Kategori:Medeltidsgenealogi

Från Wiki-Rötter
Version från den 10 oktober 2010 kl. 14.52 av Jojje (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Om släktforskning i medeltida källor

En av Sveriges främste experter på medeltida släktforskning var arkivarie Jan Liedgren (1909–1995). I nedanstående artikel, tidigare publicerad i Släktforskarnas årsbok 1998, ger han praktiska tips och råd till alla som vill försöka närma sig sina medeltida släktingar och förfäder via ett ofta bräckligt och ofullständigt källmaterial.

Av Jan Liedgren

Det händer sällan, att en ofrälse släkt kan föras tillbaka till medeltiden på sitt fäderne. Anledningen är helt prosaiskt den, att rena bondesläkter sällan lyckats bevara dokument ända från medeltiden. Ett undantag är Jämtland, där prästen Nils Ekdahl under sina resor i bygden 1827–30 lyckades finna en stor mängd medeltidsbrev i bondgårdarna och där även senare många sådana påträffats. Ett sådant litet brevarkiv påträffade Ekdahl i Boda i Lits socken. En gård i Boda köptes 1501–02 av Martin Simonsson skräddare, och hans ättlingar äga ännu denna gårdn. På svärdssidan härstammar från honom en släktgren, som sedan 1764 har namnet Nordenström (se Svenska släktkalendern 1962).

Som bekant är det inte heller så många av våra nu levande adliga ätter, som på rakt fäderne gå tillbaka till medletiden. Men många både frälse och ofrälse kunna på ett eller annat sätt visas härstamma på spinnsidan från mer eller mindre kända släkter inom medeltidsadeln.

Det är inte bara den egoistiske genealogen utan också hembygdsforskaren, som har anledning att skaffa sig kunskap om medeltida släktskapsförhållanden. Släktskapsbanden voro fastare och längre än i nutiden. Arvsreglerna tilläto både kusiner och sysslingar och ändå avlägsnare släktingar att ärva under vissa förutsättningar. Levnadsåldern var lägre, och detta medförde, att änkor eller änklingar ofta ingingo nya giftermål. En person kunde ha både helsyskon, halvsyskon på fädernet och halvsyskon på mödernet. Eftersom ordet »broder» även kunde användas om en svåger, var det därför ganska mångtydligt. Vissa försvenskade helgonnamn voro mycket vanliga, till exempel Jöns, Nils och Per, vilket medförde, att två halvsyskon på fädernet likväl kunde ha samma farsnamn. Många forskare hade förvånat sig över att Cecilia Månsdotter (Natt och Dag), som var gift med Jöns Ivarsson (vingat svärd eller rättare liljebjörn), hade en son Jöns Jönsson, som förde en beväpnad skank i vapnet. Först i Släkt och hävd 1971 kunde jag ge förklaringen. Cecilia hade i ett tidigare äktenskap 1469 varit gift med den norskfödde Jes Persson (skank), vilken som sjörövare steglades 1470 och efterlämnade en postum son. På sedvanligt sätt uppkallades denne efter fadern och fick därför namnet Jöns Jönsson och förde skankvapnet. Jöns Ivarsson blev sedan hans styvfar.

Man bör därför vara på sin vakt, så att man icke av skenbart klara omständigheter drar för snabba slutsatser. Det är därför som författarna till släktartiklarna i Äldre svenska frälsesläkter alltid noga redogöra för skälen till att en frälsemans barn äro barn till var och en av hans kända hustrur eller eventuellt till någon, vars namn ej bevarats av källorna.

De medeltida källorna av svenskt intresse bruka vara skrivna på latin, fornsvenska eller medellågtyska. För den verkligt intresserade erbjuder det inga oöverstigliga svårigheter att skaffa nödvändiga kunskaper om det viktigaste ordförrådet, särskilt släktskapsord, och dess böjning. Man måste observera, att medeltidslatinet på flera sätt skiljer sig från det klassiska latinet. Bland olika handledningar i detta ämne kan nämnas J. Svennung: »Från senantik och medeltid I–II» (Lund 1963) och det »Glossarium till medeltidslatinet i Sverige» som är under utgivning sedan 1968. Fornsvenska är naturligtvis mindre främmande, men där finnas fallgropar i fråga om ordens böjning och betydelse. Som exempel kan nämnas, att »syster» inte heter »systrar» i pluralis utan kan heta »systor». »Sysslingar» användes om barnen till två mödrar, som voro systrar, »bryllingar» om barnen till två fäder, som voro bröder. Om den enes far var bror till den andres mor, kallades dessa kusiner för syskonbarn, även om detta ord kan ha en mindre specifik betydelse.

