Storbritannien

Från Wiki-Rötter
Version från den 1 juni 2012 kl. 11.18 av Jojje (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Storbritanniens flagga

Det finns cirka 20 000 personer boende i Sverige som är födda i Storbritannien.[1] Invandringen av britter, främst skottar, till Sverige (fr.a. Göteborg och västra Götaland) har dock varit betydande genom seklerna. Den första brittiska invandringen, skedde redan under vad vi kallar "vikingatiden", alltså under tidig medeltid, då de första kristna svenska kungarna lät prägla mynt i Sigtuna, före förra millenieskiftet. Myntmästarna Godwine, Leofman, Snelling och Ulfketil är några av de kända anglosaxarna[2], och alla "svenska" helgon (utom Ansgar) från den första kristna tiden var missionärer från de brittiska öarna. En andra brittisk invandringsvåg, som började under slutet av 1500-talet och fortsatte under hela den svenska stormaktstiden, präglades av skotska militärer, då ett stort antal officerare tog tjänst i den svenska krigsmakten, samt en del affärsmän. Till dessa släkter hör bl.a: Douglas, Hamilton, Crafoord, Key, Spens, Murray, Macklean, Chapman, Sheldon, Sinclair, Turner, Day, Ramsay, Belfrage, Montgomery, Netherwood, af Robson, Boy, Leijonancker, Feiff, Petre, Tottie, m.fl. Handelsförbindelser mellan Sverige och Skottland spelade också en stor roll för invandringen av skottar till Sverige. Från mitten av 1700-talet etablerade sig ännu fler invandrare från Skottland i fr.a. Göteborg. Flera av dessa skulle med tiden göra betydande insatser i sitt nya hemland, och många av dem står inskrivna i svensk industrihistoria. Till denna invandrargrupp hör familjer som Chalmers, Key, Spens, Campbell, Carnegie, Erskine, Dickson, Gibson, Keiller, m.fl. Det svenska Ostindiska Kompaniet etablerades 1731 på brittiskt initiativ med engelskt kapital och engelsmän spelade även stor roll för kompaniets verksamhet. Under 1800-talet genomgick Sverige en omvandlingsprocess från ett jordbrukarsamhälle till en industrination. Även här spelade skotska invandrare en viss roll. Eftersom industrialiseringen hade börjat så mycket tidigare på de brittiska öarna kom en rad impulser därifrån att införas till Sverige genom skotska invandrare. Den skotska betydelsen för utvecklingen av de första svenska mekaniska industrierna var också avsevärd.

Utöver de britter som invandrat till Sverige, finns ytterligare andra som inkommit till landet med brittiska anor i "bagaget". Dit räknas många nord- och sydamerikaner, australiensare, nya zeeländare, sydafrikaner samt åtskilliga andra nationaliteter som tillhört det forna brittiska imperiet.


If you speak English, we recommend you to use the English-written-Wiki at FamilySearch (England)[1], (Scotland)[2], (Wales)[3] or (Northern Ireland)[4].


Innehåll

Administrativ indelning

Karta över Storbritannien

Storbritannien är övergripande indelat i fyra länder (constituent countries): England, Skottland, Wales samt Nordirland (se tabell nedan).

Den viktigaste administrativa indelningen i England, Wales och Nordirland är i grevskap (på engelska counties), vilket i svensk jämförelse närmast motsvarar län. I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England, använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i Sverige med både landsting och kommun.

Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska.

Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap
utan är indelad i nio storregioner:

  • Storlondon
  • Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
  • Nordvästra England (huvudort: Manchester)
  • Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
  • Sydvästra England (huvudort: Bristol)
  • Sydöstra England (huvudort: Guildford)
  • Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
  • Östra England (huvudort: Cambridge)
  • Östra Midlands (huvudort: Nottingham)

Storlondon har både en direktvald borgmästare (directly elected mayor) och direktvald regionförsamling (London Assembly). Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21,8 procent, den 4 november 2004).

Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns det inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (skot. "burgh") som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ö-kommuner, men denna indelning varade endast till 1996. Idag har Skottland endast en förvaltningsnivå med 32 kommuner (eng. local authorities / councils).

