■ ■ ■  Artikeln här intill är bara en av många intressanta nedslag i olika historiska tider som bjuds i det senaste numret av Släkthistoriskt Forum. Artikeln här intill är bara en av många intressanta nedslag i olika historiska tider som bjuds i det senaste numret av Släkthistoriskt Forum.

Texten här intill är en av artiklarna i det senaste numret av Släkthistoriskt Forum. Men där finns mer.

Tyngdpunkten ligger på rapportering från förtroendemannakonferensen i Sundsvall, och på presentation av de kommande släktforskardagarna i Halmstad i augusti.

Men Hans Egeskog rapporterar även från en intressant utflykt till Mikrokonverteringscentrum (MKC) i Fränsta, om SVARs växande hemsida och om många andra frågor som togs upp i Sundsvall. Han rapporterar också om att Arkiv Digital nu tar upp konkurrensen om släktforskarna genom att i sommar presentera en ny hemsida som sätter färg på kyrkböckerna.

Klas-Göran Stehn berättar historien om Falkenbergsfödde Gustaf Emanuel Löfgren som Evert Taube beskrivit i sin visa Himlajord. Örjan Hedenberg har tittat närmare på hur födelsemönster förändrats från 1700-talet till i dag. Ted Rosvall fascinerades under en Romresa av den fridfulla kyrkogården för icke-katoliker i den eviga staden.

Som vanligt finns även recensioner, notiser och andra nyhetsartiklar i detta välmatade nummer av Släkthistoriskt Forum.

■ ■ ■  Tidningen kommer ut med fem nummer om året och kostar 210 kronor. Har du inte redan Släkthistoriskt Forum kan du prenumerera här.

Av Hans Egeskog 

■ Vad ska en stackars slottsfru göra då ekonomin inte längre räcker för att hålla kvar husmamsellen som flyttar iväg med all sin ”tysta” kunskap? Hon får bilda en klubb! Och den finns än i dag, Slottsfruarnas klubb, fast kanske inte av samma skäl nu som då den bildades efter andra världskriget. 

Bland annat om detta berättade fil.dr. Peter Ullgren då han föreläste för en sprängfylld hörsal i samband med Skånes Genealogiska Förbunds stämma.

Berättelsen om slottsfruarnas förening utgjorde slutklämmen på en 45 minuter lång utflykt in i en för många sluten värld, nämligen den arbetsplats som fanns inom väggarna på corps de logibyggnader runt om i landet. Alltså alla de som arbetade i hushållet hos högreståndsfamiljer förr. Trots att Peter Ullgren egentligen är 1600-talshistoriker har han begränsat tiden i sin forskning på detta område till mellan 1750 och 1950.

– Märkligt nog har det forskats mycket lite om denna grupp människor, berättade han. 

Inspirerad av TV

Anledningen till att han själv fastnade för denna bortglömda grupp står att finna i etern, närmare bestämt den engelska TV-serien ”Herrskap och tjänstefolk” från början av 1970-talet, eller ”Upstairs, downstairs” som den hette i original. TV-serien handlade om herrskapsmiljöer i 1900-talets London, men Peter Ullgren har förlagt sin forskning till landsbygdens och främst södra Sveriges herrgårdar.

Peter har koncentrerat sig på tjänstefolket och via dagböcker, brev och annat källmaterial försökt bilda sig en uppfattning om vilka det var som tjänade på slott och herrgårdar, hur många kunde stanna så länge, ibland livet ut, i tjänst hos en och samma familj, och hur de kunde klara sig på en årslön av 12 kronor per år, som var lönen för en inomhuspiga under 1800-talet.

Han började med att berätta om Sofie Kurks dagbok, som hon skrev 1843 då hon flyttat med sina föräldrar från Stockholm till Skåne och Tosterup. Där ges en bild av hur det kunde se ut i ett hushåll av normal storlek under mitten av 1800-talet. 

40 betjänade tio

Familjen bestod av tio personer. Kring dem fanns en uppassning på inalles 40 personer av husmamsell, kammarjungfrur, kock eller kokerska, betjänter, kammarpigor, tvätterska samt diverse pigor och drängar. Lägg dock märke till att det inte fanns någon städpersonal trots de många rummen i Tosterup. Allt sådant jobb ingick i arbetsuppgifterna för hela personalen.

Till detta kom utomhusbetjäningen av ladugårdsfolk, inspektor, kusk och trädgårdsmästare. Men den gruppen har Peter Ullgren lämnat utanför sin egentliga forskning. De jobbade ju inte inom husets fyra väggar, även om de åt vid långbordet i köket eller vid kammarbordet!

Hur byggde man då upp en sådan stab av medarbetare om man, som Sofie Kurks föräldrar, kom flyttande från Stockholm till en helt ny miljö utan egen kunskap om vare sig folk eller förhållanden? I stor utsträckning fick man lita till ryktet! Goda vitsord eller rekommendationer från andra godsägare eller från den egna personalen, spelade stor roll. Och det var kvinnans sak att sköta tillsättningarna!  

Husmamsellen viktigast

Viktigast av allt var att finna en bra husmamsell. Gjorde man det hade man ofta skaffat sig en trotjänarinna som kunde stanna livet ut.

