Nämndeman (fördjupad artikel)

Från Wiki-Rötter
Version från den 5 februari 2013 kl. 15.28 av Jojje (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Klubba-m.jpg
Öjebyns tingsrätt (Piteå), tidigt 1900-tal, med sina nämndemän.

En nämndeman är en lekman som tillsammans med en eller flera lagfarna domare dömer i domstol. Nämndemän har på olika sätt medverkat i den dömande verksamheten i underrätt, det vill säga tingsrätterna och deras föregångare härads- och rådhusrätterna under hundratals år. Nämndemännen är helt jämlika med de lagfarna domarna - alla har varsin individuell röst och alla deltar i samtliga beslut som rätten ska fatta.

Innehåll

Nämndemännen – bönder och lagskipare

Forna tiders bönder hade begränsade möjligheter att »göra karriär». De kunde bli byfogdar, sexmän eller kanske kyrkvärdar. Nådde man så långt som till nämndeman hade man stigit högt i graderna. I många bygder - dock långt ifrån alla - var innehavet av nämndemannaämbetet ett storbönders värdighetstecken. Peter Olausson, Karlstad, skriver om begreppet nämndeman och vad det innefattade av arbetsuppgifter, ekonomi och status.

Det dagliga brödet föddes ur svetten. Det var vardagens konkreta verklighet för förfäderna till de allra flesta av oss. Folk brukade jorden och fick lita till vad den gav - några bistra frostnätter kunde spoliera en årsskörd, kreatur rivna av varg och björn kunde bringa människor till tiggarstaven. Marginalerna var små - det var aldrig djupt till mjölbingens botten. Ändå var inte allmogen den grå massa man så lätt förleds att tro. Det var skillnad på bönder och bönder, och både ekonomiska, sociala och genealogiska barriärer skilde torpare, statare och andra jordlösa från de besuttna på gårdarna. Även den politisk-juridiska makten låg hos de jordägande bönderna. Detta märks väl när man studerar nämndemännen i gången tid – nämndemännen, landsbygdens laglärda lekmän.

Att vara nämndeman innebar att sitta i häradsnämnden och delta i häradsrättens överläggningar. Mer eller mindre skuldmedvetna bygdegrannar passerade revy och stammade fram sina nekanden eller avgav mångordiga vittnesmål. Jord skiftades, tjuvar dömdes, barn fick fäder och orkeslösa gamlingar förmyndare. Allt detta och mycket mer därtill som rörde bygdens väl och ve var nämndemannen delaktig i.

Rättskipningens utveckling

Genom medeltidens landskapslagar och de isländska sagornas skildringar känner man till rätt mycket om det gamla nordiska samhällets rättskipning. Häradena - i Uppsverige kallades motsvarande områden för hundare - hade senare tiders juridiska funktioner redan under vikingatid. De hade ursprungligen också både religiös, militär och förvaltningsmässig betydelse. Tinget leddes av en lagman eller häradshövding. Även nämndemannainstitutionen existerade. Nämndemännen tillsattes dock ursprungligen endast för särskilda mål, då rätten behövde ledning inför domen av lokal- och personkända män från bygden för att avgöra sakfrågan.

Kunskapen om senmedeltidens rättssystem är ringa. När 1600-talet rullar in över den nyfödda stormakten Sverige har det juridiska livet dock ändrat karaktär. Organisationen var fastare. Som rättens ordförande fungerade formellt häradshövdingen. Genom att ämbetet bland annat genom del i de utdömda böterna gav goda inkomster var det attraktivt för samhällets toppar. Det var inte längre män från bygden som blev häradshövdingar, utan ämbetet kom att rekryteras av rikets högadel och höga jurister. De geografiska avstånden gjorde dock att de kom att tjänstgöra mycket sällan. Ofta sände de vikarier, så kallade lagförare eller lagläsare, juridiskt kunniga tjänstemän av lägre rang.

Häradsnämnden med de tolv nämndemännen – antalet återspeglas i ett annat ord som använts för nämndeman, nämligen tolvman – hade blivit ett obligatorium i rättsförhandlingarna. Nämndemännen satt nu med vid alla mål under tinget och samma personer återkom ting efter ting. Nämnden leddes av häradsdomaren. Så kallades den främste nämndemannen, utsedd av häradshövdingen, men sannolikt på nämndens förslag. Som häradsdomare fungerade oftast den i nämnden som hade flest levnads- eller tjänsteår.

