Svedjefinnar

Från Wiki-Rötter
Version från den 13 november 2010 kl. 01.46 av Jojje (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Svedjefinnar eller skogsfinnar kallas den grupp finnar som med början i andra hälften av 1500-talet invandrade till mellersta Sveriges skogstrakter, från framförallt Savolax i östra Finland, för att livnära sig på svedjebruk.

Innehåll

Den första invandringsvågen

Svedjefinnarnas bosättningar

Omkring 1570 beräknas de första finnarna ha slagit sig ner i de svenska utskogarna. Hertig Karl ville dryga ut sina skatteinkomster och underlättade nya bosättningar i de trakter som fortfarande härjades av norsk-danska trupper efter det nordiska sjuårskriget. Där fanns nämligen många övergivna torp och stora ödemarker som dels behövde befolkas och dels utgjorde tänkbara inkomstkällor.

Från början var de flesta nybyggarna ynglingar från trakten, men snart visade de gamla dokumenten, att många var invandrade från Finland, Sveriges östra rikshalva. För att snabba på kolonisationen, införde hertigen sju års skattefrihet för den som tog upp ett nybygge i ödemarken. Han förbjöd också bönderna att hindra nybebyggelsen i storskogarna utanför den egentliga odlingsbygden.

Till en början koloniserades skogstrakterna i hertig Karls furstendöme, som omfattade Värmland, Södermanland, Närke, samt delar av Västergötland och Västmanland. Men det dröjde inte många år förrän nybyggen uppstod utanför hertigdömets gränser. Snart fylldes trakter som Tiveden, Kolmården och Kilsbergen av finska nybyggen där man livnärde sig på sitt svedjebruk.

Man vet inte säkert vad som utlöste utvandringen från den östra rikshalvan. En sannolik orsak var svält och det s.k. klubbekriget, ett bondeuppror som pågick från 1570-talet och fram till 1597, då bondehären slutgiltigt besegrades av kung Sigismunds trupper ledda av ståthållaren Claes Fleming. Hertig Karl underblåste givetvis böndernas missnöje, som orsakats av deras skyldighet att underhålla och inkvartera trupper. Det är troligt att många av de besegrade bönderna tog sin tillflykt till hertigdömet efter upprorets kväsning.

En annan trolig orsak till den finska invandringen, var den som utlöser de flesta migrationer, nämligen att folk som hunnit etablera sig i det nya landet, förde nyheten med sig tillbaks till hemtrakterna och lockade släktingar och vänner med sig. Till detta har sannolikt den utlovade skattefriheten bidragit starkt.

Finnar arbetade för övrigt i många trakter, hos många slottsherrar, långt innan svedjefinnarna uppenbarade sig i slutet av 1500-talet. Gruvnäringen i bergslagsområdena, t.ex. lockade till sig åtskilliga finnar redan på medeltiden, och av Falu koppargruvas stora arbetsstyrka hade många tillnamnet "Finne", vilket talar för att det finska inslaget var betydande. Man vet också att det förekom rena värvningar av finsk arbetskraft samt s.k. rekvisitioner av svedjebrukare till prinsens hertigdöme, genom att Johan III ondgjorde sig över det och beskyllde sin bror för att ha emottagit "Finska bönder som haver förlupit H.K. Mts och Kronoens hemman och givit sig in i Furstendömet". Som en konsekvens av detta införde kungen ett invandringsförbud år 1587.

Den andra invandringsvågen

Kring 1600-talets början startade den andra stora invandringsvågen. Denna gång huvudsakligen från Savolax i sydöstra Finland. Hertig Karl hade nu tagit över styret av landet som dess riksföreståndare, och upphävde invandringsförbudet. Strömmen av finska invandrare kulminerade efter hungeråren 1601-1603, som orsakades av kalla och regniga somrar, och riktades nu mot nordligare delar av mellansverige, framför allt skogsområdena i östra Hälsingland, Gästrikland och Bergslagen. Det är nu som finnarna etablerar sig i Dalarna på allvar.

Sett i nutida perspektiv blir den fortsatta utvandringen från sydöstra Finland logisk först när man betänker utvecklingen av den så kallade huuhtaodlingen. Den gav mycket rikliga skördar, upp till 100 gångers avkastning per sått korn, men utarmade svedjan snabbt. Framförhållningen måste därför vara 3-4 år för att man skulle kunna leva på ett sådant jordbruk. Det krävdes alltså nya marker hela tiden, så nykoloniseringen var en viktig förutsättning för att denna odlingsform skulle lyckas över huvud taget.

