Bureätten

Från Wiki-Rötter
Version från den 13 augusti 2014 kl. 17.19 av Minor (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Bureättlingen Johan Bure (1568–1652) – också känd under sin latinska namnform Johannes (Thomae Agrivillensis) Bureus – var och är en av de stora gestalterna inom 1600-talets forn- och språkforskning. Hans släktbok över Bureätten kom att ligga till grund för en av Sveriges märkligaste och mest omfångsrika genealogier. Foto: Bengt A Lundberg 2005. RAÄ:s Kulturmiljöbild (licens CC-BY).

Bureätten var ursprungligen en släktkrets som på mödernet eller fädernet härstammade från en välbärgad nybyggare vid namn Härse, den förste som byggde i vad som blev Bure (nuvarande Bureå församling) i Skellefteå socken i Västerbotten. Benämningen var tydligen i bruk redan på 1500-talet som en beteckning på några familjer med Burehärstamning vilka utgjorde en regional social elit i i Bottnen, dvs. nuvarande Västerbotten, Norrbotten och Österbotten.[1] På 1600-talet vidgades beteckningen till att omfatta alla dem som gjorde anspråk på att härstamma från en mytisk, medeltida rikshjälte Fale hin unge – i den senare litteraturen också benämnd Fale Bure – i Medelpad. Från att vid 1800-talets början ha varit en riksbekant benämning används Bureätten i denna betydelse numera mest bland släktforskare och lokalhistoriker. Manliga och kvinnliga avkomlingar till denna ätt[2] brukar kallas Bureättlingar. Ett stort antal Bureättlingar och deras inbördes släktskap finns redovisade i en släktbok som den månglärde antikvarien Johan Bure (1568–1652) upprättade. Han tillhörde själv Bureätten genom sin mormor. Nutida påståenden på internet om Bureättens härstamning från medeltida, norrländska stormän är såväl felaktiga som historievetenskapligt ohållbara.

Innehåll

Tidiga anknytningar till Bureätten

Betydelsen av släkttillhörigheten och ursprungsorten Bure framgår av att olika personer eller hela släktgrenar som flyttat från Skellefteå tidigt tog sig namnen Burman, Bure eller den latiniserade formen Bureus (Buræus).[3] Det tidigaste exemplet på detta i samtida källor är den ”Anders Bureman” i Röbäck i Umeå, som omnämns i en handling från tiden 1508–1509 (se nedan). Även personer som härstammade från Bure på kvinnosidan kunde få sin Bureanknytning markerad i officiella sammanhang. Ett sådant exempel är ärkebiskopen Andreas Laurentii (”Björnram”), vars mormor var född i Bure. Själv adlades han med tre björnramar i skölden av Johan III, men på det huvudbaner som sattes upp i Uppsala domkyrka över hans grav 1591 framhävde ärkebiskopens efterlevande just släktskapen med Bureätten.[4] Denna Burehärstamning betonas också i den gravskrift Johan Skytte lät rista in på gravhällen i domkyrkan över ärkebiskopen Olaus Martini († 1609, dotterdotters sonson till Andreas Laurentii mormors far Anders Olsson i Bure). Johan Skytte skriver där att den avlidne överlämnat ärkebiskopsämbetet till Petrus Kenicius (dotterson till den ovannämnde Anders Burman i Röbäck), med tillägget: ”båda dessa är en förnämlig prydnad för Buresläkten” (”uterque celsum • Bureæ decus familiæ”).[5]

Buregenealogin och Johan Bures släktbok

Vid mitten av 1600-talet var Bureättlingarna så pass spridda och befann sig inom så skilda samhällsskikt att Bureätten som sådan hade upphört att vara en reell, nätverkande släktkrets. Anknytningen till Bureätten fortsatte dock att vara betydelsefull som ett sätt att framhäva den egna bördens urgamla ålder och betydelse. Detta var särskilt viktigt under stormaktstiden, då en person i mycket definierades och bemöttes utifrån sitt ursprung och sina förfäders antal.[6] För Bureättens del utgjordes underlaget för denna släktföreställning av Johan Bures släktbok. Den var tidigare bara känd i ett par ofullständiga och delvis korrupta avskrifter från 1714, men 2008 hittades en originalversion av släktboken av Johan Bures egen hand i ett godsarkiv i finska Riksarkivet. Genealogiska Föreningen publicerade 2014 Urban Sikeborgs kommenterade utgåva av släktboken på DVD, ”Johan Bures släktbok”.

Grunden till släktboken hade lagts genom den omfattande resa som Johan Bure genomförde i de norrländska landskapen 1600–1601. Under resan hade han intervjuat många avlägsna släktingar – de flesta bönder och bondhustrur – om deras gemensamma koppling till Bureätten. Släktboken redovisar omkring 1900 Bureättlingar – ingifta personer här inte inräknade – och deras inbördes släktskap. Det innebär att Buregenealogin ända in i modern tid var den största enskilda släktutredning som gjorts i Sverige, och då visar ändå Johan Bure själv att han inte följt upp alla släktgrenar. Släktboken är unik för sin tid genom att den till den allra största delen redogör för släktskapen bland personer i den svenska allmogen, då annars bara furstar och adel ansågs ha anor och därmed vara värda en släktutredning.[7]. Buregenealogin blir ännu mer imponerande med tanke på att Johan Bure nästan uteslutande var tvungen att förlita sig på muntliga källor, eftersom de flesta personer som upptas i släktboken inte var läs- och skrivkunniga.

Den äldste stamfader som en släkting berättat om var den välbärgade Härse i Bure, som bör ha levt omkring år 1400 om han varit en historisk person. Kolonisationen av den övre Norrlandskusten hade då tagit sådan fart att Bure inte längre låg i utkanten av den fasta bosättningen i Norrland. Denne Härse beskrevs i släkttraditionen som ”en mäkta god själakarl”, alltså en mycket skicklig sälfiskare eller säljägare. Han ska ha använt en särskild båttyp, en sälmyndrik, och en typ av kombinerad åra och roder kallad mynde – antagligen en roderstång som användes ungefär på det sätt som man framför gondoler i Venedig – i sin säljakt. Härse sades ha mördats och blivit begravd i Lövångers kyrka av prästen herr Ragvald.[8] Från Härse skulle sedan alla bönder eller deras hustrur i Bure på Johan Bures tid härstamma. Legendens knapphändiga framställning om den säljägande Härse återspeglar de faktiska förhållandena i denna del av det norrländska kustlandet under medeltiden.[9] Beskrivningen ger bilden av en tidig bonde eller bosättare som framgångsrikt deltagit i det medeltida sälfisket i övre Norrlands kustland.[10] Den enda uppgift som ger en möjlig hållpunkt tidsmässigt för när Härse skulle ha levat är den om begravningen i Lövånger; återgår den på en historisk händelse antyder den i så fall en datering till senast 1413.[11]

Buregenealogin redovisar till större delen ättlingarna till Härses i Bure sonson Anders Olofsson i Bure, vilken Johan Bure uppger skulle ha varit underlagman i Västerbotten. De flesta av de Bureättlingar som namnges i släktboken tillhörde norrländsk allmoge, prästerskapet eller ingick i kategorin ofrälse kronotjänstemän från 1400-talets andra hälft och framåt.