Häradsdomaren var nämndens talesman. Han förvarade också en av de tre nycklar som behövdes för att låsa eller låsa upp häradskistan, där bland annat domböcker, häradssigill och böteskassa förvarades. Häradshövding och kronofogde hade de andra nycklarna.

1600-talets lagförarsystem gjorde, att nämndemännen med häradsdomaren i spetsen ofta kunde dominera tingsförhandlingarna i kraft av sin lokala kunskap och lagförarens svaga auktoritet. Utvecklingen mot ett lokalt juridiskt bondevälde mitt i adelsmaktens Sverige bröts dock 1680, då Karl XI utfärdade bestämmelser om att häradshövdingen måste bo inom sin domsaga för att själv kunna uträtta sina åligganden vid domarbordet. I 1734 års lag stadgades, att endast en enig nämnd kunde överrösta häradshövdingen.

Vid tinget

Nämndemännens huvuduppgift var att delta i de tingsförhandlingar som fördes i häradet. Lagen föreskrev att tre så kallade lagtima (ordinarie) ting skulle hållas under året; på en del håll inskränktes antalet till två.

»I hwart härad skal häradshöfding Ting hålla, å rättan tingstad, tre gånger om åhret: första gången om wintren, emellan tiugunde dag Juhl och April månad: andra gång om sommaren, emellan Walborgs och Midsommars dag: tridie gången om hösten, emellan första September och November månads slut. I the Landskap, ther så månge Ting ej tarfwas, gånge thermed, som särskilt stadgadt är. Sätter häradshöfding Ting ut, förr eller senare, än nu sagdt är: böte tjugu daler».[1]

Så sade lagen. Såväl häradshövding som nämnd skulle vara på plats tidigt om morgonen vid tinget, allra senast klockan nio. Kom de senare än så fick de böta.

Rättegångstiden per ting var länge blygsam, men ökade under 1800-talet kraftigt i takt med befolkningsökningen och det därmed ökade antalet mål att behandla.

Ibland inträffade händelser, som föranledde omedelbar rättslig behandling. Det kunde röra sig om fasttagandet av en misstänkt tjuv, ett mystiskt likfynd eller dylikt. Man kallade då till så kallade urtima ting, där målet togs upp. Även vid dessa tillfällen skulle nämndemännen ställa upp. Omständigheterna gjorde dock ofta att endast en del av nämnden kunde komma. Då edsvors andra närvarande bönder som fick träda in i de frånvarandes ställe för det aktuella målet.

Synemän och bouppteckningsförrättare

Men tiden vid tinget upptog bara en del av nämndemännens värv. Många viktiga uppgifter väntade honom däremellan. Han var skyldig att biträda vid syner av olika slag för kronans räkning. Det kunde gälla vid av- och tillträdessyner på officersboställen, soldattorp eller prästgårdar, men också när gränser för allmänningar och kronoparker skulle synas och regleras. Vid skattläggning av nya gårdar deltog nämndemän, så ock vid vägsyner. Man gick upp rågångar och slet ofta ägotvister redan på platsen. Nämndemännen deltog vid mantalsskrivningen och biträdde också länsman i olika avseenden när så krävdes. De fick ofta uppdrag som skatteuppbördsmän och överlämnade stämningar till tings när så behövdes.

Nämndemännen fick genom sina engagemang nära den lokal byråkratin en avsevärd erfarenhet i juridiska spörsmål och anlitades därför också flitigt av grannar och sockenbor för råd och dåd. De gjorde ofta upp bouppteckningar mot ett fastställt arvode, skrev inlagor och brev för andra, tog på sig förmynderskap med mera. Till skillnad från den obligatoriska tjänstgöringen gav denna privata verksamhet vissa inkomster. Ovärderlig var naturligtvis den insyn och överblick de kunde få om sina medmänniskors privata ekonomiska förhållanden - en kunskap många också visste att utnyttja till egen vinning.