I mellersta Sverige fanns dessa förutsättningar. Stora öde skogsbygder med bra klimat som hittills bara utnyttjats till jakt och betesmarker, generösa villkor för dem som tog upp ny mark, samt folk som pratade samma språk och hade samma traditioner. För kronan innebar nykolonisationen större skatteintäkter och att man befolkade obygden och gränstrakterna mot Norge-Danmark.

Den klart dominerande gruppen bland svedjefinnarna var Savolaxarna. De skilde sig klart från resten av den finska befolkningen genom sin snabba kolonisation av ödemarker. Vid jämförelser med andra finska befolkningsgrupper, har man kommit fram till att Savolaxarna stod för ca 80% av all nykolonisation i andra delar av Finland. Utvandringen skedde alltså stegvis, från Savolax till Tavastland, vidare österut mot Österbotten och Satakunta, för att slutligen också gå över Bottenhavet till mellersta Sveriges skogsbygder.

Orsa finnmark och Finnskoga i norra och västra Värmland befolkades ganska sent, men behöll finnkulturen längst. Den skogsfinska nykolonisationen fortsatte även över till Norge, där det uppstod finnmarker på bägge sidorna om Solör rakt västerut om de värmländska finnbygderna. Också nykolonisationen av Nya Sverige, i nuvarande Delaware, dominerades av finsktalande undersåtar.

Svedjebruk och svedjebruk

Svedjefinnar.jpg

Svedjebruk var inget främmande för befolkningen i mellersta Sverige. Det finns omnämnt i ett antal medeltida dokument, men betraktades som en bisyssla till den ordinarie odlingen. Man brände också skogen med jämna mellanrum, för att få ett bättre bete till de skogsbetande djuren. Som inkomstkälla sågs svedjebruket som ett näringsfång av samma betydelse som jakt, fiske och hampodling, alltså ett göromål av så ringa betydelse att man slapp betala tionde för det. I de svenska svedjorna odlades ofta rovor och råg.

Skogsfinnarna däremot bedrev svedjebruket som den viktigaste faktorn i sitt odlande och utvecklade därmed den till fulländning. Svedjebrukandet blev en särskild kultur med en speciell terminologi. Olika typer av skog svedjades på olika sätt med skilda arbetsmetoder och olika växtsorter, och när skogsrågen dök upp i Finland, utvecklades också olika metoder att odla upp barrskogstäckt moränmark, som tidigare varit omöjlig att bruka och beså med "vanliga" sorters råg och rovor.

Tre huvudmetoder för svedjeodling användes på olika typer av marker:

  • Den i på finska kallade kaskiodlingen (kask = björk på estniska) bestod av vanligt lövskogssvedjande. Ett år före bränningen fälldes all lövskog, alltid när träden stod nylövade. Efter bränningen såddes marken antingen med korn eller med höstråg. Det gav endast en skörd, varpå man i bästa fall kunde odla havre på svedjan ett par säsonger. Sedan kunde marken bara användas till bete för boskapen, och svedjades inte förrän efter ytterligare 20-40 år.
  • Pykälikkömaametoden gick ut på att förvandla barrskogsmark till lövskog, varpå man odlade den på samma sätt som kaskiodlingen. Arbetet med att förvandla barrkogen till lövskog tog dock mycket lång tid: Man avbarkade och kvistade barrträden och sedan fick skogen torka i upp till 20 års tid. Under tiden växte lövsly upp under de döende barrträden, vilken till slut fälldes och brukades enligt den vanliga metoden.
  • Den tredje metoden, den mest avancerade, hette huuhta och gick ut på att bränna barrskog, främst granskog. Det var en ny kulturväxt, den s.k. tovrågen eller skogsrågen (korpiruis) som gjorde det möjligt eftersom den är det enda sädesslaget som växer i barrskogsaska. Till skillnad från annat spannmål, frodas den mycket bra i denna jordmån och ger mycket goda skördar under hyfsade förutsättningar. I jämförelse med vanlig odling av åkerråg, som gav 5-8 gånger givan, var huuhtaodlingen överlägsen. Man skördade vanligtvis 20-30 gånger givan, på många håll 40 gånger, ja ända upp till 100 korn per sått frö finns det enstaka belägg för.

