Bonde

Från Wiki-Rötter
(Omdirigerad från Frälsebonde)
Hoppa till: navigering, sök
Bondbröllop (1568) av Pieter Bruegel d.ä.

Bonde är en person som driver jordbruks- eller lantbruksrörelse, men har historiskt ibland använts för att beteckna mansperson ur allmogen. Kallas i modernt svenskt språkbruk ofta för jordbrukare eller lantbrukare.

Innehåll

Bonden

Bonde (isländska buandi, bondi, fsv. boandi, bondi, egentl, partic. presens av bua, boa; boende, bofast), en person, som tillhör den på landet bosatta, med jordbruket eller dess binäringar sysslande, i klädedräkt och skick från stadsborna avvikande stora massan av folket, även kallad allmoge oavsett om han är jordägare, arrendator, tjänare, torpare eller dylikt. Ordet betecknar således en motsats till stadsbo och "herreman".

Men bonde kallades förr och kallas ännu i dag, i synnerhet bland allmogen själv, i trängre mening den, som antingen äger eller med stadgad åborätt innehar och själv jämte sin familj brukar så mycket i mantal satt jord, att han därmed åtminstone kan bereda sig tillräcklig utkomst. I denna mening betecknar ordet således de mindre jordinnehavarna ("hemmansägarna" och dylika) i motsats till såväl innehavare av större egendomar ("godsägare", "possessionater", "patroner") som den stora massan av jordbruksarbetare. Det är i den senare meningen ordet tages i denna artikel.

Böndernas ställning runt om i världen

Böndernas ställning har hos olika folk och på olika tider varit olika. Greker och romare saknade fria jordägare, som själva deltog i jordbruksarbetet, utan hos dem sköttes jorden av slavar. Bland germanerna fanns i äldre tider – vid sidan av halvfria och trälar – fria jordägare, vilka jämte sin familj brukade jorden; men efter hand tvingades de flesta bland dessa att ställa sig i ett slags skyddsförhållande till sina mäktigare likar och nedsjönk så småningom, sedan uppkomsten av privilegierade klasser främjat förtrycket, i samma tillstånd som de ofria. Endast på den skandinaviska halvön, i Dithmarschen, i England, vid nedre Rhen samt i Schweiz och Tyrolens alpdalar kunde små jordbrukare i massa bevara sin frihet.

Sverige

(Se: Bondeståndet i Sverige)

I Frankrike

I Frankrike föll fjättrarna av dem först genom den stora revolutionen (1789), och till följd av den allmänna rösträttens införande äger bönderna i detta land, vilka förr inte ens ansågs värdiga att representeras i tredje ståndet, numera, såsom utgörande 7/8 av valmännens hela antal, ett alldeles avgörande politiskt inflytande. Någon bonde torde dock aldrig haft plats i en fransk riksförsamling.

I Tyskland

I Tyskland försökte bönderna i början av 1500-talet med vapen i hand slå sig fram till socialt oberoende. Deras mål vanns icke, men dock skönjdes efter reformationen tecken till en förbättring i deras ställning. Det var först i senare hälften av det adertonde århundradet, och i synnerhet efter franska revolutionen, som emancipationen tog sin början på allvar: livegenskapen upphävdes då i de flesta staterna, och med den blev många reala onera, som förr utgått av jorden till någon "herre", borttagna eller förklarade avlösliga. De flesta nya lagar har tillkänt bonden full äganderätt till jord, och alla tyska länders nya författningar har lämnat honom politisk rösträtt.

Östeuropa

Slaverna hade av gammalt både livegna jordarbetare och fria jordbrukare. Men såväl i Polen och Böhmen som i Ryssland miste de smärre bland de senare sin egendom och sin frihet genom uppkomsten av en krigisk, privilegierad adelsklass. I sistnämnda land fortsatte likväl bönderna, om ock i själva verket mycket undertryckta av furstar och adel, att enligt lag äga personlig frihet, ända tills Boris Godunov (genom sina ukaser 1592–1601) fäste dem vid torvan. Livegenskapen blev under den därpå följande tiden allt hårdare. Efter åtskilliga förberedande steg under 1800-talet fick bönderna slutligen 1861 allmänt, genom Alexander II, personlig frihet, varjämte de mot avlöslig grundränta skulle erhålla jord av adeln.

Latinamerika

I Latinamerika används benämningen campesinos (spanska för person på landsbygden), men huruvida det ska användas i betydelsen bonde eller lantbrukare är omtvistat.[1]

Olika slags bönder i Sverige

Skattebonde

Skattebonde betecknade förr i Sverige en självägande hemmansägare och brukare av skattejord (skattehemman) som betalade årlig ränta (skatt) till kronan, det vill säga svenska staten. Kronan beskattade redan under medeltiden den jord som bönderna odlat upp och betraktade som sin. De kunde fram till knekthållets införande på 1600-talet utsättas för utskrivning.

Frälsebonde

Frälsebönder är en sentida (eftermedeltida) beteckning på de landbor som brukade jord som ägdes av någon medlem av det världsliga frälset. Dessa bönder innehade jorden genom tidsbegränsade kontrakt och betalade arrende, i äldre tid kallad avrad, till jordägaren i form av pengar, naturapersedlar och ofta även dagsverken.

Skattefrälsebönder kallades självägande bönder vars skatteprestationer kronan överlåtit till en adelsman. Dessa bönder bibehöll äganderätten till sin jord, men de skatter och avgifter som de skulle betalt till kronan, gick i stället till frälsemannen. Särskilt vanligt under 1600-talet.

Kronobonde

Kronobonde var förr en bonde som inte ägde den jord han brukade, utan arrenderade den av kronan. Sådana statliga hemman kallas för kronohemman. Kronobönderna arrenderade oftast jorden under sexårsperioder, med en årligen återkommande betalning i form av avrad. I slutet av 1600-talet förändrades de flesta kronobönders juridiska rättighet till jorden; man hade nu en besittningsrätt som var ärftlig. År 1789 stärktes denna besittningsrätt, och gick numera under namnet stadgad åborätt. I början av 1700-talet genomfördes en rad förordningar som gav kronobonden förköpsrätt till jorden.

Kyrkobonde

Såväl biskopar, kloster som stads- och sockenkyrkor ägde en hel del jord under medeltiden. De bönder som brukade denna jord kallades för biskopsbönder, klosterbönder eller kyrkobönder. De hyrde, arrenderade, sin gård av biskopen, klostret eller kyrkan och betalade en årlig avgift. Denna typ av bonde försvann efter Gustav Vasas expropiering av kyrkans egendomar.

Bruksbonde

Den bonde som under liknande förhållanden som frälse- och kronobönderna arrenderade jorden av ett bruk, som ofta hade köpt upp gårdarna. Den tidigare gårdsägaren eller någon annan fick sedan bruka gården och som arrende skulle landbonden till bruket leverera en viss mängd färdig träkol vid bruket. Alltså hugga, kola och transportera.

Se även:



  1. William M. Loker. University of Arizona - “Campesinos” and the crisis of modernization in Latin America (även som PDF-dokument)