Utlägg och inkomster

Att resa var ett besvärligt företag under bondesamhällets tid. De smala, slingrande vägarna flöt ut till rena moras under tider av regn. Hände inte detta var de ändå av så bristfällig karaktär att även små sträckor kunde ta avsevärd tid att tillryggalägga. De dåliga kommunikationerna drabbade naturligtvis inte minst nämndemännen, som var tvungna att bege sig till både tingsplatser och syneställen runtom i häradet. Det kostade dem också pengar. De var tvungna att lämna arbetet på gården. Kanske behövde de betala för hästskjuts eller för foder till hästen. Inkvartering och mat på gästgivargårdar kostade också.

Frågan om hur och i vilken grad nämndemännen ersattes för sina utlägg och mödor är ganska komplex. Förhållandena har skiftat kraftigt under seklernas lopp. Under 1600-talet och början av 1700-talet fick nämnden, liksom häradshövdingen, bland annat ersättning genom andelar i de utdömda bötesbeloppen. I 1734 års lag, Rättegångsbalkens 33:e kapitel, sägs att en tredjedel av böterna tillföll häradet. Häradets lott delades i tre delar: en gick till häradshövdingen, en till häradsnämnden och en till häradet som sådant.

Nämndemännen erhöll också del i de så kallade tingsgästningspenningarna. Det var en skatt som togs ut med ett visst belopp av varje hushåll till täckande av samtliga tingsfunktionärers uppehälle vid tinget. 1753 fastställdes summan till 3 skillingar per matlag. Bötesandelar och tingsgästningspenningar ansågs i mitten av 1700-talet tillhopa utgöra full ersättning för nämndemännens tingsvistelser.

Man hade också vissa förmåner och friheter som nämndeman. 1719 befriades nämndemännen från rotering. Från och med 1741 slapp de att bidra till lagmans- och häradshövdingeräntans utgörande. 1791 befriades de från kronobrevbäring och från den inkvarteringsskyldighet för kronans tjänstemän som den övriga allmogen stod under. Därtill kom att de blev undantagna från plikten med håll- och kronoskjuts.

Genom förändrade regler för böternas fördelning samt genom penningsvärdets fall urholkades dock nämndemännens kontanta ersättning med tiden. En viss kompensation härför kom de att få genom att fler och fler av syneförrättningarna ersattes med en viss summa. Ersättningsfrågan var föremål för mycket missnöje och stor diskussion i riksdagen vid mitten av 1800-talet. Genom ett nytt reglemente 1863 kom ersättning att utgå för de flesta förrättningar. Året innan hade nämndemännen fått rätt till kostnadsfritt nattkvarter vid tingsstället genom att de tingshusbyggnadsskyldigas ansvar stadfästs.

Det måste sägas, att ingen nämndeman kunde bli rik på sin syssla. Den största inkomsten fick han sannolikt genom de privata uppdrag - förmynderskap, bouppteckningar med mera - som han åtog sig.

Vad krävdes för att bli nämndeman?

För att kunna bli en av de tolv i nämnden var man tvungen att tillhöra bondeståndet, vara bosatt i häradet och vara vald till sitt ämbete. Hur detta val skulle gå till talar inte 1734 års lag om, men man märker i äldre domböcker hur vanlig självrekryteringen var. Den avgående nämndemannen föreslog ofta själv sin efterträdare (gärna en son eller måg), ett förslag som för det mesta gick igenom. Häradshövdingen beslutade i frågan tillsammans med nämnden. Tingsallmogens del i beslutet var förmodligen ringa.

Under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet ökade socknarnas myndighetsområde och självstyre. Många av de förvaltningsuppgifter som tidigare kvarlegat under häradet överfördes nu till socknen. Denna politiska tyngdpunktsförskjutning fick så småningom också till följd, att valet av nämndemannarepresentanter för socknen överfördes till sockenstämman. Genom en kunglig förordning från 1823 kodifierades detta förhållande. Valbarhetskraven angavs vara att man var bonde, hade fyllt 25 år, var bosatt inom häradet samt hade god frejd.

På de flesta håll i landet hade man det redan tidigt så beskaffat, att de olika socknarna inom häradet hade ett visst antal fasta platser i nämnden att besätta. Därigenom kom nämndemännen att representera de flesta delar av tingslaget och kunde därmed täcka det med sin samlade lokal- och personkännedom.