Ohistoriska tillägg

Utöver de mycket noggrant förda släkttavlor som Johan Bure skapade med sina muntliga källor som grund försökte han också fastställa Bureättens äldsta led i en dunkel forntid, bortom Härse i Bure. Han gjorde åtminstone fem historiskt ohållbara försök att utifrån huvudsakligen ortnamnsetymologier och namnlikhet återskapa släktens äldsta förflutna. Hans sätt att resonera är tidstypiskt i den lättvindighet med vilken han drog sina slutsatser, vilka skiljer sig markant från de minutiöst förda nedteckningarna från intervjuerna med släktmedlemmar. Bland dessa ohistoriska förfäder finns flera personer omnämnda på runstenar. Som den äldsta förfader till vilken det skulle gå att namnge varje släktled tillbaka stannade dock Johan Bure vid den mytiske hjälten Fale hin unge (se nedan), som han satt in som far till Härse i Bure.

Johan Bure trodde att namnen Härse och Bure var unika för Bureätten och att namnet Härse, som också var beteckning på en fornnordisk storman, innebar att stamfadern Härse i Bure därmed måste ha varit ättling till en urgammal stormannaklass i det (mytiska) kungariket Hälsingland. Han föreställde sig därför att han härstammade från de personer med dessa Bure-namn som han tyckte sig kunna läsa på runstenen i Nolby (Medelpads runinskrifter 1) och på den i Selånger (Medelpads runinskrifter 9). Av detta skapade han först en runstensgenealogi som utgick från den buri som nämns på Nolbystenen. I ett senare skede avpolletterade han denne ”Bure” och ersatte honom med personer som nämns på en spektakulär runsten i Sko (Upplands runinskrifter 678). Utifrån två felläsningar av texten på runstenarna i Selånger och Sko skapade han en runstensgenealogi som han placerade långt bak i heden tid. Han förenade dock den själv aldrig med släkttavlorna från Norrlandsresan.[12] I en svårläst vers i ett gammalt exemplar av hälsingelagen tyckte sig Johan Bure sedan kunna läsa namnet Härse och en referens till ett ”härsinga-släkte” samt namnet Visbur; den sistnämnde skulle ha varit en gotisk härförare som återvänt med sitt folk till Gotland. Detta får Johan Bure att tro att Härse i Bure varit en ättling till de gamla hälsingekungarna, vilka skulle ha kallats härsar, vilka i sin tur måste ha härstammat från den gotiske fursten Visbur, som han identifierar med en götisk kung av Ynglingaätten. Och eftersom det gotiska kungablodet bevarats rent måste denne Visbur ha härstammat från den ostrogotiska kungasläkten amalerna långt före Kristi födelse.

Efter Johan Bures död 1652 och fram till omkring år 1740 fortsatte andra personer att på ännu lösare grunder komplettera Buresläktträdet med mytiska gestalter och uppdiktade personer. Den som bär största ansvaret för dessa förändringar är prästmannen och historieforskaren Andreas Olavi Rhyzelius (1677–1761), som var gift med en Bureättling. Därigenom blev Bureättens äldste stamfader runstensgestalten Tord i Byr, som skulle ha levt på 900-talet. Följden blev att Bureätten på 1700-talet presenterades som en av de äldsta adliga släkterna i riket med rötter tillbaka till vikingatiden och med två tidigmedeltida rikshjältar vid namn Fale Bure i släktträdet.[13]

Bureättlingars tidiga inflytande på riksnivå

De flesta Bureättlingar tillhörde de självägande böndernas krets såväl under 1500-talet som under 1600-talet. Från 1500-talets mitt var dock flera släktmedlemmar verksamma som präster och kronotjänstemän. Det är främst med Bureättlingar från dessa släktled som Bureätten under en tid får en påtaglig dominans inom kyrkan och rikets fornforskning.

I den långvariga och bittra liturgiska striden, en religiösa konflikt som uppstod 1574 som en följd av Johan III:s försök att genomdriva nya förhållningsregler rörande gudstjänsten och en ny mässordning var flera av huvudpersonerna bland den luthersk-ortodoxa oppositionen Bureättlingar. På motsatt sida i konflikten stod den ovannämnde Bureättlingen och ärkebiskopen Andreas Laurentii (”Björnram”), som försökte genomdriva Johan III:s nya mässordning. Av svenska teologer som påverkats av den hårdare lutherska ortodoxi som utvecklats i Nordtyskland uppfattades denna liturgi som ett återinförande av katolska läror, och den var också i verkligheten en del av kungens strävan att få till stånd ett närmande av de båda kyrkorna. Efter att motståndarsidan definitivt segrat i och med kungens död 1592 kom dessa Bureättlingar och deras släktingar i egenskap av biskopar och ärkebiskopar att få stort inflytande under ett halvsekel från 1590-talet och framåt, då kyrkan formades till en svensk evangelisk-luthersk bekännelsekyrka – i praktiken en rigid luthersk ortodoxi som i sin hårdhet saknade motsvarighet i Europa.[14]

Under perioden 1600–1720 hade Bureättlingar också framstående positioner inom den svenska riksantikvariska verksamheten. Denna fornminnesvård inrättades av kronan som ett prioriterat instrument för att visa på fäderneslandets uråldriga och ärorika förflutna. Inom detta område hade Johan Bure ett mycket stort inflytande även efter sin död. Flera personer som kunde göra anspråk på släktförbindelse med Bureätten ingick sedan i ledningen för den antikvariska verksamheten. Av de tidigaste cheferna för Riksarkivet var likaså flera personer som med rätt eller orätt kunde se sig som Bureättlingar eller var gifta med en Bureättling. Under deras ledning byggdes en professionell arkivorganisation upp och man ordnade, katalogiserade och skrev av det omfattande arkivmaterialet, som till stor del legat i säckar, kistor, tunnor, tinor och knippen.[15]

Buresläkttavla

Släkttavlan nedan är ett mycket kort utdrag ur Johan Bures omfattande Buregenealogi; den visar alltså inga Buresläktled utöver dem som redovisas i släktboken. Här visas endast Buresläktgrenar med de socialt mer högtstående grenarna fram till Johan Bures livstid och inbegriper endast några få av släktmedlemmarna. Personer med korstecken framför (††) och med namnet i grått har ingen koppling till Bureätten utan har tillagts av Johan Bure på bristfälliga grunder eller – som i fallet med herr Engelbrekts i Säbrå släktgren – härrör från förfalskade uppgifter från någon av Johan Bures kusiner i efterhand.

