Nättidningen RÖTTER - för dig som släktforskar! (Valloner)

Var och varannan svensk har en muntlig tradition i släkten att de är ättlingar till valloner. Ofta visar sig traditionen felaktig, men det händer inte så sällan att den är korrekt.

De otaliga traditioner som finns om vallonerna visar att dessa måste ha gjort ett djupt intryck på svenskarna en gång i tiden. Trots att de inte var särskilt många, kanske 2.000, och trots att de invandrade redan under första hälften av 1600-talet har minnet av dem bevarats på ett högst remarkabelt sätt. Speciellt med tanke på att assmilieringen trots allt fick relativt snabbt. Redan i början av 1700-talet torde flertalet vallonättlingar också haft svenska förfäder.

I "Den svenska historien" (del 4, sid. 158) noteras den speciella tilldragelse i Sveriges historia som vallonerna utgör:

"När det gäller inflytanden från kontinenten har man ibland fäst sig mindre vid denna vardagliga tyska insats [invandringen av tyska experter och kvalitetsarbetare inom stångjärnssmidet] än vid en dramatisk och säregen företeelse, invandringen av valloner från biskopsdömet Liège [i nuvarande Belgien]. Vallonernas berömmelse är i och för sig berättigad, men orsakerna ligger på ett annat plan än man ofta tänker sig.

Den allmänna förnyelsen i svensk järnhantering är alls inte vallonernas verk. Deras roll för svensk kolningsteknik har kanske varit viktig men skall här lämnas åsido. Deras masugnar, de berömda ”fransöske ugnarna”, var något annorlunda beskaffade än de tyska och såg mera imponerande ut – i hur grad de verkligen var överlägsna de tyska är outrett. I varje fall slog de långtifrån ut den tyska typen av masugn. Vallonernas stångjärnssmide – som på samma sätt utövades endast på ett begränsat antal bruk – gav däremot en jämnare och pålitligare vara än tysksmidet. Vallonsmidet byggde på större arbetsfördelning och var därmed lämpat för en produktion i något större skal. Det innebar också en grundligare behandling av järnet med större bränsleåtgång, och metoden passade därför bäst för en tillverkning som var mer krävande än den vanliga och kunde räkna med bättre priser. Det var just på ett sådant område som de svenska vallonerna kom att skriva industriell världshistoria. I övrigt gjorde man – med stor framgång – svenskt stångjärn efter det nedärvda tysksmidets principer.

De vallonska invandrarna blev i särskild grad sysselsatta vid de bruk i Uppland eller längre norrut, som tog sin malm från Dannemora. Den uppländska järnhanteringen hade inga märkliga bergsmanstraditioner, fältet låg därför öppet för experiment. Alltifrån 1500-talert hade kronan tagit stor del i bergsbrukets utveckling, bland annat genom att bygga egna järnbruk, och under det följande åthundrandet blev de viktigaste bruken först arrenderade och sedan inköpta av utlänningar, främst av vår största vallonska företagare, Louis De Geer. Dannemoramalmen gav om den brukades rätt ett hårdarbetat men enastående gott järn. Det var utan tvivel betydelsefullt att man just för den uppgiften fick arbetare från Liègeområdet, en av den europeiska järnhanteringens klassiska bygder.

Alla valloner sökte sig inte till de bruk som tillverkade dannemorajärn; en del hamnade i järnverk och manufakturer på andra håll. Man har uppskattatr det totala antalet till dett par tusen eprsoner, kvinnor och barn inräknade. Delvis lockades de genom en fullt organiserad emigrantvärvning. Ibland bytte de hemort av religiösa skäl, men forskningen har alltmer pekat på ekonomiska svårigheter kring Liège som den viktigaste orsaken. Anpassningen i Sverige tog sin tid och från början såg vallonerna med misstro på svenska tillverkningsmetoder. Yrkesstolta, hemlighetsfulla om sina färdigheter, inte alltid lättdisciplinerade, svarade vallonerna länge för ett särpräglat inslag i vårt arbetsliv."

Det finns en rikstäckande förening som ägnar sitt intresse åt vallonerna - Sällskapet Vallonättlingar.

Medlemsblad: Vallonättlingen. Läs mer här www.vallon.se/gamlatidningar.htm

Sällskapet, som bildades 1938, anordnar flera gånger per år träffar om en enskild vallonsläkt, där man försöker samla forskare som sysslar med samma släkt. Vid dessa tillfällen försöker man också utse en person som är ansvarig för den släkten, så att de som har frågor om den kan kontakta denne.

För närvarande har Sällskapet Vallonättlingar cirka 1.200 medlemmar, spridda över landet, varav många är synnerligen aktiva släktforskare. Föreningens hemsida finns här www.vallon.se

Släkten de la Montagne Det fanns en del valloner också i Värmland. En av släkterna hette de la Montagne, som Kjell Lindblom har skrivit en artikel om.