Kulturell egenart

Svedjefinnarnas ankomst innebar att ett helt nytt folkelement etablerade sig i de mellansvenska skogsmarkerna. Det rörde sig om en annorlunda marginalkultur som bjärt skilde sig från den svenska bondebefolkningens.

Utåt sett hade den svensktalande befolkningen svårt att se någon skillnad mellan finnarna och sig själva. Språket övervanns lätt i och med att finnarna lärde sig tala svenska. Savolaxarna var också av den lutherska trosbekännelsen och harmoniserade därför med samhället i övrigt.

Bastu1.JPG

Under ytan däremot förelåg dock djupgående skillnader mellan folken. De svenska bönderna hade sedan länge etablerat sig byavis, med innehavet av jorden som den främsta sociala axeln. Ett strängt hierarkiskt patriarkat med sedan länge hävdvunna traditioner härskade med regler, hustavlor och byordningar. Kvinnorna, barnen och tjänstefolket visste alla sin plats, och regelbundenheten bröts endast av de oregelbundet återkommande gästabuden i samband med bröllop och begravningar.

Mot den svenska allmogens fast rotade liv kontrasterade de finska svedjeböndernas tillvaro med sin regellöshet och improvisationsrikedom. Här delades skörden lika mellan såväl fattig som rik. Kollektivet, dvs familjen, eller snarare klanen, som klart framstår genom efternamnen som gick i arv från generation till generation, var den sammanhållande organisationen. Huset, om det ens existerade, var ofta ett enkelt pörte utan skorsten, och rian som användes för att torka säd i var unikt för de finska bosättningarna.

Att bada bastu praktiserades också av svenskarna, men man förfasade sig över finnarnas gemensamma bastubad, där folk av bägge könen deltog samtidigt. Med tiden växte missnöjet bland de svenska prästerna, som betraktade denna form av gemenskap som osedlig, och som därför gjorde sitt bästa för att bekämpa den.

Ett annat kännetecken för den finska kulturen var den rika användningen av näverföremål, alltifrån näverbuttar av allehanda slag, till näverskråckor, kontar, skor och tofflor. Näverslöjden, som var en manlig sysselsättning, motsvarades av det kvinnliga vävandet och spinnandet.

Mathushållningen var enkel och ganska primitiv. Mutti var en typisk rätt som åts ofta, och bestod av en gröt kokt i fiskspad eller istervatten, som blir tjock och degig och äts med smör eller mjölk. Mutti som kokades i surgrädde och var uppblandat med vete- eller kornmjöl, blev romgröt eller flötgröt, som åts på helgerna. Klappgröt, eller hillo, som bestod av krossade lingon eller andra bär blandat med mjöl, förtärdes okokt. Pannkakor gjorda på korngryn, mjöl eller råriven potatis med lite fläskbitar, kallades resk eller rieska.

Klädedräkterna var också enkla och okomplicerade, utan några karakteristiska sockendräkter. Männen gick klädda i enkla vadmalskläder, och kvinnorna nyttjade långa yllekjolar, tröja, mössa eller någon huvudduk. Vintertid kunde man sätta på sig en kort päls, men någon större flärd utmärkte skogsfinnarna sig inte för ens när de gick till kyrkan.

Finnkulturens utdöende

Mot mitten av 1600-talet hårdnade den tidigare välvilliga svenska attityden gentemot skogsfinnarna. Man tog upp jakten på lösfinnar och "förrymda knektar" som utan att uppta torp bodde hos sina släktingar. Somliga fördrevs tillbaks till Finland, eller så fick släktingarna betala böter för dem, som var så nödvändiga i det arbetskrävande svedjebruket. När bergsbruket började tävla om skogarna, hårdnade synen på svedjebruket. 1638 förbjöds därför svedjandet i bergslagstrakterna, och 1647 beslutade statsmakten att köra iväg de finnar som inte bytte sin gamla näring mot att kola åt bergsbruken, eller övergick till vanligt åkerbruk.

De finska bosättningarna behöll på sina håll sin urgamla kultur ända in på 1900-talet, men smälte sakta ihop med den omgivande svenska. Riksfinnar som besökte dem på 1700-talet konstaterade att deras traditioner var ålderdomliga genom isoleringen från moderlandet. Idag minner endast de finska ortsnamnen i Orsa finnmark, i Västerbergslagen och i norra Värmland om att de en gång existerat.