Västergötland

Från Wiki-Rötter
Hoppa till: navigering, sök

Västergötland Texten i stort baserad på Wikipedia

Västergötland är ett landskap i Götaland i västra Sverige. Det gränsar i sydväst till Halland, i väster till Kattegatt och Bohuslän, i norr till Dalsland, Vänern och Värmland, i öster till Närke och Vättern, samt i sydost till Småland. Namnet kan tidigast spåras till 1070-talet hos Adam av Bremen i sin latiniserade form ...in occidentalia Gothia, Westragothia och senare år 1317 i namnformen Wæstragötland.

Innehåll

Västergötlands historia

Från vikingatidens slut och seklet därefter finns ett drygt hundratal runstenar vars texter ibland antyder förbindelser med England, Estland och Grekland. Även i äldre västgötalagen från 1200-talets början finns särskilda stadganden om Greklandsfarare. Landskapet var hade några stora obygder som var obrukbara (Västgötalagen omtalar 3 allmänningsskogar på själva Falbygden), där resande gick osäkra, men i övrigt bör vi räkna med att det fanns jordbrukande och boskapsskötande befolkning så gott som överallt, men i skiftande mängd.

Under åren efter år 1000 skall Olof Skötkonung själv ha mottagit dopet vid Brigida källa strax väster om Husaby kyrka, enligt en bilaga till Västgötalagen, och då av en engelsk missionär, varvid kungen då enligt samma källa lär ha skänkt Husaby till "stav och stol". Således inrättades möjligen en biskopsstol, i Husaby, som kan ha föregått den som från 1150 fanns i Skara och förutom Västergötland omfattade Värmland och Dal. Västergötland blev också kristendomens första huvudsäte enligt somliga, dit kristna konungar (Olof Skötkonung, Stenkilssönerna) tog sin tillflykt undan hedningarna i norr; ett påstående som utgår från Snorre Sturlassons berättelse. Runstenar vittnar dock om att landskapen runt Mälaren hade hunnit lika långt i kristnandet, och de berättelser som berör hedniska motreaktioner i början av medeltiden omfattar Västergötland lika mycket som Mälardalen.

Av områdets författning vid denna tid är inte mycket känt; lagen levde då ännu blott i tradition. En konungens jarl nämns, men av hans ämbetsmyndighet liksom av konungens egen makt märkes föga. Den verkliga makten tillkommer församlingen av alla bönder, alla götars ting, vilket tillsammans med lagmannen är områdets representant utåt och inåt, men lagmannen hade ingen verklig makt, utan var den person som ytterst ansvarade för att de konflikter som ätterna inte själva kunde lösa blev uppklarade och stillade. Trots våra bristande kunskaper om landskapets tidiga förvaltning var bygderna organiserade i härader och en boindelning vars rötter kan gå långt ner i järnåldern.


Tidig medeltid

Äldre västgötalagen är förutom en viktig källa även den äldsta bevarade skriften på svenska.Äldre västgötalagen, liksom den omkring 50 år yngre andra kodifieringen, ger en god inblick i förhållandena vid denna tid. Landets gränser gick "mellan Älven och Tiveden" och inneslöt 35 härad, inklusive 3 på Dal och 1 (Mo) i nuvarande Småland. Häradena åter bestod av ett antal byar jämte en och annan stad (Falköping, Skara och Skövde nämnas i biskop Brynolf Algotssons stadga 1281). Fjärdingen var en underavdelning av häradet för juridiska ändamål, åttingen en underavdelning av byn för fördelningen av dess allmänna. Som självstyrande enheter, var och en med sin allmänning, sitt ting och sitt folkvalda överhufvud, fungerade 1) landet (lagsagan), område för lagmannen och alla götars ting; 2) häradet, område för häradshövdingen och häradstinget ("alle män"), samt i viss mån även 3) byn, som synes ha utgjort nämndemannens distrikt (gränd eller skire) för uppbörd och processer.

Vid sidan av denna indelning fanns en annan i 8 bo (som förutom Vad alla omfattande minst 3 härad), uppkallade efter var sitt gods tillhörande Uppsala öd (Vad, Ökul, Vartoft, Gudhem, Lung, Holäsjö, Asar och Skaland). Dessa gods var kronans omistliga gårdar och förvaltades av en kunglig bryte, antagligen samme person som länsmannen, vilken inom sitt "bo" uppträdde som ett slags statens organ, allmän åklagare och exekutor. Landskapsjarlen uppträder dock inte i lagtexterna.

I lagarna fanns även stadganden om att lagman och biskop skulle vara bondesöner (den förre bondevald, den senare presenterad av bönderna för konungen), att ingen tjänsteman fick vara nämndeman emot böndernas och häradshövdingens vilja och att biskop hade vitsord emot konung, låntagare mot biskop, bonde framför dem alla. Kungens makt var mindre än folkets, och inte ens hans domsrätt framstår som speciellt stark, även om han hade rätt till en del av böterna och har rätt till andra inkomster.

