformer av olika typer: Lasse är en smekform för Lars; Laurentius är den latinska ursprungsformen av samma namn; Stina är en kortform av Kristina.

Stavningsformer = olika stavningar som ger identiskt eller näst intill identiskt uttal av ett namn eller en namnform, exempelvis Lorens, Lorenz, Lorents.

Syftet med namnlistan är att vara en norm för stavningen. Det innebär att listan kan uppta flera former av samma namn, däremot aldrig olika stavningar. Tvärtom anges en enda, rekommenderad stavning (med fetstil). För släktforskaren betyder detta följande:

En anmoder kanske påträffas med följande namnformer och stavningar i källorna: Christina, Kristina, Kerstin, Kjerstin, Chierstin och Stina. Dessa stavningar representerar tre namnformer (tre uttal): Kristina, Kerstin och Stina. Släktforskaren måste själv avgöra vilken namnform som är lämpligast att använda (hur det kan göras redovisas nedan), däremot ger »Släktforskarförbundets namnlista» besked om vilken stavning som bör användas. Väljs formen Kerstin bör namnet stavas just så, inte Kjerstin eller Chierstin.

Med andra ord: Namnlistan kan användas på ungefär samma sätt som Svenska akademiens ordlista. Du måste själv välja det mest lämpliga ordet/namnet, sedan kan du kontrollera stavningen i respektive lista.

I Släktforskarförbundets namnlista används nästan utan undantag en nutida normalstavning av förnamn, grundad på boken Svenska förnamn, namnsdagslängder och annan namnlitteratur. Har man inte tillgång till dessa kan man ändå för det mesta fastställa en korrekt stavning med hjälp av följande tre regler:

Uteslut stumma bokstäver (skriv Tomas, ej Thomas),

Teckna k-ljudet med ’k’, inte ’c’ eller ’ch’ (skriv Karin, Kristina, ej Carin, Christina),

Använd inte gammalstavning (skriv Gustava, ej Gustafva).

Nu bör en namnlista av detta slag inte användas slaviskt och utan undantag. Det finns självklart tillfällen då man bör frångå den stavning som rekommenderas. Det kan gälla historiska personer med en hävdvunnen stavning i litteraturen, exempelvis Carl Michael Bellman, eller skrivkunniga personer i äldre tider som stavade sitt namn konsekvent och kanske även medvetet originellt; den stavningen bör respekteras. Vidare kan det i vissa trakter förekomma namnformer som inte finns rekommenderade i listan (skrivs med fetstil); om personer i trakten konsekvent skrivs med en sådan namnform är det rimligt att trots allt använda den som normalform (och sannolikt borde den rätteligen funnits med i namnlistan).

Synpunkter, kompletteringar och rättelser till namnlistan emottages med tacksamhet och kan sändas till författaren under Sveriges släktforskarförbunds adress. Med noggrannare kunskaper om framför allt lokalt namnskick kan en ny och bättre upplaga av namnlistan publiceras i någon kommande årsbok.

Husförhörslängderna bästa källan

Det finns släktforskare som hävdar att vi alltid bör skriva en förfaders namn som det är noterat i födelse- och dopboken. Det är visserligen en enkel regel, men den leder dessvärre ofta helt fel.

Vilken källa är då mest tillförlitlig när det gäller att fastställa namnet på en person som levde för hundra eller tvåhundra år sedan? För att kunna besvara frågan måste vi beakta hur de olika källorna tillkom och användes. I födelse-, vigsel- och dödböckerna gjorde prästen noteringar när församlingsborna lät döpa sina barn, gifta sig eller begrava sina döda. Det var högtidliga tillfällen med ceremonier och ritualer, det var lätt att prästen smittades av stundens allvar. Personer som i nästan alla andra sammanhang heter Per, Olof, Kajsa eller Greta står helt plötsligt noterade som Petrus, Olaus, Katarina och Margareta. Tydligast är detta i just födelseböckerna, som därmed blir den minst tillförlitliga källan.

Helt annorlunda fungerade husförhörslängderna.

En gång om året var förfäderna tvungna att bevista husförhöret. Prästen satt vid ett bord med längden framför sig, ropade upp namnen på de församlade en efter en och tenterade dem i kristendomskunskap och läskunnighet. Sedan doppade han gåspennan i bläckhornet och noterade deras kunskaper.

Det var med andra ord väsentligt – av praktiska skäl – att notera rätt namnformer i husförhörslängden, namn som folk kände igen. Bonden Olof Johansson – i byn alltid kallad »Södergårds-Olle» – skulle knappast lystra till namnet Olaus, som han inte ens visste att han var noterad med i födelseboken av prästen, kunnig i latin och med smak för det lärda.

