Tysk handstil

Från Wiki-Rötter
Version från den 13 maj 2011 kl. 09.52 av Jojje (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Tysk kurrentskrift - eller tysk handstil

Den tyska handstilen, också kallad gotisk handskrift uppstod på 1100-talet i Frankrike på grundval av den karolingiska minuskelskriften. Bokstäverna skrevs med en bred penna, dvs en gåspenna med en bred, kort spets, och tecknade kantiga och tvära vinklar, så det var stor skillnad mellan snedställda hårstreck (i samma vinkel som pennans spets sattes på papper) och de breda, tunga dragen. Den gotiska bokstäverna var också höga och smala som pekande gotiska valv, till skillnad från tidigare, romanska valv. Texten på sidorna bildar därmed en jämn och tät mönster av vertikala streck liknande en vävnad eller struktur.

Gotisk stil var dominerande under 1300 - och 1400-talet och var den sista stora utvecklingen i den handskrivna typsnitt innan boktryckarkonstens flyttbara teckentyper utvecklats från mitten av 1400-talet. Boktryckarkonsten gav upphov till att en snirkligare och rundare handstil skriven med penna utvecklades. I Tyskland fick stilen namnet kurrentskrift, i Danmark och Norge hette den gotisk stil och i Sverige fick den heta tysk stil. Varianter av denna stil användes och lärdes ut i skolorna ända fram inpå 1800-talet, och många enskilda bokstäver hängde sedan med långt in på 1900-talet.

En reviderad kursiv version av den tyska kurrentskriften, det konstruerade Sütterlinskriften, infördes i skolorna i Preussen från 1915. Det betraktades som en "arisk skrift," och blev normen i andra tyska skolor från 1935 tills den togs bort tillsammans med andra gotiska typsnitt i början av 1941, då nazisterna som infört den, plötsligt började betrakta den som "judeinspirerad". Sütterlinstilen lärdes fortfarande ut i Bayern på 1970-talet.

Sverige

För släktforskare är den tyska stilen, eller kurrentskriften, den vanligaste skrivstilen man stöter på. Redan i dokument skrivna kring andra världskriget hittar man de egendomliga varianterna av bokstaven S som karakteriserar stilen, och ju äldre dokumenten är, ju mer renodlad blir den tyska stilen. Namn och markerade delar av texterna skrivs dock ofta med latinsk stil. Så någon okunnighet i hur man skrev de latinska bokstäverna hade den skrivkunnige inte.

Som släktforskare måste man lära sig att läsa den tyska stilen, annars kan man inte läsa dokument äldre än cirka 150 år. Släktforskningskurserna erbjuder i allmänhet studier i paleografi, som läsning av gamla handstilar kallas, och det finns ett antal läroböcker i ämnet som man har stor användning av.

Att läsa

  • Anderö, Henrik & Thorsell, Elisabeth (2004). Läsebok för släktforskare: lär dig tyda och läsa gammal handstil. 3., rev. utg. Västerås: Ica
  • Svensson, Lars (1974). Nordisk paleografi: handbok med transkriberade och kommenterade skriftprov. Lund: Studentlitteratur.
  • Riksarkivet (SVAR): Paleografi - en studie i handskriftsläsning (CD-rom), upplaga 1:4, ISBN 91-973145-6-8

Se även