Invandringen till Sverige (1000 - 1900)

Från Wiki-Rötter
Version från den 16 februari 2012 kl. 13.45 av Jojje (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Invandringen till Sverige startade i och med att inlandsisen drog sig tillbaka för omkring 12-13 000 år sedan. Vi är alltså alla invandrare i detta långtidsperspektiv. Moderna populationsgenetiska studier visar dock att dagens etniska svenskar till omkring 85% härstammar från de första jägar-samlargrupperna[1][2]. Det innebär att den invandring som kommit från avlägsnare delar av omvärlden efter detta måste ha varit relativt blygsam. Den invandring Sverige upplever idag är därmed den största migrationsrelaterade demografiska förändringen i Sverige sedan istiden.

Innehåll

Vikingatiden och tidig medeltid

Man vet idag inte i hur hög utsträckning vikingar tog hem trälar från andra länder, bara att det hände och att det stundom var just för slavrädernas skull man reste ut[3]. Det var förstås ett givande och tagande, då skandinaver också blev förslavade i andra länder, men det bidrog troligtvis till att spä ut generna åt båda hållen. Handeln med främmande länder, som kanske var ännu viktigare än vikingaräderna, bidrog till ett omfattande genetiskt utbyte, och vi vet med säkerhet att svenska stormän tog sig slaviska hustrur vid många tillfällen. Utgrävningar visar att det i Sigtuna levt västslaviska vender som varit hantverkare och smeder, och att det funnits bofasta vender även på andra håll.

Vid kristendomens ankomst till Skandinavien verkade många utländska missionärer som de som förde hit den nya religionen. Många var från de brittiska öarna, och faktum är att alla våra tidiga helgon (utom Ansgar) var från Storbritannien eller Irland. Och då de första kristna svenska kungarna lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna, före förra millenieskiftet, hette myntmästarna Godwine, Leofman, Snelling och Ulfketil, några av de kända dåtida anglosaxarna[4]. När så kyrkobyggandet och klosterväsendet tog fart under tidig medeltid, följde med det en betydande invandring av specialiserade hantverkare och lärda munkar från kontinenten, vilket betydde enormt mycket för kulturen i Sverige. Praktiskt taget alla arkitekter och stenhuggarmästare var mellan- eller sydeuropéer, och klosterväsendets lärdomar måste anses vara en av de viktigaste faktorerna för civiliserandet av Skandinavien.

Högmedeltiden och Hansan

Under 1100-, 1200-, och 1300-talen växte Nordtysklands roll som handelscentrum och de mest betydelsefulla städerna bildade år 1358 Hanseförbundet. Det var som mest cirka 200 städer och över tusen fartyg inblandade i handeln, och många städer i det som nu är Sverige dominerades av invandrade tyskar, fr.a. från Lübeck och resten av Östersjöområdet. Faktum är att dessa invandrare stod för det mesta av stadsbyggandet, handeln, köpenskapen, hantverket, stadsförvaltningen, rättskipningen i det dåtida Sverige.

När så Stockholm bildas i mitten av 1200-talet, var de tyska borgarna bland de tidigaste att etablera sig, och vid 1400-talets mitt utgjorde tyskarna cirka en tredjedel av Stockholms skattebetalare[4]. Tyskarna var dock inte ensamma, då både engelsmän och holländare gavs rätt till fri handel i svenska städer under medeltiden.

Bergsbruket och handeln med metaller i mellersta Sverige krävde kunskap utifrån för att effektiviseras. Inslaget av tyskar var därför markant både i de stora och i de små orterna i Bergslagen. Man behöver bara ta sig en titt på yrkestitlarna inom bergsbruket för att konstatera vilka som dominerade denna tidiga industri. Dagens falukorv kan för övrigt sägas vara en "kulturell relikt" av det tyska inflytandet i bergsbruket på medeltiden och långt in i modern tid.

