Sommaren 1815 härjade en galen varg i Roslagen. På hösten samma år begav sig regementsläkaren Retzius och kemisten Sefström till trakten för att ta reda på vad som egentligen hade hänt. Deras skakande redogörelse trycktes året därpå i Svenska läkare-sällskapets handlingar (band III, sid. 132–146). Texten är insänd av Claes-Göran Magnusson.

Berättelse om förhållandet af den
hydrophobi, som visat sig
i medlersta delen af Roslagen år 1815

af M.C. Retzius, regem. läkare och N.G. Sefström, chemiae adjunct.

Uppl. d. 17 oct. 1815.

I anledning af de flera i Stockholm utspridda olika rygten om förhållandet af en hydrofobi, som visat sig i medlersta delen af Roslagen, företogo vi en resa dit; och, för att erhålla säkraste underrättelse om de ställen der sjukdomen först och sednast visat sig, togs vägen till Norrtelje, der herr provincial medicus doctor Wallenius lemnade oss i förenämnde afseende nödiga upplysningar. Resan fortsattes därpå som följer:

Kragsta gästgifvaregård [Lohärad sn] den 7 oct. 1815

Den 25 nästl. juni kl. 8 f.m. blef gästgifvaren Eric Matsson, under det han dref sin boskap i vall, överfallen af en varg, som rusade på honom 2:ne gånger efter hvarandra, bet honom så, att han feck 3:ne djupa sår i nedre käken och 2:ne dylika på högra handens pekfinger, samt sönderslet hans hatt.

Under sednare anfallet lyckades det Eric Matsson att på ett sådant sätt få sin venstra hand i vargens mun att han genom nedböjandet af dess under-käk satte vargen utur stånd att ytterligare bitas, tills han fick tillfälle att kasta sig öfver dess rygg, då han genom hufvudets tillbakabrytande kunde hålla honom stilla, under den tid af nära en half timme, som en flicka behöfde för att tillkalla båtsmannen Häggman, boende 1/16 mil derifrån. Då Häggman kom, slog han vargen flere slag med en yxhammare i hufvudet, hvarefter han omsider dog. Hvad som härvid var anmärkningsvärdt är: 1:o att vargen tycktes komma ifrån Riala, där som vi sedermera fingo upplyst, att han nyssförut visat sig; 2:o att han hvarken rörde svinen eller fåren, utan hoppade öfver dessa då han rusade på gästgifvaren; samt 3:o att aset skyddes af hundar. För öfrigt sades att det var en hona, hvars spenar voro fulla med mjölk, samt, för att döma af tänderna och kroppens storlek, tämmeligen gammal. I venstra bogen syntes på skinnet ett hål efter utseende förorsakadt af ett yxhugg. Efter Häggmans berättelse kunde detta ej hafva tillkommit då vargen dödades, icke eller vid flåendet, som äfven förrättades af Häggman.

Eric Matssons sår läktes på 14 dagars tid. Under den sednare hälften af denna tid och de 4 derpå följande dagarna inställde sig ett illamående, matthet samt värk i hela kroppen, hvilket sistnämnde symtom märkligen tilltog när värken i såren upphört. Uti såren nyttjades velar doppade uti saltpeter och spir. vulner. acid.; invertes bränvin. För öfrigt ej något medikament - ej åderlåtning - ärren hafva ej något ovanligt utseende. (1816 den 28 april, då Eric Matsson var inne i Stockholm för att sälja skinnet af den dödade vargen, var han ännu fullkomligt frisk).

Himmene [Lohärad sn] by den 7 october

Olof Janssons dotter och måg berättade: att deras ena häst, natten emellan den 24 och 25 junii blifvit biten i nosen, hvarvid en stor del af öfre läppen gått förlorad, samt att hästen likväl sedermera varit fullkomligen frisk; 3:ne veckor efter nämnde tid insjuknade deras andra häst, som ej syntes biten. De enda symtomer Olof Jansson kunde uppgifva var, att denna häst åt och drack omåttligt, bet efter all ting och syntes mycket hetsig. I stallet, där man instängde honom, bet han i väggarne så att munnen blödde, men fick ej tillfälle att bita något djur; stallade ej och dog efter ett dygn. Någon tid derefter fanns en kråka ligga död bredvid aset.