Offentliga arkiv och bibliotek

  • The National Archives (Storbritanniens nationella riksarkiv) [5] (Katalog: [6])
  • National Archives of Scotland (NAS) (Skotska nationalarkivet) [7]
  • The British Library (Brittiska Nationalbiblioteket - används bara av erfarna släktforskare) [8]
  • The Guildhall Library (yrkesbibliotek[3]) [9]
  • General Register Office for England and Wales online ordering service (Folkbokföringen i England och Wales)[10]
  • Directgov - Registering life events (officiell sajt där man kan beställa födelse-, vigsel-, death, partnerskaps-, döds eller adoptionscertifikat online) [11]
  • National Register of Archives (NRA) (nationellt arkivregister - sökmotor) [12]
  • Manorial Documents Register (MDR) (jordägarregister - lantmäteriregister) [13]

(Mer information om nationella arkiv och bibliotek: http://www.genuki.org.uk/big/Archives.html#National)

Kyrklig indelning

Church of England

Church of England bildades 1536, och består av församlingar (parishes) ledda av kyrkoherdar, som kan ha en eller flera kapellförsamlingar (chapelries) under sig. Föramlingarna lyder under 44 stift (dioceses) ledda av biskopar (bishops) organiserade i två ärkestift (provinces), ledda av två ärkebiskopar (archbishops) i Canterbury och i York. Church of Englands överhuvud (Supreme Governor) är den brittiska monarken, för närvarande drottning Elizabeth II.

Church of Scotland

Church of Scotland (The Kirk) har cirka 984 aktiva ministrar, 1 179 församlingar, och har 464 000 officiella medlemmar (eller cirka 9% av befolkningen) i Skottland. Observera dock att i 2001 års nationella folkräkning identifierade 42% av skottarna sig själva som tillhörande "Church of Scotland" rent religiöst. Som presbyteriansk kyrka, har "The Kirk" inga biskopar, utan styrs snarare av äldste och ministrar (kallade präster eller pastorer) organiserade i en rad tingslag. Varje församling leds av ett ting. Tingen i sin tur är ansvariga inför regionala presbyterier (där Kirk idag har över 40). Högsta organ är den årliga generalförsamlingen, som sammanträder varje maj i Edinburgh. Även om Church of Scotland är en nationell kyrka, är den inte är en "statskyrka", utan helt oberoende och skild från staten.

Nonkonformistiska kyrkor i Storbritannien

Nonkonformistiska kallas de kyrkor som brutit sig ur den engelska anglikanska statskyrkan. Egentligen hör också den presbyterianska skotska kyrkan dit, men det finns anledning att betrakta den som en nationell kyrka, då Church of England saknas i Skottland.

  • Romersk-katolska kyrkan: Omkring 8 procent av Englands och Wales befolkning, och så mycket som 16 procent av Skottlands befolkning, är bekännande katoliker. I Nordirland är siffran betydligt högre, då nästan 45 procent av befolkningen bekänner sig till den romersk-katolska kyrkan.
  • Metodisker: Metodisterna är splittrade i många olika kyrkor. En del av dem registrerade sina medlemmar i Church of Englands kyrkböcker, medan andra hade egna register.
  • Presbyterianer, baptister och fria kyrkor: Kyrkor som har sitt ursprung i den puritanska rörelsen på 1500-talet. Deras kyrkoregister liknar Church of Englands, men eftersom man förrättade vuxendop förde man register över födslar, inte dop.
  • Hugenotter: Flydde till England från Frankrike, där de för det mesta registrerade sina medlemmar i Church of England.
  • Kväkare: Kväkarna förde egna register med början omkring 1650-talets slut. Avskrifter från register mellan 1840-1842 som täcker alla engelska "möten". Registren finns mikrofilmade hos mormonerna.

Släktforskning i Storbritannien

Läroboken Researching your Family History av Pam Ross finns att köpa i svenska bokhandlar.[4]

Allmän information

När man börjar släktforska i Storbritannien möts man av ett sammelsurium av resurser på olika håll. Dels kan man nå originalkällorna på olika sätt, där en del av aktörerna (inte minst myndigheterna) tar bra betalt för att tillhandahålla resurserna, och andra tillhandahåller dem gratis. Dels kan det vara stor skillnad på att söka källorna ensam, och att ta hjälp av volontärer (volunteers) som hjälper en att hitta i virrvarret. Mycket kan forskas fram genom internetsajten FamilySearch, eftersom Storbritannien är relativt välregistrerat av mormonerna, men det är svårt att ta sig fram utan lots, och det lönar sig verkligen att anlita en erfaren släktforskare[5] till en början.

Det bör poängteras att det är betydligt krångligare att följa personer "bakåt" i tiden i Storbritannien. Några husförhörslängder som underlättar spårningen existerar inte, så man får leta sig fram i folkräkningarna (census). Det är därför väldigt viktigt att man får reda på den eftersökta personens födelseort och -datum, för att man ska ha någon chans att hitta nästa generation.