Under 1300- och 1400-talen trycktes det tyska inflytandet tillbaka av den svenska kronan. Tyskarna dominerade då många städer, så att staten såg sig tvungen att ingripa med regler som föreskrev att svenskarna skulle ha samma inflytande i städernas styre. Senare stadgade man också att borgmästare och rådmän skulle innehas av svenskar, men då många invandrade familjer redan assimilerats och blivit "svenska", var det utländska inflytandet ändå omfattande.

Den tidigmoderna epokens inledning

Stockholm på 1500-talet var en internationell stad.

Vid 1500-talets början tog medeltiden slut i Sverige. Valet av Gustav Vasa till kung ledde till en stark statsmakt, och den kyrkliga reformationen utvecklades till en tillbakahållande faktor för utländskt inflytande. Kyrkan förändrades och förvandlades från att ha varit en pådrivande kraft för den internationella integrationen, till en främlingsfientlig faktor. Man motsatte sig att icke-lutheraner bosatte sig i Sverige, vilket drabbade pietister, katoliker, kalvinister och judar. Ändå blomstrar det utländska inflytandet i de svenska städerna och i den tidiga industrin. Minst en fjärdedel av familjerna i Stockholm var antingen finska, tyska, nederländska eller skotska. Därtill kunde läggas enstaka italienare, danskar och den engelske kaninvaktaren i Djurgården William Diw[4]. De första romerna anlände i början av 1500-talet och utmärkte sig i de kungliga dokumenten år 1577, då det i Johan III:s utgående diarium sades om "tatterne", att de som "försöker komma in innanför gränserna skulle de hängas allesammans"[5]. Vasaslottens uppförande medförde behov av hantverkare med nya färdigheter. Spanskt och italienskt var på modet, och därför rekryterades framförallt italienska mästare för att smycka och dekorera maktens boningar och nya kläder.

Hertig Karl, sedermera kung Karl IX, hade stort inflytande över invandringen från Finland, som ju var en del av det svenska riket, men vars innevånare trots allt talade ett främmande språk och hade en annan kultur. Med löften om flera års skattefrihet och jungfruliga områden att bruka, lockades svedjebrukande skogsbönder från den östra rikshalvan att bosätta sig i gränstrakterna till de svenska delarna av hertigens ganska självständiga stat i staten. I de områden där svedjefinnarna slog sig ned har assimilering åtminstone i ett senare skede lett till en folkblandning. Man räknar med att bortemot 12.000 finnar i huvudsak från Savolax och norra Tavastland, flyttade till skogstrakter i hela Mellansverige, fr.a. Värmland, Dalarna, Hälsingland och södra Lappland från 1570 och fram till början av 1600-talet[6][7].

Stormaktstiden

Den svenska stormaktstiden är den mest kosmopolitiska tidsperioden i vårt lands historia före andra världskrigets slut. Det allt större väldet krävde att man värvade utbildad expertis ifrån omvärlden som var kompetenta att ta sig an de svårigheter en makt av den nya svenska kalibern ställdes inför. Nu var det inte bara handel och kulturliv som behövde expertisen, utan den enorma krigsmakten och förvaltningen som stormaktsväldet behövde för att inte gå under. Dessutom fordrade den växande krigsmakten en metallindustri som kunde producera moderna kvalitetsvapen i stora mängder. Resursbehovet krävde också en ökad export av råvaror, och till det behövdes ännu mer utländsk expertis.

Flottan och armén tillfredsställde sina behov av officerare genom att värva bl.a. holländare, fransmän, britter och tyskar. Släkter som Fleetwood, Taube, Wrangel, Forbes, Stuart, Aminoff, De la Gardie och de Laval, härstammar alla från värvade officerare från stormaktstidens Sverige, och regalskeppen Kronan och Vasa byggdes av holländska skeppsbyggmästare.

En av de mest omfattande omvälvningarna av den svenska metallindustrin stod de fransktalande vallonerna för. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren Willem de Besche, som tidigare hjälpt fram landsmannen Louis De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Det totala antalet immigranter som anlände till bergslagsbruken under den här tiden har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter. För majoriteten av vallonerna blev flyttningen varaktig. Trots att de kvarvarande vallonerna inledningsvis var en särskild språklig och religiös grupp har de numera smält ihop med svenska samhället och utgör ett pikant inslag i svenskarnas familjeberättelser. Några av de mer kända svenska vallonsläkterna är Allard, Birath, Bonnevier, Drougge, Herou, Hübinette, Pousette och Sporrong[8].