Vargar hafva härstädes varit synlige.

Penningby [Husby sn] den 7 october

Den 25 junii om aftonen blef bonden N.N. varse att hans häst, som någon tid gått i bete på en äng bredevid den bro som vid Husby kyrka (Denna bro måste passeras då man färdas från Riala till Krakstad) ligger öfver strömmen, blifvit biten i nosen. Då såret efter nära 3 veckors tid var fullkomligen läkt, likväl utan någon ordentlig epidermis, märktes att denna häst med illska bet efter de andra hästarne, hvarföre det blef nödvändigt att skilja honom ifrån dem. Detta begär att bitas tilltog mer och mer, så att han bet och sönderslet allt hvad som förekom, och sluteligen sig sjelf, i hofvar, ben och lår på det mäst rysliga sätt. Utur munnen flöt en stor mängd slem som var färgadt af blod ifrån tandköttet. Under sårens läkningstid, tog hästen ovanligt hull, men magrade sedan hastigt. I början af raseriet vältrade han sig häftigt. I svaljet syntes i början ej något fel. Bad användes, ehuru med yttersta svårighet; men ej åderlåtning.

Här berättades att hos mag. Norberger i Estuna en hund haft de första symtomerna af hydrophobi; lydde ej sin husbonde, bet efter allt som kastades åt honom, sprang med illska efter kreaturen ute på marken och skällde ej. Den blef slutligen skjuten.

Hos torparen Jan Arvidsson i Sanna hade den 22 junii 2:ne kor blifvit bitne och ett dygn efter sårens läkning aflidit.

Täby [Husby sn] den 7 october 1815

Åboen Hans Hansson berättade att den 24 junii om aftonen hade 2 af hans hästar blifvit bitne i nosen, den ena något mer än den andra. Den förstnämndes sår läktes efter 14 dagars tid, den sednares efter 3 veckor. Hos båda utbröt hydrofobien vid slutet af sårens läkning och båda dogo efter 3 dagars sjukdom. Innan hydrofobien utbildat sig och hästarne blifvit galna kunde de svälja ned vatten som häldes i munnen; men bjödo aldrig till att sjelfmant taga, hvarken mat eller dryck. De beto efter allt som förekom. Den förre visade likväl ej någon illska härvid; då den sednare deremot sprang efter svin och andra djur, ehuru han ej uppnådde dem. Utur munnen på den mäst bitna flöt en illa stinkande, grön vätska; båda voro de förstoppade och kunde ej stalla. Åderlåtning användes, fast utan nytta. Asen nedgrofvos.

Riala och Ekeby den 8 october 1815

Här berättades att bonden Eric Jansson i Ekeby, hvars kreatur gingo i vall på ett nära till byen liggande svedjeland, blef den 25 julii vid middagstiden underrättad om att en varg grasserade bland dem, hvarefter han skyndade sig dit. Helt oförmärkt och så att Eric Jansson ej blef någon ting varse förr än ett buller bakifrån förmådde honom att se sig om, öfverfölls han af vargen, som rusade på honom och bet honom i ansigtet. Då Eric Jansson som var försedd med en yxa, högg vargen i venstra bogen, aflägsnade han sig väl, men återkom straxt och förnyade anfallet, bortref hela underläppen och 2 tänder utur nedre käken samt skrapade öfverläppen; för öfrigt gjorde den ingen skada. Såren blödde starkt, men förbundos då han kom hem. Eric Jansson fördes genast till Norrtelje, där såren blefvo för enkla ansedda och såsom sådana förbundna. Läkningen skedde också med otrolig hastighet och så, att såren till den 20 julii eller på en tid af ungefär 3 veckor voro nära fullkomligt öfverdragne med en tunn epidermis. Sjelf påstod sig Eric Jansson må mycket väl, och det som i synnerhet gladde honom var, att han ifrån första stunden ej hade förmärkt någon värk. Hans anhörige åter trodde sig hafva observerat att han emellanåt var modstulen samt att han hade en bister uppsyn, men de ansågo det som en följd af den häftiga skrämseln. Under denna tid sågo de äfven att saliven flöt ganska ymnigt, men äfven detta trodde de sig kunna förklara deraf, att underkäkens framtänder voro bortrifna.

