Lönskaläge

Från Wiki-Rötter
Version från den 7 december 2012 kl. 15.12 av Jojje (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Hor är en äldre benämning på utomäktenskapligt sexuellt umgänge (och är i denna bemärkelse således inte relaterat till prostitution).

Följande grader av hor fanns sedan den karolinska tiden:

  1. Lönskaläge, där ingendera parten var gift.
  2. Enkelt hor, där ena parten redan var gift med någon annan.
  3. Dubbelt hor, där båda parterna redan var gifta med någon annan

Lönskaläge var då ett brudpar haft sexuellt umgänge före giftermålet, och bötessatsen var då i allmänhet lägre än för hor. Om umgänget varit okänt vid tidpunkten för äktenskapet och brudkrona använts utdömdes dock även böter för "kronebrott" (dessa hanterades dock av sockenstämman och inte häradsrätten).

Under äldre tid var dubbelt hor belagt med dödsstraff. Beviskraven var emellertid mycket höga, och straff utmättes därför ytterst sällan enligt lagens skrivning. Åtal för lönskaläge förekom i princip bara då detta resulterat i graviditet, eftersom det i många fall annars var svårt att bevisa. Straffet var böter, men i de fall pengar saknades kunde spöstraff utdömas. Före 1734 var det dödstraff vid tredje resan lönskaläge. Genom 1734 års lag[1] blev straffet vanligen böter eller spöstraff för hor.

Lönskaläge avkriminaliserades genom 1864 års strafflag[2]. Straffet för hor blev samtidigt i de flesta fall böter, och dessutom infördes huvudregeln att den bedragna maken eller makan var tvungen att anmäla händelsen för att det skulle gå till åtal. Hor avkriminaliserades först 1937, även om lagstiftningen då sedan länge inte tillämpats.




När flickorna blev med barn - ur Fräkne härads domböcker

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund (artikeln överförd från Rötter)

I 1734 års lag heter det i Missgärningsbalken 53 kap. 1 §: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Lagen tillämpades så, att när länsman fick veta, att en ogift kvinna fött ett barn, kallade han henne och den av henne uppgivne barnafadern till tinget att stå till ansvar för begånget lönskalägesbrott.

Ett par gånger varje år under åren 1773–1776 förekommer lönskalägesbrott. Drängen Anders Andersson på Tjöstelserröd och Luisa Jonasdotter från Skälläckeröd dömdes t ex på vintertinget 1773 att böta tio respektive fem daler och dessutom han fyra och hon två daler till Ljungs kyrka. De skulle undergå enskild skrift och avlösning. Anders åtalades att betala 14 daler till barnets underhåll, ”så länge ock intill dess barnet sig sjelft nära kan”, vilket inte torde ha dröjt mer än 6–7 år.

Det angavs så noga som möjligt, när och var lönskaläget hade ägt rum, t ex vid Vårfrutiden, vid Olovsmässotiden, på kronoskattehemmanet Hälle, på gästgivargården i Åsen. Summan, som utdömdes till barnets underhåll, kunde växla. Så dömdes kofferdistyrman Jonas Stabeus att betala l0 daler till Katarina Larsdotter.

Det vanliga var, att drängen erkände faderskapet, när han väl stod inför tinget. Men det fanns också drängar, som nekade. Bland dem var Gabriel Andersson från Restenäs, 23 år, som skulle ha ”häfdat ock rått” Börta Börjesdotter, 19 år, och från lönnkrogen vid Aröds bro, med barn, enligt hennes uppfattning under äktenskapslöfte. Det blev en rättegång med flera vittnen. Båda kallades till hösttinget 1772. Börta hade då fem veckor tidigare fött ett ”ännu lefwande flickebarn. Hon ville styrka, att hon hävdats under äktenskapslöfte genom att visa, att Gabriel av kärlek till henne gett henne fästmansgåvor. Hon visade upp gåvorna inför rätten: en brun och vit silkesnäsduk, en dito av bomull, ett par stickade tumvantar och en silverfingerborg. Gabriel nekade till äktenskapslöftet, men han erkände, att han gett henne en silverfingerborg i lön för två skjortor, som Börta sytt åt honom. Fästmansgåvor hade det inte varit fråga om.

Börta kunde inte med vittnen styrka, att Gabriel gett henne äktenskapslöfte, men hon ville, att Johan Söderkvist, trädgårdsmästare på Restenäs, skulle höras som vittne. Han berättade, att Börta förledet år under skördetiden varit på Restenäs för att raka. Han hade flera gånger sett Börta och Gabriel i drängstugan, där flera personer hade nattläger. Där hade de legat i en säng tillsammans under ett täcke, men om de varit avklädda eller haft någon ”köttslig beblandelse” med varandra, det visste han inte. Både före och efter denna tid hade han och Gabriel varit hemma hos Börtas mor, ”som håller krögeri”, där de mot betalning tagit sig ett eller annat stop öl.

Johan Söderkvist hade märkt, att Gabriel och Börta vänligt umgåtts, men han hade inte förstått, att det var fråga om äktenskapshandel. Gabriel hade berättat för honom, att han hade gett Börta en fingerborg i sömmerskelön för två skjortor. Börta anhöll om anstånd i målet för att kalla ännu ett vittne, Krister Andersson i Bratteröd.