Nybörjartips på engelska

På senare år har flera TV-program i Storbritannien handlat om släktforskning. Den senaste "Who Do You Think You Are?" har blivit en världssuccé och finns nu på andra håll i världen, bland annat i Sverige med "Vem tror du att du är?". I samband med programmen har BBC upprättat en hemsida kallad BBC Family History med hjälp och steg-för-steg-råd, och inte minst länkar till andra sajter åt den som vill börja släktforska. Har man skrala kunskaper om brittisk släktforskning, kan detta vara en bra ingång.

Kyrkböcker

Llaneilian, Anglesey i Wales, St Eilian's Church, Ekkista daterad 1667

Church of England bildades 1536. Efter att Henrik VIII klippt av alla band till den katolska kyrkan i Rom, ålade han varje lokal församling att ansvara för registrering av alla äktenskap, dop och begravningar. De styrande i varje församling inrättade register som förvarades i sockenkistan och därför kallades "chest records" (kistböcker). Church of England har dominerat den religiösa scenen i England, därför är det troligt att det är där du kommer att hitta dina förfäder. Med tiden började andra religioner organisera och skapa egna register. De som inte tillhörde kyrkan i England kallades nonkonformister eller oliktänkande. De största nonkonformistiska inflytandet uppkom i större städer.

Även om en rikstäckande order gavs 1538 att varje församling skulle föra ett register över registren, började många församlingar inte föra register förrän några år senare och en del kyrkböcker har sedan försvunnit eller förstörts. Med början år 1598, har kopior av poster från många församlingar årligen kopierats och skickats till respektive stift. Dessa kopior är kända som "Bishop's Transcripts" (biskopens avskrifter).

Begravningsbok England 1822

Parish (församling/socken): Varje församling (parish) för kyrkböcker. En församling är den kyrkliga grundorganisationen och omfattar vanligen ett geografiskt område med en eller flera byar. Små byar tillhör ofta församlingar i större grannbyar. En församling kan ha en eller flera kapellförsamlingar (chapelries) kopplade till sig, som ofta för egna kyrkböcker.

Kyrkoregistren användes, liksom i Sverige, också som basregister av staten. Dels fördelade staten fattighjälpen via församlingarna, men hade också rent polisiära och militära syften, liksom att beskatta församlingsborna under 1500- till 1800-talen. Tillsammans utgjorde alla dessa register de så kallade "chest records" (kistböckerna).

  • Dop (christenings - baptisms) - barn blev oftast döpta (christened) inom några få veckor efter födseln, även om det fanns undantag där man dröjde längre. Kyrkböckerna (parish registers) nämner åtminstone barnets namn och dopdatum (christening/baptism date). I bästa fall inkluderas också faderns namn och yrke, moderns förnamn, barnets födelsedatum och legitimitet, samt familjens hemort. I större städer anges vanligtvis gatuadressen.
  • Vigslar (marriages) - kyrkböckerna nämner oftast bara vigseldatumet och brudparets respektive namn. Ibland inkluderas parets civilstånd före vigseln, hemförsamlingar, brudgummens yrke, vittnen och prästen som vigt dem. Med början 1837 ålades man i församlingarna att föra in uppgifter om brudparets åldrar, hemadresser, yrken, samt fädernas yrken. Vigseln ägde vanligtvis rum i brudens hemförsamling. Lysningar (banns) föregick de flesta vigslar - de innehöll oftast samma uppgifter som vigselnotisen. Då lysningarna genomfördes i både brudens och brudgummens församlingar, är det ibland lättare att återfinna en vigsel i lysningsregistret (banns register) än i vigselregistren. Ibland begärde brudparet licens (license) av den kyrkliga myndigheten (vanligtvis stiftet) för att få gifta sig; det skedde när det fanns skäl att inte behöva vänta de tre veckorna lysningarna tog, eller om bruden och brudgummen levde i olika stift, eller om man inte ville utsätta sig för den offentliga lysningen.
  • Begravningar (burials) - inträffade i den avlidnes församling vanligtvis några få dagar efter dennes död. Före 1813 nämns endast den avlidnes namn och begravningsdatum, samt i bästa fall den avlidnes ålder, hemadress, dödsorsak och yrke. Mannens namn nämns någon gång i en avliden hustrus begravningsnotis, och faderns i ett barns dödsnotis. Begravningsboken inkluderar dödfödda barn, vilket aldrig dopboken gör.