1700-talet

Om 1600-talet stod för en utveckling av den tunga metallindustrin i hyttor och bruk, så stod 1700-talet för en utveckling av manufakturerna, dvs fabriker inriktade på storskalig manuell tillverkning, och det som senare skulle bli början på den industriella revolutionen. Manufakturer var vanligast inom textilbranschen, glas- samt socker- och tobaksindustrin. Hantverkskunnandet togs ofta hit från utlandet, och därför rekryterades arbetsledare, specialister och yrkesarbetare från länder som Storbritannien, Nederländerna, Polen och Tyskland.

Det finansbolag av idag som passerat revy i medierna är en avknoppning av det handelshus som bildades av den till Göteborg år 1786 invandrade skotten David Carnegie d.ä..

Brittiska invandrare kom att betyda mycket för den tidiga industrin under 1700-talet. De flesta entreprenörerna var från Skottland, och orsaken var att skottarna blev marginaliserade på grund av de politiska konflikterna med engelsmännen. Många sökte sig därför till andra länder, och en del av dem hamnade i Sverige. Familjer som Jennings, Finlay (vars namn gav upphov till ortnamnet Robertsfors), Lewis, Wilde, Bennet, Campbell (initiativtagare till Svenska Ostindiska kompaniet], Hall, Carnegie, Erskine, Greig, Chapman, Chalmers, m.fl. kom att få stor betydelse för Sverige.[4]

Också tysk invandring kom att få fortsatt stor betydelse under 1700-talet. Bland de tyska entreprenörerna som fått betydelse påträffas namn som Döbelius (adlad von Döbeln), Suell (Limhamns kalkbruk), Donner (redare), Holterman (brukspatron), Ehrenreich (Marieberg), Wolff (Rörstrand), Hebbe (handel), Hahr (handel), Wahrendorff (Åkers styckebruk), Scheutz (Kosta glasbruk), Fillion (norrländska glasbruk), Bohnsack (gurkor i Västerås), von Scheele (kemist), Berwald (tonsättare), Sergel (konst), etcétera.

Adolf Badin, (1750-1822), var en hovtjänare, ursprungligen en slav, som verkade som betjänt hos drottning Lovisa Ulrika, mest som ett uttryck för dåtidens intresse för exotisk kuriosa.[9]

Sveriges förlust av sina baltiska provinser orsakade en flyktingström till Sverige. 1715 fanns omkring 12 000 flyktingar i Stockholm och en flyktingkommission inrättades för att försörja dem. En del av dem har lämnat spår på den svenska kartan, bl.a. livländaren Johan Chistopher Kramm som anlade en såg i det som numera heter Kramfors. Även holländare, danskar, schweizare och fransmän invandrade och kunde bidra till rikets utveckling. Den franskinspirerade kung Gustav III anställde många fransmän, bl.a. som guvernanter, informatörer, arkitekter, konstnärer, musiker, perukmakare, betjänter och skräddare. Rokokons genomslag som inredningsstil bidrog även den i hög utsträckning till att man anlitade många utländska hantverkare, inte minst från kontinenten, för att uppföra de rikligt utsmyckade nya byggnaderna och inredningsdetaljerna. Många svenskar härstammar från de italienska gipsgjutar- och stuckatörsläkterna som invandrade i rokokons fotspår.