Observera att uppgifter som inte finns i släktboken utan har lagts till som förtydliganden här skrivs inom parentes. Varje indrag anger att det rör sig om en yngre generation och att de personer som nämns efter indraget är barn till den person som nämns närmast ovanför med ett indrag mindre.

Bureättens äldre led – extrakt ur Johan Bures släktbok
†† Fale hin unge i ”Byrestad” (Birsta), Sköns socken, Medelpad.
  1. Härse, säljägare i Bure, Skellefteå socken. För sin lärdoms skull kallad ”abboten i Bure”. Gick med silverskenor och silverbälte. Mördad.
    1. Olof Härsesson, ”som besatt sin faders gård Bure”, kallad gamle Olof. Byggde Bure kloster på en holme ”uti Bura åminne”.
      1. †† Fale Olofsson
        1. †† Peder Falesson.
          1. †† Sven Pedersson.
            1. †† Herr Lars, kyrkoherde i Säbrå.
              1. †† Herr Engelbrekt (Engelbertus Laurentii), kyrkoherde i Säbrå, sedan i Själevad. Gift med bureättlingen Elisabet (Andersdotter), f. 1549, d. 1597, moster till Johan Bure.
                1. Anders Bure, f. 1571, kungl. sekreterare, adlad.
                2. Herr Lars Bureus, f. 1573, d. 1612, kyrkoherde i Riddarholmskyrkan.
                  1. Cecilia, f. 1603, gift med Georg Stiernhielm (före adlandet Jöran eller Georg Lilia).
                3. Jonas Bure, f. 1575, kungl. sekreterare, adlad.
                4. Olof Bure, f. 1578, magister, medicine doktor, adlad.
              2. ††Herr Hans (Johannes Laurentii), kyrkoherde i Säbrå, sedan i Härnösand.
                1. ††Magister Jakob Zebrozynthius, Professor i Uppsala 1612. Gift med Bureättlingen Karin Nilsdotter, dotter till den utsedde men före installation avlidne ärkebiskopen Nicolaus (Olai) Bothniensis]] och dennes hustru Elisabet Andersdotter (av Norrlandssläkten Grubb). (Sonen Nils Bureus adlad Burensköld 1654.)
                2. †† Margareta (”Stormor i Dalom”), gift med magister Elaus Terserus i Leksand i dennes andra äktenskap.
            2. ††Jon Svensson, hövitsman.
      2. Anders Olofsson i Bure, underlagman i Västerbotten. ”Han bodde der nu Nils Hansson bor 1601 norr om åen.”
        1. Mariet/Maria,[16] gift med Anders Persson i Grubbe, Umeå sn. (Stamföräldrar till Norrlandssläkten Grubb).
          1. Anna, gift med Lars Olsson, ståthållare över Norrland.
            1. Magister Andreas (Laurentii) Bureus, ärkebiskop i Uppsala; adlades och kallade sig därefter Björnram.
            2. Hans Larsson Björnram, ståthållare över Finland.
            3. Mårten Larsson i Svartvik (Norrala socken), Hälsingland. Var underlagman i Västerbotten i faderns ställe 1561.
            4. Anna, gift med arklimästaren under Erik XIV Anders Sigfridsson (”Rålamb”) på Bro.
            5. Sara, gift med kungl. sekreteraren Peder Eriksson (Korp), son till Erik Snickare.
            6. Karin, gift med Olof Matsson i Gävle.
              1. Magister Martinus (Olai Gestricius), biskop i Linköping.
                1. Magister Olaus Martini, ärkebiskop i Uppsala.
            7. Per Andersson i Gävle.
            8. Herr Anders i Luleå, prost.
              1. Elisabet (Lisbet) , gift med Nicolaus Bothniensis (se ovan), vald till ärkebiskop i Uppsala 1598 men avled år 1600 före installationen.
              2. Magister Petrus Andreae (Grubb), professor i Uppsala, sedan kammarråd hos hertig Karl.
        2. Jakob Andersson – ”Jakob Lagman” – i Bure, underlagman i Västerbotten på Bureholm. Gift med Kälug från Grubbe i Umeå sn, ”en mächta däjelig Menniskia”.
          1. Anders Jakobsson i Bure och Kåge, Skellefteå (belagd 1507). Underlagman i Västerbotten. Gift med Malin, frillodotter till herr Anders i Skellefteå.
            1. Anna, gift med herr Andreas Olavi, kyrkoherde i Skellefteå.
              1. Malin, gift 1 med herr Thomas Matthiae, kyrkoherde i Åkerby socken (Uppland).
                1. → Johan Bure (Johannes Bureus), f. 1568 i Åkerby. (Skapare av Buregenealogin vid 1600-talets början.)
              2. Elisabeth, gift med kyrkoherde Engelbert Laurentii (se ovan)
                1. Anders Bure, adlad, kartograf, sekreterare.
                2. Jonas Bure, adlad, sekreterare i Riksarkivet.
                3. Olof Bure, adlad, kunglig livmedicus, överborgmästare i Stockholm.
          2. Moses Jakobsson i Bure, gift med ”en etter finska” från Torneå.
            1. Hustru Anna, gift med länsmannen Lars Andersson i Viken i Skellefteå, vilken var nämndeman 1561.
              1. Hustru Karin, gift 1 med stadsskrivaren i Uppsala Johan Johansson; gift 2 med herr Jon i Skuttunge.
                1. Olof Jonsson, född i moderns andra äktenskap, slottsskrivare i Örebro 1608. (Enligt Riddarhusets stamtavlor för adliga ätten Cronberg, nr 646, nämns Olof Jonsson som slottsfogde 1613. Sonen, kammarräntmästaren Börje Olofsson Buræus, 1622–1673, som adlades 1654 med namnet Cronberg, var en av 1600-talets stora finansmagnater.)[17]
        3. Anders Andersson Burman i Röbäck i Umeå (belagd ca 1508–1509).
          1. Olof Bure i Röbäck, Umeå (belagd 1548).
            1. Brita, gift med Olof Klemetsson i Baggböle i Umeå.
              1. Könik i Baggböle.
                1. Doktor Per Köniksson (Petrus Kenicius), professor vid akademin i Uppsala, biskop i Skara och slutligen ärkebiskop i Uppsala.
        4. Pål Andersson.
          1. Olof Pålsson.
          2. Erik Pålsson.
      3. Olof Olofsson.
        1. Anders Olofsson.
        2. Jon Olofsson.
          1. Olof Jonsson, bonde i Bure.
            1. Anders Olofsson, bonde i Bure.
              1. Ambros Andersson. bonde i Bure.
    2. Fale, byggde på faderns fäbodar och kallade det Falmark. Förfader till de 16 bönderna i Falmark.
    3. †† Mats Härse, nämnd i inskrift på rådhusväggen i Magdeburg, enligt Jakob Zebrozynthius 1611.
  2. †† Bure eller Björn Bure/Kåse, den som först byggde på Burön i Arnäs sn, Ångermanland. Rymde faderns gård Byrestad 1229. Hans sonsonson Björn Persson lever 1601, över 100 år gammal.
  3. †† N. N., ”Herses Brodher den yngste besatt sin Fädernes gårdh” (i Birsta).
    1. †† Johan Siggeson till Svartingstorp vid Kalmar, f. i Birsta, var krigsöverste 1563. Fick adelsgifte i Småland. Sades ha tagit Fale hin unges målade adelsvapen från Sköns kyrka och därmed värvat sig adelskap.