Civil folkbokföring

Födelseattest (tom)

Folkbokföring (Civil Registration) startade i Storbritannien 1837, dvs alla födslar, vigslar och dödsfall måste måste registreras i folkbokföringskontoret (The Register Office) i respektive distrikt. Inga centrala arkiv över födda, vigda eller döda före detta datum finns tillgängliga.

Från och med juli 1837, var ett distriktsombud skyldig att registrera alla födslar och dödsfall i respektive distrikt (systemet påminner om Rotemansinstitutionen i Stockholm). Eftersom de fick betalt för varje anmälan, som incitament för att det skulle inrapporteras, rapporterades uppskattningsvis 90% till 95% av födslar och nästan alla dödsfall och vigslar. En ny registreringslag år 1874 lade ansvaret på föräldrarna att informera registratorn av alla födslar. Antalet registreringar 1875 steg då till cirka 99%. Om du inte hittar en födelse, giftermål eller död i den civila folkbokföringsregistret, sök i kyrkböckerna. Varje kvartal rapporterades alla registreringar till Generalregistret i London (Registrar General in London), som således har kopior på all folkbokföring.

De vanligaste uppgifterna man återfinner i den civila folkbokföringen (Civil Registration) är:

  • Födslar (birth certificates): födelsedatum och -ort, barnets namn och kön, faderns namn, moderns hela namn inklusive flicknamn, faderns yrke, uppgiftslämnarens namn, adress och relation till barnet, samt datum för registreringen.
  • Vigslar (marriage certificates): datum och plats för vigseln, brudens och brudgummens namn, ålder, civilstånd, yrken och hemadresser. Attesten inkluderar dessutom ofta namn och yrken för brudparets respektive fader - ibland med uppgifter om deras eventuella död, samt brudgummens, brudens och vittnenas underskrifter. Det står ofta också om brudparet gift sig kyrkligt, och om så är fallet om man lyst för dem eller om de gift sig med licens. Vigseln skedde i allmänhet i brudens hemförsamling.
  • Skilsmässor (divorce records): Registreringen av civila skilsmässor påbörjades år 1858. Dessa handlingar är sekretessbelagda 75 år. Äldre handlingar kan konsulteras i National Archives (riksarkivet) i London, där register för åren mellan 1858-1937 är tillgängligt.
  • Dödsfall (death certificates): En dödsattest uppger vanligen dödsdatum och -plats, den dödes hela namn, kön, ålder, yrke, dödsorsak, samt vittnets namn, adress och relation till den döde. Datum för registreringen och tjänstemannens namn brukar inkluderas. Vid attester rörande vuxna som avlidit är dennes föräldrars namn aldrig inkluderade, vilket är fallet när ett barn dött.

Folkräkningar

Folkräkningarna är sammanräkningar och beskrivningar av befolkningen gjorda vart tionde år. I ett försök att fastställa storleken på Storbritanniens befolkning gjorde staten sin första stora folkräkning år 1801. Före 1841 erbjuder dock folkräkningarna en begränsad information, men kan lokalisera personer. Senare folkräkningar finns publicerade på nätet av ett antal aktörer.

Följande information kan återfinnas i folkräkningarna (census):

(1841)
  • Namn på samtliga medlemmar i hushållet
  • Kön
  • Ålder (cirka-ålder för vuxna)
  • Hemadress
  • Yrke
  • Huruvida vederbörande var född eller inte född i folkräkningslänet 1 juni 1841
(med början 1851)
  • Namn på samtliga medlemmar i hushållet
  • Exakta åldrar
  • Relationer till husfadern
  • Yrken
  • Födelseförsamling och -län (endast land för utlandsfödda)
  • Egenskaper som t.ex. "blind", "döv", "imbecill", "idiot", m.m.
(Sekretesstiden för folkräkningar är 100 år.)
  • 1901 Census Online [14] (Här kan man söka personer, på namn och årtal, i folkräkningarna 1841, 1851, 1861, 1871, 1891, och 1901. Dessutom BMD-arkiv (födda-vigda-döda) och döda i bägge världskrigen - betaltjänst)
  • The National Archives - Looking for a person? [15] (Sökning i ett stort antal arkiv, däribland födda-vigda-döda i England och Wales; även Census finns online via länk till Ancestry.)