Från den 20 till den 27 julii, då endast en liten fläck var utan epidermis, mådde han äfvenledes tämmeligen väl. Den 27 på morgonen klagade han öfver ett allmänt illamående, samt dragningar från såren neråt halsen, bröstet och magen, men gick likväl ut och förrättade slåtterarbetet. Om aftonen förmärkte han vid bordet, då han förde en sked med gröt och mjölk till munnen, ondt i halsen och matleda. Följande natten eller emot den 28 sof han likväl i samma säng med sin hustru, men på morgonen den 28 kände han, utom starka plågor i hela kroppen, en häftig törst, plågsamma dragningar i halsen och bröstet samt starka slitningar ifrån såren, så snart han såg något vått.

Han var nu säker att döden förestod, och begärde derföre att pastor Rydberg skulle tillkallas. Då denne kom, kunde han ej utan svårighet bibringa den sjuke sacramentet. Oblaten nedsväljdes väl utan plågor, men så snart den sjuke fick se vinet som fördes till munnen, infunno sig de förutnämnde konvulsiviska symtomerna. Då ögonen voro tillslutna sväljde han väl några droppar vin men öfverfölls efteråt af de grufligaste smärtor. Såren blefvo beständigt oförändrade, utan att hvarken uppbryta eller läkas. Emot aftonen tilltogo plågorna både i styrka och varaktighet. Patienten var i högsta grad rädd, tyckte hvarje ögonblick vargen komma, trifdes ej ensam, ville beständigt höra eldbrasan spraka; men var likväl så känslofull att han hvarken tålte eldskenet eller ljuset från fenstren. Om en fluga nalkades hans bara kropp hotades han med qväfning, efter hvad han sjelf yttrade. Han försökte att gå ut på afträdet, men då han i förstugan möttes af den svalare luften, skrek han och jämrade sig förfärligt samt nödgades afstå från sin föresats. Han kröp ihop i sängen så, att han ömsom stod med hufvudet ner emot fötterna, ömsom på händer och knän. Han dräglade starkt, bet i lakanen med mycken häftighet och sade till de omkringstående: Kom ej hit, jag biter er. För sin våldsamhet måste han stundom hållas af flere karlar. Natten emot den 29 julii började äfven blotta ljudet af rinnande vättskor att förorsaka honom häftiga plågor, oagtadt han beständigt skrek på vatten för att dermed släcka sin olidliga törst. Endast derigenom att han skrek så mycket han kunde, och, för att nyttja hans egna ord vid mellanstunderna då plågorna gåfvo efter, så mycket som han skrek då vargen öfverföll honom, sade han sig kunna få upp den klump som satt i halsen och i detsamma lindring i sina plågor. Den 29 julii kl. 9 f.m. inföll han uti det våldsammaste raseri, så att han af flere starka karlar med möda kunde hållas i sängen. Han bet dervid efter allting och spottade med sådan illska och häftighet, att rundt omkring honom blef vått som hade en skål vatten blifvit utspild. De omkringstående voro alla med handskar och kläder så betäckte att saliven ej träffade någon på bara kroppen. Efter några minuter upphörde raseriet, då han fullkomligt återfick sansning och tillät att man band honom till händer och fötter samt lade en bom öfver bröstet för att vid ett kommande anfall bättre kunna hållas i sängen. Rösten var ännu icke förändrad. Icke eller klagade han öfver någon svårighet att kasta vatten, inga kräkningar eller dylikt, endast värken och slitningarne från såren neråt halsen och bröstet fortforo. I början dröjde anfallen 1/4 timme, men anticiperade sedermera, så att de mot slutet voro alldeles continuerande. Under hela sjukdomen svettades han starkt. Huruvida han ville bruka någon våldsamhet på sig sjelf är svårt att bestämma, emedan bindningen derifrån afhöll honom. Han ville beständigt ha ett horisontelt läge, och tålde derföre ej någon hufvudkudde i sängen. Utanpå halsen förmärktes ej någon svullst. Af de häftiga plågorna utmattad dog han lugn och stilla kl. 12. De sängkläder hvarpå han legat tvättades först väl i lut och blefvo sedermera rökte.

