Kolare

Från Wiki-Rötter
Version från den 27 februari 2013 kl. 10.15 av Jojje (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Olpers Anna framför kolmilan, Östnor 1920 (Foto: Karl Lärka, Mora bygdearkiv)

Kolare kallas en person som har till yrke att tillverka träkol. Så långt bakåt i tiden som det går att belägga kolleveranser till hyttor och smedjor, dvs till 1300 el. 1400-talet, så har kolförsörjningen ombesörjts av endera bönder som levererat kol mot betalning eller som skatt, eller av kolare med någon form av anställning. Böndernas kolning utfördes i senare tid, dvs. då skogarna ej längre var oskiftade, i regel i egen skog varpå kolet transporterades till hyttan eller smedjan. Kolare med någon form av anställning kunde tex. arbeta på större kolningsplatser vid bruket/berget dit ved fördes, eller vara "kolartorpare". De sistnämnda bebodde vanligen ett torp beläget på brukets fångskog, för vilket arrendet utgick i form av kolleveranser. Vanligen tycks böndernas kolleveranser ha utgjort ryggraden i kolförsörjningen. Då det fanns gott om inhemska kolleverantörer förefaller det inte troligt att kolningen hörde till de primära uppgifterna för invandrade tyskar och valloner.

Ligg- och resmilor

Man känner inte ursprunget för vare sig ligg- eller resmilan. Liggmilan anses vara äldre i Sverige än resmilan som började användas tidigast på 1500-talet. Möjligen fördes denna in av tyskar eller valloner. Det enda som generellt kan sägas om fördelar och nackdelar med de två typerna är att liggmilan är mer arbetskrävande. Orsaken till att resmilan med tiden blev mer och mer dominerande var att konkurrensen om det grövre virket efter hand hårdnade pga. såg- och massaindustrin. Resmilan lämpar sig nämligen bättre för klent virke och liggmilan för grovt virke. Liggmilan försvann dock aldrig helt, även om resmilan dominerade stort på 1900-talet.