Husmamsellen hade oinskränkt makt över sin personal i de inre gemaken, och ibland till och med över herrskapet. Hon härskade över en stab som till två tredjedelar bestod av kvinnor. Hon hade mycket att säga till om, men var samtidigt ofta ensam, eftersom hon hamnade i en position mitt emellan herrskapet och tjänstefolket. Hon hörde inte riktigt till någon av grupperna, även om hon ibland kunde tillåtas att äta med sina arbetsgivare. Oftast satt hon helt ensam vid matbordet i eget rum med egen uppassning, medan kammarjungfrur, betjänter, tvätterskor och några till åt vid kammarbordet, medan övriga fick hålla till vid långbordet i folkstugan, ett annat namn på köket, där störstdrängen residerade över både utom- och inomhusfolk. 

Kärleksförbud inom hushållet

Mamsellen var också, tillsammans med kammarjungfrun, den enda inom inomhusstaben som hade egen bostad, ofta ett rum. Övriga fick hålla tillgodo i sovsalar. Kammarjungfrun kom också ofta väldigt nära familjerna, eftersom det var hon som hade till uppgift att sköta barnen.

Husmamsellen levde alltså ett ensamt liv, men kunde naturligtvis gifta sig och ibland även få behålla jobbet efter det! På vissa håll höll man strikt på kärleksförbud inom hushållet. Var det så att man ville umgås mer intimt måste det ordnas med en kontrahent utom hushållet. Vilket ju kanske inte var så lätt för husmamsellen. Annars kunde man bli av med jobbet.

Men vi skall inte glömma bort att en del av inomhusbetjäningen kunde bli riktigt berest. Inte sällan kunde man, om man tjänade en välbesutten familj, få följa med på resor både inom och utom landet. Och då kunde man ju träffa på andra ... 

Fick barn med husbonden

Det kunde också gå som för Else Birthe Niklasdotter som 1698 kom från Glimmingehus till Vittskövle och senare samma år nedkom med en son, ogift som hon var. Det kom snart fram att fadern var hennes förre husbonde, ryttmästaren Holger Rosenkrantz. Han tog också ansvar för sonen, men erkände aldrig inför Gud och hela församlingen.

Vilka var det då som anställdes på herrgårdarna? Då det gäller pig- och drängtjänsterna var det oftast torparbarn från de egna ägorna som fick dem. I Peter Ullgrens forskning har han hittat exempel på att man kom i tjänst då man var mellan 14 och drygt 30 år gammal, men att man sällan stannade längre än två år. Annorlunda var det med kammarpigor och högre befattningar. Dessa tillsattes inte sällan med mer långväga arbetssökande. Eller kanske man bör kalla dem rekommenderade, eftersom det ju inte fanns någon fungerande arbetsförmedling på denna tid. En duktig betjänt kunde uppmärksammas vid ett besök hos en granne eller släkting och så kunde förhandlingar inledas om byte av tjänst. 

Gott rykte viktigt för alla

Men ett gott rykte var viktigt inte bara för tjänstefolket. Lika viktigt var det att herrgårdarna och deras familjer hade gott rykte bland personalen. Annars gick skvallret snabbt om att ”dit och dit skall du inte bege dig därför att ...”

Ett gott rykte innehöll inte bara besked om drägliga arbetsvillkor och minimal husaga, det kunde också handla om att godsägaren tog väl hand om sina underlydande även efter tjänsten, kanske i form av ”pension” och en kristlig begravning då den tiden kom.

Det finns många exempel på godsägare som i sann feodal stil tog ansvar för sina underlydande och hade ett väl fungerande socialt skyddsnät. Exempel på motsatsen finns naturligtvis också, och dessa ökade mot slutet av 1800-talet då många adelsfamiljer hamnade på kneken och tvingades sälja sina familjeegendomar till nyrika och inte sällan giriga kapitalister, vars enda mål var att tjäna mer pengar utan hänsyn till vare sig personal eller natur. Det kunde de också göra eftersom de ofta saknade känslomässiga eller andra bindningar till trakten. 

Början till slutet

Senare delen av 1800-talet var början till slutet för hela herrgårdskulturen. Det blev allt svårare att behålla greppet om ungdomen, som heller drogs till städerna och industrin eller emigrationsdrömmen än att gå och harva på herrgårdarnas åkrar. Efter ståndsriksdagens avskaffande 1866 ökade också klassmedvetandet och kraven på högre lön och bättre villkor. För första gången började det dyka upp annonser där godsägare sökte folk till sina gårdar. Och för första gången började man se ett nytt krav på presumtiva anställda. Han eller hon skulle se bra ut!

– Det berodde på att när det blev svårare för herrgårdskulturen att avlöna stora staber blev det samtidigt viktigt att de få som var kvar höll en hög standard, både i sin yrkesroll och till sitt utseende. Man ville i alla fall kunna visa upp en fin yta, sa Peter Ullgren.

Idag är herrgårdskulturen nästan helt utplånad. Godsen har blivit behandlingshem, golfanläggningar eller konferenslokaler och markerna är utarrenderade till traktens storbönder. Och inte många sörjer att tiden haft sin gång. 

Annat lönesystem

Men hur var det nu med frågan hur man kunde leva på 12 kronor per år som piga på en herrgård. Svaret finns kanske i den del av lönen som utgick in natura. En inspektor, högst avlönad på herrgårdarna med ansvar för gårdens skötsel, hade 150 kronor per år, två supar till varje måltid och dessutom foder till sina två hästar. En lakej hade 16 kronor per år och arbetskläder i form av livré. Men det är klart, spillde man på sig blev det avdrag på lönen för tvätten eller inköp av ny livré.

Pigan slutligen hade alltså 12 kronor per år och dessutom två skålpund bröd per dag.

– Jag har sett uppgifter om att många sålde av sin brödranson och på så sätt ökade på sina inkomster, påpekar Peter Ullgren.

Så kunde man alltså också förvalta sitt skålpund.