Uti Riala betos af samma varg 8 kor och 3 hästar, af hvilka alla, utom en häst, betos för än Eric Jansson. Såren läktes på de flesta ovanligt hastigt; men så fort läkningen gått för sig inföllo de alla i raseri. Detta tillstånd varade olika länge ifrån ett till tre dygn. I början sprungo de af och an, sågo vilda ut, och jagade efter andra djur. Sedermera började de bitas. Hästarne beto i allt hvad de kommo öfver, i störar, gärdesgårdar, väggar och stenar. Emot andra djur voro de i högsta grad illskna, bet och sparkade dem. Pehr Zachrisson i Kastmora hade en sådan häst. - Den förtärde hvarken mat eller dryck, men bet ihjäl en katt, slängde den med munnen fram och åter, söndertrampade den slutligen, men åt ej upp den. - Emot menniskor reste de sig på bakfötterna och gapade med en förfärlig glupskhet. En ko var äfven så illsken, att sedan den blifvit bunden fast vid väggen och ej kunde bitas, sparkade den bakut, värre än den kollrigaste af hästarne. De bitna korna voro likväl ej alla lika rasande.

Både hästar och kor dräglade starkt och på en del var slemmet, som flöt ur munnen och näsboror ganska illa stinkande. Alla voro de uppblåsta så, att man skulle trott dem vara feta. Hästarne gnäggade ej; hos dem var sjukdomen stundtals mindre häftig. Då de ej fingo fast i något annat, beto de sig sjelfva i hofvar och emot skorna så att tandköttet alldeles sönderslets.

I början åto de, ehuru högst obetydligt; men emot slutet var all matlust förlorad. Eric Janssons ko, som var mera spak än de öfriga, bjöd väl till att äta, men den tuggade halmen fastnade i halsen och kunde ej nedsväljas. I hopp att kunna frälsa kon bröt Eric Janssons mor upp käkarne och förde bara handen in i munnen och uttog halmen. Hon blef dervid besölad både med slem och blod, men har ända hittills ej haft någon menlig följd deraf.

Uti Ekeby hade en häst ända till den 4 october öppna sår. Då de voro läkte dog hästen med de vanliga symtomerna. På samma ställe voro äfven 2:ne kor sårade. Dessa lefva ännu, ehuru deras sår äro läkta. Men månne de af vargen voro sårade? så påstodo ägarena och försäkrade att de då rasande kreaturen ej hade bitet dem.