Bureätten på minnesstenen i Uppsala 1611

Johan Bure lät 1611 rista en minnessten över Bureätten som sattes upp på muren till Karolinska akademiens mindre hörsal i Uppsala. Minnesstenen väckte tidigt uppmärksamhet med sin kryptiska latinska text och sina egendomliga symboler. Johan Bure framställer där Bureättens härstamning från det forna kungariket Hälsingland och antikens goter. Han speglar i symboliken föreställningen att hans förfäder utgjort en halvgudaliknande klass – ”baggar” eller ”härsar” – som tjänat som medlare mellan Gud och folket i en uråldrig forntid. Han berör denna tanke också i flera av sina esoteriska verk. Därefter följer en komprimerad redogörelse över Johan Bures egen härstamning från dessa. Minnesstenen är nu uppsatt i Uppsala domkyrka.[18]

De äldsta historiskt säkerställda släktmedlemmarna

Det tidigaste samtida skriftliga belägget för en Bureättling är från 1507 och namnger Johan Bures mormors far Anders Jakobsson. I denna handling, daterad Skellefteå den 28 februari 1507, bekräftar ärkebiskop Jakob Ulfsson Anders Jakobssons i Bure äganderätt till godset Kåge i Skellefteå. Detta hade den framlidne kyrkoherden i Skellefteå herr Anders köpt och gett sin frillodotter som nu var gift med Anders Jakobsson; enligt släktboken hette hon Malin. Anders Jakobsson, som nämns utan titel eller epitet, hade dock varit tvungen att betala en icke angiven summa pengar i vederlag till ärkebiskopen för denna bekräftelse.[19] Omkring år 1508–1509 nämns dessutom den ovannämnde släktmedlemmen Anders Burman i Röbäck i Umeå, som verkar ha varit en av dem som motsatt sig att då betala hjälpskatten förrän de hade sett ärkebiskopens brev om detta. [20] Enligt släktboken var Anders Burman farbror till Anders Jakobsson.

Johan Bures uppgiftslämnare var geografiskt vitt skilda. Johan Bures redovisning pekar på att flera sagespersoner som härstammade i tredje, fjärde och femte släktledet från Anders Olofsson i Bure hade lämnat samstämmiga uppgifter om barnen till denne. Bland Anders Olofssons barn fanns enligt släktboken underlagmannen i Västerbotten Jakob Andersson (”Jakob Lagman”) i Bure. Denne Jakob skulle med sin hustru Kälug från Grubbe i Umeå ha fått bland andra sonen Anders Jakobsson i Bure (senare i Storkåge), alltså den Anders Jakobsson som nämns 1507. Samstämmigheten bland sagespersonerna visar att Anders Olofsson i Bure varit en historisk person; han bör ha varit född under något av 1400-talets första decennier.[21] Det finns dock inga bevarade belägg för att några medlemmar av släkten har varit underlagmän i Västerbotten före 1500-talet.[22]

Tidigt adlade Bureättlingar

Några tidiga adlanden av enskilda Bureättlingar ledde till ett ökat intresse för Buregenealogin och då särskilt för släktens äldre led. Vid 1600-talets första årtionden hade tre av Johan Bures kusiner på mödernet höga ansvarsbefattningar i kronans tjänst: Anders Bure och Jonas Bure (Bureus) var kungliga sekreterare i rikskansliet i Stockholm och deras bror Olof Bure var kunglig livmedikus och överborgmästare i Stockholm.[23] Utöver att vara Bureättlingar via modern gjorde Anders eller Jonas på förfalskade grunder[24] också anspråk på att härstamma från Burehjälten Fale hin unge på svärdssidan genom fadern Engelbertus Laurentii, kyrkoherde i Säbrå och senare i Själevad i Ångermanland. Olof Bure adlades 1621 och Jonas och Anders Bure 1624. När Riddarhuset inrättades 1626 skrevs de gemensamt in som den adliga ätten Bure med nummer 116. En annan släkting, Nils Bureus (son till deras kusin Jacobus Johannis Zebrozynthius), adlades 1654 med namnet Burensköld. Dennes son Jacob Burenskiöld – så skriver han själv sitt namn – upphöjdes sedan i friherrlig värdighet 1706.[25] Från 1700-talet kom den adliga ätten Falkengréen att felaktigt framställas som ytterligare en gren på svärdssidan av Buresläktträdet.[26] Ingiften i andra adliga släkter och nyadlanden av enskilda Bureättlingar i den stora vågen av adlanden av kronotjänstemän och militärer under stormaktstidens senare del medförde att närmare ett hundratal adliga ätter och åtskilliga kyrkliga lärde omkring år 1746 kunde räkna släktskap med Bureätten på något sätt. [27]

Men nyare forskning har visat att de flesta uppgifter som ges om bland annat herr Engelbrekts i Säbrå släktlinje i äldre släkttavlor och på nätet är uppdiktade. Varken han eller fadern, kyrkoherden Laurentius Svenonis, har kallat sig Bure. Laurentius Svenonis själv har ingen koppling till Bureättling, och de förfäder som ges för honom är alla uppdiktade omkring år 1611 av Anders Bure eller Jonas Bure. Denna iakttagelse från 1996[28] utifrån Johan Bures egen redovisning med kommentarer i släktboksautografen bekräftades 2013 av släktforskarna Peter Sjölund och Ronny Norberg i Härnösand, vilka spårat upp och låtit DNA-testa tre agnatiska ättlingar till Laurentius Svenonis och jämfört resultatet med motsvarande DNA-tester för tre agnatiska ättlingar till Härses i Bure son Gamle Olof i Bure via två andra, oomtvistade Buresläktgrenar. Det visade sig att herr Lars ättlingar inte har samma Y-DNA som de egentliga Bureättlingarna och alltså inte heller har Burehärstamning på fädernet.[29] De tre ättlingarna till Gamle Olof i Bure, via dennes söner Anders Olofsson och Olof Olofsson i Bure, visade sig dock ha samma ovanliga Y-DNA, trots att det gått närmare tjugo generationer mellan dem och Gamle Olof.[30] Det styrker trovärdigheten i Johan Bures genealogier.