Nämndemännens status

Frågan om nämndemannens statusställning kan inte få något entydigt svar. Synen på detta har växlat över landet. I bygder med stora avstånd och långt till tinget, som i Norrlands inland, kändes nämndemannaskapet naturligtvis betungande och var därför en mindre åtråvärd post. Generellt kan sägas, att ämbetets ställning föll från 1600-talet till 1800-talet genom minskad myndighet (häradsrättens inflytande minskade i förhållande till sockenstämman, nämndemannens i förhållande till häradshövdingen) och genom den sänkta nivån på ekonomisk ersättning. Ett tecken på detta är utvecklingen när det gäller hur länge man satt som nämndeman. Blev man invald i nämnden på 1600- eller 1700-talet innebar det i princip att man satt där livet ut eller till dess ålder eller sjukdom satte hinder i vägen för fortsatt deltagande. Bestämmelserna från 1823 angav däremot en minimal mandatperiod: den skulle vara 2 år. En undersökning från Gillbergs härad i västra Värmland visar, att nämndemännen år 1650 och 1750 i medeltal tjänstgjorde 26 år. 1825 var siffran nere i 2 år - således så kort tid som lagen då överhuvudtaget tillät! Detta medförde i sin tur naturligtvis att 1800-talets nämndeman inte blev så exklusiva i sin bygd som tidigare generationer av nämndeman, ett förhållande som också sänkte ämbetets status. Många män av betydelse sökte sig också hellre till socken- och kommunstyret istället för att engagera sig i häradsnämnden.

Nämndemannaämbetets »förfall» diskuterades livligt i ståndsriksdagen. Riksdagsmannen Ola Månsson från Skåne (farfar till Atlantflygaren Charles Lindbergh) sa följande 1850:

»Nämndemannavalen å sockenstämma hafva på många ställen till den grad urartat, att ingen inom samhälet aktad man vill emottaga förtroendet. Valen stanna således på personer, som icke äga det ringaste kunskapsmått, intet anseende, och hvars ekonomiska ställning sällan tillåter dem att inställa sig vid Rätten, dit många domare, likgiltig om Pål eller Per intager den i hans tanke betydelselösa platsen, inkallar en annan förhanden varande bonde. Den upplysning, domaren vinner af en sådan nämnd, är dels ingen, dels högst obetydlig».[2]

Ola Månsson hade många meningsfränder i riksdagen, men det fanns också de som hade annan mening. De lokala förhållandena växlade.[3]

Storbönder och bondearistokrati

»Ej måge fader och son, swärfader och måg, twå bröder eller swågrar, i en Rätt sitta, ther ej flere än siu i Rätten äro. Aldrig måge och flere än twå, the ther i then skyldskap och swågerlag äro, som nu är sagdt, i en Rätt sitta».[4]

Så starka var alltså tendenserna till koncentration av makt och ämbeten hos lokala bondearistokratier att man behövde lagstifta mot företeelsen under 1700-talet. Att det fanns speciella nämndemannasläkter konstaterar man också när man studerar domböckernas listor över nämndens ledamöter. Bröder och svågrar satt samtidigt i nämnden och efterträdes av söner och mågar. Kolleger i nämnden gifte ihop sina barn och konserverade på så sätt makt och förmögenhet.

I burgna bygder var den ekonomiska skiktningen stor. Där fanns storbönder jämsides med fattiga obesuttna. Den ekonomiska skiktningen slår också igenom i rekryteringen till nämnden. De offentliga uppdragen tillgängliga för bönder var få och nämndemannaskapet ansågs länge som det som på lokal nivå stod högst i rand. Man valde gärna de mest betydande männen i området till nämnden - och de mest betydande var också ofta de rikaste. På så vis kom ekonomisk och politisk maktställning att kombineras.

I Gillbergs härad finns flera exempel på sådana storbondedynastier. Låt oss ta den genom tiderna mest betydande, en släkt med ursprung i Västra Hungvik i Högerud sn, som exempel.

Hungvik.png

Vi ser på (den summariska) släkttavlan vilket inflytande släkten haft i häradsnämnden. Under tidsperioden 1628-1710 beklädde 6 personer som tillhörde släkten genom födsel eller ingifte häradsdomarämbetet - endast 2 häradsdomare under den tiden saknade släktanknytning. De genealogiska linjerna löper obrutna mellan 1600-talets och 1800-talets storbönder och nämndeman. Några kom till riksdagen, andra tjänstgjorde som kyrkvärdar. Ur släkten har sprungit präster, ämbetsmän och godsägare i en lång rad - det mest kända skottet på stammen är måhända släkten Magnell.