Karl XII åtföljdes i sin exil i Osmanska riket av en stor grupp svenska officerare som tog intryck av de främmande sederna. Till dessa seder hörde bruket att dricka kaffe, som sedan nymodigheten introducerats i Sverige blev (och är) omåttligt populärt. En av dem som bedrev kaféverksamhet i Göteborg, var västindiern Tomas Samor från Martinique.[4] Men Karl XII:s turkiska äventyr ledde också till andra exotiska besök. De s.k. "fordringsägarna", dvs personer som kom till Sverige för att utkräva sin ekonomiska fordringar av den svenska kronan, bestod av ett sextiotal turkar, araber, greker, polacker, armenier och judar, som i en del fall fick vänta flera år på att få ut sina fordringar, och som i några fall blev kvar i riket.[10]

1700-talet innebar ett kulturellt uppluckrande och en större öppenhet. Borta var inskränktheten från det gångna seklet, då det svenska prästerskapet höll en kvävande hand över främmande kulturers inflytande. Nu kunde man till och med godta att man släppte in personer med främmande tro. Till de som nu kunde invandra och starta nya näringar var judarna, som från och med 1775 fick tillstånd att verka här utan att konvertera till kristendomen. I Marstrand, som var svensk frihamn mellan 1775 och 1794, uppstod en av de första mosaiska församlingarna i landet med ett 60-tal medlemmar. Staden kom sedermera att bli ett slags brohuvud för den judiska invandringen till Sverige.

1800-talet

Med invandringen till Sverige kom många nymodigheter som senare blivit nationellt betydelsefulla. Skotska textilarbetare populariserade fotbollen i Göteborg när de spelade för den nybildade klubben Örgryte i början på 1890-talet.[11]

1800-talets början präglades främst av Sveriges förlust av den östra rikshalvan som förvandlade huvudstaden från en centralt belägen stad i rikets mitt, till en mer undanskymd ort på Sveriges baksida, vilket fick Göteborg att blomma och bli en betydelsefull importhamn under napoleonkrigen. Ångmaskinen, järnvägarna och de mekaniska verkstäderna var resultat av den industriella revolutionen som kulminerade under detta sekel, och en folkförflyttning från landsbygd till tätorter, följdes av en massiv utvandring till framförallt USA. Den främsta orsaken till de största folkomflyttningarna kan troligtvis ha berott på befolkningstillväxten.

När det gäller invandringen var 1800-talet relativt modest. Den arbetskraftsinvandring som förekom gällde i synnerhet specialister och entreprenörer som i Sverige såg en chans att etablera verksamheter de behärskade. Britterna fortsatte att vara en viktig grupp med invandrade industrimän. Bland de under 1800-talet invandrade britterna märks Tomas Stawford (Höganäs), Samuel Owen (ångteknik), Daniel Fraser (Motala verkstad), William Gibson och Alexander Keiller (Jonsered, Götaverken, m.m.), James Dickson (baggböleri), Thorburn (spannmålshandlare), Robert Cruickshank (Göteborgs kex), m.fl. Många av de brittiska entreprenörerna tog med sig specialister från Storbritannien, bl.a. William Owens som anlade ett bomullsspinneri i Gävle och som anställde flera brittiska kvinnliga vävare. Många av de invandrade britterna kom tillsammans med syskon och byggde upp familjeföretag.[4]

Många bekanta svenska varumärken skapades av invandrare.

Modetrender och internationalisering skapade stora möjligheter för utlänningar att etablera sig i Sverige. Uppväxande branscher importerades utifrån och personer som påbörjat yrkeskarriärer i utlandet, etablerade sig i Sverige för att det var lättare än att konkurrera med kollegorna hemmavid. Fransmannen Régis Cadier startade hotell- och restaurangverksamhet i Stockholm och öppnade Grand Hôtel 1874; bröderna Cloetta från Bergün i Schweiz blev kända för sin choklad; några judiska bröder Bonnier från Dresden via Köpenhamn etablerade sig som bokhandlare och förläggare; den judiska familjen Philipson från Mecklenburg drev bl.a. Holmen bruk i Norrköping; varumärket Mazetti grundades av familjen Nissen från Flensburg, som sedan tog sig namnet Mazetti-Nissen; och dansken Carl Zoéga som startade kaffehandel i Landskrona hade italienska rötter.