De båda rikshjältarna Fale Bure

I fokus för uppmärksamheten stod de två medeltidshjältarna Fale Bure, som nämns återkommande i 1700- och 1800-talets facklitteratur och som också får stå i centrum i flera dramatiska verk omkring år 1800. Jacob De la Gardies fyraktsdrama från 1795 om Fale Bure och dennes uppoffringar för det svenska kungahuset hade ett seriöst dagspolitiskt syfte. Tanken var att berättelsen om Fale Bure skulle förmå de oroliga stockholmarna att trots missväxt och hög inflation hålla sig rojalistiska och inte falla för de revolutionära, jakobinska strömningarna.[31]

Den yngre Fale återgick på en lokal legend i Sköns socken i Medelpad om en hjälte Fale hin unge i byn Birsta. Denne skulle ha räddat en kungason och ha hämnats dennes faders död genom att besegra de inkräktande danskarna. Fale sades vara begravd under en gravsten med en sköld och en böjd arm som sköldemärke. Legenden, som Johan Bure lärde känna vid ett möte med kyrkoherden i Skön år 1601, gav dock inga namn eller årtal. Johan Bure identifierade denne Fale som en anfader utifrån bynamnet Birsta, som han tolkade som ”Byrestad”, dvs. ”Burestad”, en plats grundad och bebodd av Burar. Han passade därefter in legenden i stridigheterna mellan Sverkerska ätten och Erikska ätten omkring år 1200. I rikshistorikerna uppträder från 1650-talet dock en Fale Bure som ska ha varit hövitsman för de anförare som hämnades Erik den heliges död år 1161, alltså ett halvt århundrade innan Fale hin unge skulle ha utfört sina stordåd enligt Johan Bure. Johan Bure tycks ha skapat denne utifrån bronamnet Fålebro i Danmarks socken, där man på på 1500-talet föreställde sig att den avgörande striden skulle ha stått mot de danskar som stött eller legat bakom mordet. Denne Fale Bure ”hin gamle” framställdes på 1700-talet som farfar till den yngre Fale Bure ”hin unge”. Genom att han kopplades till en av Johan Bures runstensgenealogier skapades en sammanhängande släktkedja bakåt till vikingatiden. I en dissertation av Nils Casström 1746 presenterades de båda Fale och hela den fullständiga släktkedjan i tryck för första gången. [32] Denna släkttavla ingick ännu i Riddarhusets utgåva av stamtavlorna 1858.[33] De äldre släktleden har dock gallrats bort som ohistoriska i Gustaf Elgenstiernas utgåva 1925.[34]

Redan historikern Sven Lagerbring påpekade 1773 att de berättelser om de båda Fale Bure som var i omlopp i litteraturen innehöll flera historiska orimligheter.[35] En mer konstruktiv kritik framfördes av bibliotekarien Leonard Bygdén, då denne 1890 presenterade sin kritiska undersökning av myten om den yngre Fale Bure. Han kunde visa att den ursprungliga legenden om Fale hin unge i Skön med all sannolikhet återgick på Fartägn Unge, som vid 1300-talets mitt var underlagman i Medelpad.[36]

Nutida revideringar av de äldre släktleden

De senaste åren har Johan Bures släktföreställningar, hans släktbok och traderingen av uppgifter ägnats ny uppmärksamhet utifrån ett källkritiskt perspektiv.[37] Nya försök har också gjorts att harmonisera den gamla släktkedjan med de historiska beläggen för Fartägn Unge och den grupp av norrländska stormän i vilken han verkar ha ingått, men försöken har inte levt upp till de nutida kraven på historievetenskaplig forskning.[38] Efter att den kommenterade utgåvan av Johan Bures släktbok publicerades 2014 har redan flera historiskt omöjliga försök gjorts att kombinera de gamla mytiska eller uppdiktade inslagen med de nya uppgifterna.

Dordi Bure?

Ett av de sentida tillskotten syftar till att förbinda den i Finland mycket kända och vittutbredda Sursillsläkten med Bureätten. Kopplingen grundar sig på spekulationer över en påbörjad men inte avslutad anteckning av Johan Bure i släktboken. Den inte helt lättlästa kommenterar lyder i autografen i finska Riksarkivet: ”Somblige mene at then store Slächten i Österbotn, som är ifrå Theegh. antingen Erik Ångermans hustrus (Dordijs) eller [’eller’ är ändrat från ett påbörjat ’skall’] [överstruket: thennes] etc. skall wara af Bureätten”. Denna vaga notering om att någon av Sursillsläktens stamföräldrar, Erik Ångerman och hustrun Dordi i Teg i Umeå eller möjligen någon släkting till dem, skulle ha tillhört Bureätten har fått finska och svenska släktforskare att tilldela henne namnet Bure.[39] Denna ”Dordi Bure” förekommer redan i åtskilliga släkttavlor på nätet. Därifrån har steget inte varit långt till att lägga in henne på lämplig plats i Buregenealogin. Där är hon dock en fantasiprodukt. Johan Bure själv placerar inte in henne bland sina släktingar i sin stora redovisning av sin mormors Buresläktingar och -förfäder.