Att lära sig läsa medeltida jordebrevs handstil är inte heller alldeles ogörligt. Just handstilarna från 1300- och 1400-talen äro enligt min erfarenhet betydligt lättare att tolka än de från 1100-talet eller 1500-talet. Det svåra och stundom tvetydiga är förkortningarna (abbreviaturerna). Eftersom stavning och grammatik är så fast reglerad i medeltidslatin, äro egentligen de latinska förkortningarna lättare att säkert tolka än förkortningarna i fornsvenskan. Det förutsätter emellertid att man känner latinets ordval och grammatik ungefär lika väl som svenskans. Emellertid saknar fornsvenskan i allmänhet mera komplicerade förkortningar, som däremot äro vanliga i medeltidslatinet. För den som på ett lätt och nöjsamt sätt vill skaffa sig övning i att läsa 1400-talssvenska, rekommenderar jag facsimileutgåvan 1938 av Karlskrönikan, som kan läsas mot G. E. Klemmings utgåva 1866 av »Svenska medeltidens rimkrönikor» II (Samlingar utgivna av Svenska Fornskriftsällskapet).

De viktigaste källorna för medeltidsgenealogien äro brev av olika slag, främst morgongåvobrev, arvskiften, köpebrev och fastebrev. Viktiga äro också tänkeböckerna och andra stadsböcker från Stockholm, Arboga, Jönköping och Kalmar, liksom de få bevarade medeltida räkenskaperna och jordeböckerna. Man bör ej heller försumma de numera i tryck utgivna kanonisationsprocesserna och mirakelsamlingarna rörande svenska helgon och till exempel Helga Lösen i Stockholm (se bland annat J. Liedgren, Mirakelsamlingar och kanonisationsprocesser som personhistoriska källor, PHT 1963; Eva Österberg, Människor och mirakel i medletidens Sverige, i Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück 1985).

Ett medeltida pergamentsbrev. De är viktiga källor för alla som vill forska i släkter som levde på medeltiden. Klicka på bilden för att se den i större format.

Medeltidsbrev rörande Sverige finnas både i Sverige och i utlandet. Den största samlingen originalbrev på pergament eller papper finns i Riksarkivet, och dit ha också samlats medeltidsbrev, som ända in i sen tid funnits på Tidö, Skokloster., Sävstaholm, Bergshammar och Eriksberg. Viktiga äro också samlingarna i Uppsala universitetsbibliotek (med medeltidsbrev från Eka) och i Linköpings stifts- och landsbibliotek (med breven från Brokind). Mindre samlingar finnas i andra arkiv och bibliotek, i Nordiska muséet och på Krapperups slott. Med undantag för breven från Skokloster, Sävstaholm och Bergshammar finnas de i lättillgängliga fotostat- eller xeroxkopior i Riksarkivet eller hos redaktionen av Svenskt Diplomatarium (också i Riksarkivet). Riksarkivets egen huvudserie finns också i kopia i Uppsala universitetsbibliotek och i Svenska Ortnamnsarkivet i Uppsala och i filmkopia på historiska institutionerna i Lund och Göteborg (se Clara Nevéus i RA-nytt nr 3/85, Forskarservice 10). Riksarkivets medeltida kopieböcker innehålla åtskilliga brev som ej längre finnas i original. Av yngre kopieböcker märkas särskilt Lars Sparres kopieböcker (B 14–16, RA), som innehålla avskrifter av hans stora förlorade släktarkiv och äro av särskild vikt för Södermanland, Småland och Västegötland.

För all forskning är man beroende av mer eller mindre pålitliga förteckningar och register och andra hjälpmedel. Fram till de första decennierna av 1300-talets senare hälft och för åren 1401–1420 äro de flesta medeltidsbrev utgivna i de båda serierna av Svenskt Diplomatarium (vanligen förkortade DS och SD med brevnummer). Över huvudserien av Riksarkivets pergaments- och pappersbrev 1351–1400 finns tryckta förteckningar med korta referat (regester) av brevens innehåll. För huvudseriens fortsättning under 1400- och 1500-talen och för samlingarna i Riksarkivets enskilda samlingar liksom för originalbrev i samlingar utanför Riksarkivet är man hänvisad till handskrivna lappförteckningar med likartade regester. Riksarkivets samling av sådana kompletteras av liknande förteckningar hos redaktionen för Svenskt Diplomatarium, som också har ett omfattande regestkartotek över sådana medeltidsbrev, som endast äro kända i avskrift eller i korta omnämnanden, till exempel i domböcker eller i arkiv- och brevförteckningar från gångna århundraden.

