Gravsten

Från Wiki-Rötter
Version från den 5 december 2013 kl. 12.18 av Jojje (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Gravvårdar på Norra Begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm (Foto: Jorge Lintrup)

En gravsten (även kallad gravvård) är ett, vanligtvis skulpterat eller graverat, minnesmärke av sten, trä eller järn som placeras vid en grav.

Utseende, form och material är förhållandevis valfritt, men regleras i varje begravningsplats regelverk vilka upprättas efter förslag som förvaltningarna har tillgång till.

Montering av gravstenar följer särskilda regelverk upprättade av de parter som tillhandahåller gravstenar och de organ som utför arbetet. Arbetet är förenat med hantering av tunga varor och skall anbringas på ett sätt som tål väder och vind.

Vård av gravstenen åvilar gravrättsinnehavaren att ombesörja genom eget arbete eller avtal med kyrkogårdsförvaltningen.

I Sverige är gravstenar oftast av granit men även marmor och andra material förekommer. En vertikal, slipad granitsten med skrift i versal Helvetica och djupblästrad skrift med ett inskriptionsdjup på minst 4 millimeter (helst 5 mm) anses vara helt underhållsfri och är läsbar i flera hundra år. Där inskriptionsdjupet endast är 1,5 á 2 mm erfordras regelbundet underhåll för bibehållen god läsbarhet. Är skriften förgylld bör underhåll ske med intervall på 10 á 15 år. Liggande stenar samt stenar med grunda inskriptioner är läsbara väsentligt kortare tid. En liggande marmorsten måste ofta bytas ut redan efter 30 år i svenska klimat, men vid Medelhavet är läsbarheten god ännu efter flera hundra år. En vertikal sten bör helst vara så hög, att inskriptionen är läsbar även om marken är täckt av ett för orten normalt snötäcke.

På vissa gravstenar finns gudsnamnet i form av tetragrammaton JHWH med hebreiska bokstäver.

Seden och bruket av gravstenar varierar mellan olika religioner.

Innehåll

Släktforskning

En "avstjälpningsplats" för gravstenar på Lyvikskyrkogården i Ludvika, Dalarnas län. Foto: Leif Gson Nygård

Gravstenar och andra gravprydnader är ett viktigt kulturarv, särskilt för släktforskare. I vårt moderna samhälle finns många hot som gör att gravstenarna med tiden riskerar att försvinna. Ett av hoten är luftföroreningar som fräter på stenarna. Ett annat är den begravningslag, som i viss mån begränsar gravars bevarande, då denna bygger på att det alltid skall finnas en gravrättsinnehavare. Om ingen gravrättsinnehavare finns, blir det fritt fram för kyrkogårdsförvaltningen att utjämna graven och låta krossa stenarna till makadam. Släktforskare kan därför göra en kulturinsats genom att dels söka besläktade personer som kan skriva sig som gravrättsinnehavare, dels lyfta fram kyrkogårdarnas och gravstenarnas värde genom att dokumentera och publicera, t.ex. genom att föra in dem i Släktforskarförbundets interaktiva register Gravstensinventeringen.

Historia

Redan 800 e.Kr. hade det utvecklats avancerade gravstensskulpturer hos de första kristna. De armeniska stenkorsen (Khachkars) har ett förkristet ursprung. Armenien var den första nation att anta kristendomen redan år 300 e.Kr. Stenkorsen tog sin form under 800-talet och försågs ofta med historiska inskriptioner. De har ingen motsvarighet i den övriga kristna världen. Den oskrivna regeln att aldrig plagiera ett annat kors har bidragit till en otrolig mångfald i formgivningen och variationen.

Se även

Externa länkar