Hemman

Från Wiki-Rötter
(Omdirigerad från Frälsehemman)
Hoppa till: navigering, sök
Hemman på karta år 1638-39, Karleby, Väderstad socken, Östergötland.

Hemman, är ett äldre begrepp med betydelsen bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst mantalsvärde.[1]

På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal.

Innehåll

Frälsehemman

Ett frälsehemman var ett hemman som före grundskatternas avskrivning 1903 genom frihet från grundskatt intog en särställning. Frälsehemmanet brukades av en frälsebonde och var underordnat ett frälsegods som ägde arrendesrätt över hemmanet. Dessa frälsehemman indelades i olika grader, så att de hemman som låg i samma by som frälsegodset kallades rå- och rörshemman, de som låg i samma socken som frälsegodset kallades insocknes frälse och resterande hemman för utsocknes frälse.

Skattehemman

Skattejord eller skattehemman, är en historisk benämning på jord för vilken bönderna betalade grundskatt. Redan under tidig medeltid skattebelade kronan den jord bönderna odlat upp och vilken de betraktade som sin egendom. Jordbruksfastigheterna på denna jord kallades skattehemman. Jordeboken var utgångspunkt för lantmäteriets jord- och fastighetsregister samt låg till grund för grundskattens beräkning.

Kronohemman

Kronojord eller kronohemman kallades den mark som tillhörde kronan, alltså staten. Villkoren för jakt, bosättning och skattevillkor reglerades av staten och den kronojord som förblev i statlig ägo kom småningom att omvandlas till de marker som förvaltas av dagens Sveaskog.

Svedjefinnarnas etablering på 1600-talet i orörda skogsområden skedde som regel på kronojordar, där bevakningen av vad som hände inte var lika omfattande som de marker där ägaren fanns närvarande.

Kyrkohemman

Kyrkohemman kallades förr kyrkornas jordbruksfastigheter. Dessa hemman var underkastade ordinarie rotering. En del hade av ålder innehafts av prästerskap och kyrkobetjäning. Någon förändring i dessa dispositioner fick ej ske. De övriga var utarrenderade för kyrkornas räkning, och arrendeinkomsterna skulle användas till deras nytta.

Under den katolska tiden var Sveriges kyrkor rika på gods och hemman, men genom Gustav Vasas reduktion övergick de flesta till kronan (se Kyrkoegendom). Man räknade därför ytterst få kyrkohemman i de gammalsvenska landskapen; men i de från Danmark erövrade landskapen var de däremot talrika, emedan den andliga reduktionen i Danmark inte utsträckts längre än till kloster- och biskopsgods. En särskild avdelning bildade de halländska kyrkohemmanen.

Ödeshemman

Ödeshemman är ett historiskt svenskt kameralt begrepp för hemman som, efter det de av åbon eller ägaren blivit övergivna, lämnats utan bruk och skötsel.

Ödeshemman vållade stor minskning i kronans påräknade inkomster och därför meddelades många föreskrifter dels om den tillsyn som till förekommande av ödesmål borde hållas över hemmanens hävd och vidmakthållande, dels om de åtgärder som borde upprättas när något hemman det oaktat fallit i ödesmål. 1711 var i Skåne 1200 till 1300 av 7859 hemman öde. Efter Rysshärjningarna under början av 1700-talet lämnades många hemman öde i Västerbotten. Den 20 november 1741 beslutade därför riksdagen att var och en av vilket stånd som helst fick uppta ödeshemman i Västerbotten och i eväderlig tid besitta hemmanet under frälsemannarätt, vara fri från rotering, fri från avgift i tio år och i femtio år fri från hemmansavgifter. 1743 utvidgades dessa rättigheter till att gälla hela riket.

Om ett skattehemman legat öde under tre år ansågs det som skattevrak och överfördes till kronotitel, men denna regel upphävdes genom kungliga förordningen 21 februari 1789. Beträffande ödefrälsehemman innehöll kungliga brevet 6 januari 1806, att sådana lämnades uppodlaren mot erläggande till kronan av 20 års räntor, varefter de skulle anses som frälsehemman och utgöra ränta i likhet med dylika hemman.

Täktekarlshemman

Täkterätt är i den svenska rättshistorien en rättighet för arbetare vid bergsbruk att röja mark, nybygga och anses som ägare av marken.

Täkterätten gällde från medeltiden i bergslagerna för att underlätta kolonisationen av bergsbruksområdet. Den nämns i de första bergsprivilegierna från 1300-talet. Det var en rättighet att röja mark i utkanten av bergsbruket och där bygga bo, som täktekarlen eller -kvinnan därefter var ägare till. Täktegården gick sedan i arv som andra gårdar. Täktekarlarna hade arbetstvång till dagsverke i bergsbruket, annars upphörde deras rätt till marken de röjt. Bland täktekarlarna var en del rekryterade genom bergsfriden, och täkterätten fick enligt privilegierna för Stora Kopparberget 1347 inte förvägras den som gjorde sitt dagsverke om de så var en "lösker man". När svedjefinnarna blev bofasta kan deras torp också betraktas som täkterätt. Täktekarlarna kunde efter sitt oavlönade dagsverke för kronan ta extratjänst som avlönad gruvdräng hos en bergsman eller vid en närliggande kronobruk.

Många gårdar och byar i Bergslagen som uppstått till följd av täkterätten, har namn som slutar på -arvet eller -täkt. Under Gustav Vasas tid fanns omkring 100 täktekarlar bara i Falun.

Se även

Källor


  1. Ordbok för släktforskare, Femte helt omarbetade och utvidgade upplagan, Kent Andersson & Henrik Anderö, ICA Bokförlag, Västerås 2006 ISBN 978-91-534-2754-4 s.72.