Även tyskarna fortsatte att vara en betydande invandrargrupp, där just specialister och entreprenörer av olika slag dominerade. Den svenska sparbanksrörelsen startade på initiativ av tysken Eduard Ludendorff, och kanalbyggaren Baltzar von Platen invandrade från Svenska Pommern. Liksom britterna kan tyskarna radas upp: Kempe (Modo), von Bergen (Karlshamnspunsch), Fritze (förläggare), Meyer (tryckeriverksamet), Bechman (ölbryggeri), Bünsow (sågverk), Blanch (Blanchs Café), Berns (Berns Salonger), Meyer (Svenska Lloyd), Becker och Gentele (färghandel, apotek), Schmitz (Sydkraft), Fraenkel (Handelsbanken), Sievert (kabelfabrik), Hennig (Mölnlycke), Zadig (tvål), osv.

Napoleons härjningar i Europa resulterade i att många unga män som riskerade att bli uttagna i kriget sökte tillflykt i andra länder. Några av dem hamnade i Sverige. Statsminister Fredrik Reinfeldt, t.ex. är ättling till brigadjären Domenico Martinelli[12] från Neapel, som av allt att döma tjänstgjort i Napoleons armé. Att italienare sökte sig till nya länder är dock inte helt obekant. De flesta sysslade dock med helt andra yrken, som t.ex. musikanter, varietéartister, positivhalare, ballong- och leksaksförsäljare, glass- och konfektyrtillverkare, konditorer, m.m. En annan yrkesgrupp, som dessutom kom att stigmatisera italienarna, var stuckatörerna och gipsarbetarna, som gav upphov till uttrycket "gipskatter".[13]

Den judiska befolkningsgruppen ökade kraftigt i mitten av seklet på grund av invandring från Ryssland och Polen där antisemitismen tilltog. Många av dessa östeuropeiska invandrare bosatte sig i Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona, dit judar var hänvisade före 1794, medan andra bosatte sig i nybildade judiska kolonier såsom till exempel Malmö, Lund, Kristianstad, Landskrona, Helsingborg, Sölvesborg, Kalmar, Oskarshamn, Växjö, Halmstad, Visby, Karlstad, Sundsvall, Härnösand och Östersund.[14] Många var specialiserade inom traditionellt "judiska" yrken, t.ex. guldsmeder, bankirer, konstutövare, textilhandlare, bokhandlare, handelsmän och grossister.

1800-talet var ett sekel som dominerades av utvandring mer än av invandring, men som ändå innebar en viss internationalisering av Sverige. Ingenting i historien har dock förändrat Sverige så mycket som den efterföljande invandringen under 1900-talet, som behandlas i en särskild artikel.

Invandrare utvandrare Sverige.png



Fotnoter:

  1. Karlsson et al (2006). Y-chromosome diversity in Sweden – A long-time perspective. European Journal of Human Genetics 14, 963–970.
  2. Malmström (2007). Ancient DNA as a Means to Investigate the European Neolithic. Doctoral Dissertation. Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala.
  3. Dick Harrison, Slaveri - Forntiden till renässansen, Falun 2006.
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 Anders Johnson, Garpar, gipskatter och svartskallar - Invandrarna som byggde Sverige, Stockholm 2010.
  5. Svenska Wikipedia: Romer i Sverige
  6. Maud Wedin, Lars-Olof Herou & Lennart Stenman: Det skogsfinska kulturarvet, Finnbygdens Förlag, 2001.
  7. Arne Järtelius, Invandrarnas svenska historia, Känn ditt land, nr 19. Svenska Turistföreningen, Stockholm 1988.
  8. Appelgren, Erik: Vallonernas namn: de äldsta valloninvandrarnas fullständiga namn, yrke, årtal, arbetsplats och ursprungsort. ..., förf., Stockholm 1968.
  9. Populär Historia 5/95: Badin – ett experiment i fri uppfostran
  10. Läs även om "fordringsägarna" i artikeln om Armenier.
  11. Populär Historia 5/08: Hundra år med fotboll
  12. Anbytarforum » Kända personers anor » Politik / Offentlig verksamhet » Reinfeldt, Fredrik
  13. Stuckatörens våning, ornamentbildhuggaren Axel Notinis våning, är en av Stockholms Stadsmuseums museivånigar - öppen för allmänheten (se hemsida).
  14. Susanna Lagerberg: Judarna i Sverige under 1600 - 1800-talet