Häradsdomaren Lars Larsson i Häljebol (1734–1799), ledamot av släkten, hade fyra barn. Sönerna blev nämndeman i var sitt härad, en av döttrarna blev gift med en nämndeman. Bland barnbarnen återfinns 14 personer som blev nämndeman eller gifta med nämndeman. Flera av dem blev kyrkvärdar, en klockare och två riksdagsmän - en av dessa, den ingifte Per Eriksson i Nysäter, var vice talman för bondeståndet. Storbondedynastierna, bondearistokratin, var i alla högsta grad ett levande begrepp i många bygder. Det var också ur dessa kretsar som så många av våra präst-, ämbetsmanna- och adelssläkter sprungit. Här började ståndscirkulationen. Allmogen har aldrig varit någon grå massa. Det fanns bönder som blev backstusittare och tiggare. Och det fanns bönder som spelade kort om egendomar med fyllda konjaksglas bredvid sig på finaste köpmöbler.

Källor och litteratur: För närmare källangivelser hänvisas till min C-uppsats i historia vid Historiska institutionen i Göteborg, framlagd till behandling höstterminen 1980, vid namn Nämndemän i Gillbergs härad år 1850.

Litteratur

  • Domsagorna i Sverige. Uppsala 1944.
  • Herlitz, Nils: Grunddragen av det svenska statsskickets historia. Sjätte upplagan. Stockholm 1964.
  • Westman, Karl Gustaf: Häradsnämnd och häradsrätt under 1600-talet och början av 1700-talet. Uppsala 1927.
  • Asker, Björn: Hur riket styrdes - Förvaltning, politik och arkiv 1520-1920. Riksarkivet, Stockholm 2007.



Noter:

  1. 1734 års lag, Rättegångsbalkens andra kapitel, § 1.
  2. Bondeståndets protokoll 28/12 1850, sid. 70 i den tryckta upplagan.
  3. Riksdagsmannen Olof Nilsson från Östergötland ger i ett tal 1847 en rundmålning av problemen med nämndemannaämbetet, som det kan vara anledning att citera. Stycket återfinns i Bondeståndets protokoll av den 29/12 1847, sid. 166-167 i den tryckta versionen: »Under sednare tider bar det förhållandet inträffat, att åtskilliga kommunala funktioner, och deribland särdeles nämnemannabefattningen, hvilken, såsom ett hedrande förtroende, förut med nöje emottogs och handhafdes at de kunnigste och redbaraste bland allmogen, nu mera, i anseende till de mångfaldiga, lönlösa resor och besvär, som dermed blifvit förenade, betraktas för ett verkligt onus, som ingen, utan snart sagdt tvång, vill emottaga, och som en hvar skyndar att afskudda sig så fort ban hunnit uttjena sin kapitulation. Den, som känner, huru vigtigt det vide många tillfällen är, att nämnden äger någon insigt och erfarenhet i de många olikartade ärenden, hvari den dels såsom domare och dels såsom värderingsman deltager, kan icke annat än beklaga det af mig häf ofvan nmärkta förhållande, att, så snart en nämndeman hunnit väl initiera sig i formerna, han skall lemna sin plats åt en alldeles oerfaren, som i sin ordning åter afträder, då han tjenat 2:ne år; men då man tillika vet, att en nämndeman ej allenast måste tre gånger årligen i flera dagar bevista de ordinarie tingen, utan annan ersättning än en obetydlig andel i saköresmedlen, som ej ens betäcker hans resekostnader till och från tingsstaden, samt dessutom halt och hållet lönlöst får biträda ej allenast vid en mängd urtima ting, utan och vid boställs- och vägsyner med många andra förrättningar, hvartill stundom flera dagar åtgå; så kan man i sanning ej heller undra, att jordbrukaren, som så väl behöfver använda sin tid för att kunna utgöra alla de onera, hvarmed hans näringsgren mer än alla andra är betungad, att ban, säger jag, äfven med den bästa medborgerliga anda, icke kan helt och hållet uppoffra sina enskilda angelägenheter för det allmännas skull».
  4. 1734 års lag, Rättegångsbalkens första kapitel, § 6.