Situationen är inte helt olika i dag. En Lars Andersson kallas för det mesta Lasse av arbetskamrater och i familjen, men posten från myndigheterna i de bruna fönsterkuverten är adresserad till Sten Lars Andersson. Vilket namn Lars är noterad med i födelseboken vet han inte, han har aldrig sett den (säkert står där Sten Lars – myndigheterna är ganska noggranna nu för tiden – men inte så sällan händer det även i dag att stavningen förvanskas eller namn försvinner mellan vaggan och graven). Skulle någon fråga honom vad han heter kan han svara: »Lars, fast jag kallas för det mesta Lasse». Blir han avkrävd ett fullständigt namn på någon blankett skriver han »Sten Lars Andersson».

Vad ska vi som släktforskare kalla honom i en släktutredning? Korrekt och fullständigt är »Sten Lars "Lasse" Andersson», det vill säga hans fullständiga namn med tilltalsnamnet markerat och smeknamnet angivet (om och när smeknamn ska anges kan diskuteras, men vill man notera det kan det göras på angivet sätt).

Det gäller alltså för oss släktforskare att använda namn och namnformer som våra förfäder och släktingar skulle kunna identifiera sig med – inte mekaniskt notera exempelvis födelsebokens stavning.

Och den bästa enskilda källan torde husförhörslängden vara.

Så normeras namn – ett par exempel

Här följer ett par exempel som beskriver hur man kan resonera för att bestämma vilken namnform man ska välja för en individ. I praktiken går man dock sällan så grundligt till väga som i dessa fall. Den som har forskat ett tag i en viss bygd har lärt sig vilka namnformer som förekommer där och hur dessa lämpligen kan normaliseras, och det hela går näst intill automatiskt utan att det krävs någon större tankemöda (utom i de fall man stöter på ett obekant namn).

Men för tydlighetens skull tar vi exemplen nedan grundligt.

I en socken där jag forskat en del fanns i husförhörslängden för perioden 1739–1744 ett äkta par som hette Abraham och Margeta. När jag undersökte personerna närmare visade det sig att jag kunde finna dem noterade i kyrkoböckerna ett dussintal gånger.

Abrahams fullständiga namn var Abraham Johansson. Hans förnamn fanns i två former, Abraham och Abram, samt dessutom ett par gånger förkortat till Abrah, vilket rimligen uttyds Abraham. Stavningen Abraham var klart dominerande, den användes i tio fall av tolv. Efternamnet Johansson var stavat omväxlande Johansson och Johanson, dessutom fanns det förkortat Joh respektive Johanss.

Utgår vi från prästens skrivningar i kyrkoböckerna finns det nu fyra alternativa sätt att normalisera namnet: Abraham Johansson, Abraham Johanson, Abram Johansson och Abram Johanson.

Frågan är: kan vi välja någon av dessa former och i så fall vilken?

Efternamnet är enklast. Det normala sättet att stava son-namn är med dubbelt ’s’, helt enkelt eftersom namnen betydde att man var någons son: en Johansson var verkligen son till en Johan, en Andersson son till en Anders, och så vidare. Stavningen Johan är den normala enligt namnlistan (och annan namnlitteratur) och finns ingen anledning att ändra. Således skriver vi Abrahams efternamn Johansson.

Förnamnet är det bibliska (hebreiska) Abraham, som började användas i Norden under tidig medeltid. Formen Abram är en talspråklig sammandragning, som veterligen inte någonstans i Sverige lyckats tränga undan det ursprungliga Abraham. Båda formerna är visserligen möjliga att välja för släktforskaren, men flera skäl finns till att föredra det längre Abraham:

Släktforskarförbundets namnlista nämner endast formen Abraham. Samma gäller »Svenska förnamn» och »Danske personnavne». Således torde Abraham kunna anses som namnets normalform.

Namnskicket i trakten där Abraham Johansson bodde visar entydigt att den vanligaste formen var Abraham under 1700-talet (då Abraham Johansson levde). Åt samma håll pekar också beläggen för just honom, hans namn skrivs ju för det mesta Abraham.

Den klart dominerade nutida namnformen är Abraham. Den används i bland annat almanackan. En kontroll med »Förnamnsboken» (1979), som redovisar det svenska förnamnsskicket den 1 januari 1973, ger oss säkra besked. Den upptar 909 belägg för namnformen Abraham, men bara 64 för Abram.

Vi har nu tagit hänsyn till den normgivande litteraturen, regionala och tidsmässiga sedvänjor och den nutida bruket av namnet. Just i detta fall blir slutsatsen ovanligt entydig och ger vid handen att vi bör välja namnformen Abraham (inte Abram). Således skriver vi vår Abraham Johansson konsekvent just så i vår släktforskning, på antavlor, på ansedlar, i släktutredningar och i alla andra sammanhang vi har orsak att nämna honom. Hans hustru hette som sagt Margeta enligt husförhörslängden 1739–43. Hon finns antecknad i församlingens kyrkoböcker 13 gånger från sin födelse 1701 till sin död 1779. Förnamnet är skrivet på tre olika sätt: Margeta (10 gånger), Margetha (2 gånger) och Margreta (1 gång). Efternamnet nämns sex gånger och skrivs Marckusdotter, Markusd:r, Marcusd:r, Marckusd:r (en gång vardera), i födelseboken nämns faderns namn (Marchus Claesson) och vid ett tillfälle är hon antecknad med det felaktiga efternamn Claesd:r.