Militära register

Engelsk soldat
  • England Military Records (FamilySearch omfångsrika information om engelska militären) [16]
  • GenealogyLink - England Military Links (Privat släktforskarsajt - Southern Sun Digital Media - betaltjänst) [17]
  • GENUKI - United Kingdom and Ireland Military Records (GENUKI's militära länksida - omfattande gratistjänst) [18]

Migration

Utvandring från Storbritannien

Det har aldrig funnits någon systematisk metod för emigration från Storbritannien. De vanligaste anledningarna till utvandring från de Brittiska öarna har varit:

  1. Fri utvandring - Med början 1606 lämnade man Storbrittanien för att bygga handelsplatser, eller upprätta militära utposter och vägstationer till hjälp för de brittiska handelsskeppen. Senare fick utvandringen karaktären av flykt från fattigdom och socialt förtryck.
  2. Assisterad utvandring - Mellan 1815 och 1900 erhöll kvalificerade emigranter båtbiljett, pengar och odlingsmark på destinationsorten, som alternativ till fattighjälp i hemlandet.
  3. Deporterade fångar - Mellan 1611 och 1870 blev cirka 200 000 kriminella villkorligt benådade, förvisade och transporterade till straffkolonier. Före 1775 blev mer än 50 000 straffångar förvisade till Nordamerika, främst Virginia och Maryland. Från 1788 och fram till 1869 blev mer än 160 000 straffångar förvisade till Australien.
  4. Militär personal - Vid avsked blev många soldater som tjänstgjort utomlands erbjudna odlingsmark eller andra slags förmåner för att slå sig ned i den koloni där de tjänstgjort. Detta blev legio i Australien från och med 1791, i Kanada fr.o.m. 1815 och i Nya Zeeland fr.o.m. 1844.

Invandring till Storbritannien

De brittiska öarna alltid varit föremål för olika sorters invandring. Kelterna drevs successivt bort av romarna, eller antog en romersk livsstil under deras 400 år långa närvaro i början av vår tideräkning. När så romarna drog sig tillbaka på 400-talet, inleddes en utdragen germansk invasion från hela Nordsjö-området. Dessa folk kallas i allmänhet Anglo-Saxiska, men stora delar av dem kom också från hela södra Skandinavien, Schlesvig-Holstein, Niedersachsen och Frisland. Samtidigt invaderades norra Storbritannien västerifrån, av skottarna som kom från Irland. Kring år 800 påbörjas en nordisk invasion som leder till att vikingar från främst Norge och Danmark upprättar ett eget rike, Danelagen, över större delen av Storbritannien. När så nordmännen försvagats och de gamla anglosaxarna återtar makten i mitten av 1100-talet, invaderar nya fransktalande vikingar från Normandie öarna för att till slut utgöra den senaste europeiska ingrediensen av betydelse i det som kom att bli Storbritannien.

Under senare århundraden har invandringen haft karaktären av arbetskrafts- eller flyktinginvandring. Romerna dök upp i Storbritannien på 1500-talet, och franska protestanter kallade hugenotter på flykt undan den franska statens förföljelser invandrade i stora skaror på 1600-talet. En sedan århundraden liten judisk befolkning i England späddes i slutet av 1800-talet på med omkring 120 000 ryska judar efter pogromer i öst. Dessutom kom det under samma århundrade många tyskar och italienare på jakt efter jobb.

Under det brittiska imperiets epok invandrade tiotusentals asiater och afrikaner som tjänstefolk åt välbärgade brittiska familjer som återvände från koloniala uppdrag; och bortåt 100 000 indiska sjömän, militärer och studenter bosatte sig i Storbritannien under andra delen av 1800-talet. Den post-imperiala invandringen har fortsatt genom 1900-talet, men stora invandrarskaror från Västindien, Afrika och Fjärran Östern.

Aristokrati

Adeln i England utgjorde mindre än 5 procent av befolkningen. Dess storlek reglerades hårt i England genom att endast den äldste sonen ärvde adelstiteln, medan de yngre bröderna antingen fick en lägre rang, eller förblev obetitlade. De yngre sönerna behöll emellertid rätten att bära släktvapnet. De flesta historier om ädlingar som gjorts arvslösa och tvingats emigrera är osanna. Tvärtemot vad som sägs i folkmun, var det väldigt få adelsmän som blev förskjutna av sina släkter. Oäkta barn till adelsmän blev inte automatiskt adliga - och figurerar i allmänhet inte i släktens stamtavla. De kunde emellertid erhålla rätten att bära ett släktvapen som liknade faderns. Eftersom det var vanligt med falska fordringar på adelsvapen, krävde den kungliga heraldikern dokumenterade bevis, "visitationer" (visitations), för att överlåta ett vapen. Många sådana "visitationer" har publicerats av The Harleian Society (Heraldiska Föreningen) och andra privata grupper.