Under den växande kungamakten blev samröret med övriga Sverige allt intimare. Västergötlands ingick tillsammans med andra landsdelar i Valdemar Birgerssons område vid 1276 års skifte, i hertig Erik Magnussons 1310. 1389 upphörde västgötalagen att gälla till förmån för Magnus Erikssons landslag, som deras lagman 40 år tidigare medverkat i skapandet av. Häradstinget i Gudhem dömde dock ännu 1425 efter Västgötalagen, och det gamla landstinget, som under senare medeltiden hölls två gånger om året (januari och juli), omtalas ännu 1613.

Under medeltiden var Västergötland ofta skådeplats för inbördes fejder (Älgarås 1205, Lena 1208, Gestilren 1210, Hofva 1275, Gälakvist 1279, Falköping 1389).


Senmedeltid och framåt

Sedan Kalmarunionen har Västergötland alltid varit en del av Sverige, om man undantar spridda krigstillfällen, 1613-19, då sju av dess västliga härad fungerade som pant för Älvsborgs lösen. Det har dock fungerat som förläning vid ett flertal tillfällen, som till exempel Drottning Margaretas livgeding. Där låg under unionstiden åtskilliga län, under 1500- och 1600-talen väsentliga delar av prinsarna Magnus, Karls och Johans hertigdömen samt stora grev- och friherreskap (främst Visingsborg, Bogesund, Läckö, Kungslena och Öresten). Den administrativa enheten under unionstiden upplöst i län, främst Älvsborgs och Axevalla, blott då och då i kritiska tider förenade under en herre (Anders Nielsen i början av 1430-talet, biskop Sigge Jonsson 1437, Erik Nilsson 1464 och Erik Abrahamsson 1512-20).


Som gränslandskap drabbades Västergötland ofta av krigets hemsökelser; alla danska krig efter 1400-talets början drabbade landskapet (särskilt åren 1452, 1511, 1520, 1566, 1612, 1676). Vid freden i Roskilde hamnade Bohuslän och Halland mellan Västergötland och gränsen, och området har sedan dess varit mer förskonat.

Först på 1800-talet vann bosättningarna i den norra skogsbygden såpass stor utbredning, att nya pastorat där kunnat bildas, men annars var bygden tidigt ungefär densamma som nu. Befolkningen i de till Småland gränsande delarna, där bok och ek trivdes, fann redan under medeltiden näring i tillverkning och försäljning av olika träsaker, upphovet till gårdfarihandeln.


Geografi

Nya städer tillkom så småningom. Bogesund (numera Ulricehamn) omtalas redan 1310, Hjo 1413, Lidköping erhöll privilegier 1446 och nyanlades 1670. På den viktiga platsen vid Västerhavet fanns först Gamla Lödöse, efter 1473 Nya Lödöse, 1607 Gamla Göteborg och 1618 det som idag är Göteborg (med privilegier från 1621). 1583 uppstod Mariestad (med föregångare under kort tid i Ullervad), 1619 Alingsås, 1620 Brätte, som 1642 sammanslogs med det nyanlagda Vänersborg, 1622 Borås, 1910 Tidaholm och 1911 Trollhättan.

Administrativ indelning

Sigismund utnämnde 1594 Erik Stenbock till ståthållare i Västergötland med vidsträckt fullmakt. Landskapet styckades varaktigt genom 1634 års regeringsform i två landshövdingadömen: Skaraborgs län (med säte i Skara till 1660, därefter i Mariestad) och Älvsborgs län (med säte i Göteborg till 1679, därefter i Vänersborg), från 1679 några härad togs för att ingå i det nybildade Göteborgs och Bohus län. Regeringsformen tillät dock en tillfällig förening av de båda länen under en överlandshöfding eller generalguvernör; som sådan fungerade Nils Turesson Bielke 1634-36, Lennart Torstenson 1648-51, pfalzgrefven Adolf Johan 1651-54 och K. G. Mörner 1716-19 (hans distrikt omfattade hela sydvästra Sverige). 1719 års regeringsform förbjöd detta.

I samband med kommunindelningsreformen 1967-1974 kom även några västgötska församlingar att hamna i Hallands län (Älvsered och Kungsäter) och Örebro län (Finnerödja-Tived).

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län lades 1998 samman till Västra Götalands län. Undantaget var västgötakommunerna Habo och Mullsjö, vilka överfördes till Jönköpings län.

Landskapsregementen

De fänikor som sattes upp inom landskapen Västergötland och Dalsland organiserades 1613 till ett regemente, Västergötlands storregemente. Regementet var till storleken och strukturen med liknande en brigad än regemente. För att effektivisera organiastionen splittrades därför regementet fyra mindre enheter. Ur Västergötlands storregemente skapades Älvsborgs regemente, Skaraborgs regemente, Västgöta-Dals regemente och Västgöta kavalleriregemente. Av dessa landskapsregementen är det endast Skaraborgs regemente som idag fortfarande är aktivt.

Arkivalier

Föreningar

Externa länkar

Västgötarötter