Ständiga knektehållet

Från Wiki-Rötter
Version från den 24 november 2011 kl. 17.08 av Jojje (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Vestgöta-dahls regementes uniformer.jpg

Ständiga knektehållet, yngre indelningsverket eller rotering uppkom som ett åtagande från allmogens sida, att ständigt hålla ett visst antal män under vapen. I gengäld åtnjöt man frihet från utskrivning.

Dalarna åtog sig redan 1621 att uppställa 1400 man och avtal om ständigt knektehåll ingicks även mellan kronan och allmogen i vissa socknar av Västmanland 1623, Jämtland 1645, Västerbotten 1649 och Hälsingland 1675.

Under Karl XI infördes det ständiga knektehållet i nästan hela riket. Det skedde genom ömsesidiga avtal mellan landskapen och kronan. Endast Österbotten vägrade till 1733 att delta i det ständiga knektehållet.

Undantagna från roteringen var adelns rå- och rörshemman, kungsgårdar, prästgårdar, civila och militära boställen, rusthåll, bergsmanshemman och bergsfrälse samt gästgivargårdar.

Ägarna av den roteringsskyldiga jorden indelades i rotar. Varje rote skulle anskaffa, utrusta och avlöna en soldat. Den största gården i roten, på vars mark soldattorpet vanligen byggdes kallades stamrote och ansvarade för att rotens skyldighet uppfylldes. Övriga gårdar kallades strörotar.

Litteratur

  • Elfred Kumm, Indelt soldat och rotebonde (Stockholm 1949/1989).
  • Ericson, Lars, Svenska knektar (Lund 1995/2004).

Se även