I de fullbordade banden av Svenskt Diplomatarium finnas ort- och personregister av växlande kvalitet, likaså till förteckningen över riksarkivets pergamentsbrev 1351–1400. I övrigt är man nödsakad att anlita ortnamnskartoteket hos Ortnamnsarkivet i Uppsala eller de ortnamnsverk, som utgivits från Uppsala, Göteborg eller Lund för olika län och härad. För flera härad i Uppland kan man också använda de utkomna häftena av Det medeltida Sverige. Personnamn från de skånska landskapen äro förtecknade i Danamarks gamle personnavne med angivande av källbeläggens data. Det motsvarande svenska verket, Sveriges medeltida personnamn (SMP) påbörjades senare och har nu hunnit in på bokstaven H. Den kronologiskt ordnade men obearbetade materialsamlingen för fortsättningen förvaras i Personnamnsarkivet i Uppsala.

För att skilja medeltida frälsemän från andra med samma namn måste man känna till deras sigill och vapenbild. Ett sigillverk till de första banden av Svenskt Diplomatarium (till och med 1350) är Svenska sigiller från medeltiden, som utgavs i två foliohäften 1862–67 av Bror Emil Hildebrand. Först nyligen har Jan Raneke utgivit Svenska medeltidsvapen (SMV), band I–III (1982–85). Syftet är att i ord och beskrivning redovisa alla sköldemärken, som använts av frälsemän i det nuvarande Sverige under medeltiden, samt den inbördes släktskapen mellan vapenbärarna. I band III redovisas också helt kort hustrurnas namn. Författaren är en framstående heraldisk forskare och har utfört det omfattande arbetet på mycket kort tid. Verket har därför en del skönhetsfläckar, till exempel föråldrade eller förhastade släktkombinationer. Band III har ett mycket nyttigt personregister, och redan med dess hjälp upptäcker man lätt några dubbelföringar, som bero på att uppgifter av olika värde införts ur den svåröverskådliga litteraturen. K. H. Karlssons biografiska anteckningar för medeltiden äro försedda med pålitligare källhänvisningar. I motsats mot Ranekes arbete finnas de ej tillgängliga i tryck utan endast i handskrift, i original i Riddarhuset och i kopia hos Svenskt biografiskt lexikon. De sakna vapenritningar, och vapnens heraldiska beskrivning är mindre distinkt än hos Raneke.

Att hitta till den vederhäftiga moderna litteraturen om medeltida släkter är inte så enkelt. Icke blott Anreps utan också Elgenstiernas utgåva av Svenska Adelns Ättartavlor (SAÄ) är på många punkter otillförlitlig och föråldrad genom nyare forskningar. Även de 1957, 1965 och 1989 utgivna häftena av Äldre Svenska Frälsesläkter (ÄSF) kunna här och där kompletteras. Bengt Hildebrands ofullbordade Handbok i släkt- och personforskning (1961) har utom sitt stora värde som allmän introduktion, inte minst för medeltiden, många konkreta påpekanden om värdet och kvaliteten hos en rad dittills utkomna arbeten. Som bekväma uppslagsverk för den som vill finna nyare litteratur om medeltida frälsesläkter kan man använda J. E. Almquists registerhäfte till Lagsagor och domsagor i Sverige (1955) och kommentarerna (sid. 3–27) till H. Gillingstams och G. Setterkrans utgåva av Biskop Hans Brasks släktbok (1970). För den litteratur, som utkommit efter 1970 bör man i första hand gå igenom personregistret till Personhistorisk tidskrift och Släkt och hävd. Registren till äldre årgångar av dessa tidskrifter ge ofta anvisningar rörande släkter eller personer, som man ej finner i de nyssnämnda arbetena från 1955 och 1970.

Men liksom vid all annan forskning bör man komma ihåg sentensen: »allt som är tryckt är inte sant, och allt som är sant är inte tryckt».



Om författaren: Jan Liedgren född 1909, död 28 augusti 1995, filosofie licentiat i historia 1941 och teologie hedersdoktor 1967. Tjänstgjorde i riksarkviet 1941–45, varvid han bland annat förtecknade kammararkivets frälse- och rusttjänstlängder. Medarbetare vid Vitterhetsakademiens Diplomatariekommitté 1935–74, åren 1964–74 som huvudredaktör för Svenskt Diplomatarium. Medarbetare i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 1956–77.

Sidor i kategorin "Medeltidsgenealogi"

Följande 4 sidor (av totalt 4) finns i denna kategori.