Skillnad mellan versioner av "Dop"

Från Wiki-Rötter
Hoppa till: navigering, sök
(Skapade sidan med ''''Dop''' är den rituella handling genom vilken ''någon upptas i den kristna kyrkans gemenskap''. Ordet är besläktat med dopp, eftersom dopet ursprungligen (se nedan) normalt...')
 
(svenska kyrkliga seden)
Rad 4: Rad 4:
  
 
==Dop enligt den svenska seden==
 
==Dop enligt den svenska seden==
 +
I Sverige döptes förr alla barn. Detta var en självklar sak. Kyrkolagen föreskrev att dopet skulle förrättas inom "det åttonde dygnet" efter barnets födelse. Ofta skedde dopet första söndagen efter dopet, eller, om barnet var fött tidigt på söndagen, redan samma dag före eller under högmässan. Var barnet sjukt eller om man bodde så långt ifrån kyrkan och prästen att dopet inte kunde förrättas inom de stipulerade åtta dygnen, blev det ''nöddop''. Ett sådant dop kunde förrättas av "gudfruktigt och till laga ålder kommet förståndigt och i catechismi lära väl underrättat folk av mankön, och där ingen därav är för handen, någon av kvinnkönet"<ref>Enochsson, Ernst: ''Den kyrkliga seden - med särskild hänsyn till Västerås stift'', Stockholm/Falun 1949, s.64-68.</ref>
  
 +
Under 1700-talet utvecklades en vana att utan nödfall använda sig av nöddopet för att få tid till att hinna förbereda "ett hedersamt barnsöl". Kyrkan reagerade genom att förmana folk att kyrkan var dopets rätta plats. Men redan innan framträdde en växande tendens att flytta dopet från kyrkan till hemmen, beroende på både förlängningen av högmässan och mödrarnas obenägenhet att låta barnen bäras fram i de ofta kalla kyrkorna.
 +
 +
Fram på 1800-talet hade i princip alla kyrkdop upphört att existera, vilket resulterade i att man på somliga håll helt sonika ställde ut dopfunten på kyrkogården. De dop som inte hölls i hemmen förrättades i allmänhet i prästgården endast i närvaro av präst, föräldrar och dopvittnen.<ref>Enochsson, 1949, s.66</ref>
 +
 +
Så länge dopet hölls i kyrkan var dopet en angelägenhet förbehållet församlingen och faddrarna. Föräldrarna närvarade således inte, och modern var inte ens tillåten att beträda kyrkan under de första 40 dagarna efter nedkomsten (se [[Kyrktagning]]). [[Fadder|Faddrarnas]] antal och kön varierade med de olika traditionerna i olika delar av landet. Vanligast var att barnet fick fyra eller sex faddrar, varav ett eller två par makar, ofta släktingar, samt en yngre ogift person av vardera könet. Den äldsta kvinnan bland faddrarna, kallad ''storgudmor'' eller ''suscepta'', var den som bar fram barnet. Det bör poängteras att alla faddrarna inte nödvändigtvis behövde närvara vid dopet.<ref>Enochsson, 1949, s.67-68</ref>
  
 
==Dopböcker==
 
==Dopböcker==
Rad 12: Rad 18:
  
 
{{stubbe}}
 
{{stubbe}}
 +
 +
 +
----
 +
Referenser: <references/>
  
  
 
[[Kategori:Släktforskarlexikon]]
 
[[Kategori:Släktforskarlexikon]]

Versionen från 24 mars 2011 kl. 10.51

Dop är den rituella handling genom vilken någon upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ordet är besläktat med dopp, eftersom dopet ursprungligen (se nedan) normalt utfördes, och i många sammanhang fortfarande utförs, genom nedsänkning i vatten. I äldre texter används ordet döpelse förr än dop.[1] Dopet är i flera samfund ett sakrament, och nödvändigt för att en person skall kunna upptas i kristenheten. Många samfund menar att med dopet blir människan född på nytt i Jesu namn.

Det grekiska ord som används för dop i nya testamentets grundtext är baptisma, och enligt Vines Expository Dictionary of New Testament Words syftar det på "neddoppning, fullständig nedsänkning och uppresande". Seden med dop, som har bibliska förlagor, härrör från rituella tvagningar som också förekommer i andra religioner, och då i första hand judendomen.

Dop enligt den svenska seden

I Sverige döptes förr alla barn. Detta var en självklar sak. Kyrkolagen föreskrev att dopet skulle förrättas inom "det åttonde dygnet" efter barnets födelse. Ofta skedde dopet första söndagen efter dopet, eller, om barnet var fött tidigt på söndagen, redan samma dag före eller under högmässan. Var barnet sjukt eller om man bodde så långt ifrån kyrkan och prästen att dopet inte kunde förrättas inom de stipulerade åtta dygnen, blev det nöddop. Ett sådant dop kunde förrättas av "gudfruktigt och till laga ålder kommet förståndigt och i catechismi lära väl underrättat folk av mankön, och där ingen därav är för handen, någon av kvinnkönet"[1]

Under 1700-talet utvecklades en vana att utan nödfall använda sig av nöddopet för att få tid till att hinna förbereda "ett hedersamt barnsöl". Kyrkan reagerade genom att förmana folk att kyrkan var dopets rätta plats. Men redan innan framträdde en växande tendens att flytta dopet från kyrkan till hemmen, beroende på både förlängningen av högmässan och mödrarnas obenägenhet att låta barnen bäras fram i de ofta kalla kyrkorna.

Fram på 1800-talet hade i princip alla kyrkdop upphört att existera, vilket resulterade i att man på somliga håll helt sonika ställde ut dopfunten på kyrkogården. De dop som inte hölls i hemmen förrättades i allmänhet i prästgården endast i närvaro av präst, föräldrar och dopvittnen.[2]

Så länge dopet hölls i kyrkan var dopet en angelägenhet förbehållet församlingen och faddrarna. Föräldrarna närvarade således inte, och modern var inte ens tillåten att beträda kyrkan under de första 40 dagarna efter nedkomsten (se Kyrktagning). Faddrarnas antal och kön varierade med de olika traditionerna i olika delar av landet. Vanligast var att barnet fick fyra eller sex faddrar, varav ett eller två par makar, ofta släktingar, samt en yngre ogift person av vardera könet. Den äldsta kvinnan bland faddrarna, kallad storgudmor eller suscepta, var den som bar fram barnet. Det bör poängteras att alla faddrarna inte nödvändigtvis behövde närvara vid dopet.[3]

Dopböcker

Dop i andra länder

Trad.gif

Denna artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den. Om du tycker att denna artikel är färdig kan du ta bort formateringen {{Stubbe}}.



Referenser:
  1. Enochsson, Ernst: Den kyrkliga seden - med särskild hänsyn till Västerås stift, Stockholm/Falun 1949, s.64-68.
  2. Enochsson, 1949, s.66
  3. Enochsson, 1949, s.67-68