Skillnad mellan versioner av "Valloner"

Från Wiki-Rötter
Hoppa till: navigering, sök
m
(Externa länkar)
(10 mellanliggande versioner av 4 användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
'''[[Valloner]]''' är en ''franskspråkig folkgrupp'' i södra '''Belgien''' som utgjorde en stor del av invandringen till Sverige under stormaktstiden, och etablerade sig i svenskt bergsbruk.
+
[[Fil:Flag of Wallonia.svg.png|150px|right|Valloniens flagga]]
 +
'''[[Valloner]]''' är en ''franskspråkig folkgrupp'' i södra '''Belgien''' som utgjorde en stor del av [[invandringen till Sverige]] under stormaktstiden, och etablerade sig i svenskt bergsbruk.
  
Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna ''("vallonsmidet")'' i trakten runt '''Liège''' som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om bergsbruk och järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av ''Gustav II Adolf'' började många valloner utvandra till Sverige under början av ''1600-talet''. De kom från ''två huvudområden'' belägna kring städerna '''Sedan''' och '''Liège'''. ''Sedan'' svarade för den tidiga migrationen till Sverige (1610-1625), ''Liège'' för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till ''Finspång'' och ''Norrköping'', där bergsmannen [[Louis De Geer]] kunde arrendera land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren ''Willem de Besche'', som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.  
+
Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna ''("vallonsmidet")'' i trakten runt '''Liège''' som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om bergsbruk och järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av ''Gustav II Adolf'' började många valloner utvandra till Sverige under början av ''1600-talet''. De kom från ''två huvudområden'' belägna kring städerna '''Sedan''' och '''Liège'''. ''Sedan'' svarade för den tidiga [[migration]]en till Sverige (1610-1625), ''Liège'' för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till ''Finspång'' och ''Norrköping'', där bergsmannen [[Louis De Geer]] kunde [[arrende]]ra land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren ''Willem de Besche'', som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.  
  
 
[[Fil:David Beck - Louis De Geer d.ä. 1587-1657.jpg|300px|thumb|right|Bergsmannen Louise De Geer var vallon]]
 
[[Fil:David Beck - Louis De Geer d.ä. 1587-1657.jpg|300px|thumb|right|Bergsmannen Louise De Geer var vallon]]
  
Vallonernas utvandring väckte dock allvarsamma bekymmer hos ''kung Filip IV av Spanien'' (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens smeder att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt migrationen. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 1643-1650 nådde invandringen av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av ''Gustav II Adolf'' att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.  
+
Vallonernas [[utvandring]] väckte dock allvarsamma bekymmer hos ''kung Filip IV av Spanien'' (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens [[smed]]er att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt [[migration]]en. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 1643-1650 nådde [[invandring]]en av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av ''Gustav II Adolf'' att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.  
  
 
Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent. De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sin hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med ''drottning Kristinas'' abdikering); majoriteten av vallonerna var [[reformerta kyrkan|reformerta]] (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet [[katoliker]]). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.  
 
Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent. De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sin hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med ''drottning Kristinas'' abdikering); majoriteten av vallonerna var [[reformerta kyrkan|reformerta]] (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet [[katoliker]]). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.  
  
För majoriteten blev flyttningen varaktig. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden - 1652 kom ett emigrationsförbud - har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp är de numera assimilerade i det svenska samhället.
+
För majoriteten blev flyttningen varaktig. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden - 1652 kom ett emigrationsförbud - har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp har de numera försvunnit in i det svenska folket, som gärna omhuldar sina "vallonska anor".
  
Det är populärt bland svenskar i nutiden att hävda vallonskt påbrå eftersom vallonerna var skickliga yrkesmän. Att 900 invandrare dussintalet generationer fått åtskilliga hundratusentals eller miljoner ättlingar förefaller dock alltför anmärkningsvärt. Påståenden om att vissa drag i utseendet skulle vara typiskt vallonska har antagligen givit upphov till lösa rykten om vallonsk påbrå, för att förklara "osvenska" drag som mörkt hår eller kort kroppslängd, i stället för påbrå från [[samer]], [[romer]] eller [[resandefolket|"tattare"]], som haft sämre anseende i Sverige.
+
==Exempel vallonsläkter i Sverige==
 +
 
 +
''Allard, Anjou, Bayard, de Besche, Birath, Bonnevier, Bouvin, du Clou, Collin, Cuderiaux, Dandenell, Drougge, Dubois, Garneij, De Geer, Faleij, de Fer, Goffin, Henning, Herou, Hubinette, Jagare, Kock, Lemoine, Maniette, Mineur, de Nis, Oudart, Pecheur, Pierrou, Qvarfordt, de Rees, Sporrong, Tissier, Toll, de Val och Willmot.''
  