Riala Enby den 8 october

Bonden Jan Pehrsson i Enby, hvilken i orten hade mycket förtroende såsom hästläkare, emottog på försök en rasande häst. Det varade ej länge innan hästen föll omkull och förblef i denna ställning en tid orörlig. Ändteligen föll det Jan Pehrsson in att undersöka, om hästen var död eller ej; och i denna afsigt kände han efter om mulen var kall, men blef dervid af hästen med så mycken illska biten att man måste med störar bryta upp munnen innan tummen kunde fås lös. Bettet lemnade efter sig 4 djupa sår, som efter att ostördt hafva fått blöda ut, förbundos med spirituosa. Såren scarificerades ej. Icke eller nyttjades, såsom någre berättade, arsenik och saltpetter utvertes. Då efter nära 3 veckor, såren till det mästa voro läkta, infann sig illamående, tröghet, matthet, matleda och äckel, hvilka plågor i 8 dagar under stigande så tilltogo, att han en gång, då han var utgången för att få andas frisk luft, öfverväldigades af plågorna och måtte kasta sig ner på marken. Han fann nu rådligast att intaga sängen. Den erfarenhet Eric Jansson ägde af kreatur (hvilka som bekant är tåla en vida större dos arsenik än menniskorna innan samma verkan röjes) kan kända i förening med den liknöjdhet och misströstan som oftast åtföljer häftiga plågor, föranledde honom till det djerfva steget att nedsvälja arsenik till qvantitet vida mer än en ärt, efter hvad han sjelf sade. Då vi gjorde honom uppmärksam på faran af detta medel svarade han: Den betyder ingen ting - den kan jag häfva när jag vill. Jag kan gifva en häst så mycket arsenik, att den skall ligga utsträckt på marken och kan på en gång, genom det att jag gifver hästen ett visst medikament, resa upp honom igen, så att han blir alldeles frisk. Med detta förtroende för sitt antidot har han säkerligen intagit 5 gran. Ehuru envis att behålla hemligheten häraf, gaf han ändå vika för föreställningen af den stora nytta en sådan upptäckt skulle tillskynda menskligheten, och tillstod slutligen att det var spenvarm mjölk (ej vid eld uppvärmd ehuru till samma grad) och färsk bomolja. Detta medel sade han sig ofta hafva brukat då han gifvit hästar för stor dos, men tillade att arsenikens medicinska verkan då alltid uteblifvit. Jan Pehrsson hade alldrig förr tagit arsenik, ehuru han försäkrade oss att hästläkare ofta betjena sig af detta medikament då de tro att någon sjukdom är för handen. Arseniken var söndermalen och intogs med litet vatten i en sked. Detta skedde vid middagstiden. På eftermiddagen och halfva påföljande natten plågades han af de häftigaste knip i magen, åtföljde af ouphörlige kräkningar och sedes. Han nyttjade derföre ej sitt mitridat, utan var blott i beständig rörelse på den grund att han visste det vara bra för hästar, sedan de fått dylika starka medikamenter, att ridas mycket häftigt. Emot morgonen blef han bättre, kände sig litet matt följande dagen, men återfeck matlusten och har sedermera ej känt några plågor.

Riala Prestgård den 8 october

Märkligt är att ifrån den tiden då den rasande vargen grasserade och till nu, hafva vargar, som annars funnits i mängd häromkring, ej varit synlige. Kreaturen som voro skadade, hade alla blifvit bitna i nosen eller mulen, utom en ko som var skadad i juret, då vargar deremot pläga bita i låren och bogarne, eller juret på korna.

Den socknen där händelsen tilldragit sig är på alla sidor afskiljd från omkringliggande socknar medelst mer eller mindre stora skogar. Den kan ej sägas vara bergig, men har omvexlande smärre dalar och kullar samt inrymmer på 24 mantals ägor nästan lika så många sjöar utom ett vida större antal kärr, ängar och bäckrännillar. Trakterne deromkring äro äfven ganska rika på sjöar, hvilket redan synes af Hermelinska chartan, ehuru en stor mängd sjöar, isynnerhet de som ligga i skogarne, där icke finnas utsatte (Att den fördomsfulla och ovarsamma folkhopen icke blef allmänt ett offer för denna rysliga sjukdom, bör helt och hållet tillskrifvas kyrkoherden i Riala herr Rydbergs förståndiga och insigtsfulla försigtighet uti nödiga anstalters vidtagande).