Referenser

Noter

  1. Miettinen 2010:3
  2. Begreppet ”ätt” är vanligen begränsat till att beteckna adliga och furstliga släkter där släktskapen enbart överförs via manssidan, så kallad patrilineär släktskap. Under medeltiden kunde dock med ”ätt” avses alla som härstammade från en gemensam anfader eller anmoder eller som man själv var befryndad med på något sätt. (Jämför Harrison 2002, s. 100.) Uppfattningen att släktskap var bilateral, det vill säga att den förmedlades både på mans- och kvinnosidan, levde kvar ännu på 1600-talet, särskilt bland de ofrälse stånd. (Winberg 1985, s. 89 f), Christer: Grenverket : studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier (Stockholm 1985), s. 89 f]
  3. Se Sikeborg 1996, s. 274–275, för en släkttavla över personer och familjer med namnen Bure, Bureus/Buræus samt Burman inom Bureätten till och med 1600-talets första decennium. Släkttavlan bygger på uppgifterna i Johan Bures släktbok.
  4. Johan Bure uppger att Andreas Laurentii skulle ha kallat sig Bureus. Man har inte hittat några samtida belägg för detta utöver huvudbaneret. Detta begravningsvapen var uppsatt ovanför dennes grav på en pelare i högkorets östra del i Uppsala domkyrka och hade följande inskrift på bärstången enligt en avritning av Johan Peringskiöld: ”Andreas Laurentii Archieposcopus Vpsaliensis Bureus [eller: Bureae familiae] (”Anders Larsson, ärkebiskop i Uppsala, Bure [eller: av Buresläkten]”) För en närmare beskrivning och avbildning, se Bengtsson 2010, s. 431–433.
  5. Bengtsson 2010, s. 299.
  6. Om bördens betydelse under 1500-talet och stormaktstiden och dess konsekvenser, se Sikeborg 2010, Svensk genealogisk tidskrift, s. 11 ff–55. Ämnet berörs också återkommande i Peter Englunds avhandling (Englund 1989, s. 75, 77, 79, 85 ff, 108 f, 110, 121, 157 ff, 160).
  7. Sikeborg 2010, Släktforskarnas Årsbok 2010, s. 161 f. – Om de sagespersoner och skriftliga källor som Johan Bure noterar i släktboken, se Sikeborg 1996, s. 261–263. – Johan Bures originalsläktbok återfanns 2008 av fil. lic. Tiina Miettinen i Armfeltin arkisto III:14–15 i finska Riksarkivet; se Miettinen 2010:3. Den identifierades 2011 som Johan Bures egen handskrift. Tre avskrifter gjordes under 1700-talets första hälft av en annan version av släktboken på 1700-talet. Två finns i Uppsala Universitetsbibliotek, där de har signum X36 (avskrift från 1714 av Elias Palmskiöld) respektive X37 (avskrift 1714 av okänd), medan den tredje – en avskrift av X37 – ingår som nummer 53 i Riksarkivets Genealogica-serie. De svenska avskrifterna innehåller en hel del felläsningar och de saknar också åtskilliga uppgifter som finns i den funna handskriften. För en kort presentation av handskriften, se Sikeborg i Släkthistoriskt Forum 2011:2.
  8. För en detaljerad behandling av legenden om Härse, se Urban Sikeborgs artikel Burestamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge (Sikeborg 2014)
  9. Ovanför Skellefte älv låg under 1300-talets första decennier ett ”fångstmännens ingenmansland, där bebyggelsen av allt att döma måste ha varit mycket sparsam”. Jordbrukets betydelse minskade ju längre norrut man kom i Västerbotten, där fisket och jakten på pälsbärande djur var huvudnäringen. Det framgår också av Hälsingelagen, som specificerar att konungsskatten från de nordligaste tingslag|tingslagen i Västerbotten skulle utgå enbart i skinn, till skillnad från Ångermanland och Medelpad, där hälften av skatten utgick i lärft|linnelärft. Någon jordskatt hade då ännu inte införts i Västerbotten. (Westin & Olofsson 1962, s. 126, 132, 135)
  10. Att den säsongsinriktade säljakten på hösten och våren var en viktig del i den lokala näringen antyds av den äldsta jordeboken för Västerbotten, upprättad 1543. Där anges att byn Bure med dess fyra bönder bland annat skattar för sitt sälvatten (”Sielawatn”). (Nordlander 1990, s. 286; jämför Lundström 1997, s. LXXVII–LXXIX, angående den fiskala redovisningen av säljakten i denna socken på 1500-talet.] Tidigare hade säljakten varit en del av den omfattande fiskerinäring som undgått kronans taxering.
  11. Lövånger var ursprungligen en kapellförsamling under Skellefteå och nämns först 1413 som en egen socken, då sannolikt nybildad. (Bygdén 1923–1926, s. 146)
  12. Sikeborg 2010, s. 122, 133 f.
  13. Om denna utveckling, se Sikeborg 2011, s. 59–104.
  14. På den segrande evangelisk-lutherska sidan stod Bureättlingarna Olaus Martini, sedermera ärkebiskop, Petrus Kenicius, sedermera ärkebiskop, och biskopen i Linköping Martinus Olai Gestricius. Till denna sida hörde också Nicolaus Olai Bothniensis, som valdes till ärkebiskop 1599 men avled före sitt tillträde; han var gift med en Bureättling. - Om den liturgiska striden, se Tegborg & Andrén 1999, s. 157 ff.
  15. Om Riksarkivets tidiga utveckling, se Tarkianen 1994, s. 11 ff, och Abukhanfusa 1994, s. 29 ff. – Johan Bure själv (1) var i praktiken Sveriges förste riksantikvarie och hans kusin Jonas Bure (2) var chef för Riksarkivet (Sverige)|Riksarkivet. Efter dem innehade följande personer med koppling till Bureätten högre poster inom dessa områden: 3. Riksantikvarien och riksarkivarien Georg Stiernhielm (1598–1672), gift med Cecilia Burea (1603–1663), brorsdotter till Jonas Bureus. – 4. Lars Bureus, som var son till Bureättlingen och biskopen i Strängnäs Jacobus Johannis Zebrozynthius och dennes hustru, Bureättlingen Katarina Nilsdotter, var riksantikvarie från 1657 till sin död 1665. – 5. Johan (Hindriksson) Axehielm, som var gift med Johan Bures dotter, var riksantikvarie 1652–1667, då Antikvitetskollegium inrättades; han blev då en av dess assessor|assessorer); 1672–1675 var han dessutom ordförande för Antikvitetskollegium. – 6. Elias Palmskiöld (1667–1719), som förestod Riksarkivet i egenskap av arkivsekreterare, var son till arkivsekreteraren Erik (Runell) Palmskiöld och dennes andra hustru Magdalena Gavelia; hon var Bureättling och dotter till en justitieborgmästare i Gävle.
  16. Johan Bure hade först skrivit in hustru ”Maria” (en dialektal form av Mariet) som dotter till Jakob Andersson i Bure och därmed som dotterdotter till Anders Olsson i Bure. Han ändrade dock ganska sent dispositionen i den finska autografen så att hustru Mariet i stället blev Jakob Anderssons syster och dotter till Anders Olsson i Bure. Som orsak till förändringen anger han en kort släktutredning som fadern upprättat över hustruns släkt då denne ännu var kaplan i Skellefteå, senast på 1560-talet. (Sikeborg 2011, Släkthistoriskt Forum 2011:2) Hon bör ha fötts under 1400-talets senare del, med tanke på att hennes sonson som Johan Bure besökte under sin Norrlandsresa 1600–1601, prosten i Luleå Andreas Petri, föddes så tidigt som 1525. (Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, d. 2, s. 198)