  • Nobility of England 1460 [19]
  • Directory of Royal Genealogical Data [20]
  • ThePeerage.com [21]
  • The Harleian Society (heraldisk förening) [22]
  • College of Arms (brittiskt "riddarhus") [23]

Övriga källor

Genealogiska organisationer och internetresurser i Storbritannien

Ett antal länkar till online-arkiv och föreningshemsidor, flera av dem betaltjänster. Observera att det finns både officiella arkiv och privata aktörer, liksom ideella föreningar, som publicerar material. Samma uppgifter kan alltså finnas på flera olika ställen. Listan är delvis uppdelad på delområdena England, Skottland och Wales/Nordirland för att fr.a. Skottland har en helt eget nätverk för släktforskning. För oss svenskar är emellertid organiseringen relativt bekant, eftersom man i Storbritannien har ungefär samma uppbyggnad på släktforskningsresurserna som vi.

Storbritannien

FFHS
  • Federation of Family History Societies (FFHS) - Brittiskt släktforskarförbund (utom Skottland) med 160 medlemsföreningar [24]
  • GENUKI - UK & Ireland Genealogy - släktforskarportal som drivs av frivilliga släktforskare [25]
  • UK Genealogy Archives - ytterligare en släktforskarportal som är gratis [26]
  • Censusfinder (amerikansk Ancestry-ägd sajt för sökningar i brittiska folkräkningar) [27]

England

De engelska släktforskarföreningarna är nästan alla organiserade i Federation of Family History Societies (FFHS) där man kan återfinna klickbara listor över medlemsföreningarna (se nedan). Om du letar efter volontärer (volunteers) som hjälp i din släktforskning, ska du leta bland dessa lokalföreningar!

  • FFHS Member Societies in England (länklista över de engelska medlemsföreningarna i FFHS) [28]

Skottland

Scottish Genealogy Society
  • Society of Genealogists (Skottlands Släktforskarförening - den äldsta föreningen) [29]
  • The Scottish Genealogy Society (Skotska Genealogiska Föreningen) [30]
  • Scottish Association of Family History Societies - Skotskt släktforskarförbund [31]
  • Talking Scot (släktforskarportal med bl.a. ett diskussionsforum) [32]
  • Scotland People (officiell men kommersiell websajt för släktforskning i Skottland) [33]
  • Family History Society links (länklista med adresser till ett stort antal släktforskarföreningar i Skottland) [34]
  • Anglo-Scottish Family History Society (förening för ättlingar till skottar i den anglosaxiska världen) [35]

Wales och Nordirland

  • FFHS Member Societies in Wales (länklista över FFHS medlemsföreningar i Wales) [36]
  • North of Ireland Family History Society (NIFHS) (Nordirländsk släktforskarportal) [37]

Etniska och religiösa minoriteter

  • FFHS Other Miscellaneous Member Societies (länklista över specialiserade medlemsföreningar) [38]

Släktskapsrelationer på engelska

Kinship en.png

Engelsk-svensk ordlista för släktforskare

En mycket användbar engelsk-svensk ordlista för släktforskare återfinns på nätet under följande adress: http://hem.fyristorg.com/Brylling/diction.htm
Det finns även en svensk-engelsk ordlista för släktforskare, för att man ska kunna översätta begrepp till engelskan: http://www.rootsweb.ancestry.com/~swewgw/Fact/Dict/facdic02.htm


Referenser:

  1. SCB-utrikes födda 2009 http://www.ssd.scb.se/
  2. Anders Johnson, Garpar, gipskatter och svartskallar - Invandrarna som byggde Sverige, Stockholm 2010.
  3. Guildhall Library - orientering på engelska: http://en.wikipedia.org/wiki/Guildhall_Library
  4. Pam Ross: Researching your Family History, The Crowood Press Ltd, 2010, ISBN 978-1-84797-209-5.
  5. Erfarna volontärer (volunteers) som ställer upp och hjälper oerfarna att hitta fram till källorna kan man ofta hitta i de lokala släktforskarföreningar som är knutna till den ort varifrån ens ana är. Volontärerna är ofta listade på respektive förenings hemsida, så att man inte behöver riskera att störa personer som har andra förtroendeuppdrag i föreningarna. Sök bland lokalföreningarna som länkas från denna sida.