 
==Släktforskning om valloner==
 
==Släktforskning om valloner==
  
'''Sällskapet Vallonättlingar''' bildades 1938. Dess syfte är att sprida kännedom om vallonernas insatser i vårt lands ekonomiska och kulturella liv och att stödja forskningen på detta område. Sällskapet skall även samla ättlingar till de ursprungligen invandrade vallonerna till olika former av samvaro, medverka till bevarandet av resterna av vallonsk kultur och skapa levande kontakt med folk, myndigheter och institutioner i ''Vallonien''.  
+
[[Sällskapet Vallonättlingar]] är en förening som bedriver forskning om valloner och vallonättlingar i Sverige.
  
'''Sällskapet Vallonättlingar''' i Sverige har en ''egen hemsida'': http://www.vallon.se/index.htm
+
== Externa länkar ==
  
För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas SVÄ's Bruks-Wiki: http://www.vallon.se/wiki/index.php?title=Huvudsida
+
* [http://www.vallon.se/index.htm Sällskapet Vallonättlingar]
 +
* [http://www.vallon.se/wiki/index.php?title=Huvudsida Sällskapet Vallonättlingars Bruks-Wiki]
 +
* [http://aforum.genealogi.se/discus/messages/83800/83814.html?1282906592 Allmänt om vallonforskning på Anbytarforum]
 +
* [http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/578.html?1286219738 Forskning om enskilda vallonsläkter på Anbytarforum]
 +
* [http://www.genealogi.se/wiki/images/8/86/Fanns_vallonerna_i_varmland.pdf Fanns släkten de la Tuange i Värmland? Artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 3 1996]
  
 
[[Kategori:Etniciteter]]
 
[[Kategori:Etniciteter]]
 
[[Kategori:Släktforskarlexikon]]
 
[[Kategori:Släktforskarlexikon]]
 +
[[Kategori:Släktforskning i andra länder]]

Versionen från 11 september 2012 kl. 17.10

Valloniens flagga

Valloner är en franskspråkig folkgrupp i södra Belgien som utgjorde en stor del av invandringen till Sverige under stormaktstiden, och etablerade sig i svenskt bergsbruk.

Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna ("vallonsmidet") i trakten runt Liège som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om bergsbruk och järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av Gustav II Adolf började många valloner utvandra till Sverige under början av 1600-talet. De kom från två huvudområden belägna kring städerna Sedan och Liège. Sedan svarade för den tidiga migrationen till Sverige (1610-1625), Liège för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till Finspång och Norrköping, där bergsmannen Louis De Geer kunde arrendera land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren Willem de Besche, som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.

Bergsmannen Louise De Geer var vallon

Vallonernas utvandring väckte dock allvarsamma bekymmer hos kung Filip IV av Spanien (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens smeder att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt migrationen. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 1643-1650 nådde invandringen av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av Gustav II Adolf att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.

Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent. De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sin hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med drottning Kristinas abdikering); majoriteten av vallonerna var reformerta (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet katoliker). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.

För majoriteten blev flyttningen varaktig. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden - 1652 kom ett emigrationsförbud - har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp har de numera försvunnit in i det svenska folket, som gärna omhuldar sina "vallonska anor".

Exempel på vallonsläkter i Sverige

Allard, Anjou, Bayard, de Besche, Birath, Bonnevier, Bouvin, du Clou, Collin, Cuderiaux, Dandenell, Drougge, Dubois, Garneij, De Geer, Faleij, de Fer, Goffin, Henning, Herou, Hubinette, Jagare, Kock, Lemoine, Maniette, Mineur, de Nis, Oudart, Pecheur, Pierrou, Qvarfordt, de Rees, Sporrong, Tissier, Toll, de Val och Willmot.

Släktforskning om valloner

Sällskapet Vallonättlingar är en förening som bedriver forskning om valloner och vallonättlingar i Sverige.

Externa länkar