Låt oss även denna gång börja med efternamnet, som är mer okomplicerat. Trots att det stavas olika vid alla tillfällen blir uttalet dock detsamma, nämligen [marrkusdåtter]. Vi behöver med andra ord inte välja mellan olika namnformer (som Abraham och Abram) utan endast mellan olika stavningar.

Vi resonerar så här:

De grundläggande stavningsreglerna var: 1) Ta bort stumma bokstäver, 2) Skriv inte ’c’ för k-ljudet, 3) Använd inte gammalstavning. Alla tre kan anses tillämpliga i detta fall. Tar vi bort stumma bokstäver, skriver ’k’ för k-ljudet och stavar enligt nutida regler blir hennes namn Markusdotter. Vi rådfrågar också Släktforskarförbundets namnlista (och Svenska förnamn av Roland Otterbjörk) och finner att namnet stavas Markus även där. Vi skriver alltså efternamnet Markusdotter.

Förnamnet fanns i tre varianter: Margeta, Margetha och Margreta. Eftersom stumma bokstäver bör ignoreras återstår två former, Margeta och Margreta.

Dessa namnformer återgår på Margareta, ett grekiskt och senare latinskt namn vars ursprung är ett persiskt ord för ’pärla’. Namnet kom till Sverige redan omkring år 1100. Med tiden blev det mycket populärt, och antalet kort- och smekformer är stort. Margareta kom på svenska ofta att uttalas Margreta, vilket senare utvecklades till Margret, Marget/Margit (som kunde bli Maret/Marit) och Greta.

När vi släktforskare ska fastställa lämpliga namnformer för våra förfäder måste utgångspunkten självklart vara de skriftliga beläggen vi finner i källorna. Men vi måste hålla i minnet att dessa nästan alltid är andrahandsuppgifter, förmedlade av olika skrivkunniga personer som prästen, mantalskommissarien och kanske länsmannen som skrev bouppteckningen. De lade knappast ner någon möda på att försöka ta reda på om vår anmoder kallades Margeta, Margreta eller Margareta, helt enkelt därför att de ansåg det vara samma namn. Kanske hon också omväxlande kallades än det ena, än det andra, beroende på sammanhang och vem som använde namnet.

Det är med andra ord tämligen meningslöst att försöka välja en normalform genom att räkna de skriftliga beläggen. Det är inte ens säkert att något av dem är lämpligt. (Vittnesbörden om våra förfäder i de gamla dokumenten är ofta både slumpmässig och knapphändig. En anfader kanske vi bara påträffar en enda gång – namnet stavas då Oluff – medan hans granne och namne som vi också råkar härstamma från finns noterad åtskilliga gånger, oftast som Olof, men några gånger som Oloff och Oluff. Att då kalla den ene anfadern Oluff och den andra Olof är inte meningsfullt.)

I det aktuella fallet fanns två namnformer bland beläggen: Margeta och Margreta. Är något av dem lämplig? Låt oss använda samma metod som i fallet Abraham/Abram.

Normgivande litteratur: Släktforskarförbundets namnlista och »Svenska förnamn» av Roland Otterbjörk nämner inte någon av de nämnda varianterna för Margareta. Otterbjörk konstaterar dock under Margareta att namnet på svenska kom att uttalas [mar´greta].

Namnets lokala former: I den trakt och vid den tid som vår Margeta/Margreta Markusdotter levde skrevs namnet Margareta på många sätt, också i den normalform som Otterbjörk använder (Margareta).

Nutida skrivsätt: Namnet finns i en mängd varianter även i dag, enligt »Förnamnsboken». Formen Margareta är i särklass vanligast med närmare 300.000 belägg, Margeta förekommer inte i boken (däremot Margita med knappt 2.000 belägg), medan Margreta har 5.581 belägg.

Den rimliga slutsatsen blir i vårt fall att välja normalformen Margareta – inte de sannolikt mer talspråkliga Margeta eller Margreta som torde vara ganska slumpmässiga. Hade andra skrivare råkat göra noteringarna om henne kanske andra namnformer och stavningar använts.

Således skriver vi hennes namn Margareta Markusdotter

Dessa exempel torde visa hur en släktforskare med hjälp av släktforskarförbundets namnlista (och om så behövs annan namnlitteratur) och med kunskap om det lokala namnskicket, kan bestämma lämpliga namnformer för förfäderna. Namnen bör sedan stavas på det sätt som rekommenderas i namnlistan.

 

Powered by Spearhead Software Labs Joomla Facebook Like Button