  17. Om Börje Olofsson Cronberg, se G. Wittrocks biografi i Svenskt biografiskt lexikon, bd 9 (1931). Cronberg var son till slottsfogden i Örebro Olof Jonsson. I Johan Bures släktbok skrivs denne enbart med dop- och fadersnamn, alltså inte med det tillnamn Buræus som tillskrivits honom i litteraturen.
  18. För en utförlig analys och tolkning av texten på den övre delen av minnesstenen och Johan Bures föreställningsvärld, se Urban Sikeborgs artiklar Johan Bures minnessten över Bureätten från 1611 och Baggars söner och halvgudar – Bureätten genom årtusendena (Sikeborg 2014).
  19. Wahrenberg 1844, s. 5. Texten lyder i dennes transkription: ”Wij Jacob med gudz nade Erckebiscop i Upsala etc. Göre wittherligit at wij nw stadde wore i Skælliffta i wår wisiterning, förnimme Wij at her Anders fordom Kirkieherre sammestadz hade köpt eth gotz hetendes Kaghe, hwilchet han wtgaff med sine dotter som til giffte kommen är med Anders Japson (Jacobsson) aff Bwre, än togh at samme gotz laglige epter Landzlaghom köpt war aff för:ne her Anders, war tha ekke betämeligit octilstädende at han i swadane motte skulle wtbeskikket med siit barn, mot then helge kirkis lagh; Togh aff synnerlige gönst oc nadhe loffwe Wij oc tilseije för:ne Anders Japson oc hans arffue samme gotz Kaghe thet at niwthe och beholle ohindret oc oqwalt för then widherlägning i peninga (!) han oss nw rehdelige wtgiffuit oc med förnoijgt haffuer, för oss oc alle ware epterkommende Erkebisper i Vpsala. Täss til yttermere wisse lathe wij witherlige hengie wort Inszigle nedhen for thette breff som giffuit och scriffuit är Årom epter gudz börd Tusende Femhundrede pa thet siwnde, Annen Söndagen i Fasten.” – Wahrenberg tillägger om ”Kaghe” i en not: ”Hodie Kågeå l. Storkågeå, a D:o Andrea an. 1500 justo emtionis pretio acquisitum, meminit Hülphers, om Westerbotten. B. 1. p. 97.” Det vill säga, ”dagens Kågeå eller Storkågeå, som av herr Anders förvärvades till ett skäligt pris, som Hülphers omnämner [i Samlingar till en beskrifning öfwer Norrland : Femte samlingen] om Västerbotten, bd 1 [Västerås 1789], s. 97.”
  20. Sturearkivet, kapsel 9, nr 1489, under Diverse, Riksarkivet. Dokumentet finns återgivet på foto hos Sikeborg 2014.
  21. Sikeborg 2014.
  22. Jämför rätthistorikern Jan Eric Almquists redogörelse för belagda underlagmän i Västerbotten till 1672. Johan Bure anger om sju Bureättlingar att de varit underlagmän i Västerbotten. De tre äldsta återfinns bland hans egna, senmedeltida förfäder: hans mormors far Anders Jakobsson i Bure; hans mormors farfar Jakob Andersson (»Jakob Lagman») i Bure; hans mormors farfars far Anders Olsson i Bure. Almquists underlagmanslängd innehåller före 1500-talets mitt så pass stora luckor att det inte är möjligt att säga att Johan Bures uppgifter om att Bureättlingar skulle ha varit underlagmän i Västerbotten på 1400-talet felaktiga. Den i Bureätten ingifte Lasse Olsson (″Björnram″) var sedan underlagman 1543–1550 och sonen och Bureättlingen Mårten Larsson i Svartvik var underlagman 1567–1569. Bureättlingen Anders Jakobsson i Grubbe i Umeå var underlagman 1568 och dennes son Jakob Andersson Grubb var sedan underlagman 1598 och till sin död 1638. Jakobs son Jakob Jakobsson Grubb efterträdde denne som underlagman i Västerbotten och tjänstgjorde där 1639–1672. (Almquist 1954, s. 435)
  23. Om Anders, Jonas och Olof Bure, se E. Vennbergs biografier i Svenskt biografiskt lexikon, bd 6 (1926), s. 704–719.
  24. Sikeborg 1996, s. 269 ff.
  25. Elgenstierna 2002 (Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM 3.1), adliga ätterna Bure (nr 126) och Burensköld (nr 614) samt friherrliga ätten Burensköld (nr 116).
  26. Elgenstierna 2002 (Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM 3.1), ingresserna till adliga ätten Bure (nr 126) och Falkengréen (nr 343). För en redogörelse för hur ätten Falkengréen kom att förknippas med Bureätten, se Sikeborg 2011, Släktforskarnas årsbok 2011, s. 76 f.
  27. Se den avslutande förteckningen över dessa hos Casström 1746; dissertationen finns i svensk översättning med kommentarer i Urban Sikeborgs artikel Nils Casströms dissertation över de båda Fale Bures välgärningar mot fosterlandet 1746 (Sikeborg 2014). En Bureättling som via farmodern härstammade från Bureätten och som 1654 adlades med namnet Cronberg var räntmästaren Börje Olsson Buræus På svenska Wikipedia finns för övrigt en särskild kategori kallad ”Bureättling” för biograferade personer som med rätt eller orätt har hävdats härstamma från Bureätten.
  28. Sikeborg 1996, s. 270.
  29. Om denna DNA-undersökning och litteraturreferenser, se Urban Sikeborgs artiklar Burestamfäderna Gamle Olof, Härse i Bure och Fale hin unge och Hur herr Engelbrekt i Säbrå blev en Bure (Sikeborg 2014).
  30. Sjölund, filmat föredrag Senaste nytt inom DNA-släktforskningen”, 2013-11-23; Sjölund, bloggen Bure DNA, avläst 2014-01-04.
  31. Sikeborg 2011, s. 60.
  32. Casström 1746.
  33. Anrep 1858, s. 351.
  34. Elgenstierna 1925, ingressen till adliga ätten Bure, nr 126.
  35. LagerBring 1773, s. 298–301.
  36. Resultatet av Bygdéns undersökning framfördes i ett föredrag med titeln ”Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure”. Föredraget trycktes 1891 i Samlaren 11 1891, sid 43-75. – De senmedeltida namnen Fardin, Fardan, Farden (vilket med norrländskt uttal blir Fale) anges i Sveriges medeltida personnamn (häfte 6, 1980, spalterna 12 och 13) vara lokala varianter av namnet Farthaeghn. Namnet blir med nusvensk normalisering Fartägn.
  37. Leif Boström ger åtskilliga kritiska kommentarer i sin redovisning av ättlingarna till Olof Härsesson i Bure på sin hemsida om Bureätten. I tryck har olika aspekter av Johan Bures släktbok och Buregenealogin behandlats i de artiklar av Sikeborg som anförts ovan samt hos Sikeborg 2014.
  38. För en sammanfattning av de två alternativa släktträd som vill kombinera 1700-talsgenealogiernas härledning tillbaka till vikingatiden med de norrländska stormän med namnet Fartägn som nämns i flera medeltida handlingar på 1300-talet, se Sikeborg 2011, s. 91–96.
  39. Miettinen 2010; Miettinen 2011.