För övrigt intygade jordegumman Elin Persdotter från Ljungskile, att Börta ”under födslopinan” uppgivit Gabriel som barnafader. Det ansågs väl, att man under så starka smärtor inte kunde ljuga.

Till nästa ting Nästa dag kom målet upp igen. Börta anmälde, att hon ”haft all möda ospard” för att få fram vittnet Krister Andersson. Kronorättaren, som dagen innan gett sig iväg för att hämta honom, hade inte kunnat ta sig fram till Bratteröd på grund av stark ”flo”, d v s översvämning, av Bodeleån. Målet uppsköts till nästa ting.

På vintertinget 1773 togs målet upp igen. Nu var inte Börta själv närvarande, utan hennes mor, Kerstin Bengtsdotter, företrädde henne, försedd med fullmakt. Hon krävde Gabriel på ett årligt underhåll på 40 daler silvermynt för barnet.

Drängen Krister Andersson trädde nu fram som vittne, likaså pigan Kerstin Toresdotter. Han hade flera gånger sett Gabriel och Börta ligga tillsammans i ladan på Resteröd under ett täcke, ”till någon del afklädda”, och han hade också sett dem i Börtas moders hus, där de en natt på en kista ”haft sammanläge”.

Med så starka vittnesmål emot sig dömdes Gabriel att vid nästa ting värja sig med ed och medföra bevis från prästerskapet om sin kunskap i kristendom för att visa, att han förstått edens innebörd.

Gabriel infann sig vid tinget i maj 1773 och meddelade, att han ”ej gitte gånga eden”. Han dömdes skyldig och förpliktades att betala 18 daler silvermynt årligen för barnets underhåll.

Börta hade handlat så som lagen bjöd och sed var i bondesamhället. Hon hade inlett samlivet, när hon uppfattade, att Gabriel hade avgivit ett äktenskapslöfte. Det förefaller oss, som om rätten hade stått på Börtas sida. Utan dom hade inte skulden lagts över på Gabriel, och Börta hade haft svårt att få ut några pengar av Gabriel. Men det är nog själva systemet, som rätten försvarar. Mannen ska stå vid sitt ord, annars håller inte det gamla bondesamhällets system. Det var ändå värt att bevara.

Barn efter skörd Sämre ställt än Börta hade Märit Hansdotter det. Hon hade arbetat i skörden tillsammans med flera ungdomar från Orust hos Anders Olsson på Nordre Hasselön, där drängen Olov Rutgersson tjänade. Hon hade blivit lägrad av Olof och fött ett barn. Flera vittnen framträdde på hösttinget 1776. De hade sett henne och Olov i ladorna tillsammans. Drängen nekade. Han hade visserligen legat i samma lada som Marit men ej närmare än ”ungefärligen en aln” dem emellan, vid vilket tillfälle också flera andra hade legat i ladan i en rad med dem. Han var förlovad med en flicka från Orust och skulle gifta sig med henne.

Från länsman på Orust meddelades det, att Marit 1765 dömts för begånget horsbrott. Hon gick omkring med sitt barn och tiggde. Det var det öde, som ofta väntade en ogift mor. Trots detta trodde rätten henne på hennes ord och dömde Olov att värja sig med ed vid nästa ting. Han infann sig inte till det, men dömdes att betala 20 daler silvermynt i underhåll för barnet.

Plats som amma En kvinna, som till skillnad från de övriga trodde, att hon kunde reda sig själv, var Katarina Frank. Hon ”häfdades och råddes med barn” av skomakargesällen Anders Svanberg på torpet Huset under Åsen. Länsman Forsberg stämde båda parterna inför tinget hösten 1773. Anders Svanberg inställde sig inte. Men det vittnades, att han aldrig hade förnekat, att han var far till barnet, och att han alltid hade velat gifta sig med henne. Istället för Katarina inställde sig hennes mor, Marit Svensdotter. Katarina själv hade tagit plats som amma hos herr adjutanten Simmingschiöld på Ulfstorp i Kullinge härad i Västergötland. Hon ville inte gifta sig med skomakargesällen, vilket modern meddelade.

Visserligen står det i lagen, att ingen må tvingas till giftermål, men Katarina var nog ändå rädd att bli utsatt för påtryckningar, om hon infann sig vid tinget. Det hade också varit svårt att lämna det lilla barn, som hon ammade.

I de ovanstående fallen har tingsrätten trott kvinnorna på deras ord. Men det finns två fall, där rätten inte gör det. Det gäller Karin Hansdotter och Kerstin Kjellberg.

Till slut ett exempel på folkets syn på lönskalägesbrott: Änkan Kerstin Börjesdotter, som skulle föra två fångar till Uddevalla, bevakade dem inte bättre, än att de kom på flykten. De var misstänkta för barnamord, vilket hon inte förstod. Hon försvarade sig på sommartinget 1773 med att hon förmodade, att dessa personer, ”som icke begått något svårare brott än lägersmål, ej skulle taga till flykten”