Referenser

Hemsidor och bloggar

Tryckta källor och bearbetningar

  • Abukhanfusa, Kerstin (1994). Några blad ur en lång historia, i Riksens arkiv : det gamla som det nya/ [text och bildredaktion: Kerstin Abukhanfusa]. Utg. Riksarkivet. Stockholm.
  • Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige: med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. 1. Stockholm.
  • Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt (red.) (1926). Svenskt biografiskt lexikon. Bd 6, Brant–Bygdén. Stockholm.
  • Almquist Johan Axel, Boëthius Bertil, Hildebrand Bengt (red.) (1931). Svenskt biografiskt lexikon. Bd 9, Cornell–Dal. Stockholm
  • Anrep, Gabriel (1858). Svenska adelns ättar-taflor. Afd. 1, Abrahamsson–Granfelt. Stockholm.
  • Bengtsson, Herman (2010). Uppsala domkyrka. 6, Gravminnen, i serien Sveriges kyrkor, 0284-1894. Utg. Upplandsmuseet. Uppsala.
  • Bygdén, Leonard (1891). Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure. Uppsala.
  • Bygdén, Leonard (1923–1926). Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning. Uppsala.
  • Casström, Nils (respondent) (1746). Dissertatio historica, utriusque Falonis Bure in patriam merita leviter delineans, quam consentiente ampliss. facult. philosoph. in regia academia Upsaliensi, præside ... mag. Elia Frondin ... pro gradu publico candidorum examini modeste subjicit stipendiarus regius, Nicolaus Casström, Helsingus. In auditorio Carol. majori, ad diem I. Mart. anni MDCCXLVI. Horis, ante meridiem, solitis. Uppsala.
  • Elgenstierna, Gustaf (1925). Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1, Abrahamsson–Celsing. Stockholm.
  • Elgenstierna, Gustaf (2002). Riddarhusets stamtavlor [Elektronisk källa (cd)], version 3.0. Utg. Riddarhusdirektionen. Stockholm.
  • Englund, Peter (1989). Det hotade huset: adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden = [A house in peril : the conception of society in the nobility during the Age of Greatness] . Stockholm.
  • Harrison, Dick (2002). Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige. Stockholm.
  • LagerBring, Sven (1773). Swea rikes historia, ifrån de äldsta tider til de närwarande. =Stockholm. 1–5. 1769–1787=. [Del 2], Andra delen. Som innefattar rikets öden från år 1060 til 1300. / (Sven Lagerbring.) Stockholm.
  • Lundström, Ulf (1997). Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539–1650, i serien Kulturens frontlinjer, 1402-8506; 3. Umeå.
  • Miettinen, Tiina (2010). Kuka löysi Sursillien suvun? Genealogian alkuvaiheita Ruotsissa ja Suomessa, i Genos : Suomen sukututkimusseuran aikakauskirja : tidskrift utgiven av Genealogiska samfundet i Finland, 2010:3. Helsingfors.
  • Miettinen, Tiina (2011). Entä jos Dordi olisi Bure / Om Dordi var en Bure, i Genos 2011:3. Helsingfors.
  • Nordlander, Johan (1990[1892]). Norrländska samlingar. Första serien = 1–6, i Skrifter / utgivna av Johan Nordlander-sällskapet, 0348-6664; 14. Umeå.
  • Schröder, Johan Henrik (preses); medförfattare C. F. I. Wahrenberg (respondent) & Daniel Olausson (respondent) (1844–1845. De coelibatu clericorum in ecclesia Svecana. Uppsala.
  • Sikeborg, Urban (1996). Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet, i Släktforskarnas Årsbok 1996, s. 245–286. Utg. Sveriges Släktforskarförbund. Stockholm.
  • Sikeborg, Urban (2008). ”De båda Fale Bures välgärningar mot fäderneslandet”. Nils Casströms dissertation från 1746, i Släktforskarnas Årsbok 2008, s. 143–1843. Stockholm.
  • Sikeborg, Urban (2011). Nya rön kring Bureätten, i Släkthistoriskt Forum 2011:2. Utg. Sveriges Släktforskarförbund. Stockholm.
  • Sikeborg, Urban (2011). Om den goda bördens betydelse under stormaktstid och frihetstid, i Svensk Genealogisk Tidskrift 2010:1. Utg. Svenska Genealogiska Samfundet. Järfälla.
  • Sikeborg, Urban (2014). Johan Bures släktbok. Johan Buren sukukirja. Transkriberad, dokumenterad och gjord sökbar av Urban Sikeborg. Med finsk presentation av Tiina Miettinen samt fotobibliotek med handskrifter rörande Bureätten t.o.m. 1750 och Johan Bures esoteriska föreställningar [Elektronisk resurs (DVD)]. Utg.
  • Sveriges medeltida personnamn: ordbok. Förnamn, Bd 2, F–Hanok, H. 6, F–Gerhard (1980). Utg. Arkivet för ordbok över Sveriges medeltida personnamn. Uppsala.
  • Tarkiainen, Kari (1994). Riksens archivum, vad nytt?, s. 11–27 i Riksens arkiv : det gamla som det nya / [text och bildredaktion: Kerstin Abukhanfusa] . Utg. Riksarkivet. Stockholm.
  • Tegborg, Lennart, & Andrén, Åke (red.) (1999). Sveriges kyrkohistoria. 3, Reformationstid. Stockholm.
  • Vennberg, E., i Svenskt biografiskt lexikon, bd 6 – se Almquist, Joh. A. m. fl. (1926).
  • Westin, Gunnar, & Olofsson, Sven Ingemar (red.) (1962). Övre Norrlands historia. D. 1, Tiden till 1600. Umeå.
  • Winberg, Christer (1985). Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier. i Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin. Serien 1, Rättshistoriskt bibliotek, 0534-2716 ; 38. Stockholm.
  • Wittrock, G., i Svenskt biografiskt lexikon, bd 9 – se Almquist Joh. A. m. fl. (1931).

Bearbetningar på nätet

Externa länkar

Relaterade artiklar på Wiki-RÖTTER